Svensk mat

Igårkväll var det dags för den årliga mottagningen för jóvenes nórdicos (unga nordbor) på svenska ambassadens residens. Det är en tillställning som i princip innebär mingel med vin (ni vet, servitörer i vita skjortor som går runt med brickor där det bara är att byta ut sitt glas mot ett fullt när det förra är tomt), några välkomstord av ambassadören, och det kanske viktigaste av allt: ett dignande buffébord med svensk mat.

Inte för att jag egentligen äter sill* och janssons frestelse* och knäckebröd med ost i parti och minut i Sverige, men det är något med att inte ha möjligheten att kunna äta det när som helst här om jag skulle vilja, som gör att det där buffébordet på ambassadens mottagningar blir helt magiskt.

När vi gick fick vi en jättesnajsig inbjudan, med brevhuvud i guld och allt, till ambassadens luciamottagning:
Vilken fin inbjudan, tänker jag.

Men framför allt tänker jag: Glögg! Pepparkakor! Lussekatter!


* Men hallå? Är inte hon vegetarian? Vadå sill och janssons frestelse? Tänker ni kanske. Det tänker ni rätt i. Men jag har numera tre fiskundantag: När jag är i Karibien, när jag är i Amazonas och när jag är på ambassadens mottagningar. I övrigt äter jag inte djur. Inte ens fisk.