Att skriva om kulturkrockar

Jag fick en kommentar på ett gammalt inlägg:

Hej!
Jag undrar hur länge du har varit i Colombia?
Det känns som att du har en hel del att undersöka om dess befolkning oss dess traditioner, historia och levnadssätt.
Med vänlig hälsning, Yaneth från Colombia och som kom hit till Sverige 1975 och fortfarande inte förstår allt vad Sverige står för eller hur folk tänker men lär mig utan att döma eller förlöjliga.

Yaneth sätter fingret på mitt eviga dilemma varje gång jag skriver ett inlägg på kulturkrockstemat. Det är en svår balansgång att berätta om sådant som ur ett svenskt perspektiv kan te sig märkligt, utan att framstå som en dryg översittartyp.

Men såhär tänker jag, för att svara Yaneth.

Jag kom till Colombia första gången 2005, och har bott här sedan 2008, alltså i fem år. I Latinamerika har jag bott i sammanlagt åtta. Naturligtvis har jag en hel del att undersöka om Colombias befolkning, traditioner, historia och levnadssätt. Jag tror att alla har mycket kvar att lära om platsen de bor på, även om den råkar vara samma land som de fötts och levt hela sitt liv i. Och jag kan nog mer om Colombia än kanske en genomsnittlig svensk, men jag är ingen expert, och det utger jag mig inte heller för att vara.

Först och främst: Jag bor i Colombia alldeles frivilligt, jag flyttade hit och jag bor kvar för att jag älskar det här landet. Skulle jag inte göra det skulle jag flytta härifrån. Men måste jag skriva ut det i klartext varje gång jag skriver om kulturkrockar? Det förstår ni väl ändå, eller? Att jag ändå älskar det här landet.

Men bara för att jag älskar det här landet betyder det inte att jag måste älska och/eller acceptera precis allt. Det finns såklart en massa kulturella företeelser som från ett svenskt perspektiv kan verka märkliga och/eller roliga och/eller konstiga, som jag skriver om ibland. Det betyder inte att jag tycker att "åh vad colombianer är knäppa, de gör ju inte som vi svenskar som alltid gör rätt". För att 1) jag tror inte att det finns ett rätt sätt att göra saker på, och 2) jag tror verkligen inte heller att Sverige alltid är bättre eller har mer rätt (då skulle jag väl för tusan inte bo här).

Men nu bor jag i Colombia och bloggar på svenska. Jag skriver om mitt vardagsliv och om politik och samhälle och ibland om märkliga fenomen och kulturkrockar. Vissa företeelser tycker jag faktiskt är rätt knäppa, men det betyder ju inte att jag försöker förlöjliga hela det colombianska samhället eller folket.

När/om vi flyttar till Sverige kommer jag säkert att skriva en del om kulturkrockar som "hem"flyttad utlandssvensk. Jag kan på rak arm komma på en hel del grejer som kommer att kräva lite anpassning från min sida. Men just nu skriver jag ju som sagt om Colombia.

Men det här med att döma. Jag tycker faktiskt att man alltid har rätt att ifrågasätta sådant som man tycker är fel. Jag tror inte på en absolut kulturrelativism (dock till en viss grad). Colombia är på många sätt ett skitland, faktiskt. Det är till exempel extremt ojämlikt. Det sitter en massa idioter i kongressen (precis som i Sverige). Det vill jag förändra. För jag känner mig inte som en gäst i Colombia, som bara ska titta på och lära sig och försöka förstå hur folk tänker. Jag känner mig som en del av det colombianska samhället, med rätt att tycka och försöka påverka, precis som alla andra som lever och verkar här, precis som alla borde ha på den plats de lever. Och jag tycker att vissa saker är lika fel i Colombia som samma företeelser är i Sverige. Även om det handlar om tradition, historia och levnadssätt.

Hushållsrisker

Häromdagen berättade Lebys att hennes svärmor kommit förbi på eftermiddagen, men tyvärr hade hon gått innan jag kommit hem från jobbet, så synd eftersom hon gärna ville träffa mig.

- Varför väntade hon inte ett tag?
- Nej, hon kunde inte vänta eftersom hon strukit kläder.
- ??
- Ja, hon hade strukit kläder och nu började det ju att duggregna.

En liknande konversation berättade en kompis om. Häromdagen hade hon bett hemhjälpen att stryka några kläder efter hon lämnat barnen på förskolan:

- Nej, det går inte, för jag ska laga mat.
- Jamen, alltså innan du lagar mat.
- Nej, det går inte, det är farligt.

Hela grejen har att göra med den livsfarliga kylan, eller snarare de enorma risker man utsätter sig för när man växlar mellan värme och kyla. Då kan ens ansikte nämligen bli snett.

Att stryka kläder är en klar riskfaktor. Eftersom strykjärnet som man står böjd över är varmt arbetar man upp en slags värmereserv i kroppen. Då är det ju livsfarligt att öppna kylskåpet, vilket ju behövs när man ska laga mat. Eller bege sig ut i halvkyligt duggregn.

Regn, ja. Särskilt farligt är vatten i kombination med temperaturväxlingar. Därför bör man aldrig duscha samma dag eller dagen efter man kommit tillbaka till Bogotá efter att ha varit i de tropiska regionerna. Det kan bli en chock för kroppen som ju ackumulerat en massa värme. Vissa menar att man inte bör diska heller.

Det här är kanske det knäppaste colombianska hittepåt jag vet. Och ett tag trodde jag att det mest var de lite äldre generationerna som höll fast vid sådana idéer, men nej. När jag raljerat över galenskaperna med vänner i min egen ålder har jag snabbt fått inse att det inte alls är en myt på utdöende. ALLA känner någon (som känner någon) som blivit sned när de inte tänkt sig för och bytt temperatur för snabbt. Och INGA argument biter. Att det inte finns några fall med sneda svenskar efter de våldsamma temperaturväxlingar som nakenrullning i snön efter bastubad innebär, eller efter att ha åkt sig svettiga på skidor utomhus i minusgrader, måste helt enkelt bero på att svenska kroppar är vana vid årstider, till skillnad från de colombianska. Och så vidare.

Akta er nästa gång ni stryker kläder så att ni inte råkar öppna kylskåpet för snart efteråt. Man vet aldrig vad som kan hända då.

Stockholmsveckan

Vi var ju i Stockholm också. Sista veckan i Sverige, efter två veckors intensivt släktumgänge i Umeå hängde vi med vänner i Stockholm, för det är där de bor, de allra flesta.

En vecka är ju såklart för kort för att hinna träffa alla man vill och borde träffa, men ändå, det är bättre än ingen tid alls och vi gjorde så gott vi kunde. Hängde med de där vännerna från uppsalatiden, min gamla högstadiebästis Lukas och hans familj, bloggvännerna Stambyte och Jenny (som jag ÄNTLIGEN fick träffa i egen hög person!), lillebror som bor i Stockholm, mina gamla korridorare Elaine och Joel och så en lyxbrunch som avslutning sista dagen tillsammans med de där fina colombiavännerna som flyttat tillbaka till Sverige igen.

Det känns fint med vännerna i Stockholm. Fint att tänka att om, när, vi flyttar dit så har vi en hel hög med fantastiska människor att bo nära.

Barnaktiviteter i Bogotá

Nadia frågade:

Tänker åka till Bogotá en vecka med min 5-åriga son om några månader. Har inte besökt Bogotá på år och dar. Och aldrig med barn. Har du några tips på barnvänliga aktiviteter?

Ja, det har jag faktiskt. Jag kopierar ett mejl jag skickade en gång till en vän som skulle befinna sig ett tag i Bogotá med två fyraåriga tjejer.

Priserna är i colombianska pesos, valutaomräknare finns i högerspalten här i bloggen.

I Bogotá:

El Museo de los Niños: Ett museum för barn, med aktiviteter för barn i alla åldrar, från ett år och uppåt. Det finns alla möjliga verkstäder där barnen får prova på olika aktiviteter och lära sig saker på roliga sätt. En rundtur på de olika aktiviteterna tar en och en halv timme.
Adress: Carrera 48 #63-97
Öppettider: Rundturer vardagar 9.30 till 15.30. Rundturer helger 10 till 16.
Priser: Mellan $10.000 och $20.000 pesos beroende på aktivitet

Divercity: En ministad där barnen är de vuxna, och får prova på olika roller, som att vara brandman, polis, doktor, osv. För barn från tre år och uppåt.
Adress: Centro Comercial Santa Fé (dit kommer man enklast genom att ta Transmilenio till stationen "Portal Norte" eller helt enkelt be en taxichaufför köra dit, det är ett enormt shoppingcenter i norra Bogotá)
Öppettider: tis-tor 9-18, fre 9-20, lör-sön-helgdag 10-15 och 16-21
Priser: $27.000 för barn mellan 3 och 13 år

Mundo Aventura: Nöjesfält med massor av åkattraktioner för både stora och små.
Adress: Carrera 71 D #1 - 14 Sur
Öppettider: Varierar, här finns månadens öppettider
Priser: $3.000 i inträde, mellan $3.000 och $5.000 per attraktion, man kan även köpa åkpass för $25.000.

Salitre Mágico: Ännu ett nöjesfält.
Adress: Calle 63 #48-96
Öppettider: Varierar, här finns månadens öppettider.
Priser: $3.000 i inträde, mellan $3.000 och $10.000 per attraktion, man kan även köpa olika åkpass för mellan $20.000 och $50.000 beroende på vad de inkluderar

Maloka: Ett vetenskapsmuseum som också har en biograf med en filmduk som täcker hela taket. De har ett interaktivt centrum med en hel del aktiviteter för barn i olika åldrar.
Adress: Carrera 68D #40A-51
Öppettider: Må-fre 9-20, lör-sön-helgdag 9-18
Priser: $14.000 - $20.000 beroende på vad man vill göra

Parque Simón Bolivar: Den största av Bogotás alla parker. Massor av gungställningar, rutschkanor, sandlådor, osv. Plus hur mycket plats som helst att springa och leka på

Adress: Mellan Calle 53 och 63 och Carrera 48 och 68
Öppettider: Alla dagar 6-18

Utanför Bogotá:

La Granja: En restaurang ca 2 mil utanför Bogotá som både har god mat och en massa aktiviteter för barn. De har en gård med en massa djur (lite som en 4H-gård) och barnen får rida på åsnor, mata fåren och klappa getterna. Dessutom finns en massa workshops där barnen får måla, snickra, få ansiktsmålningar, göra lerfigurer, osv.
Adress: Km 12 Via Siberia - Tenjo (här finns en liten vägbeskrivning, klicka på "Bogotá" under "Mapa de llegada")
Öppettider: Från ca 9-10 på morgonen till 19, fre-sön och helgdagar
Priser: Maten kostar mellan $25.000 och $40.000 per rätt, aktiviteterna kostar $4.000 per workshop.

Panaca Sabana: Ett slags kombinerat nöjesfält och djurpark, kan man säga, där barn (och vuxna) får kontakt med djur och natur under en rundtur på sju olika stationer med olika aktiviteter.
Adress: Km 4 Vía Zipaquirá - Briceño (vägbeskrivning här)
Öppettider: Fre-lör-sön-helgdagar 9-18
Priser: $32.000

Tren de la sabana: Turisttåg med ånglok som tar en runt "La Sabana", dvs Bogotás norra omnejd. Man kan välja att åka bara tåget, eller kombinera resan med en annan utflykt, två av stationerna är Zipaquirá, där det finns en berömd underjordisk katedral helt gjord av salt i en före detta saltgruva, och Parque Jaime Duque, ett kombinerat zoo och nöjesfält.
Adress: Estación de la Sabana, Calle 13 #18 - 24, eller Estación de Usaquén Transversal 10 #110 - 08
Tidtabeller: lör-sön-helgdag: 8.30 från Estación de la Sabana, 9.30 från Estación de Usaquén.
Priser: $26.000 för barn, $42.000 för vuxna

Pisclilago: En enorm utomhus-vattenpark, ca 3 timmar från Bogotá, där klimatet är behagligt med 25-30 grader i medeltemperatur.
Adress: Km. 105 Vía Bogotá - Girardot (det finns bussar från Bogotá direkt till Piscilago, information på spanska här)
Öppettider: ons-fre 8.30-17.30, lör-sön-helgdag 8.30-18
Priser: $25.500 för barn, $40.000 för vuxna

Att ta sig runt:

I Bogotá är det inga problem att ta sig runt, man kan ta det allmänna transportmedlet Transmilenio som fungerar lite som en tunnelbana fast med bussar. Det finns fasta linjer och stationer så det är inte särskilt krångligt (till skillnad från de vanliga stadsbussarna då man verkligen måste veta vart man ska). Annars är taxi väldigt billigt. Det brukar rekommenderas att ringa efter taxi, för säkerhets skull. Annars går det också att stanna en taxi på gatan och hoppa in. De flesta shoppingcenter, osv. har taxiservice med pålitliga taxibolag.

För att ta sig till de andra ställena utanför Bogotá finns huvudsakligen tre alternativ - ta buss, hyra bil och köra själv eller hyra bil med chaufför:

• Bussar går ofta och överallt. Bogotás busstation "Terminal de transporte" ligger på Carrera 69 D #25-50. Bussarna som går till ställen norr om Bogotá går även att ta från Transmilenio-stationen Portal Norte. 
• Hyra bil är enkelt, och det är inga problem med svenskt körkort. Det finns flera stora biluthyrningsföretag, som till exempel Hertz. Själv har jag hyrt av Localiza och det fungerade väldigt bra. 
• Hyra bil med chaufför är också enkelt, om det skulle kännas lite jobbigt att köra själv där man inte hittar. Jag rekommenderar att be hotellet hjälpa till att hitta en pålitlig chaufför. 

Hur säkert är det att ta sig runt? Såväl i som utanför Bogotá är det trafiken som utgör den största risken, colombianer kör bil lite efter filosofin att trafikregler (inklusive rödljus) är mer som rekommendationer. Så det gäller att hålla ögon och öron öppna och se sig för innan man korsar gatan.

Naturligtvis finns en stöldrisk också. Det är inte så att man kommer att bli rånad så fort man sätter sin fot utanför huset, men det är rekommenderat att vara vaksam, inte gå runt med värdefulla smycken och klockor, pratandes i iPhone på gatan eller med kameran hängande runt halsen. Var försiktiga, alltså, men inte överdrivet rädda. Sannolikheten är störst att inget obehagligt alls händer.

Att resa längs vägarna runt Bogotá är inget att vara orolig över (förutom att se upp för trafiken), kidnappningsrisken existerar inte längre i stora delar av landet, särskilt längs de stora vägarna och nära stora städer.

Säkerhetstänkandet är inte likadant i Colombia som i Sverige, så bilbarnstolar är inget man kan räkna med. Har man väldigt tur finns det kanske bilbälten i baksätet på taxin, men allra oftast finns det inte. Jag vet faktiskt inte om biluthyrningsfirmorna har bilbarnstolar också till uthyrning, men jag tvivlar. Här sitter barnen själva i baksätet (utan bälte) eller i ens knä. Så det kan vara något att tänka på och fråga noga om när man kollar upp bilhyrning.

2012 i backspegeln

Januari
En väntemånad. Vi bestämde namn och hade babyshower ett och två. Andrea flyttade ut. Och vi väntade.

Februari
Den 14 februari föddes Gael. Det överskuggar allt annat som hände den månaden. Eller året.

Mars
Vi firade Gaels första månad med tårta och champagne. Den lilla plutten spurtväxte för fullt och livet handlade inte om så mycket annat än allt som kretsade kring honom.

April
Det blev påsk och vi stannade hemma och pysslade och var tillsammans hela familjen. Vi började återuppta vårt sociala liv mer och mer och lunchade med vänner och jag låtsades vara lattemamma. Och vi shoppade loss till Gael på bokmässan.

Maj
Jag fick permanent uppehållstillstånd i Colombia, och vi reste till tropikerna på Gaels första minisemester. Vi lunchade med gamla vänner, och i slutet av månaden landade äntligen Gaels mormor och morfar i Colombia.

Juni
Första halvan av månaden präglades av mina föräldrars besök. Det var för det mesta fint, förutom att min börs och mobil blev stulna på bussen, även om jag sen fick tillbaka börsen. Vi ordnade välkomstfest för Gael och min mammaledighet började gå mot sitt slut. Innan den var riktigt över hann dock min kusin Gunilla komma på besök, Gael lära sig rulla och vi fixa färdigt dekorationerna i Gaels rum.

Juli
På mammaledighetens sista långhelg åkte vi till Oscars släkt i södra Colombia, vilket föranledde en liten konflikt angående bebisar och trafiksäkerhet. Vi hade kämpat i en månad och trodde att vi äntligen lyckats lära Gael dricka ur flaska (tji fick vi, skulle det visa sig sen). Sen kom dagen - fyra månader och tre veckor efter Gaels födelse var det dags för mig att börja jobba igen. Och så firade vi vår första bröllopsdag.

Augusti
Eftersom Gael hatade flaskan över allt annat på denna jord fick han börja äta mat istället. Min kusin Sara kom på besök och så kom årets nyhetsbomb att regeringen och FARC skulle inleda fredssamtal.

September
Vi köpte biljetter till Sverige och samlade ihop en miljard papper för Oscars visumansökan. Vi var ute och festade för första gången sedan Gael föddes, och firade önskningar.

Oktober
Gael började bli vuxen. Flyttade till eget rum och fick passerkort till mitt jobb och sånt. Och Oscar fick sitt schengenvisum.

November
Jag började bli galet trött på ris. Jag jobbade med en massa roliga saker, och på (vissa av) helgerna hängde vi med vänner.

December
Världsmedborgaren Gael fick sina två pass. Vi ordnade svenskt julbak för tredje året i rad och jag hann med att adventsfika med Julia innan vi äntligen reste till Sverige.

Välkommen, 2013, du har mycket att leva upp till!

Relalalaxa

Mina föräldrar vet verkligen vad två outsövda småbarnsföräldrar behöver mest av allt. I julklapp fick vi en dag på spa:

Till min födelsedag fick vi en natts ostörd sömn och en långfrukost i fred bara vi två, på hotell:

Det är svårslagna presenter, det.

Vintersverige

Åh! Jag fick den där Astrid Lindgren-julen jag ville ha! Snö och kallt. Precis som jag hade längtat efter.

Och framför allt fick Oscar uppleva riktig vinter. Med (nästan) alla aktiviteter som hör därtill. Vi gick ut hårt redan andra dagen med att skida genom skogen i djupsnö för att leta julgran, och picknicka i sisådär 15 minusgrader. Det hela avslutades med en skotertur. Sen följde sparkåkning, skridskoåkning och snowboard, med varierande framgångshalt.

Det är Oscar som kommer bärandes på årets julgran där nere i högra hörnet

Oscar var för övrigt väldigt fascinerad över hela fenomenet vinter och snö. Att snö inte bara är snö, ibland är den hård, ibland mjuk, ibland lätt, ibland tung. Att snöflingor faktiskt existerar på riktigt och ser ut sådär som på teckningar, och att det går att se med blotta ögat och inte bara i mikroskop.

Gael var mindre fascinerad över fenomenet vinter och snö. Han sov visserligen jättebra utomhus, sådär som bebisar gör, men i vaket tillstånd var det inget han hurrade över, precis.

Vintern, alltså. Vilken himla bra årstid det är, ändå. Som jag har saknat dig!

Elva månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli elva månader. Tänk, om bara en månad har du funnits i ett helt år och då börjar vi räkna din ålder i år och månader (jag fattar aldrig när folk refererar till ålder i bara månader och måste alltid räkna efter att till exempel tjugo månader betyder ett år och åtta månader). Under denna levnadsmånad har du både rest på och kommit tillbaka från din första utlandsresa.

Din mormor och morfar har fått intensivumgås med dig och du med dem. Och du har träffat resten av din svenska släkt. Morbror Erik, gammelfarmor Märta och gammelmormor Elsa. Tremänningarna Melker, Solveig, Moa, Ingrid och Ruben. En massa människor som är viktiga i mitt liv, som har längtat efter att äntligen få träffa dig.

Du är så himla social. Ler åt alla, låter dig lyftas upp av alla som vill - i alla fall ett tag, det blir ganska snabbt tråkigt och då vill du ner på golvet och krypa igen. Du gillar människor, i största allmänhet. Ett mycket sympatiskt drag.

Det här med kylan och vintern var inte riktigt din grej. Jag tror egentligen inte att det var kylan och vinterns fel, utan ytterklädernas. Du är ju nämligen en bebis som älskar att röra på dig och krypa omkring och klättra överallt, inte så himla kul då att bli påbylsad och förvandlad till en orörlig michelingubbe. Så du protesterade varenda gång vi skulle klä på dig för att gå ut. Jag antar att du tycker att det är ganska skönt att vara tillbaka i ett klimat där du kan vara lite mer lättklädd.

Tre nya tänder är på väg upp, en nere och så de två framtänderna i överkäken, så nu har du totalt fem stycken. Med de två tänderna i underkäken som kommit upp lite längre kan du bita i saker. Bita loss stora bitar av till exempel husman, men sen kan du inte tugga dem och så sätter du i halsen. Det vore fint om du lärde dig tugga snart. Apropå tugga så tycker du om att äta själv. Nypa fast små bitar mat med tummen och pekfingret och försöka pricka av munnen. Ingen kan väl anklaga dig för att vara särskilt pricksäker ännu, men det går framåt.

Nu väntar vi på dina första steg som vi tror kommer när som helst. Du går utan problem med lära gå-vagnen, och du går när vi bara håller dig i en hand. Du kan stå själv också, du ställer dig upp med hjälp av en möbel eller något annat lämpligt och sen släpper du taget och håller balansen, längre och längre tid för varje dag. När du ledsnat böjer du knäna och sätter dig ned långsamt, helt kontrollerat. Vilken dag som helst nu kommer de där första stegen, det är vi säkra på. Snälla, när du väl bestämmer dig kan det väl vara på helgen när vi inte är på jobbet, okej? Vi vill för allt i världen inte missa det.

Resa med bebis

Nu har vi ju rest fram och tillbaka över Atlanten med en elva månader gammal bebis, och jag måste konstatera att det faktiskt inte var så himla farligt som jag trodde. Jag var inställd på något slags katastrofscenario och hade innan resan intalat mig själv att jag måste komma ihåg att hur det än går så är det bara tio timmar på långflygningen. Det är överkomligt.

Och så vips gick det över förväntan.

Visst är det såklart mycket lättare att flyga utan bebis, framför allt kommer man fram mycket mer utvilad, men det går ändå.

Våra resor i instagramversion

Jag efterfrågade ju tips för att underlätta resan och fick en massa bra sådana. Här är min topp-fem sammanställning:

1. Underhållning. Gael var visserligen inte så jätteintresserad av de leksaker och böcker vi hade med oss till honom, för det fanns så mycket annat spännande att upptäcka på planen och flygplatserna, men det räddade honom från uttråkningsdöden vissa stunder, särskilt under väntetiden på mellanlandningarna.
2. Mat och snacks. Det var lite godtyckligt det här med maten till Gael under flygningarna. På någon fick han, på någon fick han inte, så det var tur att vi hade med barnmatsburkar i handbagaget (det får man ta genom säkerhetskontrollen, inga problem). Snacks är också bra, om inte annat för att sysselsätta ett tag. Typ russin och majskrokar och sånt.
3. Start och landning. Jag försökte amma för fullt vid start och landning och Gael verkade inte märka av något lock i öronen överhuvudtaget. Men rekommendationen är i alla fall för att undvika lock att låta barnet suga på något (amma/napp/klubba). Ett annat trick är att ge nässprej innan start och landning, det ska också hjälpa.
4. Ombyten. Inte bara till Gael, utan även till oss. Det tipsade Mia och Cecilia om och det var ju en jättebra grej som vi inte hade tänkt på. Inte så kul att sitta på en långflygning med bebiskräks över hela tröjan, precis.
5. Tejp. Det glömde vi, men å vad jag önskar att vi hade haft det med. Det var Cecilias tips: "Anyhow, när vi åkte med Liv när hon var mindre var min bästa grej en tunn sarong i mörk färg och stark dubbelhäftande tejp så man kunde sätta upp sarongen ovanför bassinetten när hon sov så att det blev mörkt därinne och lite mer ostört=enklare att sova." Eftersom vi inte hade någon tejp satte vi upp sjalen genom att klämma fast den i skåpen ovanför. Det funkade sådär. Tejp hade varit bättre.

Tillbaka

Igår landade vi på El Dorado-flygplatsen, som byggts om och ut och numera ser ut som en riktig internationell flygplats.

Dryga tre veckor är alldeles för kort tid, vilken tidsrymd som helst nästan är nog alldeles för kort tid. Men på samma gång är det skönt att vara hemma. Komma hem till lägenheten. Packa upp. Tvätta kläder. Hitta platser för de nya sakerna vi hade med oss. Sova i vår egen säng.

Bogotá kändes lite tropiskt när vi kom fram. Luftfuktigheten är hög jämfört med den torra svenska vintern, och hela januari hittills har tydligen varit solig och varm, och vi svettades i våra jackor.

Vi är trötta. Vi har jetlag och Gael tyckte att klockan 04 var en lämplig tid att stiga upp på i morse. Dagen blev rätt lång.

Men vi är nöjda. Nöjda med resan och nöjda med att vara hemma i Bogotá igen.

Tremänningarna

Dagarna i Umeå har mest handlat om släkten. Min släkt. Gaels släkt.

Av mina kusiner på pappas sida, de jag i princip växte upp med, har fyra inklusive mig fått barn de senaste två åren. Tre små jämnåriga tremänningar till Gael. På juldagen träffades vi - kusinerna och nya generationen Solveig, Melker, Moa och Gael.

Det var inte så lätt att få till en bild där alla satt stilla och tittade in i kameran samtidigt

På mammas sida har han också några. Tre bland de kusiner jag umgås med mest där, och i dagarna har vi hunnit träffa dem också, Gaels små tremänningar Erik, Ingrid och Ruben.

Att mina jämnåriga släktingar nu gjort jämnåriga släktingar till Gael, som han skulle kunna leka med, växa upp på somrarna med som  jag gjort med mina kusiner är ju ett extra litet plus i flytta-till-Sverige-vågskålen måste jag säga.

Släkten alltså. Så bra den kan vara.