Se habla español

Det är ju lite skojigt ändå det här med att alla tidningar här envisas med att översätta namn till sina spanska motsvarigheter. Ni vet prins Guillermo och prinsessan Catalina i England som just fått barn? Barnet ska visst heta Jorge Alejandro Luis.

(Vet inte hur många gånger jag fått frågan vad namnet Annika är på spanska...)

Det där jag har att berätta

Ni minns kanske cliffhangern? Spännande grejer som händer och nya planer? Såhär ligger det till.

Vi har pratat ett tag nu om att flytta till Sverige. Testa hur det skulle fungera att bo där. Jag är anställd på ett fyraårigt projekt som avslutas i slutet av året, så vi tänkte att det är ett passande tillfälle att flytta. I april skickade vi in ansökan om uppehållstillstånd för Oscar. Jag började surfa runt på blocket och sondera bostadssituationen. Vi kollade upp jobbannonser.

Sen hände det grejer.

Oscar blev erbjuden jobb som UX designer på ett företag som nyss öppnat kontor i Colombia. Precis det han helst vill jobba med.

Och jag blev erbjuden jobb som biståndskonsult på Azaí, ett företag som jobbar med att stärka organisationer i civilsamhället och andra aktörer i allt som har med bistånd att göra - skriva projektansökningar, analysera hållbara finansieringsalternativ, planera strategiskt, utvärdera projekt, och så vidare.

Efter en hel del funderande kom vi fram till att det bästa alternativet just nu är att stanna kvar ett tag till i Colombia. Vi vill bo i Sverige innan Gael börjar skolan, men vi har lite tidsmarginal tills dess. Ska vi någon gång ändra planerna är det nu. I Sverige hade vi inget konkret på gång ännu, här dök det upp varsitt jättespännande jobberbjudande utan att vi ens hade letat efter det. Det är dessutom jobb som inte bara är spännande, utan också ger oss viktig arbetslivserfarenhet i rätt riktning, för att sedan kunna få våra drömjobb i Sverige.

Nu har jag sagt upp mig på mitt jobb. Det var inte lätt, jag är ju inte på något sätt missnöjd med mitt nuvarande jobb, och nya jättespännande projekt är på ingång, så jag hade fått fortsätta minst två år till om jag hade velat. När jag berättade om jobberbjudandet på annat håll blev jag överöst med beröm. Hur viktig och duktig jag är, hur svårt det skulle vara att ersätta mig. Ville jag inte stanna kvar ändå? Snälla? Det var på en fredag, och på måndagen blev jag erbjuden befordran (till forskare istället för forskarassistent) och en rejäl löneförhöjning.

Det fick mig att tänka till. Vad vill jag egentligen helst, speciellt när inte lönen längre var en betydande faktor att väga in i beräkningen. Vilket lyxproblem, speciellt på en arbetsmarknad som den colombianska, att få välja mellan två intressanta jobb med bra arbetsvillkor. Som sagt, mitt nuvarande jobb är ju jättespännande och roligt. Men samtidigt har jag jobbat här i tre och ett halvt år, och även om jag får jobba med frågor som jag brinner för, så är det inte forskare jag vill vara, inte bara och inte hela livet. När en sån här möjlighet dyker upp mitt framför näsan vore det befängt att inte ta den.

Så på måndag om exakt två veckor börjar jag på mitt nya jobb. Det ska bli jätteroligt. Och om ungefär två år kommer vi till Sverige. Lovar.

-----
PS 1: Jag har cirka en miljard grejer att hinna färdigt innan jag byter jobb, så det kan eventuellt bli lite tunt med inläggen den närmaste tiden. Håll ut, jag kommer tillbaka, tids nog.

PS 2: Ni som tänker "Colombia vore ett schysst ställe att åka till någon gång", ni har ett och ett halvt, max två år på er från och med NU om ni vill hälsa på mig. Jag tänker till exempel på dig, Johanna.

Colombia och adoptionerna

Colombia har länge varit ett av de största adoptionsländerna till Sverige. Av alla utlandsfödda adopterade i Sverige fram till år 2010 kom Colombia på tredje plats och bland de adopterade födda på 1990-talet är Colombia vanligaste födelselandet.

Men sedan förra året har bilden ändrats. Medan 3058 colombianska barn adopterades till olika länder 2010 och 2713 år 2011, var motsvarande siffran 1465 förra året. Fyra barn färre om dagen. Och bilden ser inte ljusare ut i år.

För det är inte så att det helt plötsligt inte längre finns fler barn än så i Colombia som av olika anledningar behöver nya familjer. Barnen finns, och de är fast på institutioner runt om i landet just nu, medan tiden, och deras barndom, tickar på.

Det hela började i slutet av 2011 med ett domslut i konstitutionsdomstolen. Det handlade om ett fall där en nioårig flicka adopterats bort, efter att lämnats hos sina morföräldrar av sin mamma. När morföräldrarna dog hamnade hon hos systrar till sin mormor, som misshandlade henne svårt och till slut lämnade över henne till ICBF, Colombias statliga familjeinstitut som sköter bland annat adoptioner. Därifrån blev hon adopterad. Domstolen kritiserade ICBF för att de inte först erbjudit flickan till sina mormorsföräldrar, som hon själv tyckte om, och gav ordern att hädanefter, innan ett barn adopteras bort måste dess biologiska släkt kontaktas först.

Vilket i praktiken har tolkats som att släktingar upp till sjätte graden måste sökas upp först. Det vill säga nästan omöjligt.

Denna tolkning kom efter en serie TV-program, Séptimo Día, som kan jämföras ungefär med svenska Uppdrag Granskning, om adoptioner. I programmen radades fall upp där det skulle skett oegentligheter vid adoptioner, något som sedan visat sig inte riktigt stämma helt. Men hur som helst, programmen fick mycket uppmärksamhet och ledde till en hel del protester, vilket gjorde funktionärerna rädda för disciplinära repressalier och lamslog pågående processer.

För tillfället tar inte ICBF emot fler utländska adoptionsansökningar. De har 3300 på väntelistan, där vissa har funnits i upp till sex år redan, och de 325 colombianska familjer som ansökt om adoption får förtur.

Samtidigt ökar antalet barn som fastnat i systemet i väntan på adoption, och är för tillfället uppe i närmare 8000. Dagligen omhändertas 45 barn som misskötts på ett eller annat sätt, ofta våldsutsatta av sina föräldrar, och många av dessa hamnar till slut på adoptionsväntelistan. Barnen blir fler för varje dag, medan institutionerna som tar hand om dem har sett sina intäkter drastiskt minska i takt med att antalet adoptioner blir färre.

Det är såklart bra att rutiner ses över, om det är så att det finns risk för oegentligheter, vilket har hänt i vissa fall, men just är det barnen som drabbas hårdas av åtgärderna för att skydda dem, när deras väntan på en familj som kan älska dem sätts på paus i en byråkratisk mardröm. Ingen vet riktigt vad som kommer att hända, bara att situationen som den är just nu är inte hållbar länge till. Varken för barnen som tvingas växa upp på institutioner eller för systemet som snart kollapsar.

-----
Mer om adoptionssituationen i Colombia finns på spanska här och på engelska här.

Tre år med bloggen

Idag fyller bloggen tre år. Hipp hipp hurra för den, och mest av allt hipp hipp hurra för er som läser och kommenterar!

Besökarna har varit massor under dessa tre år, och allra mest har ni läst de här inläggen:

1. Ingrid Betancourt, ligger fortfarande i topp precis som förra året. Jag misstänker att det har att göra med att väldigt många googlar henne och hamnar där (ingrid betancourt ligger nämligen i topp bland googlingar, näst efter colombialiv)


2. Som god tvåa kommer konsten att rucka på en katolsk colombiansk svärmors hela världsbild. Det vill säga genom att insinuera den teoretiska möjligheten att hennes barnbarn inte nödvändigtvis kommer att bli heterosexuellt.


3. Inlägget från häromdagen om den försvunne svensken, Darién gap och äventyrslustan kommer på tredje plats.


4. Mina funderingar angående att skriva om kulturkrockar kommer sen. Hur skriver man om kulturella företeelser som utifrån ens egen bakgrund kan te sig märkliga på ett respektfullt sätt?


5. Ha det! skrev jag när det var dags för mig att lämna man och barn hemma och resa till Cuba i en vecka.


6. Sen blev jag lite upptagen och lämnade er med en blogg-cliffhanger (jodå, snart ska ni få veta allt).


7. På tal om kulturkrockar, på sjunde plats kommer ett inlägg om kulturkrockar i barnuppfostran, del 5, om avsaknaden av välling och det här med det evinnerliga sockret i alla bebisprodukter.


8. I april skickade vi in vår ansökan om svenskt uppehållstillstånd för Oscar, det gäller att passa på innan Billström och gänget gör det omöjligt. Om ni undrar hur det går så väntar vi på en intervju på ambassaden i juli. Sen tar det ett tag till innan det kommer något besked. Det är inte en så jättesnabb process.


9. Förra året ställde jag till med en frågestund. Svaren på frågorna finns här: barnet, kärleken, sverigeflytt, att bo utomlands del 1, att bo utomlands del 2, Colombia, Bogotá, politik och smått & gott.


10. Historien om Gaels födelse, han är här - den lite längre versionen, kommer sist på topp tio.

Och så lite länkkärlek på det. De bloggar som flest personer hittat hit genom är Linnéa i USA, Mirijam, Maria alias Dobre Futro, Den Där Jenny som numera bloggar låst på annan adress, Andersson (fortfarande, trots att hon inte bloggat sen 2011), Duktiga Tjejen som numera finns på Anna Granström och så Anydaynow som flyttat till bloggen Take me to the sun.

Tack för de här tre åren, hoppas ni följer med i fortsättningen också!

Efterskottsfirande

Efter den bortglömda bröllopsdagen i tisdags lyckades vi i alla fall styra upp ett litet firande igår. Vi lämnade Gael med några kompisar till oss och drog ut på restaurang. Vi gick på nyöppnade Little Indian Super Star och drack gin tonic till hutlösa priser (100 kronor styck! Dyraste drink jag någonsin handlat i Colombia) och åt smarrig mat.

Sedan drog vi hem till Karolina, som åkte tillbaka till Sverige idag, för avskedsfest. Lite drinkar och prat hemma och sedan hamnade vi alla på La Sandunguera, Bogotás sunkigaste men absolut bästa salsahak.

Det var första gången vi bestämde oss för att ta våra kompisar på orden, alla de som sagt att "behöver ni barnvakt någon gång så är det bara att säga till". Det gick hur bra som helst. Gael är ju ett väldigt socialt och tryggt litet barn som inte har några som helst problem med att tas om hand av människor han knappt känner. Han vinkade glatt hej då till oss och gick och satte sig i knät hos Abraham och Natalia.

Vi fick löpande fotorapporter Whatsapp på lekande-vällingdrickande-sovande barn, och sen hade barnvakterna RISK-kväll med två andra kompisar som anslöt senare. Vi undrade emellanåt om det var dags för oss att komma hem, men "neeeeej, stanna precis så länge ni vill, passa på, ha roligt" var de ständiga svaren vi fick. Och så "nästa gång får ni sova någon annanstans så att ni får sovmorgon dagen efter".

Vi har kanske världens bästa vänner. Och nu är bröllopsdagen firad på riktigt.

Darién gap och äventyrslustan

I dagarna har det dykt upp tidningsartiklar om en 26-årig svensk kille som verkar ha försvunnit under en vandring mellan Colombia och Panamá. Han skrev senast i sin blogg i maj och sedan har ingen fått något livstecken från honom.

Darién Gap, landkorridoren som skiljer Colombia och Panamá, syd- och centralamerika åt, är knappt tio mil bred. Men det är tio mil av ogenomtränglig djungel och träskmarker, som är fyllda av allehanda illegala aktörer, som paramilitärer, knarksmugglare och andra skumrasktyper i största allmänhet. Det är en så otillgänglig och farlig plats att Panamericana, landsvägen som sträcker sig från Alaska i norr till Eldslandet i söder gör ett avbrott just här.

National Geographic-journalisten Robert Young Pelton som blev kidnappad där 2003 tillsammans med två turister beskriver Darién såhär:

“The Darien Gap is one of the last—not only unexplored—but one of the last places people really hesitate to venture to… It’s also one of the most rugged places. The basic problem of the Darien Gap is that it’s one of the toughest hikes there is. It’s an absolute pristine jungle but it’s got some nasty sections with thorns, wasps, snakes, thieves, criminals, you name it. Everything that’s bad for you is in there.“

Jag vet inte, jag. Den här svenska killen verkar ju ha rest lite överallt och ha en försmak för lite mer strapatsrikt resande. Och jag är helt för äventyr. Och jag är helt medveten om att Colombia är långt ifrån den där bilden som så ofta målas upp i medier. Men just Darién, alltså. Det finns platser och platser att resa till. Och Darién är kanske inte förstahandsvalet oavsett hur äventyrslysten man nu kan tänkas vara. Colombianska paramilitärer och gerillor och knarksmugglare är inga roliga typer. Att vandra helt ensam genom Darién känns lite naivt och är nog ett skolboksexempel på att dar papaya.

Jag hoppas att han dyker upp välbehållen i Panamá snart. Jag tvivlar på det. Och ni som planerar att resa till de här trakterna, kom gärna till Colombia, det är långt ifrån så livsfarligt som sitt rykte. Men undvik helst Darién.

-----
DN, SvD, SR, Expressen

Mas eu não falo muito português ainda

Den här veckan började vi med portugisiskalektioner på jobbet. Tre luncher i veckan får vi falar português i en och en halv timme.

Det var längesen jag pluggade språk, och jag hade nästan glömt bort hur himla roligt det är. Språknörd som jag är, gick humanistisk i gymnasiet och läste franska, tyska och latin och älskade grammatik.

Jag har faktiskt läst portugisiska förut, jag läste tre terminer kvällskurs på Universidad de Buenos Aires när jag bodde i Argentina, men det var jättemånga år sedan och sedan dess har jag inte kommit iväg till Brasilien och inte heller hängt med särskilt många brasilianare, så mina grundläggande portugisiskakunskaper hade hunnit falla ganska mycket i glömska.

Men nu! Nu ska vi se om jag lyckas komma lite längre på ett av världens snyggaste språk.

Portugisiska är dessutom ett sånt där språk som inte bara låter snyggt som attan, det är ju även onekligen mycket användbart, särskilt om man bor i Sydamerika, och dessutom inte så jättesvårt att lära sig om man råkar prata flytande spanska.

Annars är min ständiga språkdröm att lära mig ett språk som kanske inte är så särskilt användbart och definitivt inte lätt, men det är det absolut vackraste språket på denna jord. Finska. Det är högt upp på min bucket list.

Två år

Idag var det två år sedan vi tågade in till tonerna av Chapel of love och lovade varandra inför släkt och vänner att vi ville leva tillsammans, Oscar och jag.

Förra året lyckades vi visst få till ett litet firande på själva årsdagen.

Det gjorde vi ju inte i år, skulle man inte kunna säga. I morse var en helt vanlig morgon, med frukostfix och förskolelämning och det vanliga vardagskaoset. Det var först när jag kom till jobbet och kollade i kalendern som jag tyckte att datumet verkade lite bekant.

Och en vardagskväll, efter en av de där nätterna med för få timmars sömn och en heldags jobb på det, var varken Oscar eller jag särskilt sugna på firande. Vi skålade med varsin minishot kubansk rom, resten tar vi till helgen. Då kirrar vi barnvakt och gör stan tillsammans.

-----
PS. Vårt bröllop: soundtracket, vigseln, middagen, festen, bröllopsnatten och lite extra foton.

Återvinning och återbruk

Häromdagen blev jag strandad på väg hem från förskolan. Framhjulet i Gaels vagn vek sig helt plötsligt under vagnen och jag kom inte en meter till. Det visade sig att de två metallpinnarna som höll hjulet på plats nästan ramlat av. Deras fäste hade nog skakats sönder av flitig användning på trottoarer som har mer hål och gupp än plana ytor. Enda sättet att laga var att löda fast dem igen.

Var går man för att löda ihop något? Vi gick kvarterets järnaffär som tipsade oss om Gonzalez taller de ornamentación. Den ligger i ett skjul bakom ett plåtplank. Där träffade vi farbror Gonzalez som sa att visst, det fixar jag, kom tillbaka på en kvart. Vad det kostar? Tja, vi kan väl säga diez mil pesitos.

Bakom det här planket sitter farbror Gonzalez och löder ihop grejer

Sagt och gjort, nu har vi en vagn som är som ny för det modesta priset av trettiofem kronor. Och jag funderade på vad vi skulle ha gjort om samma sak hänt oss i Sverige. Det kryllar ju inte precis av farbröder som sitter bakom plank och löder ihop grejer där. Det känns som att det närmaste till hands hade varit att slänga och köpa ny, för utan att löda fast metallpinnarna var vagnen helt obrukbar.

Det må vara så att Sverige säkert är bättre än Colombia på att källsortera, men här lagar man i alla fall grejer som går sönder. Löder ihop trasiga barnvagnar, lämnar in kläder med hål till skräddaren och sular om utnötta skor hos skomakaren. Det är kanske mindre källsortering, men det är också definitivt mindre slit och släng. Jag undrar vad som egentligen är mest miljövänligt i längden.

Cirkus Gael!

Förutom en hel låda med arvegods härifrån kom Karolina med en annan present också. Hon hade släpat med sig ett helt cirkustält till Gael i handbagaget(!!!).

Gael älskar det. Han sätter sig därinne och fnissar för sig själv medan Oscar och jag går runt och säger vaaaar är Gael? tills han kiknande av skratt tittar ut genom öppningen. Det roligaste som finns just nu.


PS Jo, det finns tält att få tag på även här, bara det att alla vi hittat var skitfula - antingen blå med racerbilar eller rosa med prinsessor. En cirkus är ju så himla mycket roligare, och då måste den importeras från Sverige eftersom IKEA av någon helt outgrundlig anledning inte har ett enda varuhus i hela Latinamerika.