Frågestund: Smått och gott

Sista inlägget från frågestunden!

Mamma undrar: Berätta hur det går för Oscars kidnappade arbetskamrat, militärkidnappande menar jag? Detsamma undrar Linnéa, Nadia och Lovisa.

Såväl hans familj som Oscars jobb försökte förhandla på olika sätt för att muta honom fri, och ett tag verkade det som att det skulle lyckas, men nej. Men delvis för att de upptäckte att han var användbar inom datorer och säkert delvis för att det blev tydligt att det var många som var intresserade av honom, slapp han vara i fält och fick någon slags administrativ tjänst på själva bataljonen.

Efter ett tag lyckades han få förflyttning till Bogotá och någon slags kontorstjänst här. Han hade ansökt om att få ledigt halvtid för att få vara andra halvtiden på jobbet. Det fick han dock inte, men han har jättelite att göra, så han jobbar det han kan från bataljonen i Bogotá. Militärtjänsten blir ett år för honom, och han har hur tråkigt som helst. Men han har haft mer tur än andra.

Nadia undrar: Jag är lite nyfiken på hur det känns att bli positivt särbehandlad på grund av att man är blond och europé. Har du någon gång känt att folk vill bli vänner med dig eller/och att du tex är mer eftertraktad på arbetsmarknaden pga detta?

Det där är ett evigt gissel, en slags omvänd rasism. Rätt jobbigt för det mesta, tycker jag. Delvis för att jag helst av allt skulle vilja smälta in, att inte alla konstant frågar var jag kommer ifrån och berömmer mig för hur bra spanska jag pratar. Ibland skulle jag vilja slippa att det första alla ser är ”utlänningen”, oavsett om det är positivt eller inte.

Jag har inte känt att det är till särskilt stor hjälp på arbetsmarknaden (det här med att jag, till skillnad från colombianer, måste ha arbetsvisum är snarare en broms), men visst, ibland har jag känt att folk är extra intresserade av att ha mig i sin bekantskapskrets för att jag är europé och det ger någon slags status. Det är inte särskilt vanligt, som tur är, men det är obehagligt när det händer. Jag undviker såna personer så gott det går.

Gael föddes ju blond och blåögd och det tycker många är helt fantastiskt. Vilken tur att det inte blev bruna ögon, liksom. Jag kan knappt gå ute ett kvarter med Gael innan någon kommenterar vilken söt bebis han är och vilka fina blåa ögon han har. Det har jag svårt att förhålla mig till. Det är såklart roligt varje gång någon säger något fint om ens barn, däremot känns det inte helt okej att hans blondhet och blåögdhet hela tiden ska påpekas i det sammanhanget. Jag vill inte att han ska växa upp med någon slags idé om att han är lite bättre än sina brunögda, mörkhåriga kompisar just för att han inte är brunögd och mörkhårig.

Maria undrar: Vad äter du till frukost? Vilken är din bästa låt när du är: glad, ledsen respektive åker bil.

Jag äter havregrynsgröt. Det äter kanske ingen annan i hela Colombia, men vi har infört det i vårt hushåll. Och ibland en macka eller en arepa. På helgerna äter vi ibland lite lyxigare frukost, kanske med äggröra, eller frukost på hemkörning med fruktsallad, buñuelos och pandebono.

Jag är verkligen jättedålig på musik och det är ju hur svårt som helst att bara välja en låt i varje kategori. Men här kommer tre (okej, fyra) exempel, med musik från Latinamerika. De kanske inte är så representativa för mig, men ändå:

• Gladlåt: La vamos a tumbar av Saboreo (glad som i fest-pepp-glad, alltså) eller kanske Vasos Vacíos med Los Fabulosos Cadillacs (som egentligen inte är en så himla positiv text, men för mig är den Buenos Aires koncentrerad i en låt)
• Ledsenlåt: Santa Elegía med Carlos Vives (som egentligen inte är så himla sorglig, men det är mer mina personliga associationer som gör den till en ledsenlåt för mig)
• Billåt: Tren al sur med Los Prisioneros, åttiotalets största chilenska protestgrupp (kanske Chiles största band någonsin) 

Josefine undrar: Hur vill du att ditt pensionärsliv ska se ut? (jag själv kan gå och sukta lite efter pensionen [sovmorgon!!!] och tänka på hur jag bara ska gå och dra och läsa böcker hela dagarna)

Typ precis som du just beskrev det. Fast alla gamla människor är ju på något sätt extrema versioner av sig själva, och eftersom jag alltid har varit en morgonpigg person kommer jag väl att bli en sån där som stiger upp när tidningen dunsar genom brevinkastet klockan fyra på morgonen. Men okej, typ sådär förutom sovmorgnarna, kanske.