Ciclovía

Ciclovían en dag då det inte regnade

Regnet öser ner över Bogotá vilket är synd eftersom Oscar och jag hade tänkt bege oss ut på söndagsutflykt i miniformat.

Varje söndag och helgdag stängs nämligen alla de stora avenyerna i stan av för biltrafik fram till två på eftermiddagen (som den årliga bilfria dagen, fast i mindre skala). Då intas stan istället av folk på cykel, rullskridskor och skateboard, eller som promenerar eller joggar.

Förr i världen, innan jag var tvungen att hetsskriva uppsats varenda helg, brukade vi bege oss ut på ciclovían om söndagarna och promenera till Parque Nacional som ligger ett par kvarter bort.

Där letade vi upp, bland alla försäljare som det kryllar av på söndagar, den röda vagnen som det står Cholaos Johan på, och köpte oss en sliskig men smarrig cholao att äta på någon parkbänk.

Den söndagstraditionen hade vi tänkt återuppta idag, men det spöregnar ju som sagt. Så vi får stanna inomhus och ni får hålla till godo med en gammal ciclovía-bild och vänta med spänning på en regnfri bogotásöndag så att ni kan få reda på vad i hela friden en cholao är för något, egentligen.

Två goda nyheter

Stora versionen överst, festinbjudan nederst

Jag ska inte tjata ihjäl er om bröllopet, jag lovar, men: inbjudningarna har kommit! Det var på tiden.

De är gjorda av Oscar och kommer i två versioner. En stor version för de vi bjuder till vigseln, maten och alltihop. En vykortsversion till de som är bjudna till festen efter maten.

Stora versionen har både spansk och svensk text, vykortet bara spansk.

Och på båda finns vi två. Jag med lite svensk skog, en röd stuga och en älg i bakgrunden, Oscar med Transmilenio, Monserrate, Plaza de Toros och Torre Colpatria bakom sig.

En annan väldigt fin nyhet är att Oscar har fått Schengenvisum! Det innebär att han också får resa tre veckor till Sverige i juli-augusti. Tur är väl det, för det hade varit så himla tråkigt att åka på smekmånad alldeles ensam.

Jakten på notarie, del femtielva

Det här med vigselförrättare visade sig vara ett mycket krångligare kapitel än vi tänkt oss.

Såhär är läget: om man gifter sig borgerligt i Colombia är det notarie som utför vigseln. Notariekontor finns i princip i varje välsorterat gathörn.

Därför var vår största oro inte precis att hitta någon notarie som kunde viga oss, utan att hitta en vettig notarie, eftersom just den yrkesgruppen råkar vara en av de mest konservativa i hela landet. Min största skräck var att notarien skulle få för sig att vara präst och köra predikan eller läsa gamla lagtexten där det står att hustrun ska lyda sin make istället för den moderniserade versionen.*

Det har dock visat sig att det svåra är att hitta en notarie överhuvudtaget. De är nämligen inte särskilt intresserade alls av att viga folk utanför arbetstid och utanför kontoret. Vi hade ju hittat en, men sen visade det sig att hon inte jobbade den lördagen. Vi ringde runt till några till, men de viger visst bara på notariekontoret. Idag var vi hos ytterligare en, och jo, hon kunde eventuellt, men först klockan två på eftermiddagen (det står klockan 12 på inbjudningskorten som redan är tryckta) och för ett helt hutlöst pris (15 gånger mer än det kostar att gifta sig på kontoret).

Så Oscar och jag bestämde oss idag helt sonika för att strunta i hela notariejakten. Så himla mycket stress för att någon ska komma och läsa upp en tråkig lagtext i fem minuter.

Istället freestylar vi vigseln lite.

Vi gifter oss hos första bästa notarie på morgonen (det vill säga, skriver på de lagliga papper som behövs) och sen har vi en mer symbolisk vigsel på bröllopet. Detta med en vigselförrättare som känner oss, som vi gillar och har förtroende för. Vem vigselförrättaren blir är lite oklart i dagsläget, men vi har några namn på lut, och det hela känns ungefär 1000% bättre.

Bröllopsceremoni på eget bevåg kommer att bli mycket bra. Till och med bättre än vigsel med tråknotarie.

* Autentiska exempel från verkligheten.

Nervöst

Och NU kom mejlet. Det där som går ut till alla studenter och lärare på Escuela de Estudios de Género och som bjuder in alla som är intresserade att komma och lyssna på uppsatsopponering.

Jag har fått såna mejl ett par gånger under min studietid på masterutbildningen. Den stora skillnaden är att den här gången står det att uppsatsen vars opponering man får vara med på har titeln El aborto en Colombia: Cambios legales y transformaciones sociales och att författaren är ingen mindre än yours truly.

Nu slog nervositeten till. Den 7 juni klockan 10 smäller det.

Drömmen

Jag har ju redan ett drömjobb, som jag absolut inte skulle vilja byta ut. Jag brukar säga att det enda som skulle kunna få mig att tänka tanken vore ett jobb som bara handlade om det inom jämställdhets- och genusområdet som jag brinner för allra mest: sexuella och reproduktiva rättigheter.

För ett tag sen sökte Women's Link Worldwide en ny medarbetare till sitt bogotákontor. Det är organisationen där Mónica Roa är programchef - advokaten som stämde Colombias totala abortförbud och lyckades få igenom en legalisering av abort i vissa fall. Mónica frågade mig häromdagen varför i hela friden jag inte är advokat, för de hade gärna velat se mig på den tjänsten. Jag dog nästan och skällde lite inombords på mitt 19-åriga jag som inte hade vett att inse att det var juristutbildningen jag borde läst.

Hur som helst, igår var jag inbjuden på invigningen av Center for Reproductive Rights nya kontor. Det är deras första och enda regionala kontor i Latinamerika. I Bogotá! Där jag bor! Jag kan inte tänka mig en mer spännande arbetsplats.

De har inga lediga tjänster just nu, och jag har inte heller några planer på att byta jobb. Våra närmsta framtidsplaner lutar åt en master i Sverige för Oscar och jag nosar på tanken att doktorera.
Men sen, när vi kommer tillbaka. Åh, vad jag drömmer om att få jobba där då.

Det här med visum

Hej person som googlat på "regler om visum i colombia nytt år 6 nya månader?" och hittat hit. Jag tänkte ta och reda ut ett och annat för dig och andra som undrar.

Jag gissar att du undrar om turistvisum, alltså det man som svensk får stanna i Colombia som turist på via stämpeln i passet när man reser in i landet. Det är max sex månader man får vara turist i Colombia, eller rättare sagt 180 dagar. Och till din fråga: enligt dekretet som reglerar detta (decreto 4000 de 2004 om du vill googla) står det i artikel 56.1 att det är max 180 dagar per kalenderår. Rent teoretiskt är det alltså nytt år, sex nya månader.

Man får max 90 dagar (men oftast mindre) när man reser in i landet. Sen får man förlänga det i upp till 90 dagar till, vilket man gör på säkerhetspolisen DAS genom att fylla i lite papper och betala $72.350 pesos (per gång, oftast får man nämligen bara 30 dagars förlängning i taget).

Vill man stanna längre än 180 dagar på ett år måste man ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd (visa temporal), vilket är en helt annan historia. Vill man veta mer om hur man gör det kan man läsa det på spanska här.

Okej, hoppas du blev hjälpt!

Byråkratin i ett nötskal

Även om den här lilla videon är från Spanien hade den precis lika gärna kunnat vara colombiansk. Eller från vilket annat latinamerikanskt land som helst. Det är latinobyråkratin i ett nötskal.

Den innebär en ständig brottningsmatch mot stämplar som inte får vara äldre än 30 dagar, kopior som måste verifieras av notarie, papper som saknas, foton som är en millimeter för stort eller för litet eller har blå bakgrund istället för vit, och så vidare i all evighet. Och inget går någonsin att göra smidigt på internet eller via telefon, för allt måste man stå i evighetsköer och helst ska varje byråkratisk process genomföras på minst två olika kontor, på motsatta ändar av stan, med olika öppettider så att det aldrig går att få allt gjort på en och samma dag:

Huvudpersonen i den här lilla filmen är numera min nya hjälte.

Checklistan

Vi gillar varandra, check!

Eftersom ni säkert sitter som på nålar därhemma och undrar hur det går egentligen med alla bröllopsförberedelser kan jag härmed meddela:

Ringar, check! Vi hämtade upp ringarna idag, mycket fina är de. Nu ligger de i en liten låda och väntar på att det ska bli nionde juli.

Inbjudningskort, check! De är på tryckeriet just nu och blir väl klara alldeles när som helst. När de väl är ivägskickade kan jag nog ta och bjuda på en förhandstitt här på bloggen.

Äktenskapscertifikat och personbevis, check! De är apostillestämplade och just nu på väg hitåt med posten. Sen ska de översättas och notariestämplas här, men låt säga att vi har ett halvt check på den punkten i alla fall.

Notarie, avcheck! Ja, allt kan ju inte gå som på räls hela tiden. Det visade sig nämligen att notarien vi tänkt oss inte har skift den lördagen. För det visade sig nämligen att inte alla notarier har skift varje lördag utan det är uppdelat. "Ni får ta ett annat datum", sa hon. Nej, tycker vi, vi får ta en annan notarie. Så nu är vi tillbaka på ruta ett i vigselförrättarletandet. Tur att det är en och en halv månad kvar till bröllopet i alla fall. Vi har lång tid på oss, i colombianska mått mätt.

Ja, förutom det som redan är avklarat är det lite annat smått och gott kvar. Lite fix med stället, bestämma detaljer med fotografen, vår DJ, frisören, sy in klänningen, köpa skor, boka band, ja, lite sånt. Men det mesta är under kontroll!

Mitt jobb

Ett förslag från enkäten var att jag skulle berätta lite mer om mitt jobb. Lite har jag redan berättat tidigare, men ni kan få veta mer.

Jag jobbar alltså på ett forskarinstitut som främst sysslar sociojuridisk forskning inom demokratifrågor, mänskliga rättigheter och andra relaterade ämnen. Min tjänst är forskarassistent på genus- och HBT-området. Ett drömjobb, verkligen. Just nu är jag framför allt sysselsatt med två projekt, ett som handlar om könsdiskriminering på arbetsmarknaden och ett annat som handlar om kvinnors politiska deltagande. Dessutom är jag ansvarig för att bevaka allt som händer på sexuella och reproduktiva rättighetsfronten.

Förutom att det är världens intressantaste jobb är det även fantastiskt bra arbetsförhållanden, särskilt ur colombianska mått mätt. Jag har ett fast kontrakt (vilket innebär sådan lyx som sjukförsäkring, pension och semester), vi har flexibla arbetstider, och helt okej lön. Förutom formaliteterna så är det även en arbetsplats där alla mår bra - till skillnad från andra colombianska arbetsplatser är hierarkier i det närmaste obefintliga och det är viktigt att alla är med och delaktiga i de beslut som tas och i alla tillställningar som ordnas - fester, födelsedagsfiranden och fotbollsträningar.

(Klicka för större bild)

Jag är fantastiskt nöjd med mitt jobb: jag får jobba med sådant som känns riktigt, som bidrar till ett bättre samhälle, och jag får göra det tillsammans med skitsmarta och trevliga människor och under, för Colombia, väldigt förmånliga förhållanden. Det är få förunnat.

Tomate de árbol

Jag fortsätter på temat colombianska frukter (det är outtömligt), den här gången har turen kommit till tomate de árbol, eller trädtomat som den bokstavliga översättningen skulle bli.

Det är en frukt som precis som namnet avslöjar är lite som en tomat, men den växer på träd. Den är också lite sötare än den vanliga tomaten, och används framför allt i juice, i alla fall i Colombia.

Har ni vägarna förbi de andinska regionerna där frukten kommer ifrån rekommenderar jag att ni testar. Tydligen har den dessutom massa vitaminer och järn, och det är ju aldrig fel.

----------
Tidigare har jag skrivit om andra frukter man hittar i Colombia: granadilla, pitaya och lulo.

Namn i Colombia

Det här med hur namn funkar är rätt annorlunda här i Colombia jämfört med i Sverige. Förutom dubbelefternamn som jag redan förklarat, har de flesta två förnamn. Vanligast är att ett av dem är tilltalsnamn, men ofta används båda namnen, och lite hipp som happ. Om man till exempel heter Ana María är det mycket möjligt att man ibland blir kallad Ana, ibland Ana María och ibland diminutivet Anita.

Därför har man oftast inte ett släktnamn som andranamn, utan ett namn som passar ihop med det första namnet, för det används rätt flitigt, och det är inget konstigt att alternera mellan båda. På mina visitkort på jobbet står det "Annika Marta" (finns ju inga ä här till Märta), vilket känns lite märkligt, för det är ju inget jag brukar kallas.

I Colombia finns ingen slags myndighet som sätter stopp, utan man får i princip registrera vilket namn som helst. Vilket vissa också gör. Till exempel bestämde sig Julián Gustavo Giraldo Zuluaga år 2005 för att byta namn och heter numera Deportivo Independiente Medellín. Det är att ta sin fotbollsfanatism till helt nya nivåer.

För ett tag sen läste jag ett reportage om en taxichaufför som heter "Jesucristo Hitler Paracelso Zeppelin". I förnamn. Hans bror heter "Aristóteles Pitágoras Aristocles".

Namn är såklart en klassmarkör också, särskilt i ett så ojämlikt land som Colombia. Bland den så kallade underklassen är det rätt populärt att döpa barn till engelska namn, men som stavas som de låter. Som till exempel Brayan, Yeison, Dayana eller Leidy. Eller varför inte vilket engelskt ord som helst, till exempel Onedollar (som uttalas "ånedojar"). Häromdagen åkte jag taxi med en chaufför som hette Rusbel. Kan ni gissa vilken USA-president han döpts efter?

På mitt jobb är roliga namn en ständigt återkommande diskussion, och på vår topplista har vi:
1. Keika Soleika Malvis Dayana
2. Jiri Jari Janensi (J uttalas ungefär som H)
3. Amburguer James (=Hamburgare (på "engelska") James)

Det är alla riktiga personer som heter så. Namn 1 är en tremänning till en av mina arbetskamrater. Hon kommer från en by där det är en gammal kvinna som bestämmer namnen på alla barn som föds i byn. Och hon tar stavelser hon gillar och pusslar ihop till något hon tycker låter snyggt. Till exempel Keika Soleika Malvis Dayana.

10 maj 2006

Idag för fem år sedan var en av de viktigaste dagarna i Colombias historia, om ni frågar mig. Det var nämligen då Colombias konstitutionsdomstol kom med sitt historiska beslut: Abort är inte längre olagligt under alla omständigheter.

Domslutet kom efter att advokaten Mónica Roa stämt abortlagstiftningen för att strida mot grundlagsfästa rättigheter såsom rätten till jämlikhet, till liv och till hälsa. Och, inte att förglömma, efter över trettio års outtröttlig kamp av den colombianska kvinnorörelsen.

Det är fortfarande en oerhört begränsad rättighet - abort är bara lagligt när graviditeten är resultat av våldtäkt eller incest, när kvinnans liv eller hälsa är i fara, eller när fostret har skador som gör att det inte kan överleva utanför livmodern. Det är dessutom en rättighet som inte garanteras i praktiken - mellan 2006 och 2009 registrerades 649 lagliga aborter, vilket motsvarar 0,06% av de totalt 300.000 aborter som årligen beräknas utföras i landet. De allra flesta kvinnor tvingas fortfarande avbryta sina graviditeter på illegala abortkliniker under ofta tveksamma förhållanden, på grund av diskriminering, okunskap och oräkneliga byråkratiska hinder, trots att de i många fall borde ha rätt att tillgå en laglig abort.

Så den här dagen idag för fem år sedan var en historisk dag. Det var då för första gången i landets historia kvinnorna delvis erkändes den lagliga rätten att bestämma över sina egna kroppar och inte behöva dö för ett påtvingat ideal om moderskap.

Vad som har hänt sedan dess är vad min 193 sidor långa masteruppsats handlar om.

Det var en historisk dag och ett historiskt beslut, men det är fortfarande mycket att göra innan rättigheten på riktigt omsätts i praktiken. Och innan Colombias kvinnor äntligen får rätt att helt bestämma över sina egna kroppar. Men vi är en bit på väg i alla fall.

Mors dag

Ett typexempel på de extremt fula
morsdagshälsningarna som dyker
upp överallt.

Igår var det mors dag i Colombia, precis som i stora delar av världen. I Colombia är mors dag en stor tilldragelse (ni vet, varje mor är ju familjens nav, livgivaren, en reinkarnation av jungfru María, bla, bla, bla). Den son eller dotter som inte kommer med minst en blombukett och bjuder ut sin mamma på lunch den dagen kan räkna med att strykas ur testamentet.

Fars dag, däremot, som är någon gång i juni, är det långt ifrån någon liknande uppståndelse kring. Pappan är väl inte lika viktig.

Vi åkte med svärmor och resten av familjen till en restaurang utanför Bogotá, stod i kö i minst en halvtimme för att få bord - på mors dag finns det nog inte en restaurang i Bogotá där man inte måste stå i kö den här dagen, restaurangernas och blomförsäljarnas kanske lönsammaste dag på hela året. Hur som helst, det var en god lunch, till tonerna av ett tolvmanna mariachiband som sjöng rancheras till kvinnornas ära, och skönt att komma ut ur stan en eftermiddag, trots att hela den här morsdagshetsen och hyllandet av moderskapet som själva essensen av kvinnligheten inte riktigt är min grej och står mig lite upp i halsen efter en dag som denna.

Ingrid Betancourt

Ingrid Betancourt när hon precis
fritagits från gerillan.

Det är mycket Colombia just nu i svenska medier, eller rättare sagt är det mycket av en känd colombiansk personlighet, Ingrid Betancourt. Hon är före detta presidentkandidaten som kidnappades av FARC-gerillan 2002 och fritogs drygt sex år senare i den spektakulära och senare hårt kritiserade Operación Jaque (framför allt för att den colombianska militären bröt mot internationell lag och använde Röda Korsets symbol för att lura gerillan). Fritagningsaktionen är visst på väg att bli actionfilm.

Ingrid Betancourt gav förra året ut en bok om sina upplevelser under åren som fånge i djungeln, och nu har den kommit ut på svenska. Även tystnaden har ett slut, heter den.

Två av mina smarta journalistvänner har skrivit om boken, Elisabeth Terenius i ett reportage om kidnappningslitteratur i Vi Läser, finns här, och Magnus Linton recenserade boken i DN här. Dessutom visade Babel i torsdags en intressant intervju med Ingrid som finns på SVT Play här om någon missade den.

Ingrid Betancourt är inte särskilt populär i sitt hemland Colombia och bor numera i Frankrike. Redan tidigare tyckte folk i allmänhet att hon fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet jämfört med alla andra kidnappade i djungeln, hon som dessutom försatt sig i situationen på egen hand och därmed fick skylla sig själv litegrann. Ingrid blev kidnappad efter att på egen risk åkt till San Vicente del Caguán efter att förvägrats militäreskort och blivit varnad för att resa.

Men den riktiga kraschen för Ingrids popularitet kom när hon förra året meddelade att hon tänkt stämma colombianska staten på runt 50 miljoner svenska kronor. Höjden av otacksamhet, efter allt som Colombia gjort för att få henne fri, menade de flesta. Efter en kritikstorm drog hon tillbaka stämningen, men skadan var redan skedd. Hon är numera i princip persona non grata i Colombia.

Jag har varit lite småsugen på att läsa boken sedan den kom ut förra året och nu när jag påmindes av allt svenskt skriveri kanske jag ska ta och göra slag i saken. Den sägs att den är väldigt välskriven. Men jag får nog köpa den i smyg.

Colombiansk politik

Här i Colombia går nyhetsflödet med rasande fart. Bin Laden är redan glömd, för sedan dess har det hunnit hända en massa på hemmaplan. Det här är veckans två stora nyheter från Colombia:

Bogotás borgmästare har avsatts. Efter korruptionsskandalen där miljoner och åter miljoner pesos har gjort rika byggherrar ännu rikare, och Bogotá ännu mer kaotiskt med ofärdiga vägbyggen över hela stan, har nu överinspektören beslutat sig för att stänga av borgmästaren under tre månader, med omedelbar verkan.

Detta sker fem månader innan nästa borgmästarval, och är kanske den sista spiken i kistan för Polo, Colombias en gång så lovande vänsterparti. Bogotá, som hyllades i dokumentären Monsterstäder (som visades på SVT förra året), har totalt körts i botten av en korrupt borgmästare, och med det också hoppet om ett vettigt vänsterstyre i högerlandet Colombia inom en nära framtid.

Colombia befinner sig i väpnad konflikt. Ja, det låter ju inte som mycket till nyhet, precis, den som har lite koll vet ju att Colombia innehar titeln världens längsta ännu pågående väpnade konflikt. Men under förra presidenten Uribes två perioder (2002-2010) försvann konflikten. Enligt honom fanns det inte längre någon konflikt, och gerillan var en terroristgrupp.

Den som har något hum alls om internationell rätt förstår ju att det inte bara handlade om ord, för erkännandet av en väpnad konflikt innebär förpliktelser att följa lagar och regler som gäller i krig, och att behandla väpnade aktörer på ett visst sätt. En terroristgrupp kan man istället behandla lite hur som helst, George W Bush-style. Och det här med respekt för lagar och regler och mänskliga rättigheter var inte riktigt Uribes tekopp, han var mer för hårda tag.

Men nu har alltså president Santos med regering erkänt (till Uribes förfäran och protester) att Colombia visst befinner sig i väpnad konflikt. Vi får väl vänta och se vad det leder till i praktiken.

----------
PS Vill ni läsa mer så har Magnus Linton och Colombianätverket skrivit om borgmästaren.
Och för den som vill läsa colombianyheter i allmänhet har det utmärkta veckomagasinet Semana en del på engelska.
Både New York Times och The Economist har tidigare beskrivit Bogotás uppgång och fall.

Vad jag saknar i matväg

Jag får ibland frågan här vad jag saknar mest från Sverige. Jag brukar oftast svara familj, vänner, årstider och mat som inte går att få tag på här.

Då brukar en del fråga "vilken mat då, till exempel?". Jag har alltid tyckt att det är en ganska knäpp fråga, om den inte ställs av en svensk/skandinav, för det jag saknar är ju just mat som inte finns här, det vill säga mat som genomsnittscolombianen inte känner till. Vilket gör att jag måste försöka förklara vad till exempel messmör är.

Men hur som helst. Det här är ett representativt urval av svaret på frågan "vad saknar jag i matväg från Sverige?":

PS Idag fyller världens bästa mamma år! Visst är hon väl värd ett grattis eller två i kommentarfältet?

Helgen som gick

I lördags fortsatte vi bröllopstemat som de senaste dagarna gått i och gick på våra vänner Rafa och Dafnas bröllop. De gifte sig på en restaurang med en borgerlig vigselförrättare (ungefär som vi tänkt). Hur fint som helst. Och dagen till ära var det för en gångs skull strålande sol.

Sen fortsatte firandet på kvällen på ett uteställe i centrum, och sen vidare till efterfest hemma hos Rafa och Dafna. Oscar och jag gav upp vid femtiden på morgonen:

Dagen efter hade jag vid något ambitiöst tillfälle tänkt gå och fota första maj-tåget*, men på grund av festandet kvällen innan vaknade jag alldeles för sent av att Oscar talade om för mig att han och grannen Alejo var på väg till affären för att handla grillingredienser.

Så eftermiddagen spenderades istället grillandes med grannarna och njutandes i solen mellan regnskurarna:

Sammanfattningsvis en riktigt trevlig helg!

* Mest fota sådär vid sidan av. Man gillar ju såklart att gå med i första maj-tåg, men jag försöker ligga lite lågt på demonstrationsfronten här. Jag kan tydligen bli utkastad ur landet om jag ägnar mig åt sånt.