tisdag 10 maj 2011

10 maj 2006

Idag för fem år sedan var en av de viktigaste dagarna i Colombias historia, om ni frågar mig. Det var nämligen då Colombias konstitutionsdomstol kom med sitt historiska beslut: Abort är inte längre olagligt under alla omständigheter.

Domslutet kom efter att advokaten Mónica Roa stämt abortlagstiftningen för att strida mot grundlagsfästa rättigheter såsom rätten till jämlikhet, till liv och till hälsa. Och, inte att förglömma, efter över trettio års outtröttlig kamp av den colombianska kvinnorörelsen.

Det är fortfarande en oerhört begränsad rättighet - abort är bara lagligt när graviditeten är resultat av våldtäkt eller incest, när kvinnans liv eller hälsa är i fara, eller när fostret har skador som gör att det inte kan överleva utanför livmodern. Det är dessutom en rättighet som inte garanteras i praktiken - mellan 2006 och 2009 registrerades 649 lagliga aborter, vilket motsvarar 0,06% av de totalt 300.000 aborter som årligen beräknas utföras i landet. De allra flesta kvinnor tvingas fortfarande avbryta sina graviditeter på illegala abortkliniker under ofta tveksamma förhållanden, på grund av diskriminering, okunskap och oräkneliga byråkratiska hinder, trots att de i många fall borde ha rätt att tillgå en laglig abort.

Så den här dagen idag för fem år sedan var en historisk dag. Det var då för första gången i landets historia kvinnorna delvis erkändes den lagliga rätten att bestämma över sina egna kroppar och inte behöva dö för ett påtvingat ideal om moderskap.

Vad som har hänt sedan dess är vad min 193 sidor långa masteruppsats handlar om.

Det var en historisk dag och ett historiskt beslut, men det är fortfarande mycket att göra innan rättigheten på riktigt omsätts i praktiken. Och innan Colombias kvinnor äntligen får rätt att helt bestämma över sina egna kroppar. Men vi är en bit på väg i alla fall.

6 kommentarer:

  1. Vilken viktig dag. Inte bara för att två underbara flickor föddes just den dagen för fem år sedan. Och vilken spännande uppsats du måste ha skrivit.

    SvaraRadera
  2. Räcker det (formellt sett) med att kvinnan säger att graviditeten är resultatet av en våldtäkt för att hon ska kunna få laglig abort, eller krävs polisanmälan, dom eller dylikt? Eller finns det någon slags gråzon där mitt i mellan, där det gäller att få någon enskild myndighetsperson att tro på att jo, det har nog faktiskt skett en våldtäkt?

    P.S. Jag hoppas att jag inte ställt en fråga som tar 193 sidor att svara på. :-)

    SvaraRadera
  3. Snälla publicera lite ur din uppsats här på bloggen när du har möjlighet. Vore jätteintressant att läsa!

    SvaraRadera
  4. Åsa: Ja, årsdagen av domslutet har verkligen hård konkurrens! Tänk vilken historisk dag domen kom på, det är inte alla domar som kommer samtidigt som världens bästa gryn, minsann!

    Lena: Formellt är det enda som krävs en kopia på polisanmälan. I praktiken krävs ofta mycket mer, till exempel en dömd våldtäktsman (trots att det är totalt olagligt att kräva mer bevis än anmälan). Eller så förvägras kvinnorna en kopia på anmälan... Till exempel.

    Johanna: Jag lägger nog upp hela uppsatsen när den är godkänd och klar (i pdf så den som är intresserad kan få ladda ner). Fast den är ju på spanska...

    SvaraRadera
  5. Spännande och viktigt. Skrev självuppsats om kvinnors rätt till sin kropp och FN resolution 1325 för några år sedan. Otroligt viktigt ämne! Kram

    SvaraRadera
  6. @Annnika: Härligt! Min spanska är kanske inte bra nog för att läsa alla 193 sidorna, men räcker nog för att läsa delar av den i alla fall. Ska bli kul! Eller kanske deprimerande, jag vet inte riktigt. Men intressant hur som helst.

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.