Morbror Erik är här

Hörrni, det här har jag ju glömt att berätta, men i torsdags kväll landade min lillebror i Bogotá. Han var inbjuden talare på en fräsig datakonferens i USA, eftersom han är värsta datasnillet som jobbar på Spotify. Och när han ändå var i krokarna, det vill säga på den här sidan Atlanten, passade han på att titta förbi.

Det är så himla fint att han är här. Plus att det är så himla fint att Morbrorerik är den första Gael frågar efter när han vaknar på morgonen.

Gör-det-själv leksakskök

I Colombia finns två sorters leksaker. Å ena sidan de ekonomiskt överkomliga som utan undantag är gjorda i plast, och nästan utan undantag är ganska fula. Å andra sidan de fina träleksakerna som kostar en halv förmögenhet.

Leksakskök är inget undantag från den regeln. Vill man inte lägga en månadslön* på ett kök är man förpassad till anskrämliga rosa plaståbäken.

Så jag bestämde mig för att göra ett eget, med hjälp av ett gammalt nattduksbord som jag fick köpa billigt av en kompis:

Plattorna är gjorda av fomi, en slags skumplast liknande tunt liggunderlag. Ugnsluckan är svart kontaktplast som jag klistrade på och handtaget ett vanligt garderobshandtag. Rattarna är trälock till små glasburkar som jag hittade i en pysselaffär. Köksgeråden är helt vanliga sådana i minsta storleken (här säljs stekpannor att steka ett ägg i).

I och med det här har jag med allra största sannolikhet slagit personligt rekord i händighet.

-----
*En minimilön i alla fall. På riktigt.

Feministiska organisationer i Colombia

Lite nu och då får jag mejl från folk som vill göra praktik / skriva MFS-uppsats i Colombia, inom genusfrågor på någon organisation, och undrar vilka organisationer det finns och hur de ska göra för att komma i kontakt med dem.

På förekommen anledning, här kommer en lista över feministiska organisationer i Colombia. Fast kanske framför allt i Bogotá, för det är här jag bor och jobbar och har mest koll, men även för att det är här de flesta organisationerna finns, eftersom maktens främsta institutioner är samlade här, och vill man jobba med påverkansarbete är det lättast här.

Ganska grovt generaliserat kan man säga att kvinnoorganisationer* i Colombia jobbar med två frågor. Antingen (våld mot kvinnor i) konflikten eller sexuella och reproduktiva rättigheter, eller båda. Det är extremt få som jobbar med till exempel jämställdhet på arbetsmarknaden eller i politiken. Jag känner inte till någon som jobbar exklusivt med det, faktiskt, möjligen undantaget fackens kvinnoförbund.

Organisationer som jobbar (främst) med väpnade konfliken
Sisma Mujer som erbjuder praktikplatser här
Casa de la Mujer
Humanas
Alianza Iniciativa Mujeres Colombianas por la Paz (IMP)
Ruta Pacífica de las Mujeres

Organisationer som jobbar (främst) med sexuella och reproduktiva rättigheter
La Mesa por la Vida y la Salud de las Mujeres
Women's Link Worldwide som erbjuder praktik för jurister här
Centro de Derechos Reproductivos
Católicas por el Derecho a Decidir
Oriéntame
Profamilia
Fundación Si Mujer (i Cali)

Andra organisationer med genusinriktning
Red Nacional de Mujeres
Colombia Diversa (som jobbar med HBT-frågor)
UNFPA Colombia
UN Women Colombia
Escuela de Estudios de Género Universidad Nacional

Okej, jag har hittat en organisation som verkar intressant, hur gör jag för att söka praktikplats / få kontakt?
Först och främst är det A och O att kunna spanska. Särskilt när det gäller organisationer i civilsamhället, är det ofta väldigt få som kan engelska. Kan du bara lite spanska och har turen att lyckas få en praktikplats i alla fall är risken stor att du får ägna tiden åt att översätta dokument till engelska.

Sen är framförhållning inte riktigt ett ord som existerar i det colombianska vokabuläret. Det är ingen idé att skicka ett mejl nu och skriva "hej, jag kommer till Colombia i januari och skulle gärna vilja intervjua dig för min uppsats". Om man ens får något svar, så kommer det troligtvis att vara "okej, hör av dig när du är här så bestämmer vi träff". Is i magen. Praktikplatser går att ordna med lite mer framförhållning (max tre månader, om det inte är FN vi snackar om), men det går säkert också bra med mycket mindre tidsmarginal än så.

Om du söker praktikplats (eller jobb) och vill skicka ditt CV, tänk på att colombianska CVn inleds med en perfil profesional, alltså en kort paragraf som beskriver lite om vem du är, rent professionellt. Typ statsvetare med bred erfarenhet från civilsamhället. Har lätt att anpassa mig till olika sammanhang och pratar flytande engelska. Fast lite mer utförligt då, förstås. Detta för att ansökningar oftast inte innehåller något ansökningsbrev.

I de här gamla inläggen från september 2011, mars 2012 och mars 2013 har jag skrivit lite allmänna tips om att söka jobb i Colombia.

Slutligen har jag en lista på personer jag brukar vidarebefordra lediga tjänster till (eftersom sådant nästan aldrig publiceras på någon platsbank utan det är kontakter och mun-till-munmetoden som oftast gäller). Vill du kan jag lägga till dig på listan, skriv din mejladress i kommentarsfältet i så fall. OBS nästan allt är på spanska (såklart) och i princip bara relaterat till NGOs eller biståndssektorn, så den som är intresserad av privata näringslivet gör bäst i att fortsätta leta någon annanstans.

-----
* Det är så de själva ofta kallar sig, organizaciones de mujeres, även om de också kallar sig feministiska

Valvaka

Vi hade valvaka i söndags, med svenska bekantskapskretsen, precis som för fyra år sedan. Fast för fyra år sedan var det helt andra personer med. Det blir lätt så, rotationen bland vännerna, de svenska, är stor när man bor i ett annat land. Även om många stannar i flera år är det få som stannar permanent.

Vi körde på knytkalas och åt ungefär hur mycket mat som helst.

Hur som helst. Vi hade väldigt trevligt, trots valresultatet. De där 13% känns lite extra när vi alla sitter där med partners som har en annan nationalitet än oss själva, med barn som har dubbla medborgarskap och två eller tre modersmål och en hel släkt från ett land som inte är Sverige. Vi känner oss alla svenska, och ändå helt plötsligt lite mindre välkomna med våra familjer. Det är svårt att inte ta det personligt.

Gråt inte mera, organisera!

Okej, det är ju helt sjukt att fascisterna fått 13%. Helt vidrigt. Och ett symptom på en hel massa i samhället som inte står rätt till, som så många andra redan har skrivit väldigt klokt om.

Ja, det är deppigt. Men hörrni. Under tiden vi tråkar ut SD med riktig politik så är det dags för oss alla andra att dra ett konkret strå till stacken för ett annat samhälle. Ett samhälle som inte ställer grupper mot varandra.

Så därför, här är en lista på konkreta och praktiska sätt att i vardagen bidra till ett mer solidariskt samhälle och motverka just den där segregationen som SD lever av:

• Röda korset har massor av frivilliguppdrag runtom i hela Sverige, till exempel som flyktingguide, stödperson på Migrationsverkets förvar, ledare för barnaktiviteter på asylboenden, språkhjälp för de som lär sig svenska, osv. osv.
• Många kommuner ordnar kontaktprogram mellan nyanlända och etablerade svenskar, här till exempel i Stockholm, Göteborg och Malmö.
• Lärare: Beställ metodmaterialet Låt stå för att jobba med antirasistiska frågor i skolan
• Företag och organisationer: We Link Sweden erbjuder utbildning, fortbildning, coaching och strategi- och implementeringsstöd i ett olikhetsperspektiv i er organisation.
• Kompis Sverige matchar nyanlända med etablerade svenskar för att skapa nya vänskaper
• Stadsmissionen tillsammans med flera andra organisationer har Crossroads, center för EU-migranter. De behöver såväl frivilliga i olika aktiviteter som förnödenheter (mat, kläder, hygienartiklar). Här finns Crossroads i till exempel Stockholm, Göteborg och Linköping.
• Tillsammansskapet är en plattform för initiativ, nätverk och föreningar som arbetar för att stärka sammanhållningen i lokalsamhället, och kan kontaktas här.
• Tamam jobbar med  barn, unga och unga vuxna med mångfald, antirasism och ungas samhällsengagemang för att skapa nya mötesplatser, organisera meningsfulla fritidsaktiviteter, ge alla lika förutsättningar i skolan och uppmuntra unga människors samhällsengagemang och söker volontärer till sina verksamheter.
• I Umeå finns Vän i Umeå som är ett initiativ för att skapa kontakter mellan nya och etablerade svenskar.

Nu kör vi, och om fyra år ser de där staplarna helt annorlunda ut! Kom gärna med fler tips i kommentarerna så kompletterar jag listan.

Och kom ihåg: Om du tror du är för liten för att göra någon skillnad, försök sova med en mygga i rummet.

TV-kändis

Det tog bara några dagar efter beskedet att Ana Elisa och Verónica båda är lika mycket mammor till sina barn i lagens ögon innan landets konservativa kretsar började försöka hitta sätt att jävlas. Ett av dem stod den liberala(!) senatorn Viviane Morales för, som genast gick ut i medierna och sa att det här är ett alldeles för känsligt ämne för att några få ledamöter i konstitutionsdomstolen ska bestämma, det här måste minsann hela colombianska folket få tycka till om, i en folkomröstning.

Man baxnar av absurditeten i det hela. När vi ändå håller på kanske vi ska ta och folkomrösta om existensen av några andra grundläggande mänskliga rättigheter också? Vad sägs om rätten för svarta och vita att få gifta sig med varandra? Kanske själva rösträtten, ska kvinnor verkligen få rösta? Vad sägs om religionsfriheten? Eller nej, förresten, den har ju redan folkomröstats bort.

Så kommer det sig alltså att man år 2014 blir inbjuden till TV-debatt för att att prata om en folkomröstnings vara eller icke vara i frågan om homosexuellas rätt att adoptera. Debattprogrammet fungerar ungefär som en rättegång, och jag var åklagarens, Elizabeths, vittne. På försvarssidan var en kongressledamot för konservativa partiet och hennes vittne var konservativa partiets vice ordförande. Under sändningen röstar tittarna på ena eller andra sidan och den här gången vann vi! Med en knapp marginal på 52% mot 48%, men ändå. Vi vann.

Angela Ospina, vice ordförande i konservativa partiet, Lina Barrera, kongressledamot för konservativa partiet, Silvia Corzo, programledare, Elizabeth Castillo, HBT-aktivist och ledare för organisationen lesbiska mammor, och jag.

Vill man se programmet går det bra här på Youtube. Jag pratar mellan minut 10.42 och 24.45, med en liten paus för lottdragning i mitten (och ja, nästa debatt ska jag försöka hålla händerna i styr lite mer...):

Ni 16,6%, vad har ni för ursäkt egentligen?

I Colombia blir du inskriven i röstlängden när du blir myndig och skaffar ditt ID-kort. Den adress du anger då finns kvar tills du anger en ny till valmyndigheten. Det går inte att göra när som helst, utan under vissa perioder, och flera månader innan närmsta val. Det går inte att göra via post eller internet, du måste fysiskt ta dig till ett myndighetskontor, på arbetstid.

Du måste rösta på den vallokal som tillhör din adress. I förförra presidentvalet kunde inte Oscar rösta, för han var fortfarande inskriven i vallängden på colombianska ambassaden i Buenos Aires och missade adressändringsperioden. När han insåg det några månader innan valet var det redan för sent.

Du måste rösta på valdagen. Det går inte att förtidsrösta, eller poströsta, eller rösta via ombud.

En tredjedel av landet befinner sig i hög eller extremt hög risk för våld relaterat till valet, vilket inkluderar allt från hot till mord.

Ändå röstar runt 45% av befolkningen. Colombias låga valdeltagande brukar kritiseras, men själv tycker jag att det är smått fantastiskt att så många ändå röstar, trots att det är så otroligt otillgängligt och dessutom farligt för många.

I Sverige kan du rösta i princip när som helst. Flera veckor innan valdagen, på affären, på bibliotek, lite överallt. Du kan poströsta och du kan skicka din röst via ombud. Du kan till och med ändra din röst om du förtidsröstade och sedan ångrade dig.

Kandidater till valet brukar inte mördas under valrörelsen. Väpnade grupper brukar inte bomba vägar för att förhindra människor från att ta sig till vallokalen.

Men trots det så röstar bara 83,4%. Det är ju ett högt valdeltagande om man jämför internationellt, med andra länder som inte har obligatorisk röstning.

Men ändå. När det är så himla lätt att rösta är det helt otroligt att 16,6% inte gjort det. Det handlar om över 1250000 människor som tydligen tycker att det är tillräckligt oviktigt att nazist-arvtagarna gått och blivit tredje största parti för att de ska ha idats pallra sig iväg och rösta.

Visst, några kanske har riktiga skäl till att inte rösta, typ att de ligger i koma. Men knappast över en miljon människor.

Jag tror inte på argumentet att om du inte röstar får du inte heller tycka något om politiken den närmaste mandatperioden, för jag tror inte att demokratin och det politiska deltagandet kan eller bör reduceras till en papperslapp i ett kuvert vart fjärde år. Men jag tycker att det är lite extra mycket ert fel, ni som inte röstade fast det är lättast i världen att göra det, att Sveriges riksdag har en brun skamfläck på 13% de närmaste fyra åren.

Barnet och språket

Tomás och hans kompisar Annika och Pippi chillar på ett tak.

Det här med tvåspråkigheten går ju bra nästan jämt.

Häromdagen tittade Gael och jag i en Pippi-bok:

"Titta Gael, där är Pippi och där är hennes kompisar Tommy och Annika"

"No, mamá. Tommy no. Tomás."

Två och ett halvt år

Hej Gael,

Du är två och ett halvt år nu. Två år och snart sju månader, för att vara exakt. Tiden går så fort.

Du blir bara roligare och roligare. Du är en liten pajas, det säger du själv också - soy un payaso - för spanska är ditt modersmål och även om du förstår när jag pratar svenska med dig så är det spanska som kommer ur din mun. Mer och mer ord kommer varje dag, och nu är det hela meningar som du sätter ihop. Du berättar om allt du ser, och du hittar på, och du är sällan tyst, är det inte prat så är det sång, och du hittar gärna på egna sångtexter till melodier du kan. Du ber också oss att hitta på sångtexter, när vi lägger dig på kvällen vill du ofta att vi ska sjunga sången Gael för dig.

Min lilla colombian

Du är en pajas, som sagt. Du älskar att göra olika miner, och du är ständigt i rörelse, och ju mer du får folk att skratta, desto bättre. Och du är faktiskt skitrolig.

Du har massor av kompisar och älskar att vara i sällskap. Leka själv är inte riktigt din grej, även om det inte heller alltid är så lätt att dela med sig av leksaker. Du vill vara med där det händer.

Du är totalt oblyg också. Ibland kan du vara lite reserverad de första fem minuterna eller så, men efter det är du bästis med nästan vem som helst. Du går gärna fram till helt okända människor på gatan för att visa upp dina nya skor, eller någon leksak du har med dig. Det är hemskt praktiskt ur barnvaktssynpunkt, du trivs med nästan alla.

Du är, och har alltid varit, väldigt bestämd när det gäller vad du vill och inte vill, och du säger ifrån. Jag gillar att du har integritet, trots din sociala öppenhet. Det är en väldigt bra kombination av egenskaper.

Älskade barn, du är den bästa människan jag vet i hela världen.

Goda tider

Lite nu och då skriver jag om Cinemacinco här på bloggen, vår kompis Alejos band (han är gitarristen). Nu har de släppt en ny skiva, Buen camino, som finns att lyssna på här på Spotify (som äntligen kommit till Colombia, hurra!), eller att köpa fysiskt från deras hemsida om man bor i Colombia.

De har inte släppt någon ny video än från senaste skivan, men kolla in deras tidigare videos här: Campesino, som Alejo spelade och sjöng på vår vigsel, Ese pum pata pum, Baila cariñito (den här videon älskar jag, den är så himla mycket Colombia. I vilket annat land kan man improvisera en musikvideo och folk bara hänger på och dansar? I princip ingen av de som är med i videon var inhyrda i förväg utan dök upp under inspelningens gång), och så Dime.

Sätt igång och lyssna!

Ett strå till stacken

Idag för exakt fyra år sedan gjorde jag det här:

Några veckor senare hade vi valvaka hos en kompis, och sedan gick jag hem och grät över valresultatet resten av kvällen.

Idag röstade jag igen och jag håller tummarna så himla hårt för att det ska gå bättre den här gången. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Snälla folket, skärp er!

Ni svenskar som befinner er i Colombia och inte har röstat ännu, ni har bara två dagar kvar på er.

Nystart

Nu är augusti äntligen över.

Jag har jobbat dubbelt, med att lämna ett jobb och börja på ett annat. Det har inte varit kul. Men från och med igår är jag äntligen på heltid på mitt nygamla jobb.

Arbetsplatsen som jag lämnade för ett år sedan, för ett jobb där jag började med motivationen i topp, men som inte riktigt blev som jag tänkt mig, av en massa anledningar.

Jag hade nog varit lyckligare de senaste månaderna om jag insett tidigare att det inte var för mig. Men min inre duktiga flicka har i insisterat på att inte ge upp, inte misslyckas, att jag har ju lovat att stanna minst två år. Och visst, man bör inte bryta ett löfte. Men man bör inte heller låta ett löfte bryta ner en.

Jag har i alla fall lärt mig väldigt mycket det senaste året, framför allt om vad jag vill och vad jag inte vill.

Till slut ringde jag min gamla chef för att fråga om jag inte skulle kunna få komma tillbaka. Det fick jag, och inte bara tillbaka till samma tjänst, utan ta över hennes jobb, eftersom hon åker till USA för att läsa en masterutbildning.

Numera koordinerar jag hela genus-linjen på Dejusticia. Jag bytte alltså inte bara jobb, jag fick även en befordran och löneförhöjning.

Men framför allt är jag väldigt mycket lyckligare, och det är det viktigaste.