Valdag

Det har varit val i Colombia idag. Lokalval* över hela landet.

Själva valdagen verkar ha gått lugnt till, även om hela valet som vanligt föregåtts av våld. Enligt organisationen MOE som sysslar med valobservation har under året 41 kandidater mördats, 87 har mordhotats, 22 har utsatts för attentat och 7 har kidnappats landet över. Och det är ändå en minskning sedan valen 2007 av allt utom mord på kandidater som istället ökat med 52%.

Dessutom kommer rapporter från hela landet om kandidater som köpt röster eller vars kampanjer finansierats av paramilitära grupper. Det minskar visserligen, men det är alldeles för vanligt fortfarande.

Mitt i alltihopa är Bogotá som en fredad bubbla. Det valrelaterade våldet och korruptionen är förhållandevis låg och framför allt röstar folk i stor utsträckning på den borgmästarkandidat vars politiska program de sympatiserar mest med. Och kandidaterna i sin tur är kunniga och har genomarbetade politiska program med riktiga förslag. Något som tyvärr inte kan sägas om hela landet.

Jag får inte rösta, men hade jag fått hade min röst gått till kandidaten som vann borgmästarvalet, Gustavo Petro. Han är i sig ett bevis på att åsiktsröstningen fungerar i Bogotá. Han är inte en högerkandidat, han har inte mäktiga företagsintressen bakom sig och han har ett förflutet som medlem i stadsgerillan M-19. Medan kopplingar till paramilitära grupper på extremhögerkanten är vardagsmat i colombiansk politik, ses band till väpnade vänstergerillor långt ifrån med blida ögon. Trots att banden upplösts för över 30 år sedan.

Trots allt detta vann alltså Petro. Med närmare sju procentenheter över närmaste rivalen, exborgmästaren och högerkandidaten Enrique Peñalosa. Som hade mäktiga företagsintressen på sin sida. Som öppet stöddes av Colombias i delar av landet omåttligt populäre expresident Uribe.

Det ger mig hopp om Colombia.

* Det väljs departementsguvernörer, departementsfullmäktige, borgmästare och kommunfullmäktige.

Lördagstips

Befinner du dig i Stockholm?
Har du ingen plan för ikväll?

Nu har du det!

Schyssta colombianska bandet Systema Solar spelar på Södra Bar klockan 21. Dra dit! All info hittar du här.

De är sjukt bra live, här kommer ett litet smakprov:

Livsfarliga Colombia

Såhär mot slutet av året brukar alla möjliga årsrapporter och rankingar av allehanda slag dyka upp. Sverige hamnar som vanligt i topp enligt de flesta skalor. Colombia hamnar rätt långt ned, särskilt när det handlar om säkerhet.

Den senaste månaden har tre sådana rapporter dykt upp. Det är Reputation Institute som har publicerat sin årliga undersökning om länders rykten. Där hamnar Colombia på femte plats från botten. Bara Nigeria, Pakistan, Iran och Irak har sämre rykte (Sverige hamnar för övrigt på andra plats från toppen, näst efter Kanada).

Sedan har vi Small Arms Survey, som bland annat rankar länder efter antalet våldsamma dödsfall, där Colombia hamnar på femte plats i världen. Världens femte våldsammaste land, alltså, om man får tro statistiken.

Sist men inte minst kommer Bootsnall som listar världens tio farligaste resmål, där Colombia trängs med länder som Irak, Sudan och Kongo. Författaren tycker dock att man kan åka i alla fall, men hålla sig till de större städerna och resvägarna. Annars kanske man hamnar i FARCs klor.

Jag har mest en sak att säga. Statistik och verklighet är inte samma sak. Den som undviker att resa till Colombia av rädsla för att omedelbart bli kidnappad av FARC så fort planet landat går miste om ett alldeles fantastiskt land. Och det är säkert att resa utanför de stora städerna och de största vägarna. I allmänhet. Då kommer man till platser som Allmänningen där Julia bor. Som nog är bra mycket säkrare än en genomsnittlig colombiansk storstad.

Colombia är inte Bullerbyn, det ska väl inte stickas under stol med. Men det är bra mycket närmare paradiset på jorden än helvetet.

Om jag skulle skriva en bok skulle den heta...

Den där om Jenny har önskat rubriken.

Jag älskar den här önskerubriken, men jag har inget svar.

När jag var yngre, hela låg-, mellan- och högstadiet skrev jag berättelser på löpande band. Skrev historier och läste böcker. Sen vet jag inte, det var väl tonåren och annat som kom emellan.

Nu ligger ingen historia och lurar, så jag vet verkligen inte vad jag skulle kunna skriva en skönlitterär bok om.

Men jag gillar ju att skriva, och jag skulle gärna skriva en bok. Kanske inte en roman, i alla fall inte nu, men en reportagebok. På något viktigt politiskt tema, med analys, men med utgångspunkt i djupintervjuer och personliga berättelser.

Någon gång.

Men, om man söker på mitt namn på till exempel AdLibris dyker jag faktiskt upp som författare, tillsammans med en massa andra personer. Det är boken Colombia - Möten med landet, folket och konflikten där jag skrivit två kapitel.

Så jag antar att svaret på frågan för tillfället är just det. Colombia - Möten med landet, folket och konflikten.

Salsaparty

Det är en kvällspigg och dansant filur vi har åstadkommit, Oscar och jag.

Varje kväll, så fort jag lagt mig i sängen, piggnar filuren till och börjar sitt salsaparty där inne i magen. På dagarna, däremot, håller den sig hittills väldigt lugn.

Det är definitivt en liten latino eller latina in the making.

Magen, som ni ser, den bara växer och växer med oroväckande hastighet (jag menar, ska det fortsätta i den här takten i fyra månader till kommer jag se ut som en pilatesboll när det väl är dags).

Karibiensvängen

Efter mitt dygn i Karibien är jag tillbaka i kyliga Bogotá igen. Egentligen var det inte så glamoröst som det kanske kan verka, det var ingen resa till havet utan till Montería, som ligger ungefär en och en halv timme från närmsta strand.

Jag åkte dit inbjuden av Universidad del Sinú (tänk er ett universitet med mangoträd och kokospalmer på campus!) för att föreläsa för socionomstudenter, dels om vad genus egentligen är för något och dels om våld mot kvinnor och institutionellt bemötande. Det känns extra givande att få föreläsa för studenter på en plats dit Bogotás progressiva politik sällan når, och som tog in vartenda ord jag sa. Jag passade såklart på att redogöra för Colombias abortlagstiftning och hur det är deras skyldighet att informera om dessa rättigheter när de i sin yrkesutövning senare kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för sexuellt våld.

På eftermiddagen passade jag på att kolla in staden, som har en park längs med ena flodstranden, där det promenerar omkring stora ödlor på marken och där man, om man vänder blicken uppåt, kan se apor som svingar sig mellan trädgrenarna.

Om det inte vore för att jag hade lovat bort mig i helgen i Bogotá hade jag passat på och stannat ända till söndag. Då hade jag kunnat gå på fredagskvällens gratiskonsert med karibisk musik och Choc Quib Town i Montería och sedan åka ut till kusten för att ligga på stranden och bada i havet över helgen. Men det får bli en annan gång.

Tänkte bara berätta...

...att i Bogotá är det just nu elva grader och regn. Inte så upphetsande klimat, precis. Bara lite varmare än dagstemperaturen i Sverige såhär en dag i mitten på oktober.

Skillnaden är att jag drar en sväng till Karibien i eftermiddag. Är tillbaka imorgon kväll. Det ska vara 33 grader varmt där enligt väderprognosen.

Tänkte bara berätta, som sagt.
Hej då!

Söndagsutflykt

Igår åkte Oscar och jag iväg tillsammans med några vänner till Piedras del Tunjo i Facatativá, fyra mil från Bogotá. Det är en arkeologisk park, bestående av enorma klippformationer med målningar, liknande hällristningar, som ursprungsbefolkningen gjort innan spanjorerna invaderade kontinenten.

Målningarna syns tyvärr inte alls särskilt bra, eftersom parken inte hade någon som helst kontroll innan 2006 och på många ställen är de täckta med klotter. Men klippformationerna i sig gör det ändå värt att åka dit. Jag har inte hittat någonstans varför de ser ut som de gör, men det är lite som att gå runt i ett månlandskap, de är alldeles bubbliga på ytan och ser lite vulkaniska ut.

Det är Oscars foton, såklart

På förmiddagen promenerade vi runt bland klipporna, och på eftermiddagen hade vi tänkt ta en båttur på den lilla lagun som finns inne i parken. Tyvärr är ju vädret i de här trakterna totalt oberäkneligt och det började regna och blev kallt, och det var inte så lockande längre att sitta i en liten plastjolle ute på sjön i strilande regn. Istället satte vi oss i en av stugorna i parken och spelade Alfapet. På spanska. Jag vann!

Jag hade förresten hur som helst inte kunnat åka båt, fick vi reda på när vi läste reglamentet. Varken barn under två år, handikappade eller gravida kvinnor fick av någon anledning vara med. Vem vet, det kanske är jättefarligt om man är gravid att ramla i plurret med flytväst på i en och en halv meters djup i en lagun som är ungefär en kvadratkilometer stor.

Trots otur med vädret var det ändå en härlig dag. Det är alltid skönt att komma bort från stan ett tag.

Hemma hos-reportage, del 8

Vi har köpt en ny säng!

Det var verkligen på tiden. Vår gamla säng var visserligen fin och funktionell, men alldeles för liten. Vi har i drygt två års tid sovit i vår säng i tron att den var 1.40 bred. När vi mätte för att kolla hur mycket bredare en 1.60-säng skulle bli upptäckte vi till vår förvåning att sängen i alla tider mätt 1.20.

Himla trångt, alltså. Och med en växande mage och en framtida filur blir det alldeles för litet.

Men nu har vi alltså en säng som är en meter och sextio centimeter bred. Det är JÄTTEMYCKET plats. Sådär så jag nästan tappar bort Oscar för han ligger så himla långt borta.

Dessutom behövde vi mer förvaringsutrymme, för det här med smart förvaring i små lägenheter är inte direkt colombianska arkitekters starkaste sida.

Så när vi ändå var på gång slog vi till med lådor under sängen. Det ryms ungefär hur mycket som helst i dem! Jättepraktiskt.

Ja, och när vi ändå hade en ny säng som var oväntat mycket bredare än den förra var vi tvungna att investera i nya lakan också. Och ett nytt täcke. Och då slog vi till och köpte riktiga lakan. Alltså såna som man stoppar in täcket inuti. Revolutionerande.

De kostade en halv förmögenhet eftersom de knappt finns i Colombia (lakan här är ett underlakan med resår i hörnen och ett platt lakan som man lägger täcket ovanpå och som sen skrynklar ihop sig under natten) men åh så värt varenda peso. Även om nästa omgång lakan vi köper får vi be någon snäll själ ta med från IKEA i Sverige. Riktigt gjorda av pengar är vi ju inte.

Halvvägs

Graviditetsräknaren här på bloggen visar att det gått exakt hälften av tiden på den här graviditeten.

20 veckor har gått, 20 veckor kvar. 140 dagar och 140 dagar.

Jag har hört så många gånger att tiden går otroligt långsamt när man är gravid, att det är en enda lång väntan på något annat. Jag vet inte om jag håller med, själv tycker jag att det var alldeles nyss vi fick de där två strecken på stickan. De första tjugo veckorna har rusat förbi. Vi får se hur det går med resten.

Juholt ur ett colombiaperspektiv

Jag tycker att det är fantastiskt att Sverige är så pass icke-korrupt att det blir en stor grej av att en partiledare tar emot ett bostadsbidrag på 160.000 kronor som han inte verkat varit berättigad till.*

Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra med Colombia och tänka hur en sådan incident skulle vara en total icke-nyhet i det här landet. Det är helt andra ligor här.

När det gäller korruption har vi till exempel förra jordbruksministern Andrés Felipe Arias. Han var ansvarig för programmet Agro Ingreso Seguro, ett biståndsprogram tänkt att hjälpa fattiga bönder att effektivisera sina jordbruk genom att få bidrag till att köpa till exempel ny utrustning. I verkligheten gick större delen av pengarna (hundratals miljoner kronor) till inflytelserika politiker, rika storgodsägare och skönhetsdrottningar. Folk som hade kopplingar till expresidenten Álvaro Uribes valkampanj.

Skandalen uppdagades 2009, men ändå var Arias en av förslagen till konservativa partiets presidentkandidater i valet 2010. Han blev heller aldrig avsatt från sin ministerpost. Först 2011 åtalades han, men ännu har ingen dom fallit.

Ett annat exempel är falsos positivos-skandalen, under dåvarande försvarsministern Juan Manuel Santos ledning. Den uppdagades i slutet på 2008 då det visade sig att militären kidnappat och dödat oskyldiga civila från fattiga områden som de sedan klätt i gerillauniformer för att uppvisas som dödade i strid. Detta hade sin grund i militärens politik som gick ut på att soldater fick bonus eller extra semesterdagar för varje död gerillakrigare eller paramilitär de kunde visa upp. Regeringen har erkänt runt 2000 falsos positivos, men troligtvis är de många fler.

Vad Juan Manuel Santos gör idag?

Han är Colombias president. Vald med de högsta röstsiffrorna en president i Colombia någonsin fått.

*Även om proportionerna i det här fallet är helt ur spel.

Latinamerika

Calle 13 är en puertoricansk grupp som slog igenom för några år sedan som vilken dussingrupp som helst med sexistiska reggaetón-hits som Atrévete-te-te. Men något hände på vägen och Calle 13 transformerades till en politiskt medveten grupp som spottar ur sig underbara låtar med fantastiska texter.

Den här, Latinoamérica, är min nya favorit, här får ni den med engelsk text så ni alla kan hänga med:

 

Det är musikvideor som den här som får mig att minnas varför jag valt att bosätta mig på den här kontinenten, trots allt. Det gör mig varm i hjärtat när jag inser att jag har ynnesten att få leva här.

Och tittar ni noga på minut 3.05 ser ni gatan precis utanför restaurangen där vi gifte oss.

Hurra!

Hade jag inte varit på smällen hade idag varit en alldeles utmärkt dag för att korka upp den där champagnen som blev över efter bröllopet. Idag tog nämligen senaten ett beslut väl värt att firas.

Såhär demonstrerades det i senaten för lagförslaget.
På tejpen över deras munnar  står det "vida" (liv) och
i handflatan har de ritat hjärtan som de viftar med.

Ni vet det där lagförslaget som ville förbjuda abort under alla omständigheter? Det som för att "försvara livet" ville att kvinnor skulle dö av sina graviditeter?

Enligt alla politiska analyser, enligt alla beräkningar, skulle det röstas igenom idag. Sen fattades det visserligen sju debatter och omröstningar till, men idag skulle det i alla fall gå igenom. Tyvärr.

Idag var omröstningen, efter debatt hela dagen igår och idag. Igår var jag på plats i senaten, men idag lyssnade jag på debatten via livestreaming. Med stigande nervositet ju närmre röstningen kom.

På eftermiddagen hade alla debattörer sagt sitt och det var dags. En och en räknades rösterna upp. Senator X för, senator Y emot, och så vidare.

Och så slutsiffran: 9 röster emot förslaget, 7 röster för, och hela lagförslaget läggs därmed ned.

Jag hoppade och skrek och kramade alla i närheten på kontoret, och har nog aldrig varit så glad, och framför allt lättad, för ett politiskt beslut som idag.

Men det säger samtidigt något om nivån av konservatism i landet jag valt att bosätta mig i. Att de stora segrarna består i att abort även i fortsättningen ska vara laglig i tre extrema undantagsfall, tack vare ynka två rösters övervikt. Att det är sådana beslut man får hurra för och fira.

Gör-det-själv i Colombia

Åsa frågade häromdagen apropå mathandlingsinlägget:
Nu när du berättat hur man handlar mat, undrar jag: Hur är det med gör/bygg-det-självkulturen i Colombia? Finns "Byggmax" i Bogotá?

Colombias gör-det-självkultur är totalt icke-existerande. Allt som utföras av någon annan (för nästan inga pengar alls) delegeras.

Någon annan packar dina kassar på affären, någon annan tankar din bil på macken, någon annan städar ditt hem, och på vissa ställen är det till och med någon annan som trycker på knappen i hissen åt dig.

Jag skulle gissa att en hel del av mina vänners föräldrar inte hittar i sina egna kök. De är aldrig där, det är hembiträdets domäner.

I Colombia finns varken träslöjd, syslöjd eller hemkunskap i läroplanen, och det märks. Att kunna baka bullar helt själv imponerar på de flesta, och mycket få kan till exempel sy eller sticka. När det gäller bygga om hemma är det allra vanligaste att anställa någon för jobbet. Dels för att folk i allmänhet inte kan själva och dels för att det är oförskämt billigt.

När vi köpte tapet till fondväggen, till exempel, kostade det under 100 kronor, inklusive tapetklister, att en tapetserare kom hem till oss och satte upp tapeten.

Men för att svara på Åsas fråga, det finns faktiskt motsvarande "Byggmax" i Bogotá. Home Center, heter det och där kan man köpa det mesta i byggmaterials- och hemmafixarväg. Som någon annan sen kan komma och installera.

Det här gäller såklart medel- och överklassen i städerna. Hela systemet med att någon annan kan göra i princip allt åt dig bygger ju naturligtvis på att det finns massor av "andra" som utför detta för en spottstyver. Vilket det finns i städerna. På landsbygden gissar jag att situationen är annorlunda. Om gör-det-självkaffeproduktion på Colombias landsbygd kan ni till exempel läsa hos Julia i del ett, två, tre, tre och en halv, och fyra.

Tiden

Igårkväll var vi på fest hemma hos Theresia och Abdallah. De är två av de trevligaste människorna vi känner här, och ändå ses vi alldeles för sällan.

Det blir ju så, vardagen kommer emellan och tiden liksom bara går.

Och så helt plötsligt igår var det avskedsfest för Abdallah. Han har varit här i två år och åker hem till Egypten. Theresia stannar ett år till.

Två år har de redan hunnit vara här, och hur ofta har vi setts? Alldeles för sällan.

Bekantskapskretsen här består till största delen av colombianer, men en del svenskar (och en egyptier) som bor här mer eller mindre permanent finns också på listan, och det är just med dem som tiden som springer iväg blir allra mest påtaglig. För helt plötsligt har de varit här i flera år och det är dags att åka vidare. Och man undrar varför man inte setts oftare.

När man själv är turist, eller tillfällig, passar man på mycket mer, för tiden är begränsad, men när tiden blir längre sugs man in i vardagslunken och liksom missar hur dagarna rusar förbi.

Hade det varit nyår strax hade det kanske varit passande att ha som nyårslöfte att passa på oftare och ta vara på tiden.

I den andan kanske jag ska börja med att gå på Bogotás Museo Nacional, nationalmuseet, som vi bott nästan granne med i över två år utan att besökt en endaste gång. Det kommer alltid vardagsliv emellan.

Modeblogg

Jag har köpt ett par gravidjeans. Ni vet, såna där med jättebred resår i magen.

Jag har bara en sak att säga: Milda makter! Det är det skönaste klädesplagg jag någonsin ägt i hela mitt liv!

På rikt.

Jag flyttar härmed officiellt in i mina byxor och kommer inte att ta av mig dem förrän filuren vill komma ut i början på mars.

Jag bjuder på en bild på underverken här till höger, även om det är tydligt att jag aldrig kommer att bli någon riktig modebloggare av mig. Fattar inte hur man gör och har ingen vettig spegel att ta kort i heller (det syns inte men jag står på toalettlocket).

Det är svårt att bestämma sig för vad som egentligen är bäst hittills med att vara gravid: Att alltid få sittplats på bussen eller att få ha världens skönaste byxor jämt.

Jag tror att byxorna vinner.

Mi primera visita a Colombia

Mitt första besök i Colombia
Colombia en Suecia har önskat rubriken.

Jag landade för första gången på El Dorado-flygplatsen i Bogotá i slutet av juni 2005. Det var första gången jag var i Colombia, men inte första gången jag var i Sydamerika. Jag hade redan bott ett år i Chile, och några månader i Argentina och pratade spanska och trodde att jag kunde kulturen. Men Colombia var något helt annat än länderna i söder. Jag förstod till en början nästan ingenting av vad någon sa, den colombianska spanskan var helt annorlunda än de dialekter jag var van vid.

Men jag älskade det.

Jag hade kommit hit för att vara stab på ett seminarieläger med CISV, som jag skrivit om förut.

Förutom några inledande dagar i Bogotá bestod min allra första colombiavistelse av en månad på en lantgård utanför byn Sutatausa med 4700 invånare, nio mil från Bogotá.

Lägret var fantastiskt, såklart, det är alla CISV-läger. Där lärde jag känna många människor som än idag är mina vänner, även om jag då inte hade en aning om att jag två och ett halvt år senare skulle landa på El Dorado-flygplatsen igen, den gången med en enkelbiljett för att stanna.

Bland annat lärde jag känna Camilo, som pluggade på Universidad Nacional. En av de där inledande dagarna i Bogotá tog han med mig till universitetet och jag blev helt förälskad. När jag sedan väl bestämde mig för att leta efter masterutbildningar i Sydamerika var Colombias Universidad Nacional en självklar kandidat.

Men hur som helst, allt det visste jag som sagt inte den där första gången jag kom till Colombia för en månad i Sutatausa.

En månad senare satte jag mig på bussen för att backpacka mig söderut genom Sydamerika till Argentina där jag skulle göra ett halvårs praktik på FNs befolkningsfond, UNFPA. På den tiden tänkte jag att det kanske var Argentina jag skulle stanna i.

Zapote

Åter till temat exotiska frukter i Colombia*. Den här gången är det zapotens tur.

Zapote är en frukt som inte ser mycket ut för världen. Även om den växer på träd liknar den till det yttre snarare någon slags underjordisk rotfrukt som är mer nyttig än god.

Inuti, däremot, är den orange, saftig, mjuk och väldigt god. Största nackdelen med zapoten är att den eventuellt är den trådigaste frukt som existerar. Det är omöjligt att äta en zapote utan att sisådär hälften av den fastnar i tänderna.

Som tur är går det ju att göra juice av den istället.

Enligt min allsmäktiga fruktbok som jag köpte av en ambulerande försäljare på bussen en gång för längesen har zapoten dessutom fantastiska näringsmässiga egenskaper i form av A-vitamin, askorbinsyra, järn, niacin, kalcium, fett, vatten (ja, det är med på listan), protein, kolhydrater och fosfor.

Vad mer kan man behöva?


* Andra frukter jag skrivit om tidigare är granadilla, pitaya, lulo och tomate de árbol.