Jordbruksstrejk

Det pågår en jordbruksstrejk i hela landet just nu. Det står ingenting i svenska tidningar, men det är förstasidesstoff i de colombianska.

Jag har inte hunnit sätta mig in i det hela tillräckligt ordentligt för att skriva om det, men det har andra gjort. Läs, det är jätteviktigt:

• Mammas Machete har skrivit här och här
• Latinamerika.nu har en artikel här
• Lite på engelska finns på Colombia Politics

Det finaste med det hela är det enorma stödet för landets jordbrukare som bara växer även i de urbana delarna av landet, trots att de direkta praktiska konsekvenserna för landets stadsbor är dyrare mat och resproblem på grund av alla vägblockader. Titta, hela stora torget i centrum är kväll efter kväll fyllt av folk som stödjer strejken:

Överallt i stan går demonstrationer, och nästan varje kväll klockan sju fylls husens balkonger av folk som bankar på kastruller, och på gatorna tutar bilarna extra mycket. Jag älskar Colombia, och jag älskar Colombia extra mycket när folket säger ifrån ordentligt. Det är verkligen på tiden.

Nya jobbet

Ni kanske undrar, hur går det egentligen på nya jobbet?

Nu har jag jobbat här i ganska precis tre veckor och ja! Det var rätt beslut. Att sluta på gamla jobbet som jag ändå tyckte så himla mycket om, så mycket att jag fick tårar i ögonen sista dagen när jag packade ner mina grejor i en kartong och sa hej då. Att kasta sig in i något helt nytt och helt annat.

Det är en utmaning varje dag. Som Emma skrev häromdagen, varje dag är det lite, lite för svårt. Och jag har en chef som litar till hundra procent på att jag är kapabel, som säger Annika, kan du ta hand om det här? och litar på att jag ror det iland, trots att jag inombords tänker "hjälp! hur ska jag göra det?" när jag nickar och säger att såklart kan jag det.

Sen gör jag det. Och det är klart att jag är kapabel.

Den kombinationen, en konstant utmaning och ett stort förtroende för mina förmågor, motiverar mig enormt. Och det är just det som gör att det känns som att det var helt rätt beslut att lämna tryggheten på gamla favoritjobbet och bara dyka rakt ut på djupt vatten. Och att det var rätt beslut att skjuta på sverigeflytten ett tag till.

Det är precis här jag borde vara precis just nu.

Ett och ett halvt år

Hej Gael,

Du har blivit så stor! Du springer, pratar, läser, spelar instrument, skämtar, har koll på finmotoriken. Du är helt plötsligt ingen liten bebis längre.

Gå och springa har du ju i och för sig gjort länge, det här med motorik har alltid varit din grej. Men prata! Visserligen är det väl inga uttömmande konversationer, men att det i alla fall går att urskilja ord i babblandet är hur stort som helst. Ditt första riktiga ord är chao. Hej då, alltså. Du drottningvinkar och ropar chao till allt och alla så fort jag hämtar dig på förskolan, så fort vi går ut på balkongen, så fort du ser ett flygplan, och lite när som helst därutöver också. Ditt totala ordförråd består av mamma, pappa och chao. Med lite god vilja även lampa och eventuellt agua. Spanska och svenska blandas hittills friskt, alltså. Förutom ord kan du hur många djurläten som helst. Hund, katt, lejon/tiger, häst, elefant, tupp, orm, apa, blåval, varg, anka och krabba har du på repertoaren.

Du har äntligen börjat gilla böcker också. Jag har läst för dig sedan du föddes, men det är först de senaste kanske två månaderna som du helt plötsligt blivit en bokmal. Du hämtar en bok ur bokhyllan och så backar du ner i knät på den som råkar vara närmast till hands för att läsa den för dig.

Musik älskar du sedan länge. Du har trummor, tamburiner, maracas, en xylofon, en flöjt och ett munspel. Munspelet har du kämpat med länge och nu har du äntligen fått till det och går runt och blåser och blåser och sen applåderar du dig själv och ropar bravo! Just det, bravo är ett till ord som du kan.

Du har en mycket bestämd vilja. Du vet precis vad du vill och framför allt vad du inte vill. När du inte får göra som du vill kan du bli otroligt arg och då kastar du dina saker, eller vad som nu råkar finnas i närheten, så långt du kan. Du blir riktigt förnärmad när du blir tillsagd också, och plutar med munnen och hänger med axlarna så demonstrativt du bara kan.

Men för det mesta är du glad och nöjd med tillvaron. Du är ett lyckligt barn, tror jag.

Du är min absoluta favoritperson i hela världen.

Finbesöket

Jamen mamma och pappa var ju här för ett tag sen. Det var en blixtvisit på 10 dagar och det är redan över en vecka sedan de åkte igen, men så himla fint att de var här. Det sämsta med att bo på andra sidan jorden är att det är så himla långt (och dyrt) till så många nära och kära.

Hur som helst, vi fick intensivumgås, och framför allt fick de intensivumgås med sitt barnbarn och Gael med sin mormor och morfar. Under veckan medan Oscar och jag jobbade var det mormor och morfar som skötte lämning och (extratidig) hämtning på förskolan varje dag och på helgen drog vi iväg på minisemester till Anapoima. Jag tror att jag har sagt det förr, men det är värt att sägas igen - en av de bästa grejerna med Colombia är att ha tropiskt klimat på någon timmes bilavstånd, året runt.

Gael fick bada i pool (spännande och lite läskigt kan kanske hans inställning till det sammanfattas med), titta på djur och äta färska mandariner plockade direkt från träden i hotellträdgården.

Nu dröjer det nog ett år tills vi ses igen och det är ju alldeles för länge.

Hej igen

Vilken försummad blogg! Det har varit minst sagt hektiskt senaste tiden med besök av mina föräldrar och nytt jobb på samma gång, och bloggen har fått komma i sista hand. Jag har massor att ta igen, till exempel nyss nämnda. Och så har Gael hunnit fylla ett och ett halvt och det är dags för ett månadsbrev. Och igår föddes hans lilla kusin Sara som inte skulle komma förrän i början av november och bara väger ett halvt kilo (håll tummarna, snälla, att allt går vägen).

Det är inte bara min blogg jag försummat, utan alla mina andra bloggkompisar också. Julia och Linnéa som varit på sommarsemester i Sverige. Mirijam som är på väg att föda barn vilken sekund som helst nu (kanske till och med i skrivande stund), Katta som också får barn i dagarna, Baglady och Maria som är nyblivna två- och trebarnsmammor, Egon som är gravid, Maria och Lisa som köpt hus, Linn som börjar nytt jobb. Listan är oändlig och jag har säkert missat en massa. Jag läser er alla, vänner, jag är bara lite dålig på det här med kommentarer på senaste tiden.

Här finns ju inga årstider och därmed ingen höstlig nystart, men om jag låtsas vara i Sverige tänker jag att nu är det snart höst och det är dags att återuppta bloggandet ordentligt igen.

Gissa vilka som är på väg hit?

Ikväll landar de, Gaels mormor och morfar. Hurra för det!

Se habla español

Det är ju lite skojigt ändå det här med att alla tidningar här envisas med att översätta namn till sina spanska motsvarigheter. Ni vet prins Guillermo och prinsessan Catalina i England som just fått barn? Barnet ska visst heta Jorge Alejandro Luis.

(Vet inte hur många gånger jag fått frågan vad namnet Annika är på spanska...)

Det där jag har att berätta

Ni minns kanske cliffhangern? Spännande grejer som händer och nya planer? Såhär ligger det till.

Vi har pratat ett tag nu om att flytta till Sverige. Testa hur det skulle fungera att bo där. Jag är anställd på ett fyraårigt projekt som avslutas i slutet av året, så vi tänkte att det är ett passande tillfälle att flytta. I april skickade vi in ansökan om uppehållstillstånd för Oscar. Jag började surfa runt på blocket och sondera bostadssituationen. Vi kollade upp jobbannonser.

Sen hände det grejer.

Oscar blev erbjuden jobb som UX designer på ett företag som nyss öppnat kontor i Colombia. Precis det han helst vill jobba med.

Och jag blev erbjuden jobb som biståndskonsult på Azaí, ett företag som jobbar med att stärka organisationer i civilsamhället och andra aktörer i allt som har med bistånd att göra - skriva projektansökningar, analysera hållbara finansieringsalternativ, planera strategiskt, utvärdera projekt, och så vidare.

Efter en hel del funderande kom vi fram till att det bästa alternativet just nu är att stanna kvar ett tag till i Colombia. Vi vill bo i Sverige innan Gael börjar skolan, men vi har lite tidsmarginal tills dess. Ska vi någon gång ändra planerna är det nu. I Sverige hade vi inget konkret på gång ännu, här dök det upp varsitt jättespännande jobberbjudande utan att vi ens hade letat efter det. Det är dessutom jobb som inte bara är spännande, utan också ger oss viktig arbetslivserfarenhet i rätt riktning, för att sedan kunna få våra drömjobb i Sverige.

Nu har jag sagt upp mig på mitt jobb. Det var inte lätt, jag är ju inte på något sätt missnöjd med mitt nuvarande jobb, och nya jättespännande projekt är på ingång, så jag hade fått fortsätta minst två år till om jag hade velat. När jag berättade om jobberbjudandet på annat håll blev jag överöst med beröm. Hur viktig och duktig jag är, hur svårt det skulle vara att ersätta mig. Ville jag inte stanna kvar ändå? Snälla? Det var på en fredag, och på måndagen blev jag erbjuden befordran (till forskare istället för forskarassistent) och en rejäl löneförhöjning.

Det fick mig att tänka till. Vad vill jag egentligen helst, speciellt när inte lönen längre var en betydande faktor att väga in i beräkningen. Vilket lyxproblem, speciellt på en arbetsmarknad som den colombianska, att få välja mellan två intressanta jobb med bra arbetsvillkor. Som sagt, mitt nuvarande jobb är ju jättespännande och roligt. Men samtidigt har jag jobbat här i tre och ett halvt år, och även om jag får jobba med frågor som jag brinner för, så är det inte forskare jag vill vara, inte bara och inte hela livet. När en sån här möjlighet dyker upp mitt framför näsan vore det befängt att inte ta den.

Så på måndag om exakt två veckor börjar jag på mitt nya jobb. Det ska bli jätteroligt. Och om ungefär två år kommer vi till Sverige. Lovar.

-----
PS 1: Jag har cirka en miljard grejer att hinna färdigt innan jag byter jobb, så det kan eventuellt bli lite tunt med inläggen den närmaste tiden. Håll ut, jag kommer tillbaka, tids nog.

PS 2: Ni som tänker "Colombia vore ett schysst ställe att åka till någon gång", ni har ett och ett halvt, max två år på er från och med NU om ni vill hälsa på mig. Jag tänker till exempel på dig, Johanna.

Colombia och adoptionerna

Colombia har länge varit ett av de största adoptionsländerna till Sverige. Av alla utlandsfödda adopterade i Sverige fram till år 2010 kom Colombia på tredje plats och bland de adopterade födda på 1990-talet är Colombia vanligaste födelselandet.

Men sedan förra året har bilden ändrats. Medan 3058 colombianska barn adopterades till olika länder 2010 och 2713 år 2011, var motsvarande siffran 1465 förra året. Fyra barn färre om dagen. Och bilden ser inte ljusare ut i år.

För det är inte så att det helt plötsligt inte längre finns fler barn än så i Colombia som av olika anledningar behöver nya familjer. Barnen finns, och de är fast på institutioner runt om i landet just nu, medan tiden, och deras barndom, tickar på.

Det hela började i slutet av 2011 med ett domslut i konstitutionsdomstolen. Det handlade om ett fall där en nioårig flicka adopterats bort, efter att lämnats hos sina morföräldrar av sin mamma. När morföräldrarna dog hamnade hon hos systrar till sin mormor, som misshandlade henne svårt och till slut lämnade över henne till ICBF, Colombias statliga familjeinstitut som sköter bland annat adoptioner. Därifrån blev hon adopterad. Domstolen kritiserade ICBF för att de inte först erbjudit flickan till sina mormorsföräldrar, som hon själv tyckte om, och gav ordern att hädanefter, innan ett barn adopteras bort måste dess biologiska släkt kontaktas först.

Vilket i praktiken har tolkats som att släktingar upp till sjätte graden måste sökas upp först. Det vill säga nästan omöjligt.

Denna tolkning kom efter en serie TV-program, Séptimo Día, som kan jämföras ungefär med svenska Uppdrag Granskning, om adoptioner. I programmen radades fall upp där det skulle skett oegentligheter vid adoptioner, något som sedan visat sig inte riktigt stämma helt. Men hur som helst, programmen fick mycket uppmärksamhet och ledde till en hel del protester, vilket gjorde funktionärerna rädda för disciplinära repressalier och lamslog pågående processer.

För tillfället tar inte ICBF emot fler utländska adoptionsansökningar. De har 3300 på väntelistan, där vissa har funnits i upp till sex år redan, och de 325 colombianska familjer som ansökt om adoption får förtur.

Samtidigt ökar antalet barn som fastnat i systemet i väntan på adoption, och är för tillfället uppe i närmare 8000. Dagligen omhändertas 45 barn som misskötts på ett eller annat sätt, ofta våldsutsatta av sina föräldrar, och många av dessa hamnar till slut på adoptionsväntelistan. Barnen blir fler för varje dag, medan institutionerna som tar hand om dem har sett sina intäkter drastiskt minska i takt med att antalet adoptioner blir färre.

Det är såklart bra att rutiner ses över, om det är så att det finns risk för oegentligheter, vilket har hänt i vissa fall, men just är det barnen som drabbas hårdas av åtgärderna för att skydda dem, när deras väntan på en familj som kan älska dem sätts på paus i en byråkratisk mardröm. Ingen vet riktigt vad som kommer att hända, bara att situationen som den är just nu är inte hållbar länge till. Varken för barnen som tvingas växa upp på institutioner eller för systemet som snart kollapsar.

-----
Mer om adoptionssituationen i Colombia finns på spanska här och på engelska här.

Tre år med bloggen

Idag fyller bloggen tre år. Hipp hipp hurra för den, och mest av allt hipp hipp hurra för er som läser och kommenterar!

Besökarna har varit massor under dessa tre år, och allra mest har ni läst de här inläggen:

1. Ingrid Betancourt, ligger fortfarande i topp precis som förra året. Jag misstänker att det har att göra med att väldigt många googlar henne och hamnar där (ingrid betancourt ligger nämligen i topp bland googlingar, näst efter colombialiv)


2. Som god tvåa kommer konsten att rucka på en katolsk colombiansk svärmors hela världsbild. Det vill säga genom att insinuera den teoretiska möjligheten att hennes barnbarn inte nödvändigtvis kommer att bli heterosexuellt.


3. Inlägget från häromdagen om den försvunne svensken, Darién gap och äventyrslustan kommer på tredje plats.


4. Mina funderingar angående att skriva om kulturkrockar kommer sen. Hur skriver man om kulturella företeelser som utifrån ens egen bakgrund kan te sig märkliga på ett respektfullt sätt?


5. Ha det! skrev jag när det var dags för mig att lämna man och barn hemma och resa till Cuba i en vecka.


6. Sen blev jag lite upptagen och lämnade er med en blogg-cliffhanger (jodå, snart ska ni få veta allt).


7. På tal om kulturkrockar, på sjunde plats kommer ett inlägg om kulturkrockar i barnuppfostran, del 5, om avsaknaden av välling och det här med det evinnerliga sockret i alla bebisprodukter.


8. I april skickade vi in vår ansökan om svenskt uppehållstillstånd för Oscar, det gäller att passa på innan Billström och gänget gör det omöjligt. Om ni undrar hur det går så väntar vi på en intervju på ambassaden i juli. Sen tar det ett tag till innan det kommer något besked. Det är inte en så jättesnabb process.


9. Förra året ställde jag till med en frågestund. Svaren på frågorna finns här: barnet, kärleken, sverigeflytt, att bo utomlands del 1, att bo utomlands del 2, Colombia, Bogotá, politik och smått & gott.


10. Historien om Gaels födelse, han är här - den lite längre versionen, kommer sist på topp tio.

Och så lite länkkärlek på det. De bloggar som flest personer hittat hit genom är Linnéa i USA, Mirijam, Maria alias Dobre Futro, Den Där Jenny som numera bloggar låst på annan adress, Andersson (fortfarande, trots att hon inte bloggat sen 2011), Duktiga Tjejen som numera finns på Anna Granström och så Anydaynow som flyttat till bloggen Take me to the sun.

Tack för de här tre åren, hoppas ni följer med i fortsättningen också!