Julsjukstuga

När vi hämtade julgranen i måndags var Gael lite hängig och i tisdags två dagar före julafton vaknade han med feber. Sedan dess har någon slags julinfluensa gått i vågor mellan oss i familjen, och jag pendlade mellan 38 och 39 graders feber hela juldagen och annandagen. Oscar är den som har klarat sig bäst, men han är egentligen inte frisk han heller, bara att han inte (hittills) har legat däckad i feber någon dag. Vi hostar och snörvlar mer eller mindre allihopa.

Så himla typiskt. Vi har inte varit sjuka alls  under hela terminen. Inte ens förskolebarnet i familjen. Två gånger har de ringt och vi har fått hämta upp honom efter lunch för att han har verkat hängig, men efter att ha fått vila upp sig hemma så har han varit pigg som en mört igen.

Men nu, när vi har en tre veckor lång julledighet ihop så kom det alltså. Vi fick ställa in juldagslunchen med farmor och annandagslunchen med mormor och fikat med vännerna som var uppe i Umeå över jul. Vi får se hur det blir med min födelsedag på onsdag. Och nyårsafton.

Julafton lyckades vi i alla fall vara relativt pigga på, med tanke på omständigheterna. Men det var en skör tråd energin och tålamodet hängde på. Såhär såg det ut i alla fall:

Till frukost fick Gael krossa pepparkakstraktorn. Äntligen gick det att krossa den på ett vettigt sätt - i Bogotá är luftfuktigheten mycket högre än här och gör att pepparkakorna blir lite sega och mjuka, och krasar inte särskilt bra.

Sedan åt vi fantastiskt julbord ute i Skeppsvik och efter det bar det av hem till mina föräldrar. Dit kom till sist jultomten. Mycket spännande.

Och tja, ungefär efter det tog energin slut. Nya tag nästa år.

Juldoften

Efter åratal av plastgran i Colombia hade jag nästan glömt hur jul doftar, för mig. Förutom glögg och pepparkakor och lussekatter som också är dofter som hör julen till.

Men i förrgår gick vi ut i skogen och högg oss en gran och nu doftar det jul på riktigt i hela huset, på det viset som det ska.

Doftminnet måste vara det starkaste minnet.

Miss-missen

Förra året vann Colombia Miss Universum-titeln efter nästan ett halvsekel. Igår kväll avgjordes årets tävling och Colombia utropades till vinnare igen. För andra gången i tävlingens historia skulle kronan överlämnas till en representant från samma land. Det har bara ärkerivalen (i dessa sammanhang) Venezuela gjort tidigare.

I två minuter och 32 sekunder hann Ariadna Gutiérrez gå omkring på scenen och fira med kronan och bandet på innan programledaren Steve Harvey kom upp på scenen och meddelade att han läst fel på kortet. Det var egentligen Filippinerna som vunnit.

Så Colombias kandidat fick ta av sig kronan igen, och lämna tillbaka bandet, och allt lämnades över till miss Filippinerna som fick fira istället. Allt i direktsänd TV. Det är en ganska plågsam scen att se.

I Sverige hade detta kanske gått ganska obemärkt förbi, men RASERIET detta har utlöst i Colombia, ett land som tar skönhetstävlingar på allra största allvar, är inte nådigt. Konspirationsteorierna flödar, och näthatet mot Steve Harvey likaså.

Som för att strå lite salt i såren lyckades han sedan i all hast publicera en tweet där han ber om ursäkt, men lyckas stava fel på båda länderna.

(Colombia stavas med O. Som ni väl alla vet.)

Den raderades ganska snabbt och ersattes med en rättad version. Men jag skulle verkligen inte vilja vara i hans skor just nu.

Vill man vara fin så får man... betala?

En av de vanligaste frågorna jag brukar få om Colombia är kring prisnivån. Jag har skrivit lite om det i tidigare inlägg, till exempel här, här, här, här och här. Generellt är det lite billigare i Colombia (och med Colombia menar jag egentligen framför allt Bogotá) än i Sverige men det är inte jättestora prisskillnader på allt.

Största prisskillnaderna mellan Colombia och Sverige finns (förutom på frukt, såklart) på allt som innebär att du betalar för att en person utför någon form av tjänst eller service. Till exempel taxi, restauranger, städhjälp eller frisörer. Det beror såklart på att Colombia är ett brutalt klassamhälle där människors tid och arbete värderas otroligt olika och löneskillnaderna är enorma.

Sista veckan innan jag skulle resa till Sverige rände jag runt stan för att fixa diverse byråkratiska processer, och så passade jag på att klippa håret. Jag tänkte att det var lika bra att göra det då så slapp jag fundera över det på ett tag när jag precis kommit till Sverige och skulle ha tusen andra grejer att styra upp.

Jag slank in på en frisörsalong i snofsiga kvarteren i Bogotá eftersom jag var där och fixade med lite byråkrati och inte hade tid att sätta mig i Bogotás trafikstockningar för att ta mig någon annanstans. Jag minns att jag höll på att ramla baklänges när jag skulle betala och det kostade HUNDRAFEMTIO kronor. Så dyrt hade jag aldrig knappt hört talas om att någon klippt sig.

Idag gick jag för första gången sedan jag kom hit till en frisör i Sverige.

Vi kan väl säga såhär, jag hånskrattade lite inombords åt min chock över den hutlöst dyra frisören i Bogotá när jag betalade frisörbesöket i Sverige.

Nåja, det blev snyggt i alla fall.

Bloggvänskaper

Det absolut bästa de senaste drygt fem årens bloggande har gett mig är människorna. Alla de fina personer som kommit in i mitt liv, tack vare bloggen.

Som Julia när vi bodde i Colombia, eller utlandssvenskar på andra håll som Johanna i Berlin som skickade lite kärlek via hennes man piloten.

I Sverige har jag en lång lista på bloggvänner som känns som kompisar fast vi aldrig träffats annat än framför datorn. En sådan är Mirijam, och när jag var i Malmö med jobbet för ett tag sedan passade vi på att ses. Hon beskriver det redan så bra, så in och läs. Precis så, bara "hej, ska vi hänga? Okej, vi kan käka lite middag och natta barnen ihop". Som om vi känt varandra mycket längre än att aldrig någonsin ha träffats förr.

Mirijam, jag och Stefan (aka hunden med ett eget instagramkonto)

Det är kanske det mest positiva med att resa så mycket i jobbet, att få chansen att passa på att träffa alla de där människorna*. "På riktigt", det vill säga.

Jag vet inte hur länge till den här bloggen överlever, men oavsett det så hoppas jag att människorna stannar kvar i mitt liv mycket längre efter det.

-----
* Johanna, Sofia, Maria, jag vet, jag var i Göteborg för ungefär en månad sedan, och SÅKLART vill jag ses, men då hade jag inte, till skillnad från den här gången, någon ledig kväll att hänga på. Nästa gång, lovar!

Noche de velitas

Igår var det velitas i Colombia. Jag har skrivit om den förr, den första högtiden som inleder julen i Colombia (2010, 2011 och 2013).

Velitas är ingen stor grej, egentligen. Inte på det viset att man nödvändigtvis samlas med familj och vänner, till skillnad från novenas, utan man kan också helt lugnt och stillsamt hänga upp eller ställa ut sina egna ljus på bron till sitt eget hus, eller på trottoaren utanför.

Själva grejen är ju att det ändå blir stämningsfullt när hela kvarteren fylls med levande ljus.

Det blir inte samma sak här. Vi gick ut på bron och ställde ut några ljus, värmeljus som vi ställt i glasburkar för att försöka att inte få dem att slockna i den hårda blåsten, men vi var ju såklart det enda huset i området (eller i stan?) som hade några ljus ute just den här kvällen.

När vi bodde i Colombia var jag noga med vissa svenska traditioner, speciellt kring jul som jag älskar. Nu vill jag istället föra vidare de colombianska traditionerna till Gael. Mest jag, faktiskt, Oscar är inte alls lika traditionsintresserad, varken av colombianska eller svenska sådana. Jag vill att Gael ska känna att han har både svenska och colombianska rötter, och att velitas ska vara en lika självklar del av julen för honom som lucia.

Men det är svårt, för velitas blir ju inte samma sak när vi ställer ut tre värmeljus på bron. Och att ordna novena för oss själva, nej. Då försvinner hela behållningen, och vi kommer inte att sitta hemma och läsa böner till Jungfru Maria och sjunga för att Jesus ska komma till våra själar. Kommer ju aldrig att hända.

Andra traditioner? Kanske blir det buñuelos eller natilla på julbordet. Kanske fixar vi gula kalsonger och druvor till nyårsafton.

Vi pratar en del om det där. Förutom språket, och att resa ibland till Colombia - om vi stannar i Sverige, hur får vi Gael att känna att Colombia är lika mycket hans hemland? Vi landar ofta i musiken. Musiken och dansen är det som Oscar känner skulle ge Gael en samhörighet med sina colombianska rötter. Vi kanske får spela lite mer rytmer härhemma nu i december.

Hur gör ni andra som uppfostrar barn i flerkulturella familjer?

Det okända kändissverige

Även om jag under åren utomlands följt med rätt bra i svensk politik så blir det så väldigt tydligt att jag inte bott i Sverige på nästan ett decennium är när det kommer till kändisar och underhållning. Det området består bara av ett enda stort kunskapsglapp hos mig.

Glappet har lett till en del aha-upplevelser de senaste månaderna, av typen va? Har Melodifestivalen deltävlingar nuförtiden?

Men framför allt leder det till att jag mest står som ett frågetecken när TV-program eller kändisar nämns. Jag såg Let's Dance någon gång när jag precis hade kommit, men det blev rätt meningslöst när jag med undantag för Ingemar Stenmark inte visste vem som var kändisen och vem som var dansaren.

Jag har aldrig sett Historieätarna, men konceptet för årets julkalender tycker jag är fantastiskt. Och genomförandet också, förutom den där dryga Erik. Vem ÄR den människan? Ingen aning.

Fram till ungefär i förrgår hade jag hittills inte riktigt känt att jag just missat något alls.

Men då, då var jag på spelning med Emil Jensen som jag aldrig hört förut. Åh ♥

En helg i Stockholm och Uppsala

Förra helgen trotsade vi förhöjt terrorhot och allt möjligt annat och åkte söderut över helgen, bara Oscar och jag.

Himla fint var det, att få tu-man-hand-tid en hel helg. Vi hann med en massa också, utan att vi haft särskilt mycket planerat sedan innan. Vi gick på Fotografiska på fredagen (å vad Där barnen sover fick mig att gråta - se den om ni har möjlighet!), och sen gick vi ut och åt. Vi efterlyste middagssällskap på Facebook sisådär halv fem på kvällen för att gå ut och äta två timmar senare, och det gick! Ibland går det att planera med colombiansk framförhållning, även i Sverige.

En annan (colombiansk) kompis svarade att "jag kan inte komma för jag fyller år idag - men kom förbi på min födelsedagsfest efter middagen!". Så det gjorde vi, och kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt.

Såhär snygga var vi på festen - på uppmaningen "gör ert bästa duckface". Vi kanske behöver öva på det litegrann.

Lördagen innehöll förmiddagskaffe hos lillebror ute i Bandhagen, och lunch med vänner hos finaste Kristina, innan vi hoppade på Uppsala-pendeln på eftermiddagen. Den enda planen vi egentligen hade haft med helgen var Bobunk.

Denna fantastiska helgdag den tredje lördagen i november som (åter)uppstod för sisådär femton år sedan efter ett avsnitt av Sabrina - Tonårshäxan. Hon trollade bort julen av misstag och när hon beklagar sig för katten Salem får hon svaret att det var precis det som hände med Bobunk.

På den vägen är det. Eftersom ingen mer än katten Salem längre mindes hur Bobunk gick till uppstod nya traditioner. De flesta kretsar kring mat, och särskilt på den tiden när Bobunk-firarna bestod av närmare 100% studenter istället för som nu femton år senare närmare 50% småbarn, kring alkohol.

Givna inslag på Bobunk är bobunkbäret (en vodkafylld vattenmelon), kattbrödet (ett kattformat bröd som bryts under sjungandet av bobunksången), falafelfrossa, en blå hink (den som blir full först och begagnar sig av hinken föräras årets bobunkt-shirt, händer dock aldrig nuförtiden), lustiga hattar och läsandet av bobunkevangeliet (dvs manuset från Sabrina-avsnittet, som kan ersättas av en visning av själva avsnittet).

Vissa traditioner har tillkommit på den tiden folk fortfarande blev fulla på Bobunk, t.ex. den att äta bobunkbäret med senap. Oscar gick in för traditionen med hull och hår:

Sov och söndagsbrunchade gjorde vi hos några vänner innan vi reste hem till ett snöklätt Umeå igen på söndag eftermiddag.

Så himla fin helg.

Angående förra inlägget som inte längre finns kvar

Jag plockade bort det jag skrev igår. För de som inte hann se det, så skrev jag det i affekt efter regeringens beslut att i princip stänga gränserna och spola ner asylrätten i toaletten.

Hade jag faktiskt skrivit något innehåll, annat än att jag var arg och besviken, så hade jag låtit det stå kvar.

Men nu stod det ju egentligen inget av värde och då pallar jag faktiskt inte. Jag pallar inte en massa kommentarer, som är anonyma, flera på rad som är längre än ett blogginlägg, som tycker att jag borde utbilda mig i frågan, som skriver flyktingar inom citationstecken - "flyktingar" - och som länkar till artiklar som handlar om våldtäktsstatistik, om hur asylsökande inte alls är högutbildade utan i själva verket fattiga ute efter att leva på välfärdssystemet, och hur "svenskar" kommer att bli en minoritet i Sverige i framtiden.

Nej, tack.

Det här är inget forum för det och jag pallar inte just nu att "ta diskussionen", och ni anonyma får använda någon annan plattform.

Varför var det ett dåligt beslut och hur skulle det kunna göras annorlunda? Till exempel såhär:
Är gränsen verkligen nådd? Här är några förslag vi inte testade innan gränsen stängdes
Regeringen sparkar på de som redan ligger
Skammens dag
Rikare än någonsin. Men Europa tror sig inte längre ha råd att minnas
Migrationsforskaren: Sverige kommer att stänga gränsen
Öppet brev till MP: Vad ska vi med er till?
Att erbjuda flyktingar skydd är allra viktigast (till och med Centerpartiet!)
Vad var det vi sa! Och andra lögner som är populära just nu

Gaels rum

Den går inte snabbt, den här rundturen i vårt hem som började med köket och fortsatte med vårt sovrum, men här kommer i alla fall nästa del. Gaels rum.

Det är inte vi som valt tapeterna i lägenheten, och inte heller vi som valt att det ska vara fondväggar i alla rum. Men det är ju en hyreslägenhet som vi väl inte ska bo i för evigt, och inte är så sugna på att investera en massa i därför, så det får vara som det är.

Förutom i Gaels rum, där gick faktiskt gränsen vid Världens Fulaste Fondtapet, någon slags mörk himla grafisk skog? Svart på ganska mörkt grått. Spräckligt och fult. Där fick fixar-pappa rycka in och vi tapetserade över den med en billig och neutral tapet från Rusta, en sån som hyresvärden väl inte kan ha några framtida anmärkningar på.

Bokhyllorna är vanliga Billys som jag målade bakstycket gult.

Resultatet blev ett mycket ljusare rum, som ser ut som bilden ovan när man kommer in genom dörren.

Vrider man sig sen lite till höger så ser man sängen och garderoben. Det är ett väldigt svårmöblerat rum, det är så långsmalt att det liksom inte går att placera möblerna på något annat sätt än längs med långväggarna.

Ser man istället rummet från sängen så ser det ut såhär. Mer än så är det inte.

Den där läshörnan har jag gjort av en sänghimmel, och så sydde jag in en ljusslinga inuti den för att ha lite mysbelysning på kvällen. Eller tja, typ dygnet runt vid den här tiden på året.

Och ni fattar väl såklart att jag tagit bilderna en dag när vi just har städat rummet och Gael fortfarande inte satt sin fot över tröskeln efter städningen? Annars ser det ju såklart aldrig någonsin såhär städat och organiserat ut. Naturligtvis.

Tankar en lördagskväll

Ibland funderar jag, var det verkligen rätt att flytta från Colombia som är på väg att skriva på ett fredsavtal efter 60 års väpnad konflikt, till Europa, just nu, för att vårt barn skulle få en tryggare uppväxt? 

Vissa dagar känns det beslutet mindre självklart än andra.

Anställ en UX-designer!

Grattis Sveriges arbetsmarknad, nu är Oscar tillgänglig!

Letar du efter en UX-specialist med flerårig erfarenhet och bred kompetens? Oscar är den du söker! Kolla in hans nya portfolio på oscaramaya.me, och sprid den gärna till alla du känner i webbutvecklings/-designbranschen över hela landet!

Såväl frilansuppdrag som anställningar är intressanta.

Jobberbjudanden, tips, frågor? hello[a]oscaramaya.me

Efter uppehållstillståndet

Det är inte så att pang bom dagen efter beskedet från Migrationsverket kommit är man en del av svenska samhället, ens på papperet. Det är en hel del fix o trix med diverse myndigheter innan man än helt inne. Till exempel sånt här:

UT-kortet: Det är först av allt. Det är själva beviset på uppehållstillståndet och tog lite drygt en vecka att få från Migrationsverket eftersom Oscar redan befann sig i Sverige. Annars kan det ta längre tid.

Det är först med UT-kortet i handen som man kan ansöka om personnummer hos Skatteverket, vilket måste göras genom ett personligt besök. Det är överhuvudtaget ganska mycket personliga besök hos olika myndigheter såhär i början, jag som pratat vitt och brett om att i princip all myndighetskontakt i Sverige går att sköta över internet.

Hos Skatteverket får man även ansöka om ID-kort, när väl personnumret kommit, vilket skulle ta 2-8 veckor men gick på knappt två. ID-kortet har tagit lite längre tid, vilket är lite problematiskt, eftersom det behövs för att hämta ut nya svenska bankkortet (vilket det inte duger med vilken legitimation som helst för att hämta ut, till exempel ett colombianskt pass).

Bankkonto är också ett viktigt steg. Eftersom vi öppnade ett gemensamt bankkonto och jag har heltidslön var det inga problem, men det är tydligen inte så enkelt annars. Bankerna verkar nämligen vilja ha en fast inkomst till kontot för att ens öppna ett. Inte så lätt när man är helt ny i landet, och att ha ett bankkonto är ett viktigt steg, inte så mycket för kontot i sig som för att det är via ett sådant man kan skaffa bank-ID. Som i sin tur är nästan helt oumbärligt.

Andra saker man inte får skaffa bara sådär när man inte har en egen inkomst och ingen kredithistoria är telefonabonnemang. Du måste vara skriven i Sverige minst 8 månader innan du får skaffa telefonabonnemang, innan dess är det bara kontantkort som gäller.

Sedan har vi Försäkringskassan. Visserligen har man i princip rätt till socialförsäkringssystemet som folkbokförd, men första gången man ansöker om något måste det utredas om man bor eller arbetar i Sverige, vilket görs via en fyra sidor lång frågeblankett. Handläggningen tar tid och är kö till. Oscar är inte officiellt inne i rullarna ännu.

Och svenskan. Hur SFI går till vet vi ännu inte så mycket om. Det är nämligen kö till att få en plats, så Oscar har inte börjat ännu, och det är rätt oklart när han kan få göra det. Han har i alla fall gjort ett inträdesprov och hamnat i nivå 3C vilket tydligen är näst högst. Under tiden pluggar han på egen hand med hjälp av Duolingo, Learning Swedish och Medspråk. I den här takten kanske han bara kan tenta av SFI när han väl får plats.

Två månader efter uppehållstillståndet, och några bitar av checklistan avklarade, ganska många andra kvar.

Äntligen får alla bli föräldrar i Colombia

För drygt ett år sedan kom Colombias konstitutionsdomstol med ett viktigt beslut - Verónica skulle få adoptera sin fru Ana Elisas biologiska barn.

Det var ett stort framsteg, men det var ändå fegt, eftersom domstolen underströk att det var ett beslut för just det här specifika fallet, och att det hur som helst endast handlar om närståendeadoption.

Men igår kom de äntligen med ett historiskt beslut, som handlade om själva adoptionslagstiftningen och inte om ett specifikt fall.

Adoptivföräldrarnas sexuella läggning får inte utgöra ett kriterium för bedömningen av deras lämplighet.

Det vill säga, även samkönade par får adoptera barn i Colombia, även i fall där inte ena personen i paret är biologisk förälder till barnet. Äntligen.

Utanför konstitutionsdomstolen i Bogotá

Vad det är skönt med lite positiva politiska nyheter för en gångs skull i denna mörka politiska tid. Grattis, Colombia! För den som läser spanska och vill veta mer om domstolens resonemang finns pressmeddelandet att läsa här.

Vårt sovrum

Tänkte fortsätta på den virtuella rundturen hemma hos oss som jag inledde för några veckor sedan med att visa köket. Nu har turen kommit till vårt sovrum, och eftersom det inte är så mycket att se där heller så blir det inga fem bilder, bara två. Det finns helt enkelt inte mycket mer att visa än de två vinklarna, som för övrigt visar ungefär samma sak. Det som inte syns på bilderna är den fjärde väggen, den som är mitt emot sängens huvudände. Men den är helt kal, så det gör inte så mycket.

Ena väggen i vårt sovrum är en fondvägg, och det är ett genomgående tema. ALLA rum har fondvägg. Lägenheten tapetserades om för fyra år sedan och dåvarande hyresgästen valde inte precis samma tapeter som vi hade valt. The perks of att bo i hyresrätt.

Hur som helst, när man kommer in i sovrummet är det det här man ser. Vi har äntligen köpt lampor till sängborden, det var på tiden. Men i fönstret lyser både växter och mysbelysning med sin frånvaro. Det går rätt snabbt att bygga upp basmöblemanget i ett hem, för att det är absolut nödvändigt, men resten tar tid. Allt extra-grejs som gör att det faktiskt känns som ett hem. Nu när det helt plötsligt blivit så mörkt är fokus på lampor. Att ha en taklampa i varje rum funkade under sommaren, men nu måste lite fönsterlampor och mysbelysning inhandlas. Därav mina utflykter i lamp-djungeln.

Står man ungefär där stolen står längst till höger i bilden ovan ser man ungefär det som syns i bilden nedan. Och det är allt som finns i sovrummet. Sängen och sängborden köpte jag nya men garderoben fick jag för några hundralappar av den tidigare hyresgästen. Praktiskt, han slapp kånka ut ett åbäke till garderob, jag slapp kånka in ett. Får hålla tummarna för att nästa hyresgäst efter oss också vill ta över den.

Sängen är för övrigt 160 cm bred. I Colombia är nämligen dubbelsängar 140 cm breda som standard. Vi hade en 160 cm, vilket i jämförelse kändes som rena lyxbredden. Så varför ändra på ett vinnande koncept? Kanske jag tänkte. Eller så kanske jag inte tänkte alls. För hade jag insett att standardbredd på dubbelsäng i Sverige snarare är 180 cm (och att sovrummen faktiskt är byggda med plats för det) så hade ju det helt klart varit ett bättre köp. Särskilt med tanke på att vi har ett barn som är sällskapligt så till den mildra grad till och med i sömnen att han varje natt trippar över till oss så vi sover för det mesta tre i sängen, åtminstone halva nätterna. Finns det hjärterum...

Triki triki halloween

Halloween har verkligen exploderat under det nästan-decennium som jag inte bott i Sverige. Jag kan inte minnas att jag någonsin riktigt firat halloween här tidigare, även om det nog var en del halloween-fester när jag pluggade på universitetet. Men inga barn som plingade på och sa bus eller godis, eller pumpor och spök-dekorationer utanför husen. Tror jag?

I Colombia är halloween stort, och har varit länge. Alla vänner i min ålder har minnen från att klä ut sig och gå runt och be om godis när de var små. Gael har hittills varit lite för liten, men i år var det dags, när det ändå verkar vara en grej även i Sverige nuförtiden. Han tog på sig sin dinosaurie/drakdräkt och begav sig ut bland grannhusen, med rätt så gott resultat.

Bus eller godis? Eller Triki triki halloween, quiero dulces para mí, y si no me das, te crece la nariz.

Genusrapporten

Det händer mycket spännande politiskt i Colombia just nu, jag önskar ibland att jag fått följa alla processer på lite närmare håll.

Idag, till exempel är det lokalval runtom i landet. Det väljs borgmästare och guvernörer. Hade jag bott kvar hade jag, eftersom jag har permanent uppehållstillstånd, för första gången fått rösta i lokalvalet och varit med att påverka vem som blir Bogotás borgmästare under de nästa fyra åren.

Jag vet helt ärligt inte riktigt vem jag hade röstat på om jag varit där. Men då hade jag väl följt debatten lite bättre, förhoppningsvis.

Hur som helst, det mest spännande som pågår är ju annars fredsprocessen. Min kompis Shanna, som bor i Colombia har startat en ny blogg som hon beskriver såhär:

Jag befinner mig mitt i Colombias fredsprocess och, förhoppningsvis, slutet på 60 års väpnad konflikt. Jag bor i Bogotá och studerar en master i mänskliga rättigheter och internationell rätt. I bloggen skildrar jag fredsprocessen ur ett genus- och mångfaldsperspektiv som jag ofta tycker saknas. Enjoy!

Bloggen heter Genusrapporten och finns här. In och läs, allihopa!

Flygplatsen klockan 06.00

Hem, packa om och iväg igen. Lite så har det varit förra veckan och den här. Tisdag-onsdag i Östersund, hemma på torsdag, fredag-söndag i Halmstad, hemma måndag-tisdag, och nu på väg till Stockholm onsdag-torsdag.

Det är inte alltid såhär mycket resor, men just nu har de verkligen hopat sig.

Det är himla tur att själva innehållet i resorna är bland det roligaste med mitt jobb (även om kanske inte resorna i sig).

Och tur att resandet innebär flextid, traktamente och restidsersättning. Ganska grundläggande grejer, men som jag inte alls var van vid från Colombia. Där innebar resandet i jobbet enbart mer tid borta från familjen, inget annat. Det var lite av en lyx-chock att börja jobba i Sverige.

Och tur att Oscar finns på plats äntligen, och han och Gael får lite välbehövlig ensamtid ihop. De var ifrån varandra väldigt länge och den relationen tar tid att återställa.

Och tur att när jag åker tåg är det sån här himla vacker utsikt från fönstret:

Men ändå, det ska bli skönt att komma hem igen imorgon kväll och hinna få landa lite den här gången innan nästa resa.

Lamp-djungeln

En kort reflektion kring återkomsten till livet i Sverige: Ett av vardagslivets svåraste moment har blivit att köpa lampor. Alltså, glödlampor, fast det är ju inte med glödtråd nuförtiden.

Det är en himla djungel! Det finns ju hur många olika sorter som helst! Och de har konstiga watt-tal och himla lumen, vad är det? Hur ska man veta vilken lampa man ska köpa? Och det är led och lågenergi och jag känner mig ungefär som en 80-åring som inte förstår mig på de här nymodigheterna.

Och DYRT är det! Man blir ju halvt ruinerad av att försöka få till en vettig belysning i hemmet nu när det börjar bli mörkt jämt.

Plus att det ligger en halv förmögenhet i felköpta lampor i vårt städskåp och skräpar.

Aurora boreal

Ett av det mest exotiska fenomen man kan berätta om för en colombian är aurora boreal - norrsken. Ett land nästan mitt på ekvatorn är ju så långt ifrån jordens norrskensbälte man kan komma och få saker imponerar som ett "Norrsken? Ja, det brukar man ju se lite nu och då".

I veckan var det en fantastisk norrskenskväll, och vi var såklart ute med kameran i högsta hugg. Det är knappt ens att Gael har varit lika populär i våra sociala medier-kretsar som bildbevisen från när Oscar officiellt blev medlem av den exklusiva skara colombianer som sett norrsken med egna ögon:

Bilder från vårt kök

I maj flyttade vi in i lägenheten som vi fick tack vare att jag förutseende nog stått i bostadskön några år och att Sverige har världens enklaste icke-byråkrati.

Såhär efter några månader är det dags att visa lite bilder på hur vi bor. Det allra mesta i hemmet är skänkt eller köpt begagnat. Vi sålde ju allt vi ägde i Colombia och kom hit utan en möbel. Så det är ju som det är. Under uppbyggnad.

Först ut, köket.

När man kommer in i köket är det detta man ser. Köksbord, diskbänk, spis, skåp. Kylskåpet och frysen står längs väggen till vänster utanför bild. Även om vi har mycket mer skåpförvaring än i vår colombianska lägenhet (eller i vilken genomsnittlig colombiansk lägenhet som helst, som överlag har både lite och opraktisk förvaring) så är det i minsta laget. Hur det nu kan ha blivit det redan när vi kom hit utan en pinal.

Till vänster om spisen är det ett skåp till och sedan en dörr in till tvättstugan. För jo! Kanske det allra lyxigaste i vår lägenhet är att den har en egen liten tvättstuga, och tvättmaskin ingår. Vi har ju förvisso haft tvättmaskin i alla år i Colombia också, eftersom allmänna tvättstugor inte hör till vanligheterna där, så vi är ju vana, men det är ju inte precis något man kan vänta sig i en hyreslägenhet hos allmännyttan i Sverige.

Hur som helst, diskmaskin har vi också. Den köpte vi av förra hyresgästen för 400 kronor, installerad och klar. Mycket praktiskt.

Om man istället ställer sig ungefär vid spisen och tittar ut över köket så ser det ut såhär. Bordet och stolarna köpte jag begagnat för kanske 150 kronor, sedan målade pappa stolarna gröna och då blev de ca 1000% snyggare. Mikrovågsugnen har vi fått gratis och lampan kostade 50 kronor begagnad och klockan, ja den kom ju från farmor.

Jag gillar mina krukor med kryddväxter - det är fyra basilika, en oregano, en persilja och en dill. Jag har försökt mig på koriander två gånger men jag vet inte vad jag gör för fel med den. Koriandern till trots, det går mycket bättre för mig att odla växter här än i Colombia.

Dörren som syns där i bakgrunden går in till Gaels rum. Men det tar vi en annan dag.

-----
PS: Inspirationen till inlägget kommer från Jenny som började med att lägga ut fem bilder från olika rum i huset, hittills biblioteket, Fimpens lekrum och sovrummet. Kanske blir det fem bilder från de andra rummen, men här blev det bara två, för hur många bilder kan man egentligen lägga upp från ett ganska intetsägande hyresrättskök?

Cinderalley och Maria har också lagt upp bilder från sina hem.

Öppen fråga: vilken bank är bra?

Det här är en öppen fråga till internet som brukar vara så himla bra på att komma med tips och råd.

Snart är det dags för Oscar att få sitt svenska personnummer (2-8 veckor tar det, vilket känns som att få ett exakt klockslag i jämförelse med Migrationsverkets ständiga icke-besked), och då ska vi ta itu med lite bankfixande.

Så nu när vi sitter i sitsen att vi ändå ska öppna / göra om konton, så kan vi ju passa på att byta bank om det finns något bättre alternativ.

Så, internet: Vilken bank ska vi ha om vi vill ha det här:

• Gemensamma konton (dvs inte ett konto i mitt namn med extrakort, utan ett konto i bådas namn)
• Vettig internetbank (dvs kunna använda den från vilken random dator som helst utan att hålla på och installera säkerhetsprogram och allt möjligt)
• Om vi ska låna för att köpa hus någon gång i framtiden, gärna vettiga räntor på bolån

Och såklart bank-ID och Swish och sånt och gärna låga avgifter.

Vad har ni för tips?

-----
PS I och för sig skulle jag ta vilken svensk bank som helst över vilken colombiansk bank som helst, men ändå.

En hårsmån från fredsavtalet

23 mars 2016.

Senast då ska fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC-gerillan skrivas under. Det annonserades i en presskonferens från förhandlingsbordet i Havanna på Cuba i onsdags.

Om sex månader skrivs avtalet under som officiellt avslutar en av världens längsta pågående väpnade konflikter. Senast två månader senare ska FARC lägga ner vapnen. Nästa sommar existerar inte längre FARC som väpnad gerilla.

Jag är glad att jag kämpade för att hålla mig vaken natten till i torsdags för att se presskonferensen som livestreamades framåt klockan ett svensk tid, för det var historiskt.

De allra svåraste punkterna på agendan är avklarade, nu verkar det verkligen som att fredssamtalen som inleddes för drygt tre år sedan faktiskt kommer att gå i hamn. Sedan väntar eldprovet - presidenten har utlovat folkomröstning om fredsavtalet, och det känns som den svagaste länken i hela processen med tanke på hur starkt motståndet är.

Naturligtvis är ett fredsavtal inte fred i någon vidare bemärkelse än den formella avsaknaden av väpnad konflikt. Det är efter underskriften som den verkliga utmaningen börjar, i ett land i vars befolkning kriget sitter i det allmänna medvetandet, och där staten, vars huvudsakliga närvaro på vissa håll varit militär, nu måste fylla ett samhällsbyggande tomrum.

Så ett fredsavtal löser naturligtvis inte alla problem. Men ett fredsavtal är ändå en grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna lösa så många andra problem.

Därför drömmer jag om den 23 mars 2016. Fredens dag i ett land där generationer vuxit upp i konflikten.

Colombias president Juan Manuel Santos i ett historiskt handslag med FARC-gerillans ledare alias Timoleón Jiménez, "Timochenko", en bild som naturligtvis retat gallfeber på krigshetsarna i kongressen.

-----
Läs svenska nyheter: Fredsavtal nära i Colombia, Skör fred väntar krigstrött Colombia, Fred inom räckhåll - efter 50 år, Genombrott i fredssamtal med FARC

Söndag morgon i vår familj

Vi tyckte att det var dags att uppdatera den här gamla klassikern som vi gjorde när Gael var sex månader. Såhär ser vi ut nuförtiden:

Efternamn i Colombia och Sverige

När Oscar och jag gift oss och åkte till Sverige på smekmånad fick jag ibland frågan "vad heter du nu?" Jag fattade först inte alls vad de menade, tills jag insåg att det handlade om huruvida jag skulle ha bytt efternamn.

Tanken att byta efternamn hade faktiskt aldrig slagit mig. Kanske för att jag växt upp med en mamma som inte heller bytte efternamn då hon gifte sig. Ett efternamn som jag också har, trots att det krävdes domstolsbeslut på den tiden jag föddes för att få bära ens gifta mammas efternamn, som inte var samma efternamn som pappans.

Hur som helst, det här med att byta efternamn när jag gifte mig var inget som ens slagit mig. Eller Oscar heller, för den delen. I Colombia var det nämligen länge sedan kvinnor bytte efternamn när de gifte sig.

Såhär funkar det med efternamn i Colombia (som i Latinamerika generellt): Alla har två efternamn. Du har din pappas första efternamn och din mammas första efternamn. När du sedan får barn ärver barnet ditt första efternamn, så mammans efternamn försvinner efter en generation.

Tidigare fick gifta kvinnor sin makes första efternamn med tillägget de innan, som motsvarar engelskans of. Hyfsat explicit ägandemarkör, alltså. Men det anses allmänt som förlegat och jag har aldrig träffat någon i min generation som har tagit ett sådant namn.

På topplistan över Colombias tio vanligaste efternamn tronar spanskans motsvarighet till son-namnen, det vill säga de som slutar på -ez: Rodríguez, Gómez, González, Martínez, García, López, Hernández, Sánchez, Ramírez och Pérez.

De kommer nog att fortsätta ligga i topp ett bra tag till, för medan man får heta i princip vad som helst i förnamn, är det nästan omöjligt att byta efternamn, något som är mycket lättare i Sverige. Jag funderar ibland på det, vad händer med son-namnen i framtiden? Även om det bara är tre efternamn som inte slutar på -son i Sveriges topp 25 (Lindberg, Lindström och Lindgren), så har jag känslan av att allt fler passar på att byta bort ett lite tråkigt son-namn när de gifter sig om partnern har ett lite roligare. Enligt SCBs statistik är de vanligaste bortbytta efternamnen vid giftermål Johansson, Andersson, Karlsson, Nilsson och Eriksson.

Jag var med andra ord lite av en pionjär som bytte bort Eriksson redan 1980. Dock inte i samband med giftermål, såklart. Hur som helst, det var första och enda gången i mitt liv jag byter efternamn. Vi kör modern colombiansk efternamnspraxis i vår familj.

Ett tack för informationen

Migrationsverkets information är allt annat än utförlig och pålitlig. Den beräknade handläggningstiden är så allmänt hållen att det inte går att utläsa något som helst kring vad det faktiskt innebär för ens individuella situation ur den. Inte heller de personer som svarar i telefon på Migrationsverket kan eller vågar ge någon slags uppskattning kring när ett beslut kan tänkas komma. Upp till 18 månader som jag har fått höra flera gånger på telefon är inget att förhålla sig till när det kan ta sex månader, eller tolv, eller som i vårt fall runt nio.

Men trots att jag har en hel del... konstruktiva förslag... kring Migrationsverkets handläggningsprocesser och information, som myndighet, så måste jag ändå säga att jag har blivit väl behandlad av de personer som jag varit i kontakt med via deras officiella kanaler. De kan eller får visserligen inte ge någon vettig information som man kan ha någon som helst användning av, men de har varit mänskliga. De har varit vänliga när jag har ringt och gråtit i luren.

Men jag skulle också särskilt vilja tacka de handläggare på Migrationsverket som privatpersoner har gett mig stöd och råd, både i anonyma kommentarer här på bloggen och via mejl och telefon. Ni vet vilka ni är och jag är evigt tacksam. Utan er hade vi till exempel aldrig vetat att vi hade kunnat fortsätta processen inifrån eftersom vi har ett gemensamt barn, och utan det så hade vi kanske fortfarande suttit på varsin sida av Atlanten och väntat på besked.

Eftersom informationen från Migrationsverket är så knapphändig och allmänt hållen att den i princip är värdelös, finns det andra källor. Det finns en enormt lång tråd på Familjeliv, och en lika lång tråd på Flashback, och en Facebook-grupp som heter I väntan på familjen, för alla som väntar på samma typ av uppehållstillstånd som vårt. Framför allt finns det där en person som har gjort det enorma arbetet att sammanställa alla ärenden från dessa olika källor i ett excel-ark som räknar ut genomsnitt för handläggningstider och olika hållpunkter i processen, och sannolikt beslutsdatum baserat på de andra ärendena. Det dokumentet finns här, och ger den absolut bästa uppfattningen kring när man kan tänkas få ett beslut i just ens individuella ärende. Vilket jättejobb (som Migrationsverket borde kunna åstadkomma istället för en privatperson).

Till alla som gett stöd, information och råd längs vägen säger jag som Gustavo Cerati i några av den latinamerikanska musikhistoriens mest bevingade ord:

Vägen till uppehållstillståndet

Tvåhundrasextiosex dagar.

Så länge väntade vi sedan vi den 23 december 2014 skickade in ansökan om uppehållstillstånd, tills att det ÄNTLIGEN stod beslut fattat på Migrationsverkets hemsida.

Migrationsverket har fattat ett beslut om bifall eller avslag i din ansökan

står det och sedan får man vänta på det fysiska brevet på posten för att få reda på själva beslutet. Bifall. Permanent uppehållstillstånd.

Här kommer den långa versionen av vår väg till uppehållstillståndet.

23 december 2014: Vi skickade in vår ansökan och började vänta.

9 mars 2015: Gael och jag satte oss på planet mot Sverige och lämnade Oscar kvar i Colombia.

17 april 2015: Jag hade, så fort vi landat i Sverige, ansökt om förtur hos Migrationsverket. Den ansökan avslogs. Ett treåring som var utan sin pappa, och skulle vara så under oöverskådligt lång tid till var inte ett tillräckligt skäl.

14 maj 2015: Migrationsverket skickade ett mejl där de på byråkratsvenska talade om för oss att det var dags för Oscar att kontakta ambassaden för att boka intervju.

3 juni 2015: Oscar blev intervjuad på svenska ambassaden i Bogotá och väntan fortsatte.

Vi väntade och väntade. Ibland ville jag ge upp. Framför allt för ovissheten, som var det värsta av allt. Att inte veta när, inte ens på ett ungefär. Ska vi ha det såhär tills nästa vecka? Hösten? Julen? Nästa år?

4 juli 2015: Oscar kom. Han reste till Sverige på ett turistvisum som han hade sedan tidigare. Då hade vi varit ifrån varandra, och framför allt hade ett treårigt barn varit separerat från sin pappa, i fyra månader, det vill säga i nästan 10% av sitt liv.

Och NU kommer vi till den delen av historien som jag inte har berättat om redan här på bloggen.

Vi bestämde oss nämligen för att det var helt ohållbart att Oscar skulle åka tillbaka till Colombia igen på obestämd tid när hans turistvisum gick ut i slutet av juli.

20 juli 2015: Vi gick till Migrationsverket i Umeå för att meddela att vi avsåg fortsätta vår ansökningsprocess inifrån landet, eftersom vi är makar och har ett gemensamt barn i Sverige, som vi har delad vårdnad om, vilket innebär en stark anknytning till Sverige. På byråkratspråk. Det vill säga att Oscar stannar i Sverige under handläggningen av ansökan.

Sedan dess stannade han alltså kvar, i en slags limbo, eftersom han fortfarande inte hade något uppehållstillstånd och alltså inte något personnummer och därför inte kunnat varken söka jobb eller börja läsa svenska på SFI.

Men vi har fått vara tillsammans.

4 september 2015: Vi hade ytterligare en intervju, den här gången intervjuades vi båda två och var för sig. Även om det, som jag förstår det, är en ren standardprocedur för att dubbelkolla att man faktiskt bor ihop i Sverige när man har en så kallad inifrån-ansökan, så kändes det helt ärligt rätt ovärdigt och förnedrande. Det här och hela processen. Känslan av att vår familj inte riktigt duger, och måste nagelfaras lite extra för att få en okej-stämpel av myndigheterna.

Hur som helst.

Hela tiden det eviga ärenden handläggs i tur och ordning, när det är er tur får ni besked och det går inte att säga något datum för när beslut kommer att fattas.

14 september 2015: En vacker dag stod det helt plötsligt "beslut fattat" när jag som så många gånger tidigare slentriansökte på vårt ärendenummer på Migrationsverkets hemsida.

Tvåhundrasextiosex dagar senare kan vårt nya liv börja på riktigt.

266 dagar senare

Höstlöften

Något av det jag saknade allra mest i Colombia var årstiderna. Det är så himla svårt för en hjärna programmerad efter årstider att känna att tiden går framåt, att livet liksom rör sig, när det är i princip samma temperatur och väder året om och solen går upp klockan sex och ner klockan sex varenda himla dag.

Även om det är trist att sommaren liksom aldrig riktigt kom till skott, särskilt efter att ha längtat ihjäl mig efter svensk sommar, efter att ha haft exakt tre veckors svensk sommar mellan 2006 och i år, så är ju hösten en härlig årstid. Inte precis för vädrets skull, men jag älskar känslan av nystart. Utan årstider rullar ju året bara på och det enda som bryter av är jul- och nyårsfirandet.

Men eftersom jag äntligen får njuta av nystartskänslan som hösten ger så tänkte jag passa på att komma med en sån där föresats om att bli en bättre människa. Såhär ligger det nämligen till: jag har varit helt katastrofalt dålig på att höra av mig till folk sedan jag kom till Sverige. Både till alla gamla vänner här och till alla som är kvar i Colombia. Dels var det i början skönt att inte känna hetsen över att måsta hinna med att träffa så många som möjligt på en tidsbegränsad sverigevistelse och ränna runt mellan olika fikadejtar dagarna i ända. Dels var livet så himla tungt under våren. Både emotionellt med den psykiska tortyren kring uppehållstillståndet och rent praktiskt.

Men nu vill jag ta mig i kragen och bli en bättre människa, som sagt. Och min goda höst-föresats nummer ett är att bli bättre på att upprätthålla vänskaper. Nu är det verkligen dags.

En söndag i Bogotá

Söndagar i Bogotá är ledighet, folkliv och ciclovía. Det är veckans bästa dag. Mina otroligt duktiga kompisar Andrés och Rodrigo har gjort en film med timelapse-teknik från en vanlig söndag. Knappt fyra minuters fantastiska bilder från älskade Bogotá. Det är inte utan att den får mig att längta dit (hem?) litegrann:

A Sunday in Bogotá (Life in movement) from Rodrigo Bernal on Vimeo.

Vill du se Bogotá med egna ögon? Colombias flygbolag Avianca lanserade just en kampanj tillsammans med Colombias turistmyndighet och i september månad kan man köpa biljetter till Colombia för ner till halva priset. Köp mellan 15 och 27 september för biljetter från Spanien och mellan 7 och 20 september för biljetter från Storbritannien och res fram till 31 maj nästa år.

Gråt inte mera, organisera - del två

Precis efter valet skrev jag det här inlägget med en lista på konkreta och praktiska sätt att i vardagen bidra till ett mer solidariskt samhälle och motverka just den där segregationen som SD lever av. Klicka er dit, det är viktigt.

Det är hög tid att uppdatera med fler initiativ.

Skänka pengar:

• DN hade idag en lista över var och hur du kan skänka pengar till flyktingkatastrofen.
• Du kan även skänka pengar eller förnödenheter till Vi gör vad vi kan.

Hjälpa i Sverige:

• Flyktingguide / språkvän. De flesta kommuner ordnar detta, googla på din kommun. Till exempel Umeå. 
• Bli god man. Alla ensamkommande flyktingbarn behöver en god man, gå via din kommun.
• Bli värdfamilj för ensamkommande flyktingbarn. Många kommuner placerar ut ensamkommande barn i familjer, länken går bara till ett exempel, googla just din kommun
• ABF i Stockholm söker ideella cirkelledare för asylsökande
• Medborgarskolan ordnar Medspråk för personer som lär sig svenska - sök på din ort.
• Röda Korset och Rädda Barnen behöver massor av volontärer, till asylboenden och till olika integrationsprojekt.

Påverka politiskt:
Det här är bland det viktigaste av allt. Det finns INGEN som helst anledning för folk att dö på Medelhavet, eller i en lastbil i Österrike, eller någon annanstans på väg till Europa. Det är helt och hållet en fråga om politisk vilja.

Nu citerar jag rakt av min kloka vän Louise Dane, expert på asylrätt:

"Varför måste man vara på plats i Sverige för att söka asyl här? Varför kan man inte få visum för att komma hit och söka asyl? Varför kan man inte t ex söka asyl på ambassad? Varför finns inga lagliga vägar in i EU?

Det finns inga juridiska hinder att besluta om, och på så vis skapa, lagliga vägar. Inga. Det finns t.o.m. möjlighet i EU-rätten att bevilja humanitära visum så att människor kan flyga hit och söka asyl istället för att tvingas ut på havet eller liknande hemskheter.
Det som saknas är politisk vilja. Men makten utgår från folket. Den politiska viljan är folkets vilja.
När facebookflödet är fullt av vilja att hjälpa, då är det folkets politiska vilja. Låt högre. Låt mer. Låt denna vilja få genomslag."

Typiskt svenska hem

För länge sedan skrev jag ett inlägg om typiska colombianska hem.

Såhär några månader efter sverigeflytten finns det några detaljer som har slagit mig i svenska hem, eftersom jag helt vant mig av med att se dessa i Colombia. Det här är topp-tre detaljer som återfinns i nästan varje svenskt hem - och nästan inget colombianskt:

Skoställ och hatthylla
Första skillnaden märks redan i hallen. I Colombia, som i de flesta länder utanför Norden, har man skorna på sig inomhus. Därför finns inte heller något skostställ i hallen hemma hos folk.

Men oftast inte heller någon hatthylla, eller krokar, eller något överhuvudtaget där man kan hänga av sig ytterkläderna. Inte ens i Bogotá som inte är särskilt varmt och där folk oftast använder jacka. Svenska hallar känns väldigt möblerade i jämförelse.

Klockor
Svenska hem känns som att de är fulla med klockor överallt. Väggur och små prydnadsklockor. I Colombia kan jag inte dra mig till minnes ha sett en enda klocka på väggen hemma hos någon. Eller på något kontor heller, för den delen.

Det är ju inte bara en skillnad i inredningssmak, utan reflekterar kulturen. I ett land där förhållandet till tiden är ett helt annat, och där det inte är några problem att komma klockan tre till en lunch som man var bjuden till klockan ett, blir det såklart inte lika viktigt att hålla reda på tiden precis hela tiden.

Den enda klockan vi någonsin hade i vår lägenhet i Colombia var mikrovågsugnen. Här i Sverige sitter det faktiskt en på väggen i vårt kök. Den fick jag av farmor som tyckte att vi inte kunde vara utan en.

Termometer
Inte något som alla hem har, men väldigt många. Även det blir såklart viktigare i ett land där klimatet och årstidernas skiftningar påverkar livet väldigt mycket.

När medeltemperaturen skiljer någon grad över hela året blir inte en termometer någon nödvändig pryl.

Hyr vår lägenhet i Bogotá!

Vår lägenhet i Bogotá är till uthyrning.

Den är på 64kvm och har parkeringsplats och förråd. Vardagsrum, kök och arbetsrum med öppen planlösning, plus två sovrum, två badrum och tvättstuga. Och det finns diskmaskin! Försök hitta en lägenhet i Colombia som har det.

Den ligger på 17 våningen med utsikt västerut över Bogotá, på Calle 32 med Carrera 13, mitt emellan la Séptima och la Caracas, med ett kvarter till Transmileniostationen Profamilia och ett kvarter till Estación Museo. Kolla in google street view här.

Hyran är på $1.500.000 och administrationen $200.000, och räkningarna är estrato 4.

Här kommer bildregn - möblerna är nuvarande hyresgästers, men lägenheten hyrs ut omöblerad:

Köket

Vardagsrummet

Matrummet / arbetsrummet

Stora sovrummet

Det mindre sovrummet

Utsikten från balkongen

Slå till! Jag kan mejla fler bilder, jag har även bloggat en del bilder tidigare på den tiden vi bodde i lägenheten, här:

• Arbetsrummet här och här
• Vardagsrummet här, här och här
• Köket här och här
• Stora sovrummet här, här och här
• Lilla sovrummet här