Julen

Den har varit fin i år, december. Och julen, framför allt. Mycket bättre än förra årets jul då både Gael och jag åkte på någon slags decemberinfluensa och låg däckade i feber.

Efter uppehåll förra året återupptog vi traditionen med julbak, den här gången med förskolekompisar och deras föräldrar. Så himla mycket enklare med svenskt julbak i Sverige, där saffran, färdig pepparkaksdeg, glögg och färsk jäst säljs på Ica. Liksom ingen match då, ju.

Någon helg senare åkte vi ut i skogen och högg oss en julgran och lyckades såklart pricka av den kanske kallaste dagen i den här annars så varma decembermånaden. Det var kyligt att sitta i skogen och grilla korv i närmare 15 minusgrader.

Ovan hugger Gael ved till brasan med sin morfar, det är inte julgranen som ser ut sådär.

Sen kom tillslut julafton och vi inledde traditionsenligt med frukost hemma med pepparkakshuskras, innan vi åkte ut till julbordet på Skeppsvik med mina föräldrar.

Sen, efter julbord och efter Kalle kom ÄNTLIGEN tomten! Är det så att 4-5 kanske är den bästa tomteåldern av alla? Tillräckligt stora för att fatta vad det handlar om, tillräckligt små för att fortfarande svälja tomtekonceptet med hull och hår.

Gael var i alla fall ENORMT peppad. Han bokstavligen studsade upp och ner när han såg genom fönstret att tomten var på ingång, och han kastade sig i tomtens famn utan några hämningar.

Gael i julstassen som han fått fria händer att välja helt själv. Det största paketet som tomten hade med sig var till Gael, såklart.

Det hade såklart räckt med ett enda paket, men det blev ju såklart, som det lätt blir, paketöverdos. Ja, ja, de ska ju räcka ett tag, alla de där leksakerna.

Nu njuter vi av jullovet, som det här året är lite kortare än förra året, eftersom vi nu har fattat hur det funkar med förskolan och att vi inte måste vara lediga tre veckor. Lite mer lagom så. Efter nyår börjar vardagen igen.

God fortsättning, ni som fortfarande hänger kvar på den här bloggen!

Frukt!

Något som jag verkligen, verkligen saknar från Colombia är frukten. Visst, utbudet i Sverige är inte så pjåkigt för att vara ett land vid polcirkeln, men det är inte precis i samma liga som Colombia, inte på långa vägar.

Det har jag blivit påmind om på sistone när en colombiansk kompis lagt upp en fotoserie på Instagram med just colombianska frukter.

Hur många har du smakat, och vilken är din favorit?

Anón -  Guayaba - Maracuyá

Granadilla - Lulo - Carambolo

Avokado (ja, det är en frukt) - Mangostino - Guanábana

Mango - Gulupa - Pitaya

Higo tuna - Tomate de árbol - Papaya

Feijoa - Curuba - Zapote

Níspero - Chirimoya - Uchuva

Nu säljer vi lägenheten

Lägenheten vi äger i Bogotá, som vi haft uthyrd sedan vi lämnade landet och fram till nu, är till salu.

Vårt första gemensamma hem, där vi bodde när vi gifte oss, när Gael föddes och levde sina första tre år i livet. Det är inte helt osentimentalt att göra sig av med den.

♥ Alla minnen från alla stunder med vänner i lägenheten ♥

Det är en fantastisk lägenhet, inte bara för alla minnen den bär på, utan rent objektivt. Men vi kan inte behålla den om vi någon gång vill köpa en bostad här (och det känns som att vi vill, snart, och amortera som tusan så att vi har nästan-gratis boende när vi bli gamla och knappt får någon pension).

Medan nuvarande hyresgäst bor sin uppsägningstid ut så la vi ut den på facebook, för att se om vi fick något napp. Om vi fick! Intresset var större än vi trott, sådär så vi började fundera på om vi satt priset för lågt, trots att vi gjort en värdering med en mäklare och sen dragit till lite extra, allt enligt colombianska försäljningsråd.

Hur som helst, först till kvarn var några vänner, ett syskonpar som vill köpa lägenheten för att hyra ut den, kanske det allra vanligaste sättet att investera pengar i Colombia, om man har den ekonomiska möjligheten.

De vill köpa innan årsskiftet (av skatteskäl, tror jag?) så nu skyndar de på för att hinna.

Men det är ju två månader kvar till årsskiftet? tänker ni kanske. Jag har två ord till er: colombiansk byråkrati. Jag hade hunnit förtränga litegrann hur absurd och tidsödande den faktiskt är.

Så vi får väl se. Kanske är vi inte längre ägare till en lägenhet i Colombia när året är slut. Kanske är vi det. Men oavsett är vi det inte särskilt länge till.

Utsikten från 17:e våningen. Den var fin även när regnet öste ner.

Hur mycket pengar vi tillslut får för lägenheten i svenska kronor är en annan historia. Särskilt nu, växelkursen har gått upp och ner som en jojo efter valresultatet i USA i tisdags. Vem vet hur det blir med det.

Jobb, jobb, jobb

Den här lilla enkäten cirkulerade i våras. Här kommer mitt bidrag, bättre sent än aldrig.

Sjuksköterska eller läkare tror jag inte att jag ville bli
när jag var liten. Eller nu heller.

1. Vad ville du bli när du var liten?

När jag var liten-liten vet jag faktiskt inte. Jag har ett minne av att jag gick runt och sa att jag ville bli konsertpianist, men jag tror att det nog var mer för att det var en fint och speciellt ord, än för att jag egentligen visste vad det innebar (eller hade något intresse av att spela piano). Sedan ville jag länge bli författare, i låg-, mellan- och högstadiet ägnade jag kopiöst många skrivböcker åt att skriva ner mina sagor och berättelser.

2. Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Något med språk. Språklärare, tolk, översättare, något ditåt. Jag hade nog det inte helt klart för mig.

3. Gick du något nishat gymnasieprogram?

Nja, nishat och nishat, men jag gick Sam-Hum och läste mest bara språk.

4. Vad hade du för betyg?

Bra betyg. 18-nånting i snitt när jag gick ut gymnasiet för flera betygssystem sedan. Jag har alltid gillat att plugga.

5. Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Alla språk var mina bästa ämnen. Sedan var jag rätt bra på samhällsvetenskapliga ämnen i allmänhet. Mitt allra sämsta ämne var helt klart naturkunskap som det hette i gymnasiet. Kemi är det värsta jag kan tänka mig.

6. Utbildade du dig efter gymnasiet?

Ja, det kan man verkligen säga. Jag har som sagt alltid älskat att plugga, kanske ännu mer på universitetet då man får välja helt själv bland hur mycket spännande som helst. Det där med att begränsa studierna har inte varit min grej så jag har en kandidatexamen i engelska, en magisterexamen i statsvetenskap, en ettårig master i communication for development och en tvåårig master i genusvetenskap.

Men nu får det räcka. I alla fall tills jag blir pensionär eller får oväntat mycket fritid. Då ska jag uppfylla min dröm och lära mig det vackraste språket i världen, det vill säga finska.

7. Vilket var ditt allra första jobb?

Förutom de där sommarjobben som man fick genom kommunen i högstadiet(?), så jobbade jag en vinter i gymnasiet som tidningsutdelare för söndagstidningar. Det innebar att stiga upp klockan tre på natten mellan lördag och söndag, varje helg, och bege sig ut i kylan och beckmörkret för att dela ut tidningar fram till kanske klockan sju på morgonen. Hade det snöat under natten var det för tidigt för att plogbilarna skulle ha hunnit ploga, och jag fick släpa cykeln som var tung av tidningar genom snön. Nästan alla hus hade portkod och för att kunna slå den ordentligt, och sedan hantera tidningarna smidigt, kunde jag bara ha tunna fingervantar.

Jag härdade ut i kanske tre-fyra månader, de kallaste vintermånaderna, innan jag sa upp mig. Mot slutet grät jag varje söndagsnatt väckarklockan ringde. Det är fortfarande det värsta jobb jag haft. Dåligt betalt var det också.

Såhär såg jag ut för drygt tio år sedan
i dreads som jag gjort på mig själv.

8. Vad har du mer haft för yrken?

Mitt kanske mest otippade jobb var som dreadsfrisör när jag bodde i Uppsala.

Annars har jag jobbat extra på bensinmack i en massa år - som extrajobb älskade jag det.

Jag har varit konsult, jag har jobbat på FN i Argentina, jag har varit generalsekreterare på CISV i Colombia, jag har jobbat som genusforskare. Smått och gott.

9. När hamnade du i den banan du är i idag?

Jag vet inte ens om jag har en bana. Den är i så fall inte tydlig och inte särskilt rak. Två röda trådar kan väl i alla fall urskiljas -  å ena sidan genusfrågor, framför allt sexuella och reproduktiva rättigheter, och å andra sidan civilsamhället. De har funnits med på ett eller annat sätt i det mesta jag gjort. Något slags "rädda världen" med genusfokus är väl min bana, kanske.

Men för att svara på frågan, kanske när jag upptäckte u-landskunskap, som det hette på den tiden, som ledde mig iväg från språkbanan jag börjat på universitetet, och som sedan via lite omvägar ledde mig till Latinamerika och en praktikplats på FNs befolkningsorgan UNFPA i Buenos Aires. Kanske var det då.

10. Vilken är stunden då du liksom visste att du var på rätt väg?

Vet jag ens det? Just nu känns det som att jag är på rätt plats. Det har det för det mesta känts som, och när det inte har det så har jag bytt.

Så länge det känns rätt där jag är i livet just nu så är jag på rätt väg. Längre fram kanske vägen svänger.

11. Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Nästan oavsett jobb och arbetsuppgifter brukar jag alltid få höra att jag är strukturerad och organiserad. Har koll, liksom, och är pålitlig.

12. Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Jag är konflikträdd. Jag tycker verkligen att konflikter är jättejobbigt.

13. Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?

Jag är inte så prestationsfokuserad eller så mycket karriärist. Det är viktigare för mig att jag trivs och att mina kollegor är nöjda med mitt arbete än att räkna prestationer och klättra uppåt. Men okej:
1. Att jag sålde allt jag hade, köpte en enkelbiljett till andra sidan jorden och byggde en karriär och ett namn där, från scratch. En karriär som till exempel innebar att bli publicerad flera gånger på spanska, och att jag blev inbjuden som expert både i radio (till exempel här och här) och i TV (till exempel här och här).
2. Att jag sedan lyckades lämna allt det bakom mig och pröva vingarna på nytt, i Sverige, och landa ett bra och utvecklande jobb här, utan en dags relevant svensk arbetslivserfarenhet i bagaget.
3. Att jag vågade byta när det blev fel, trots att hela mitt rationella jag försökte övertyga mig att stanna med "härda, det ser inte bra ut på CVt, det här är en bra chans för framtiden".

14. Vad ditt jobb går ut på mest?

Ibland tänker jag att det skulle vara skönt att vara läkare, eller lärare, eller något annat som folk fattar med en gång vad det är man faktiskt gör på jobbet. Så är inte fallet med föreningsutvecklare, eller med ett enda av de tidigare jobb jag haft i livet heller.

Men som föreningsutvecklare arbetar jag med att stödja och stärka organisationens ideellt engagerade runtom i landet, vilket kan vara genom alltifrån att bolla och ge feedback på verksamhetsidéer till att utbilda förtroendevalda. Just nu har jag en samordnande funktion och arbetar med att utforma nya processer och metoder inom olika stödområden.

15. Vad du skulle du vilja jobba med om du inte gör det du gör nu?

Om jag hade varit bra på / intresserad av naturvetenskapliga ämnen (se fråga 5) så hade jag väldigt gärna velat vara gynekolog. Egentligen är det ju bara att jobba med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter men inom ett annat område istället.

För att tänka långt utanför boxen, tänker jag ibland att om vi någon gång skulle flytta tillbaka till Colombia så skulle jag vilja öppna en liten bokhandel/café med god vegetarisk mat och svenskt fika och tillhandahålla en plats för seminarier och politisk diskussion. En slags colombiaversion av Umeås Bokcafé Pilgatan.

16. Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Säljare. Jag kan nog inte tänka mig något värre. Jag skulle vara jättedålig på det och jag skulle avsky att jobba med det.

17. Vad gör du om fem år?

Om jag inte är kvar där jag jobbar nu så jobbar jag förhoppningsvis i den offentliga sektorn. Kanske Länsstyrelsen? Som... jämställdhetshandläggare?

18. Vad gör du när du är 60 år?

Kanske är jag chef någonstans. Om jag kommer över konflikträdslan (se fråga 12), men det ska jag väl ha gjort. Inte högsta chef, det tycker jag ärligt talat inte verkar så kul, men chef för någon slags enhet inom någon myndighet eller organisation.

Eller så gör jag något helt annat. Jag gissar att jag jobbar ett bra tag fortfarande i alla fall. Inga intjänade pensionspengar är priset man får betala för att ha levt utomlands länge.

19. Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?

Jag vet faktiskt inte. Just nu är jag väldigt nöjd med vad det står och var kortet kommer ifrån. Men nej, jag önskar väl mest att det alltid ska stå det jag känner att jag vill just då. Att jag aldrig ska känna att jag lämnar fram ett visitkort, men önskar att jag skulle slippa, eller att det skulle stå något annat på det.


-----
Andra har också gjort den här listan. Här hittar ni Schmarro, Johanna, Sanna, Maria, Egon, Katta, Jeanette och Lisa.

Verklighetens Macondo

Den här veckan, alltså. Så svårt det har varit att fokusera på Sverige, på jobbet, på något annat än det helt osannolika nyhetsflödet från Colombia.

Veckan i sammanfattning:
Söndag: Nej vann i folkomröstningen om fredsavtalet.
Måndag: President Santos bjuder in oppositionen till ett samtal för att gå vidare efter nej-resultatet. Oppositionen tackar nej(!)
Tisdag: Ex-president Uribe, en av de främsta nej-förespråkarna, som ser president Santos som sin ärkefiende, möts med Santos för första gången på sex år. Utan större framgång. Vapenvilan upphör 31 oktober meddelas det.
Onsdag: Enorma demonstrationer för fred, med tusentals deltagare, hålls, samtidigt som gerillasoldater börjar återvända till sina baser.
Torsdag: Ex-senatorn Juan Carlos Vélez, partikamrat med ex-president Uribe och chef för nej-kampanjen berättar i en intervju hur de använt lögner och skrämseltaktik för att vända folk emot fredsavtalet. Han blir utesluten ur partiet, inte så mycket för vad han faktiskt har gjort utan för att han avslöjat taktiken.
Fredag: President Santos vinner nobels fredspris. Regeringen och FARC går ut med ett gemensamt pressmeddelande att vapenvilan fortsätter och att de öppnar för att diskutera förändringar i avtalet.

Colombias andra nobelvinnare genom historien, litteraturpristagaren Gabriel García Márquez sammanfattade den här veckan perfekt, redan 1967 när han skrev sin mest kända roman Hundra år av ensamhet.

Bokens by Macondo har ofta använts som metafor för Colombia, nu är det kanske mer träffsäkert än någonsin:

"Det var som om Gud hade beslutat att sätta all deras förmåga till häpnad på prov och hålla Macondos invånare i en ständig växling mellan jubel och besvikelse, mellan tvivel och avslöjanden, tills ingen längre visste med säkerhet var verkligheten hade sina gränser."*

*Karin Alins översättning i svenska utgåvan

Varför blev det nej?

Ni har frågat allihopa i kommentarerna - hur är det möjligt? hur kunde det bli nej?

Jag har inget bra svar. Jag tror att det är olika för olika grupper, Colombia är på många sätt ett så mycket mer heterogent samhälle än Sverige att det är omöjligt att svara på vad colombianerna tänker.

För först och främst, kartan är tydlig. Nej-majoriteten fanns i de delar av landet som inte är direkt och värst drabbade av kriget, medan ja vann i konfliktzonerna. Bojayá i Chocó-departementet är ett samhälle som drabbades av en vidrig massaker 2002 under en sammandrabbning mellan FARC och Paramilitärerna där 120 personer dog, de flesta kvinnor och barn som hade tagit skydd i en kyrka. Där röstade 96% av befolkningen ja. Toribío i Cauca-departementet har utstått mer än 600 FARC-attacker de senaste decennierna. Där röstade 85% av befolkningen ja.

Och så vidare.

Nej-resultatet är ett sådan fruktansvärt svek mot de värst drabbade.

-----

Vilka som röstat nej och varför är svårare, för resultatet var ju oerhört jämnt. Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla även längre bort från kriget röstade emot avtalet. Några röda trådar i nej-argumenten går ändå att hitta, som alla bottnar i rädsla, grupper som ställts mot varandra, misstro och ett djupt rotad avsky sedan decennier mot FARC. Jag försöker nysta lite i dem, och lämnar er med länkar som förklarar bättre och analyserar djupare.


Straffriheten
En av hörnpelarna i nej-sidans argument var rädslan för straffriheten. Det falska argumentet att FARC kan begå decennier av grymma brott och sedan komma undan straff. Hela tanken grundas i att straff och hämnd är oumbärligt. De måste sona för vad de har gjort, och det görs tydligen enbart genom långa fängelsestraff och lidande.

Det vittnar också om en total oförståelse för och okunskap om hela konceptet transitional justice (rättssystem för övergångsperioder verkar vara den närmaste svenska översättningen). Fredsavtalet bygger ju såklart inte på på straffrihet, men, förutom att det inte leder framåt, är det praktiskt omöjligt att pröva och straffa varje gerillamedlem individuellt i det ordinarie rättssystemet.

Enligt fredsavtalet inrättas en speciell tribunal som ska pröva framför allt befälen, och de ansvariga för de allvarligaste brotten, som kidnappning, sexuellt våld, massakrer, tvångsförflyttning, tvångsrekrytering av minderåriga, personminor, etc. Straffet beror på huruvida de erkänner eller inte. Om de erkänner, och kompenserar sina offer, kan de få symboliska straff, medan om de inte erkänner, eller gör det först när domen ska falla kan de få fängelsestraff.

Grundvalarna i transitional justice är just verdad (sanning), justicia (rättvisa eller rättsskipande) och reparación (kompensation), som en väg för hela samhället att gå framåt.


Etableringsprocessen för FARC-medlemmar
Det som kanske allra mest sticker i ögonen för "vanligt folk" är processen för återetablering i det civila samhället, där före detta gerillamedlemmar, efter att ha lämnat vapnen, får ekonomisk hjälp under en övergångsperiod. Det handlar inte om mycket pengar, men att de får något överhuvudtaget i ett land som i princip saknar socialt skyddsnät är såklart svårt att sälja in till allmänheten.

Julia, från bloggen Mammas Machete, kommenterar såhär, utifrån ekonomiskt fattiga människor på landsbygdens perspektiv:

Jag kan tyvärr inte svara på frågan överlag, men jag kan berätta vad folk jag känner som röstat nej eller struntat i att rösta har sagt på fb idag. Främst så känner de sig trampade på av regeringen, de menar att de hela sina liv har levt utfattiga på landsbygden, men ändå "gjort rätt". De har trots sin utsatta situation fortsatt att knega med sitt kaffe och sina grödor utan att bryta mot lagen eller mörda någon. Nu, när de ser att gerillakrigarna ska få en månadsersättning av staten som för dem representerar en halv årslön, så anser de att det är orättvist, att ALLA inblandade maktmän – oavsett ideologi - skrattar dem i ansiktet. Ingen av dem jag pratat med säger sig vara emot fred, tvärtom, men de är övertygade om att ingen hållbar fred kommer uppnås med ett avtal som ger amnesti och privilegier åt gerillan. 

Varje gerillamedlem som lämnar in vapnen har rätt till ett initialt etableringsbidrag på 2 miljoner pesos (ca 5700 kronor) för att köpa kläder, mat, husgeråd, och annat som behövs för att starta i det civila. Sedan får de 90% av den lagstadgade minimilönen under två års tid (runt 1800 kronor i månaden), så länge de inte har någon annan inkomst. De får också ett engångsbelopp på 8 miljoner pesos (ca 23000 kronor) för att starta ett "produktivt projekt", dvs ett mikroföretag.

Förutom att det är en nödvändighet för att människor som år ut och år in levt i djungeln och fått mat och kläder av gerillan överhuvudtaget ska kunna etablera sig i samhället, och inte lockas, eller tvingas, in i kriminalitet för att överleva, så är det naturligtvis också ett sätt för staten att hålla koll på de före detta gerillamedlemmarna när de varje månad måste dyka upp för att få sin check.


FARCs politiska makt
Den politiska eliten har fått med sig massorna - kanske framför allt den urbana lägre medelklassen och arbetarklassen, som inte direkt påverkas av konflikten - med argumenten ovan. Det är lätt att ställa grupper mot varandra och spela på populistiska argument och hämndbegär. Varför ska de slippa undan, och få fördelar när inte ni, hederliga medborgare? Ungefär som SD gör i Sverige.

Men den politiska ultrahögereliten, som i Colombia är mycket starkare och mycket mer sofistikerad än i Sverige, är nog framför allt rädda för att förlora makt. Fredsavtalet reglerar även FARCs politiska deltagande. De blir ett politiskt parti, och så länge de ställer upp i allmänna val kommer de att garanteras 10 platser i kongressen de närmaste två valen, oavsett hur många röster de får. Om de får röster som motsvarar 3 platser fylls övriga 7 upp med garantiplatser. Dessa garantiplatser har rätt att komma med förslag och delta i debatter som vilken annan kongressledamot som helst, men har ingen rösträtt.

Naturligtvis är ultrahögern som utgör makteliten i Colombia livrädd för att ge makt till FARC, och argumenten har också snurrat i debatten - ni ger bort landet till FARC, vi kommer att bli ett nytt Venezuela, osv.

Andra argument kan låta skrattretande ur ett svenskt perspektiv, men har fått fäste i debatten, framför allt i vissa sektorer. De handlar om inkludering av minoritetsgrupper och genusperspektiv, som frikyrkorna allierade med konservativa ultrahögern slagit bakut kring. Argumentet att vänster-homo-genus-maffian har infiltrerat fredsprocessen, för att raljera. Men frikyrkorna mobiliserar röster, de är en politisk kraft att räkna med. Det är också talande att expresident Uribe, en av nej-sidans främsta talespersoner, i sitt första uttalande efter omröstningen nämnde att nya fredsförhandlingar "måste ta moral och familjevärderingar i beaktning".

-----

Även om jag inte håller med om ett enda av nej-sidans argument och tycker att de är kortsiktiga och trångsynta (för att vara snäll) och har helt fel, så kan jag liksom förstå på något slags intellektuellt plan hur de tänker.

Men det som är allra svårast att förstå är ändå det låga valdeltagandet. Som Julia säger:

Sorgligast av allt – och svårast att greppa – är nog likgiltigheten som det låga valdeltagandet syftar till. Den likgiltigheten är den väpnade konfliktens fel, allt våld genom alla decennier, utfört av alla aktörer, alla sidor. Insikten om att så många människor bär på en känsla av att fred är omöjligt.

I praktiken var det 18% av de röstberättigade som kastade bort fyra års fredsförhandlingar och den bästa chansen till en annan framtid Colombia haft.

Igår meddelade presidenten att vapenvilan upphör 31 oktober.

-----

Ni som vill läsa mer, här kommer lite länktips på svenska och engelska:
Rädslans journalistik - därför röstade folket nej till fredsavtalet i Colombia
How Colombia's voters rejected peace
What the hell just happened in Colombia?
Biggest obstacle to peace in Colombia may not be FARC, but an ex-president
Did Human Rights Watch Sabotage Colombia’s Peace Agreement?
Colombias nya mörker
Saving Colombia's peace agreement

Baksmällan

Vi kunde såklart inte somna igår, inte förrän resultatet stod klart. Inte på en lång stund efter det heller.

Idag kändes det som att vakna med baksmälla, och inte främst på grund av de få timmarnas sömn.

Att nej vann. De är helt ofattbart. Det är som en chock, och med så få röster. Skillnaden mellan ja och nej var mindre än antalet ogiltiga röster, de som inte lyckades med att rita ett kryss i en ruta.

Colombia, Colombia, hur kunde ni kasta bort den viktigaste chansen till fred ni haft på sextio år? Hur kunde ni?

Det som är smärtsamt är inte bara resultatet, utan också hur rösterna fördelades. Ja till fredsavtalet vann i alla delar av landet som konkret och direkt påverkats av kriget. Nej röstades fram av dem som framför allt ser kriget på TV, och vars dagliga kontakt med kriget framför allt består i mötet med de tiggande internflyktingarna på bussen på väg till jobbet varje morgon.

Ja är grönt, nej är orange. Kartan visar resultaten på departementsnivå.

På kommunnivå är resultaten ännu mer talande. Antioquia är ett traditionellt fäste för ex-presidenten Uribe som var en av nej-sidans ledare, men även om nej helt väntat vann där, så vann ja i de bortglömda perifera kommunerna även i Antioquia. Sådana som Ituango, där de offentliga byggnaderna mitt på torget omringas av sandsäckar och skyttegravar.

En annan stor sorg med resultatet är de som inte röstade. Valdeltagandet var skrämmande låga 37 procent. Även om det rent praktiskt är mycket svårare att lyckas rösta i Colombia än i Sverige (som jag skrivit om här), så förklarar inte det hur detta val, det kanske mest avgörande någonsin i Colombia, kunde ha det lägsta valdeltagandet på 22 år.

Jag har pendlat mellan sorg och ilska, och ta ut mina frustrationer och min besvikelse genom att kommentera i affekt på nej-röstares facebookstatusar.

Men efter den här baksmällan måste det finnas en väg framåt. Jag vet inte vilken den är, ingen verkar veta säkert, men den är garanterat långt mycket svårare, riskablare och sämre än alternativet som föll på mållinjen. Men den måste finnas. Colombia får inte svika alla krigets offer som valde att vända blad och rösta för fred. Även om hjärtat går sönder just nu.

-----
Den som vill läsa mer på svenska kan läsa analysen här.

Rysaren

Valet idag, vi följer det på avstånd. Ingen av oss kan rösta, tyvärr, men vi hoppas, hoppas, hoppas att valresultatet blir ett rungande SÍ.

Jag hade tänkt gå och lägga mig och vakna till valresultatet imorgon bitti, men med en tredjedel av rösterna räknade och dödläge mellan ja och nej är det helt omöjligt att somna.

Kom igen, för tusan Colombia! Det finns bara ett alternativ, det finns bara en väg framåt. Snälla.

-----
Varför röstar folk nej? Den här artikeln på svenska ger en del svar.

Semestern som var

Nu är sommaren obönhörligen över sedan länge, det känns som att det var flera månader sedan det var sommar? Vädret var strålande mest hela juli och sen poff blev det tvärkallt andra veckan i augusti och sen kom sommaren aldrig riktigt tillbaka igen, förutom någon enstaka dag när temperaturen kämpade sig upp mot 20-strecket.

Här, alltså. Jag har ju förstått att ni i södra Sverige fick någon slags andra sommar i september, eftersom tidningarna envisas med skenbart allmängiltiga rubriker om värmeböljan och sommaren fortsätter som om Sverige enbart bestod av tredjedelen söder om Stockholm.

Hur som helst.

Eftersom nu sommaren är slut och har varit det i evigheters evigheter gör jag en liten tillbakablick på hur semestern var.

Vår första riktiga gemensamma långa semester. Fem veckor var vi lediga allihopa tillsammans och i backspegeln kändes det som att fyra kanske hade räckt, hellre spara lite att ta ut under året istället. Men det var finemang.

En stor del av semestern ägnade vi åt vår roadtrip, men det var ju inte det enda vi gjorde.

Precis som förra året var vi en massa ute i stugan med mina kusiner och Gaels tremänningar. Idyll av hela slanten. Massa sånt här, och massa studsmatta: 

Jag älskar att Gael får ha sommarstugesomrar med tremänningarna, precis som jag hade sommarstugesomrar med kusinerna.

Jag älskar att jag fortfarande får ha sommarstugesomrar med kusinerna, nu i vuxenversion:

Vi fick besök, både långväga och kortväga, både umeåvänner och colombiavänner. Men det långväga besöket får nog ett alldeles eget inlägg.

Tack sommaren 2016, du var kort men naggande god!

Eld upphör

Det kan väl knappast ha undgått någon, ens i Sverige, att Colombias regering meddelade i onsdags förra veckan att de fyra år långa fredsförhandlingarna som pågått i Havanna på Kuba mellan regeringen och FARC-gerillan nu nått fram till målet.

Det finns ett färdigt fredsfördrag. Det är 297 sidor långt och behandlar sex teman - allt ifrån jordreform till drogpolitik, och naturligtvis konfliktens offer och fredsfördragets implementering och kontrollmekanismer.

Hela fördraget går att läsa på spanska här (lägg märke till att själva pdf-filen heter "acuerdofinalfinalfinal")

När klockan slog nytt dygn i morse, måndagen den 29 augusti 2016, vaknade Colombia upp till en historisk dag. Definitivt och bilateralt eld upphör för första gången på 52 år.

Sedan vi flyttade till Sverige har jag inte riktigt saknat att vara i Bogotá. Jag kan sakna personer eller fenomen, men jag har inte saknat att fysiskt befinna mig på plats. Förrän nu. Åh, vad jag hellre har velat vara i Colombia än i Sverige den senaste veckan, åh vad tårarna rann när jag såg det här:

Fred skapas inte av 297 sidor fyllda av ord, men fredsfördraget, precis som folkomröstningen som väntar den 2 oktober, är en nödvändig pusselbit för att kunna påbörja den långa och svåra vägen som väntar för att göra praktisk verklighet av freden.

Andra har redan sagt så mycket - för er som vill läsa mer tipsar jag om de här länkarna:

Fred i sikte efter 50 års krig i kokainets Colombia

Tanken på fred är hisnande

Historisk fred i Colombia

Colombia and FARC reach deal to end the Americas' longest war

230 mil senare

Ner, och sen upp igen.

Vi är hemma igen! Efter två veckor och runt 230 mil i bil runt Sverige landade vi hemma i vår egen lägenhet i måndags kväll. Rutten blev inte riktigt som något av de alternativ vi hade tänkt oss, och vi improviserade fram det mesta längs vägen, men himla bra blev det ändå, eller kanske just därför.

Här kommer ett dunderlångt inlägg om hela resan:

Dag ett
Vi hade tänkt åka riktigt tidigt från Umeå, för att hinna till Trolska Skogen mellan Sundsvall och Hudiksvall i rimlig tid, och det är ju ändå drygt 30 mil dit.

Den planen sprack, efter vi hade ätit frukost och packat ut i bilen, var klockan efter tio redan. När vi stannade för lunch på Höga Kusten-bron insåg vi att vi inte alls skulle hinna fram om vi inte kastade i oss maten och slängde oss in i bilen direkt, och det hade vi inte så stor lust med. Så vi googlade havsbad nära Sundsvall och hamnade i Sörfjärden istället, och inkvarterade oss sen i en campingstuga i Harmånger för natten.

Dag två
Då kom vi äntligen iväg till Trolska Skogen ett tips från Gaels bästis och så himla värt utflyktsmål för alla som har vägarna förbi med barn. Efter att ha umgåtts med troll och häxor och älvor och tomtar i många fler timmar än de två som hemsidan rekommenderade satte vi oss i bilen igen med kurs mot Falun genom Hälsinglands inland.

Nu minns jag inte vem som tipsade om Träslottet i Arbrå, men tack! Vi stannade för en fikapaus och så himla fint och mysigt litet ställe. Också ett hett tips för alla som har vägarna förbi Bollnäs-trakten med eller utan barn. Sen mellanlandade vi i Falun och sov på Scandic som till Gaels stora lycka hade en pool.

Dag tre-fyra
Dalarna! Vilket fint ställe, alltså. Där håller en av mina kusiner med familj till i en idyllisk sommarstuga vid en sjö och där passade vi på att hälsa på såklart.Vi stannade i två dagar och levde stugliv och Gael och jämnåriga tremänningen Moa lekte av sig, och en av dagarna härjade vi runt på Leksands Sommarland. Himmelriket för ett barn som Gael som verkligen kommit ut som badälskare den här sommaren. Fart-och-fläkt-älskare har han ju varit sedan gammalt, så att vara på ett ställe som har attraktioner som forsen, var rena drömmen.

Sommaridyll i Dalarna

Dag fem
Sedan gick resan vidare för ett stopp i Uppsala-trakten för Ranstafestivalen, en årlig festival som några vänner och bekanta ordnar. För övrigt också det enda datumet vi hade att förhålla oss till på hela resan.

Festivalbesöket blev lite kortare än vi tänkt. Först kom vi ganska sent eftersom vi inte kollat upp adressen och kört till Ransta istället för Örsundsbro en timme bort, där festivalen skulle vara. Sedan stötte vi på några vänner där som bor i ett hus i närheten. Så tältet som vi egentligen skulle sova i på festivalområdet fick ligga kvar i bilen och vi fick sova i riktig säng och äta middag-med-vin på en uteplats i kvällssolen medan barnen kollade på film och åt lördagsgodis. Helt okej alternativ.

Dag sex-nio
Tidigt på söndagseftermiddagen kom vi fram till min lillebrors radhus i Bandhagen och där installerade vi oss i några dagar för att göra barn-Stockholm. Lek i parken med morbror Erik och moster Ylva, dinosaurieskelett på Naturhistoriska Muséet, experiment på Tekniska Muséet och berg-och-dalbanor på Gröna Lund.

Tekniska Muséet

Vi hann träffa lite vänner i Stockholm också. För att undvika för många fika-dejter tänkte vi att vi istället ordnar en picknick och så får alla som vill och kan dyka upp. Men en måndag i början av augusti är de flesta som bor i stan antingen bortresta eller på jobbet, inte helt otippat. Ett litet gäng blev vi i alla fall. En av kvällarna fixade vi också en middag med några colombiavänner - svenskar som bott i Colombia och colombianska partners. Det var fint att träffas med dem igen, och fint att få umgås på spanska för en gångs skull, speciellt för Oscar.

Dag tio-elva
Efter Stockholmsdagarna satte vi kurs mot ett av resans huvudsakliga mål, Bamses Värld på Kolmården. Såklart tillbringade vi två dagar där, när vi peppat fyraåringen i familjen i flera månader på detta. (Alltså, inte bara på Bamses Värld-delen, andra dagen gick vi även runt och tittade på resten av Kolmården). Han var supernöjd. Åkte alla åkattraktioner flera gånger om, åt lunch i Farmors Kök, handlade godis i Katta-Los godisaffär och leksaker på Brummelisas leksaksbutik. Vi gick all in, och Gael fick till sin stora lycka krama både Bamse och Vargen.

Vi fick träffa Bamse! I egen hög person! Lyckan var total.

Dag tolv
Efter två dagar på Kolmården körde vi mot en annan av resans huvudmål, Gränna. Det var med på resrutten enbart för att Gaels favoritgodis är polkagrisar. Han var i himmelriket i polkagrisarnas huvudstad (tur att vi var där på en lördag!). Vi passade på att ta en tur till Visingsö också när vi ändå var där, hur mycket man än älskar polkagrisar blir det ju lite samma-samma att gå i butik efter butik efter ett tag. Det var också spännande, riddarborg och fängelsehålor och sånt är ju rätt lockande för de flesta fyraåringar.

Dag tretton
Efter att ha tagit oss över hundra mil söderut var det tillslut dags att ta oss norrut igen. Vi sov en natt i Motala efter Gränna (på supermysiga Mallbondens Vandrarhem - tips om ni har vägarna förbi!) på väg mot Ockelbo utanför Gävle, som vi landade i på söndagseftermiddagen. Där bor Lars, en gammal och kär vän med sin familj. Det var fem år sedan vi sågs senast, och det var så himla fint att äntligen få träffas igen.

Dag fjorton
Från Ockelbo hade vi egentligen tänkt att köra till Sundsvall, bada, sova över och sedan köra sista biten till Umeå nästa dag. Det kändes långt att köra alla 46 milen på samma dag. Men efter att ha badat i flera timmar på Himlabadet kändes det ändå som att vi lika gärna kunde ta de sista 26 milen på en gång, så vi satte oss i bilen och körde norrut tills vi var hemma och fick sova i våra egna sängar.

-----

Två små tips till er som ska ut på roadtrip i Sverige:

• Folk verkar gilla det här med att planera i förväg. Eftersom vi inte visste i förväg vart vi skulle eller när så bokade vi inte en enda natt mer än ett dygn i förväg. Inte så kompatibelt med svenska semesterresenärers planeringshets. Men campingar! Där finns det oftast lediga campingstugor, även när man kommer klockan sju på kvällen och säger "hej, kan vi sova här inatt?".
• Om ni som vi har en gammal bil med bara CD och radio och inget USB-uttag är en sån här manick räddningen för att kunna lyssna på till exempel Spotify via telefonen. Funkade perfekt!

Sist men inte minst: De här två! Vilken förmån att få ha som resesällskap! Gael är en bilåkningsstjärna - somnar lätt i bilen, gillar att sitta tyst och titta ut genom fönstret och blir nästan aldrig less, inte ens på långa sträckor. Och Oscar och jag har fantastiskt res-kompatibla personligheter.

Det här får vi göra om!

Sex år och tre dagar med bloggen

Jag missade alldeles! Vi har varit ute i sommarstugan, med fantastiskt sommarväder och jag har inte öppnat datorn, därav frånvaron.

Men för tre dagar sedan fyllde ju bloggen sex år, och varje år* har jag gjort ett födelsedagsinlägg den 15 juli. Nu blir det tre dagar för sent, men bättre sent än aldrig.

Efter sex år, tre dagar och 921 inlägg, är det här bloggens topp-tio mest lästa inlägg:

1. Hur är vädret i Colombia? Fortsätter att ligga i topp, år efter år. Så är det när man skriver en blogg på svenska om ett annat land, det är det här svenskarna googlar mest på.
2. Darién Gap och äventyrslustan. Om Jan Braunish som försvann på sin vandring mellan Colombia och Panamá genom Sydamerikas farligaste träskdjungel. Hans kropp återfanns två år efter hans försvinnande.
3. Att vara ensam förälder. Inlägget jag skrev om hur tungt det emellanåt var att vara helt ensam om ansvaret för barn, i början när Gael och jag kom hit till Sverige utan Oscar.
4. Major mindfuck. Vad väntan, utan att veta hur lång den ska bli, gör med ens psyke.
5. Vägen till uppehållstillståndet. Hur processen gick till, steg för steg, från ansökan till uppehållstillstånd.
6. Konsekvensen för sådana som jag. Det här innebär nya lagen för anhöriginvandring, i fall som liknar vårt.
7. Mindervärdeskomplexet. Att flytta hem och inte ha ett uppstyrt liv och ett fint hem med vuxengrejer som alla andra i min ålder verkar ha hunnit skaffa sig under tiden jag var i Sydamerika.
8. Den oändliga historien. Väntan, väntan, väntan.
9. Om de fjorton månaderna. Ännu mer om väntan och om Migrationsverkets orimliga handläggningstider.
10. Cirkeln är sluten. Dags att flytta till Sverige!

Länkkärlek, tillbaka till de bloggar som flest hittar hit ifrån - jag älskar dem allihopa:

• Dobre Futro - Maria i Göteborg som skriver så himla öppet och ärligt om vardagslivet.
• Mirijam Geyerhofer - En annan som skriver om vardagslivet, från Malmö, och som jag faktiskt har träffat!
• Linnéa i USA - Hon som träffade kärleken på andra sidan Atlanten och stannade over there.
• Jenny - Åh Jenny, när ska hon skriva en bok?

Tack för att ni har hängt med i SEX ÅR!

-----
* Första inlägget, ett år, två år, tre år, fyra år och fem år.

Ett år tillsammans

Idag fyllde vi ett år som familj tillsammans i Sverige. Ett år sedan den där morgonen jag äntligen fick möta upp Oscar på tågstationen i Umeå, och jag äntligen kunde andas igen, efter en väntan som stundtals kändes oändlig.

Gael sov den där tidiga morgonen, han fick vakna bredvid sin pappa för första gången på fyra månader (som även finns på film här - minut 1:15).

Ett år av gemensamma lärdomar, som vad ett UT-kort är eller hur SFI funkar, och ett år att börja skapa en ny vardag tillsammans, äntligen. Bitarna börjar falla på plats nu. Varsitt heltidsjobb, en lång semester tillsammans för första gången. Planer för framtiden i Sverige.

Allt är enklare nu.

Svensk midsommar-premiär

Vi firade midsommar i år på samma ställe som förra året. På samma sätt, det vill säga traditionellt firande, med optimalt väder hela dagen, i sommarstuga, vid sjö, ängar och skog. Till sent på natten med en sol som nästan aldrig gick ner.

Precis som förra året tillbringade vi också resten av helgen ute i sommarstugan vid havet. Med båttur ut till en ö, precis som förra året:

Klippklättring med morfar

Och såpbubbleblåsning. Det vet jag däremot inte om midsommarhelgen innehöll förra året, faktiskt.

Men den största skillnaden mot förra året var inte att vi blåste såpbubblor den här gången. Den absolut största och viktigaste skillnaden var att vi äntligen fick fira hela familjen tillsammans i Sverige. Jag fick fira med båda de här lirarna, varav en av dem firade sin allra första svenska midsommar någonsin:

Så mycket bättre än förra året.

Konsekvensen för sådana som jag

Jag har diskuterat lagen i dagarna, den vidriga lagen som riksdagen klubbade igenom i tisdags, och vad den innebär för sådana som mig.

Den absolut mest priviligierade gruppen av migranter, jag vet.

Tidigare fanns ett undantag för svenska medborgare i kraven kring bostad och försörjning, det finns inte längre. Det innebär att för anhöriginvandring måste referenspersonen, alltså den svenska medborgaren, ha en bostad av tillräcklig storlek och standard, och kunna försörja både sig själv och sin anhörige. Exakt vilka kvadratmeter och inkomstsummor det handlar om är oklart ännu.

Det som kravet konkret innebär är att du måste bo i Sverige och ha ett jobb här för att kunna söka uppehållstillstånd för din utländske partner.

Besparingar att leva på räcker inte. Löfte om jobb när du väl flyttar tillbaka till Sverige räcker inte. Att den utländske partnern har en egen inkomst räcker inte.

Hela systemet är uppbyggt på att man träffar någon på en utlandssemester, eller kanske på internet, och så fortsätter man ett distansförhållande och en vacker dag vill man att partnern ska flytta hit till Sverige. Ansökningsformuläret heter så, flytta till en anhörig i Sverige. Frågorna utgår ifrån det, har ni någonsin träffats i verkligheten, har ni någonsin bott ihop (ange start- OCH slutdatum), hur ofta talas ni vid?

I själva verket är det många som gör som jag, som flyttar utomlands för jobb eller studier eller äventyr och träffar någon där. Flyttar ihop, har ett vardagsliv ihop, och bestämmer sig för att flytta till Sverige tillsammans.

De nya reglerna, som kräver att man har en inkomst och en bostad, kommer att göra det omöjligt. De innebär att den svenska partnern först måste resa till Sverige först och etablera sig för att ens kunna söka, och sedan får man vänta på varandra i varsitt land, eftersom den utländske partnern inte får följa med och stanna i Sverige och vänta på beslutet. Ett beslut som har en handläggningstid just nu på runt ett och ett halvt år.

Det är så orimligt, alltihop.

Jag tänker på oss, om vi hade stannat kvar i Colombia ett år till. Då hade vi kanske aldrig kunnat flytta till Sverige. De här reglerna vill Moderaterna göra permanenta.

Jag funderar på vad jag ska skriva till alla de som mejlar mig och vill flytta till Latinamerika och frågar om tips. Efter den 20e juli får jag lägga till bli inte kär i någon icke EU-medborgare därborta som du sen vill flytta till Sverige med i framtiden.

Lagen

Vilken ångest inför omröstningen idag, den där Sveriges riksdag ska rösta om att lägga sig på EUs absoluta botten för mänsklig värdighet.

Allt pekar på att lagen kommer att gå igenom, om inte riksdagens ledamöter i sista sekund tar sitt medmänskliga förnuft till fånga, eller bestämmer sig för att lyssna på alla remissinstanser som enhälligt sågat förslaget.

Jag kan inte låta bli att tänka på om vi hade bestämt oss för att stanna kvar i Colombia ett litet tag till.

Hade vi ens kunnat söka om vi hade bestämt oss efter den 20:e juli i år när lagen ska börja gälla?

För ja, lagen gäller oss också. Den gäller all anhöriginvandring. Bostadskraven och försörjningskraven i den nya lagen - hade de inneburit att vi inte ens hade kunnat lämna in vår ansökan innan jag kommit till Sverige med Gael, och flyttat in i vår nya lägenhet, som vi gjorde efter två månader i landet? Migrationsverkets handläggningstider är nu uppe i ett och ett halvt år.

Gael var utan sin pappa i fyra månader. I tio procent av sin dåvarande livstid. Det var outhärdligt nog.

Vi hade aldrig kunnat flytta tillbaka till Sverige om vi hade velat göra det efter den 20 juli i år.

Den nya lagen innebär att barn systematiskt skiljs från sina föräldrar. Vi hade haft ett val, och för oss hade det inte funnits några andra alternativ än att stanna i Colombia. Andra har inget val.

Jag hoppas på ett mirakel idag. Ett riv lagen, inte familjer.

Jag hoppas också att alla minns denna omröstning när det är dags att gå till val den 9 september 2018. Ta reda på hur hen röstade innan du kryssar din valsedel. Minns att Moderaterna vill behålla den här lagen permanent.

Fyra år

Hej Gael,

Det var jättelängesen nu du fyllde fyra år. Nu är du närmare fyra och ett halvt, men så blir det ibland. Filmen tog lite tid att få klar också. Här är den i alla fall.

Ditt fjärde levnadsår var ditt första i Sverige. Du började året som en liten colombian, när vi först kom hit pratade du nästan inte ett ord svenska, nu tycker du det är jobbigt när du måste prata spanska. Du pratar ibland om Colombia, men jag tror inte att du minns, riktigt. Du är här och nu, som barn är, och här och nu är Sverige.

Du är aldrig stilla, det är full fart från du vaknar tills du däckar på kvällen. Enda gången du sitter stilla är nog när vi läser för dig, eller när du får spela på iPaden. Just nu älskar du Monument Valley, och du är fantastiskt duktig på det. Annars är det mest fysiska aktiviteter som fångar dig. Springa, cykla, hoppa. Du gör hög fart alldeles själv i gungan och hoppar iväg, ju högre och längre desto bättre. Du hoppar från höga klätterställningar också. Du älskar din cykel, din tvåhjuling med trampor, och på egen hand har du kommit på att du vill lära dig tricks, som att cykla med en hand, sitta på pakethållaren, eller tvärnita med sladd. Du ramlar såklart ofta när du håller på, och benen och armarna är fulla av blåmärken och skrapsår, men du gör sällan illa dig. Du har en imponerande smärttröskel. När du blir större ska du få börja med Parkour.

Du pratar konstant. Eller sjunger. Du sjunger om allt, vad du än vill säga så hittar du på en liten sång av orden, på någon melodi du kan. Fröknarna på förskolan säger att de alltid vet när det är du som är inne på toaletten för du sitter därinne och sjunger för full hals. Det är aldrig tyst när du är med. Du frågar om precis allt, det är som att din hjärna går på högvarv konstant och producerar en aldrig sinande ström av varför-frågor. Ofta känns de helt tagna ur luften, varför får apor böter av polisen om de cyklar? när vi pratar om något helt annat. Jag skulle så gärna vilja veta vad som pågår därinne i ditt huvud.

Du är det bästa, roligaste, vetgirigaste och finaste barnet jag vet! Tänk att just jag får vara din mamma.


-----
PS 1: Ja, filmklippen är helt kronologiska om ni undrar, det är bara vädret som är lite upp och ner och fram och tillbaka, sådär som det kan vara ibland.

PS 2: Vi har gjort ett videokollage varje år. Här finns år 1, år 2 och år 3

Bostadsmarknaden här och där

Vi tittar på hus, och för att kunna köpa något här, måste vi sälja vår lägenhet i Bogotá. Så just nu håller vi på att sätta oss in i både den svenska och den colombianska bostadsmarknaden. Förutsättningarna ser lite annorlunda ut.

Vi har precis betalat en dryg tusenlapp för att värdera vår lägenhet i Colombia, för att veta vad vi skulle kunna få för den om vi säljer.

Det är inte som här, där mäklarna erbjuder gratis värdering för att få chansen att sälja bostaden sen.

Om vi lägger ut den på marknaden (kanske kan Oscars mamma köpa den direkt av oss) så får vi ta i med priset. Råden till de som vill sälja en bostad är nämligen att lägga på 10% på det du vill ha för den, för att ha prutmån.

Om utgångspriset i annonsen förändras är det alltså oftast nedåt, inte uppåt.

Räkna med att det tar tid, står det också i råden till presumtiva säljare. Att hitta en köpare till din bostad är inget som går från en dag till en annan. (Stalja lägenheten och ta proffsiga foton står det dock inget om i råden...)

Bostadsmarknaden i Colombia är köparnas marknad, i Sverige är den säljarnas. Typiskt att vi vill sälja där och köpa här.

Semesterplanerna

Hörrni, ni är fantastiska! Jag skriver nästan aldrig nuförtiden känns det som, och sen när jag skriver och ber om tips så bombarderar ni med dom! Trots så otacksam bloggfrekvens från min sida.

Tack, tack, tack! Det utlovade tipsinlägget för bilsemestrande i Colombia kommer.

Nu har vi plottat in platser att se och personer att besöka och funderat på reserutter. Hittills har vi fyra alternativ - två långa och två korta(re). Vi får se vad det blir, det vet vi nog inte riktigt säkert förrän vi ger oss av.

De två långa och de två korta(re) ruttalternativen hittills

Fortsätt gärna tipsa! Vi har så himla många pluttar på vår karta som inte hade varit där om det inte hade varit för alla era tips! ♥

Tipsa oss! Bilsemester i Sverige i sommar

Nu när vi kan titulera oss bilägare tänkte vi maxa situationen genom att dra iväg på en bilsemester genom Sverige i sommar.

Vi vill se fina platser, hälsa på lite fint folk (vill ni ha besök?) och semestra. Vi kör söderut från Umeå i slutet av juli, typ, och sen vet vi inte så mycket mer. Jo, Bamses Värld är väl det enda spikade stoppet.

Därför: Kom med era bästa tips! Vart ska vi åka? Vad ska vi se? Vad ska vi göra?

Jag utlovar evig tacksamhet och lite bilsemestertips i Colombia i utbyte. Puss!

Hänt sedan sist

Den här bloggen går ju verkligen på sparlåga. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om längre, det känns som att bloggen lite har tappat sin identitet när jag inte bor i Colombia längre.

Jag hade någon gång i tiden tankar om att när jag flyttar till Sverige, då ska jag skriva om hur det är att återvända, och omvända kulturkrockar och utmaningar i vardagen. Men jag vet inte, det har inte riktigt blivit av som jag hade tänkt mig.

Vi får se. Den får leva kvar ett tag till i alla fall, medan jag skriver några inlägg som ligger i utkast-mappen och väntar.

Livet rullar på i alla fall och vi mår bra.

Gael har fått en cykel, en tvåhjuling med trampor, och det är kanske det bästa som har hänt honom någonsin, om man får tro honom själv i alla fall. Han vill aldrig gå in efter förskolan, bara cykla runt, runt, runt.

Vi planerar semester, en massa veckor ska vi vara lediga i sommar, allihopa tillsammans. För första gången någonsin, faktiskt, som vi har en riktig och lång semester hela familjen ihop.

Nu när vi äntligen har två inkomster har vi också köpt en bil! Så otroligt det underlättar i vardagen ändå.

-----

Och i Colombia har det här hänt. Det har varit ett himla trassel, först skickades frågan över från konstitutionsdomstolen till kongressen, och eftersom den mest består av en bunt konservativa dinosaurier omöjliggjorde de en könsneutral äktenskapslagstiftning inom tidsramen de fått av konstitutionsdomstolen. Det skapade en slags juridisk limbo eftersom konstitutionsdomstolen redan 2011 sagt att kongressen måste styra upp det här med äktenskapslagstiftningen och de inte gjorde det. Vissa lyckades med hjälp av välvilliga notarier gifta sig ändå, men långt ifrån alla, och motståndet har varit hårt. Men nu äntligen, ett halvår efter att konstitutionsdomstolen godkänt att alla par får bli föräldrar oavsett kön, har de nu också satt ner foten och sagt att alla får gifta sig, oavsett könet på den de gifter sig med. Colombia sällar sig därmed till den exklusiva skaran av 24 länder i världen som fattat galoppen:

Påsken 2016

Årets påsk var precis som förra årets upplaga, men den här gången var äntligen Oscar med. Sådana familjetraditioner som jag längtat efter att få dela med honom.

För många verkar påsk vara sol och vår, men för mig är det slutspurten på vintern. Isen var perfekt i år (det gick till och med att köra bil på den), och Gael åkte skridskor (de har en skridskobana precis bredvid förskolan och där har de tränat hela vintern), skidor och framför allt slängkälken ute på isen. Uteaktiviteter framför allt, lite varvat med böcker, sällskapsspel och pyssel med tremänningarna. Såhär, ungefär:

Sedan fick vi långväga oväntat besök! När jag bodde i Argentina senast, 2007, bodde jag tillsammans med Sol. Hon hörde av sig för några månader sedan och sa "hej, jag ska resa runt i Europa mellan mars och maj, kan jag komma och hälsa på dig någon gång då?". Ja, sa jag, du är jättevälkommen till Umeå, kom när du vill, och sedan hade jag inte så stora förhoppningar att hon faktiskt skulle dyka upp. Umeå är ju inte precis runt hörnet bara för att man är "i Europa".

Men så hörde hon av sig på långfredagen och sa att hon var på väg till Sverige - kunde hon dyka upp imorgon? Till slut blev det nattåget norrut och jag hämtade upp henne i ottan (svinottan pga tidsomställningen) på påskdagen. Ingen långväga besökare utan att de får prova alla vintersporter, så här har vi Sol, i sällskap med Oscar, på längdskidor:

Två latinamerikaner på vinteräventyr

Sol stannade i några dagar och nu har hon dragit vidare på sin europaturné. Så himla fint att ha vänner runt hela världen, som kan dyka upp med nästan inget varsel efter att vi inte setts på nio år, och så är det ändå som om vi sågs alldeles nyss.

Såhär såg vi ut när det begav sig, jag och Sol tillsammans med vänner i Buenos Aires 2007.

En fin påsk var det.