Kulturkrockar i barnuppfostran, del 4: Spenat

Svenska råd:
Spenat och andra gröna bladgrönsaker får inte ges till barn under ett år, eftersom de innehåller höga halter av nitrat som kan vara farligt för små barn.

Colombianska råd:
När det är dags att börja med smakportioner, ge grönsaker, till exempel spenat. Spenat är jättenyttigt för bebisar eftersom det innehåller så mycket järn.

Nu är det klippt

Det här med att man ska få tjockare och blankare och allmänt finare hår under graviditeten stämde inte alls på mig. Mitt tunna nordiska hår hände inget alls med.

Däremot fick jag efter-graviditetseffekten på håret, det vill säga då tvärtom händer. Överallt i lägenheten ligger långa hårstrån från mig och skräpar, för här tappas det hår i parti och minut, och det som sitter kvar på huvudet är stripigt och livlöst.

Helt värdelöst, alltså. I en sådan situation finns det ju bara en sak att göra: klippa av hela rasket.

Sagt och gjort, med inspiration från snygga Mirijam gick jag till frisören häromdagen och bad om en total makeover. Såhär blev resultatet:

Rubén Blades i Sverige

En av de tre bästa salsaartister den här kontinenten har producerat genom historien* - Rubén Blades från Panamá - kommer till Sverige! Det är stort, det är jättestort. Befinner du dig i Malmö den 4 augusti eller i Stockholm den 11 augusti, det här är vad du ska göra då: Gå och lyssna och dansa till Rubén Blades. Såhär bra låter det:

Varsågod för tips.

* De andra två är Willie Colón och Héctor Lavoe

Fem månader

Hej Gael,

Din femte månad var den då jag började jobba igen och du började tillbringa vardagarna med din farmor och farfar och med Lebis. Du verkar nöjd med arrangemanget. Förutom det här med flaskätandet, förstås. Du hatar verkligen flaskan och smart som du är har du insett att jag kommer hem på lunchen så att du får amma, så under förmiddagen och under eftermiddagen äter du minsta möjliga mängd ur flaskan, bara tillräckligt för att härda och inget mer. Sen äter du som en galning när jag kommer hem. Det vore fint om du kunde äta lite mer ur flaskan, så att din farmor och farfar slipper oroa sig så mycket. Din pappa och jag är inte särskilt oroliga, du går ju upp i vikt helt enligt kurvan och väger nu 6200 gram och mäter 63 cm.

Du rullar runt från rygg till mage utan problem, och du gör det hela tiden. Däremot har du inte klurat ut hur man gör för att rulla tillbaka, och du är fortfarande inte så förtjust i att ligga på mage. Du verkar inte så intresserad av att lära dig rulla tillbaka heller, när du ligger där på mage sprattlar du med benen som om du försökte krypa. Om man sätter händerna bakom dina fotsulor trycker du ifrån så att du tar dig framåt, en liten bit i taget. Du vill förflytta dig framåt, inte rulla tillbaka.

Stå vill du också göra. Hellre stå än sitta. Än är du lite för liten för din hoppgunga, vi testar den ibland men hålen för armarna sitter fortfarande för högt upp för dig så du ser helt korsfäst ut. Men snart! Väx lite till bara så kommer du att älska den.

Ditt senaste trick är att låta brrrrrr så att dregglet sprutar. Ju mer dreggel desto roligare, verkar vara ditt motto. Du koordinerar dina händer mycket bättre nuförtiden också. Om man håller fram en leksak framför dig sträcker du ut händerna mot den och greppar tag i den. Du greppar allt du får tag i, och stoppar in i munnen. Mest gillar du sånt som prasslar och sånt som har starka färger. Dina händer är ditt stora intresse i livet (däremot är du helt ointresserad av dina fötter) och ofta hittar vi dig vaken i din säng efter vi trott att du somnat, och där ligger du med händerna uppsträckta framför dig och studerar dem noga, noga.

Vår lille framtida manikyrist. Du är så himla, himla fin.

Kulturkrockar i barnuppfostran, del 3: Bilbarnstol

Vi var ju som sagt på resa i helgen, närmare bestämt i Garzón, Huila för att hälsa på Oscars farfar och lite annan släkt. Själva tiden i Garzón var väl trevlig, men resan. Aldrig mer på en långhelg. Aldrig mer i svärföräldrarnas bil, med svärföräldrarna.

Det tar runt tio timmar att köra till Garzón, varav ungefär åtta av dem är i tropisk värme. I en bil utan luftkonditionering. Att resa till Garzón över en långhelg innebär alltså att sitta och svettas en hel dag i bil för att tillbringa en dag där och sen sitta och svettas en hel dag i bil tillbaka. Gael var ju inte så nöjd över situationen, kan man väl sammanfatta det som.

Sedan ledde ju resan inte helt oväntat till en del kulturkrockar i barnuppfostran. Det gamla vanliga med att det är livsfarligt för barn att frysa. Ja, Garzón är tropiskt. Ja, det är runt 25-30 grader varmt. Men vinden, ni vet. "Ta på barnet en tröja, akta, det blåser, han kan bli sjuk". Ja jo, det blåste litegrann ibland. Det kändes ungefär som att fläktas av en hårtork.

Men hur som helst, resan hem var skitvarm och stackars Gael svettades där i sin bilstol och var alldeles tagen när vi äntligen kom hem vid elva på kvällen. Helt vårt fel. Vi hade ju nämligen tvingat det stackars barnet att sitta fastspänd i bilstolen hela resan. Och dessutom hade vi inte klätt på honom när vi närmat oss Bogotá och det blivit kallare klimat. Att det inte var särskilt kallt inne i bilen, att vi lagt en filt över honom och att han faktiskt var svettig när vi lyfte ur honom ur stolen hemma i lägenheten spelar ingen roll. Det var ju kallt utomhus och då måste man ha kläder på sig och nu kommer barnet minst att få lunginflammation och dö.

Ungefär följande diskussion, i sammanfattning, hade jag med svärfar i morse:

-  Jag är mycket orolig för barnet.
-  Varför då? Han mår bra.
-  Ja, men jag är väldigt upprörd på er. Att ni tog Gael till Bogotá utan att klä på honom.
-  Men vi lade ju en filt över honom, och han var till och med svettig när vi kom fram. Och han mår bra.
-  Ja nu, ja, men de konsekvenserna kommer senare.
-  Jamen, han mår faktiskt bra, han var lite tagen när vi kom fram men det var för att han säkert hade lite vätskebrist och var trött efter resan. Det är en alldeles för lång resa att göra i ett svep med en bebis.
-  Men vi reste till Garzón med Carlos när han var fem månader och det gick jättebra.
-  Ja, kanske det, men det var alldeles för varmt.
-  Jamen det är ju för att ni tvingar honom att sitta i den där stolen, ni måste ju plocka upp honom.
-  Ja, precis. Därför är resan för lång att göra i ett svep. Det är bättre att stanna längs vägen så att han får vila och svalka sig lite emellanåt, för när vi åker i bilen på landsvägen måste han sitta i stolen, det är livsfarligt annars. Krockar vi då så dör han.
-  Men det gör ingen skillnad, han kan ju dö i en krock även om han sitter i stolen.
-  Ja, om det är en svår krock, men bilbarnstolar är byggda för att skydda mot krockar och risken är mycket mindre.
-  Ja, det är ju din åsikt.
-  Men det är inte en åsikt, det är fakta.
-  Ja, du kan ju tycka så om du vill, men jag håller inte med. Ni kan inte ha honom sittande där i stolen hela resan.
-  MEN JAG KAN VÄL INTE HJÄLPA ATT NI ÄR HELT JÄVLA EFTERBLIVNA NÄR DET GÄLLER TRAFIKSÄKERHET I DET HÄR LANDET!?

Nej, okej, det där sista sa jag faktiskt inte. Jag bara tänkte. Istället bet jag ihop och blinkade bort frustrationstårarna och gick till jobbet och googlade statistik över hur mycket säkrare det faktiskt är för bebisar att sitta fastspända i bilstol och skrev ut. Vi får se om sifferargumenten kan övertyga.

Ibland längtar man lite extra mycket hem.

Uppdateringar i korthet

Hemkommen från en långhelg i Huila som inte alls var utvilande, så nu sitter jag här på kontoret och pimplar kaffe och tar itu med högen arbete jag har framför mig. Jag har en massa (nåja) blogginlägg på lut, och en massa kommentarer att svara på. Det kommer, men det får bli senare, när jag har mer tid.

I korthet:

Jag har varit tillbaka på jobbet i drygt två veckor nu. Det går över förväntan bra. Lite är det väl för att jag bor tio minuter från kontoret och går hem varje lunch och ammar och pussar på bebis. Dagen känns inte så lång då. Men det är också faktiskt rätt skönt att få umgås med andra vuxna ibland under dagen, och prata politik och inte bara tänka på blöjbyten och amning.

***

Julia som bloggar på Mammas Machete har hittills fått ihop 5300 kronor till lekplatsen för barnen i Allmänningen. Heja alla som bidragit! Vill du också skänka en slant? Klicka här!

***

Minns ni paketmysteriet? Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk vän som undrade om jag fått paket från dem. Hon hade skrivit för längesen och frågat om min adress, men det hade jag alldeles glömt bort. Sen hade hon postat paketet när de var på resa i USA och mitt i resestressen hade hon glömt att lägga i en lapp. Men nu är det uppklarat, tusen tack, Carina!

***

Om vi var i färd med att söka jobb i Sverige nu, och inte planerade att vänta till slutet av 2013 hade jag sökt det här jobbet. Och Latinamerikagrupperna, jag hade varit er bästa kandidat till tjänsten!

Haloumi

Såhär i dagarna när instagramfeeden fylls av stämningsfyllda grillbilder från runtom i sommarsverige känner jag lite extra mycket att det var himla dumt att flytta till ett land där det är stört omöjligt att få tag på världens godaste ost.

Eller att få tag på särskilt god ost överhuvudtaget, faktiskt.

Jag tröstar mig med att det i alla fall verkar vara en ganska regnig och kall sommar därborta. Och att även om landet suger på ost så slår Colombia Sverige med hästlängder på fruktfronten.

Kriget

Oftast glömmer man bort när man bor här att Colombia faktiskt är ett land med en pågående väpnad konflikt. Det märks inte så mycket i vardagen och inte så mycket när man bor i storstaden. Men ibland så påminns man om att inte så långt borta är det faktiskt krig.

Fotot lånat från Semana.com

Just nu är det departamentet Cauca i södra Colombia som står för påminnelsen. Cauca ligger strategiskt på vägen från djungeln till Stilla Havs-kusten och är en viktig smuggelväg för kokain, och följdaktligen också ett område i ständig konflikt mellan olika väpnade grupper.

Ursprungsbefolkningen i samhället Toribío har tröttnat på att ständigt hamna mittemellan i striderna mellan FARC-gerillan och regeringens militär och har ockuperat ett berg nära samhället, varifrån FARC attackerade för bara ett litet tag sedan. Deras krav är att såväl militären som gerillan ska försvinna från deras territorium, eftersom de menar att de är samma skrot och korn och eftersom militären inte lyckas skydda befolkningen gör de mer skada än nytta. Istället ska ursprungsbefolkningen skydda sig själva.

Regeringen och militären vägrar såklart ge sig därifrån, och ursprungsbefolkningen har de senaste dagarna övergått till att handgripligen köra iväg militärerna, som svarar med tårgas och våldet trappas upp. Under tiden fortsätter strider mellan gerillan och militären och bara de senaste två veckorna har över 2500 personer i Cauca tvingats fly sina hem.

Det är lätt att glömma bort att kriget pågår just nu, för det är inte på nyheterna varje dag och det märks knappt i storstadsvardagen. Men man påminns när sådana här konflikthärdar blossar upp. Toribío ligger bara 52 mil från Bogotá. Det är närmare än från min hemstad Umeå till Stockholm.

PS För den som kan spanska och vill veta mer rekommenderar jag den här artikeln.

Galenskap

Oscar har fått låna en tränings-DVD av sina arbetskompisar, det här är vår nya kvällssysselsättning de närmaste 60 dagarna. Igår gjorde vi dag 1, bara 59 dagar kvar:

Lördagsutflykt

Våra vänner Yuri och Alejo har precis köpt ny bil och i lördags var det premiär för oss i den, med en tur till byn La Calera. Över närmsta berg, bara, och på andra sidan breder gröna landskap ut sig och man har flytt den kvävande miljonstaden Bogotá och kan äta lunch i frisk luft. Och barnet kan få testa gräs under fötterna. Ungefär såhär var det:

Yuri och Alejo och nya bilen

Gael är så söt att man vill äta upp honom ibland

Här åt vi lunch i det gröna

Alejo och Gael