Decembersvep

December.

Årets mest hektiska månad, särskilt i Colombia. Jag har knappt varit hemma en kväll veckorna innan jul. Det är julfester och novenas och allt möjligt hit och dit, och så ska allt som inte hunnits med resten av året klämmas in.

Till exempel det här har jag sysslat med i december, i ett mycket litet urval:

Luciatåg på svenska ambassaden. Lucia är nog en av mina absoluta favorithögtider, och förutom att få se luciatåg är det ju himla fint med ambassadens extra-allt svenska julbord. Prästost på hårdbröd, det vattnas i munnen vid tanken.

Julfirande med familjen. Eftersom Oscars mamma ju var bortrest på julafton firade vi "julafton" med släkten den 14:e istället. Det hade varit trevligt om det inte varit för vissa missförstånd och omständigheter som gjorde att vi kom alldeles för sent, vilket ledde till att julklappsutdelningen blev efter läggdags och en övertrött Gael mest satt och grät och vägrade öppna några paket eller bevärdiga sina nya leksaker med ens en blick. Nåja, när han väl somnat hade vi trevligt, och leksakerna gillade han dagen efter. Det gjorde dock inte hans föräldrar. Vad är det för ondskans hantlangare som tillverkar leksaker med blinkande lampor och höga enerverande ljud (typ sirener)? Det tog två dagar innan vi befann vid vansinnets brant och konfiskerade alla batterier.

Sen får fina Julia representera decembers häng med vänner. Hon var på besök i Bogotá för att spela in trailern till sin bok som kommer snart (och kollar ni in trailern när den är färdig får ni kanske se undertecknad i egen hög person, blink, blink), och kom förbi med dottern Francesca för att baka pepparkakor och dricka glögg en kväll. Supermysigt och alldeles för kort.

Innan december riktigt är slut drar vi iväg imorgon till Carmen de Apicalá över helgen för lite sol och poolbad. Är tillbaka på söndag igen. Ha det fint tills dess!

Årets julafton

Så blev det jul igen.

Oscars mamma är på kryssning i karibien och Oscars pappa jobbade natt, så vi var utan familjefirande. Det visade sig våra padrinos också vara - våra närmsta vänner och vigselförrättare. Så vi styrde upp julfirande tillsammans.

Kompisjul, alltså. Så himla fint.

Vi hade bestämt och delat upp julmiddagsmenyn i förväg och dagarna innan julafton strömmade rapporter in på navidad 2013- chatten på whatsapp från de olika hushållen om framstegen i matlagningen. På julafton träffades vi allihopa hemma hos oss när kvällen började, och dukade upp den enorma buffén. Alla hade tagit sin uppgift på största allvar och det var som vilket lyxigt julbord som helst.

Gael fick öppna sina julklappar under förrätten (bröd med olika smarriga röror, gravlax, senapssås och tunnbröd) för att han inte skulle hinna bli för trött och han sken som en sol när han slet upp pappret på klapp efter klapp. Kläder, böcker, ryggsäck, instrument, målarfärger, och så duplohinken som mormor och morfar handlade när de var här i augusti och som har väntat i flera månader i garderoben.

När Gael väl hade däckat, över en timme senare än vanliga läggdags, högg vi in på huvudrätten och körde julklappsutdelningen mellan de vuxna. Ni vet den där leken när alla bidrar med en julklapp var och sen får alla varsitt nummer - den med nummer 1 öppnar första klappen, den med nummer 2 får välja mellan en oöppnad klapp eller stjäla den öppnade, osv. Efter att ha passerat via en snygg-kitschig blå porslinshund med en växt i fick jag i slutändan två fina anteckningsböcker.

Julafton i Colombia stavas fest, inte frid, och först vid tre på morgonen packade vi ihop och alla drog hem till sitt. Då hade vi ätit tills vi nästan sprack, och trots att alla tog med sig mat hem har vi kylskåpet fullt av rester som räcker i flera dagar. Precis som det ska vara när det är jul.

Kompisjul. Helt klart ett vinnande koncept.

Borgmästarlösa Bogotá

Var ska jag börja?

Colombias politik är ett kapitel för sig. Det är svårt att tro att det är på riktigt ibland. Som just nu.

I det här fallet har vi en höger- och en vänsterflank. Högerflanken representeras av Alejandro Ordóñez, som innehar titeln Procurador. Det är en slags justitiekansler, men med i det närmaste obegränsade befogenheter att utöva kontroll och disciplinära åtgärder gentemot alla offentligt anställda. Procuraduría-myndigheten har ingen kontrollinstans, vill man överklaga ett av deras beslut är det de själva som tar ställning i om överklagandet är giltigt eller inte.

Procurador var ett ämbete som ändå gick ganska obemärkt förbi väldigt länge, utan att göra värst mycket väsen av sig. Ända tills Alejandro Ordóñez insåg den outnyttjade potentialen och kandiderade. Denna man är som en parodi på en tokkonservativ, ultrareligiös dåre. Han är inkvisitionen själv, personifierad i en man som i sin ungdom brände korrumperande böcker på bål, sedan författade ett par egna som i stora drag går ut på att kritisera den "ateistiska kommunismen" som sprider sin pest i form av mänskliga rättigheter och annat omoraliskt och framför allt antikatolskt, över världen.

Sedan han tillträdde 2009 (och blev omvald i år till fyra år till) har han genomfört ett korståg mot framför allt rätten till abort, och homosexuellas rättigheter (som till exempel äktenskap eller adoption). Han är såklart emot fredsprocessen, men har däremot sett till att frige en hel hög med militärer misstänkta i falsos positivos-skandalen. Sammanfattningsvis kan man säga såhär: Om man undrar var Ordóñez står i någon fråga är det bara att fundera över vad som är den mest vettiga och medmänskliga ståndpunkten, och sen ta det diametralt motsatta alternativet.

Det kanske verkar som om jag raljerar nu, men det är faktiskt en helt sanningsenlig beskrivning. Verkligheten är till och med värre, om vi ska vara noga.

På vänsterflanken finns Bogotás borgmästare Gustavo Petro. Om vi säger som så, jag sympatiserar en hel del mer med Petro än med Ordóñez, och hade röstat på honom om jag fått i förra valet. Han var kontroversiell redan när han valdes - en före detta gerillakrigare från den numera upplösta stadsgerillan M-19 sågs inte med blida ögon av vissa sektorer.

Under sin tid som borgmästare har han inte varit mindre omstridd. Han har gjort om bilgator i centrum till gågator, startat rehabiliteringsprogram för missbrukare och öppnat kliniker för sexuell och reproduktiv hälsa som genomför lagliga aborter utan byråkratiska brottningsmatcher.

Det hela kontroversen handlar om är sophanteringen, ännu ett av hans omstridda beslut. Han införde ett nytt sopsystem, som framför allt gynnade offentliga företag och informella återvinnare som sorterar sopor på gatan. Ett hårt slag mot de privata företag som tidigare monopoliserat verksamheten.

"Ett brott mot den fria företagsamheten", tycker el Procurador, och "ett hot mot folkhälsan", syftandes på de tre dagar runt den här tiden förra året då Bogotá befann sig i ett sopkaos i övergången mellan två system.

Sedan avsatte procurador Ordóñez helt enväldigt borgmästare Petro. Och som om det inte vore nog stängde han även av honom från alla offentliga ämbeten i 15 år framöver. "Ett livstidsstraff" som Petro själv kallade det i sitt tal igår på Bogotás Plaza de Bolivar.

Vad som kommer att hända nu verkar det inte riktigt vara någon som vet. Petro kommer att överklaga, såklart, men det är Ordóñez själv som beslutar om överklagandet är giltigt eller inte. Chansen att det skulle gå igenom känns rätt minimal, om inte Ordóñez får kalla fötter om han känner att det politiska priset att betala blir för högt. För även om Petro fått utstå hård kritik under hela sin borgmästarperiod tycker folk att el procurador nu gått för långt. De senaste dagarna har torget i centrum fyllts med protesterande människor, justitieministern har kritiserat beslutet offentligt, och många röster höjs nu överallt om att det är dags att begränsa befogenheterna för Procuraduría- myndigheten. Går överklagandet inte igenom verkar det bli nyval. Det måste ske innan kongressvalet i mars, eller efter presidentvalet i juni. Vem som egentligen styr och vad som händer tills dess är oklart.

Just nu är hela Bogotá i ett slags limbo, men de som tycker att folkvalda politiker inte ska kunna avsättas hur som helst verkar just nu höras mest i debatten. Och verkligheten överträffar som vanligt dikten i landet där precis allt verkar vara möjligt.

Äta och hälsa

Myra och Alma skrev såhär i en kommentar:

Vi är 2 tjejer som jobbar med Colombia i skolan och vi undrar: Vilka tider på dygnet äter man? Hur hälsar man på varandra? Vi är tacksamma för svar.

Mycket bra frågor!

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att Colombia är stort, och framför allt väldigt heterogent, det vill säga att det är väldigt stora skillnader inom landet. Jag bor i Bogotá, så mina svar kanske stämmer framför allt när det gäller medelklassen i storstäderna, men på landsbygden kan det vara helt annorlunda.

Hur som helst. Mattiderna är ungefär samma som i Sverige, kanske lite senare, men inte så mycket. Frukost är tidigt, för många börjar jobba väldigt tidigt och har lång resväg till jobbet. Många barn måste ta skolbussen klockan sex-sju på morgonen och äta frukost innan dess. Lunch är runt 12-13 ungefär, och det är för många dagens viktigaste mål. Jag har skrivit lite om typiska colombianska luncher här och här. Middag är inte lika viktig som lunchen, och den äts kanske vid 19-tiden. Men det beror på när man kommer hem, eftersom många som sagt har långt att resa till jobbet och det är också väldigt vanligt med trafikstockningar som gör att det tar ännu längre tid.

Hälsar gör man på två olika sätt. De som man inte känner så väl, eller träffar i jobbet eller så, hälsar man genom att skaka i hand. Ens kompisar, däremot, hälsar man genom att pussa på kinden, en puss på högra kinden. Fast det är bara när tjejer hälsar på varandra, eller en tjej och en kille, som man kindpussas. Två killar tar alltid i hand, eller dunkar varandra i ryggen eller så, om de är bra kompisar. Man brukar säga ¡hola! som betyder hej, om det är en kompis, eller om det är lite mer formellt så säger man beroende på vilken tid på dagen det är buenos días (god morgon eller god förmiddag), buenas tardes (god eftermiddag), eller buenas noches (god kväll eller god natt).

Julia som bloggar på Mammas Machete berättade för ett tag sedan att på landsbygden i Colombia finns ett annat sätt att hälsa på. Om man säger hej är det för att man vill stanna och prata. Hälsar man med adiós (hej då) så är det för att man inte har tid att prata utan bara ville hälsa. Ganska fiffigt!

Julbak igen

Precis som 2010, 2011 och 2012 var det dags igen, för fjärde året i rad, med svenskt julbak.

Samma koncept, nya människor, till största delen. När jag tittade på bilderna från julbaket 2010 slog det mig att inga av de som var med då bor kvar här. Jag har skrivit om det förr, det här med att vänner konstant kommer och går känns särskilt utmärkande när man bor i ett helt annat land. I alla fall när det gäller ens svenska vänner.

Men i samma takt som vissa försvinner ur ens vardag (men inte ur ens liv - Teresia, Karolina, Nina, Elisabeth, Jenny, ni saknades!) dyker ju andra fina personer upp. Vissa av dem var med idag och bakade lussekatter, pepparkakor och knäck. Och drack glögg och julmust.

Lika gott som alla år. Lika trevligt som alla år.

Velitas

Igår var det velitas. Vi blev lite överrumplade, tiden har sprungit fram på sistone och helt plötsligt är det december och julen inleds officiellt i Colombia och vi har liksom inte hunnit med. Så vi hade ingen riktig plan. Vi gick ned på innergården tillsammans med en massa grannar och tände lite ljus som blåste ut stup i kvarten. Gael blev trött och var inte alls så särskilt intresserad av ljusen, och någon stämningsfylld familjebild var omöjlig att få till:

Julia, aka Mammas Machete, skriver mycket finare på sin blogg om hennes favorithögtid. Gå in där och läs istället.

Kom och jobba med mig i Colombia

Just nu söker vi en permanent konsult på mitt jobb. Azaí är ett jättespännande ställe att jobba på, och den person vi söker kommer att ansvara för utvärderingar.

Vi söker någon som har erfarenhet av utvärderingar och uppföljning av utvecklings- och biståndsprojekt, helst både kvalitativa och kvantitativa, och som pratar flytande spanska och engelska.

All information om ansökningsprocessen finns här, sista ansökningsdag är den 15 december. Ansök och bli kollega med mig!

Colombiaturistande

Manuelita lämnade en kommentar häromdagen på ett gammalt inlägg:

Hej! Ramlade in på den här bloggen och intresserade mig för Colombia så pass att jag flyger dit för att spendera jul och nyår. Boende och resor är klara, betalda och liksom nu undrar vi såklart hur mkt pengar man ska räkna med för att klara sig under en månad? Om man liksom handlar mat och lagar men kanske unnar sig en middag eller lunch då och då? Ligger man liksom uppe på 10 lax eller kan man räkna med 3-4 pannor? Mvh, JÄTTEFÖRVIRRAD turist.

Det är en jättesvår fråga, för det beror så himla mycket på vad man gör och var man reser.

Handlar man mat och lagar det mesta själv så kommer man såklart undan mycket billigare än om man äter allt ute. Oftast. För äta ute är också relativt, det finns corrientazo-luncher för runt 5000 pesos som är ungefär 17 kronor. Men om man nu äter på en lite mer uppstyrd restaurang fast ändå inte i dyraste toppskiktet (typ Andrés Carne de Res, där kan du nog få betala några hundralappar för en lunch), som till exempel Crepes & Waffles eller Wok, så kostar det kanske runt 20-25 tusen pesos, det vill säga 70-85 kronor.

Priserna varierar också mellan olika städer. Bogotá är nog landets dyraste stad. Och Cartagena, som turist. Det vill säga, utanför turiststråken är det billigt, medan det nog inte går att hitta dyrare stad i Colombia om man håller sig inom ringmuren och gamla stan. Annars gäller tumregeln ju större stad, desto dyrare.

Att resa runt i landet är relativt billigt, det är antingen flyg (Avianca, Copa, LAN, Viva Colombia och Satena flyger inrikes) eller buss som gäller. Just i jul- och nyårstider stiger priserna rätt mycket, och det är bra att boka så fort som möjligt. De är rätt dyra redan, vi som tänkte resa bort över jul verkar bli strandsatta i Bogotá.

Att resa runt i staden är också billigt, med taxi alltså. Om man är flera personer och ska en kortare sträcka är det till och med ofta billigare än att ta bussen. Grundpriset är 3500 pesos (12 kronor), en taxiresa på 20 minuter kostar kanske 6000 pesos (20 kronor). Pratar man inte spanska kan man beställa taxi via sin smarta telefon istället.

Rent generellt är mat och dryck inte så fasligt dyrt, och mycket billigare än i Sverige. Men som sagt, det varierar väldigt mellan olika typer av ställen och olika platser i landet. Rent generellt är allt som är tjänster också billigt. Typ taxi, frisör, manikyr, hemkörning, osv. Nästan gratis. Däremot är kläder och elektronik rätt dyrt jämfört med Sverige.

Det var nog det, på ett ungefär.

Ett år och nio månader

Hej Gael,

Du har hunnit bli ett år och nio månader nu. Ett ynka kvartal kvar till din tvåårsdag.

Talet har börjat komma igång på riktigt nu, och du lär dig fler och fler ord hela tiden. Än så länge använder du bara enstaka ord, och ditt ordförråd är ganska begränsat, men det känns som att språket kommer att explodera när som helst. Häromdagen sa du chao mamá (hej då mamma) - det var nog första gången jag hörde dig sätta ihop två ord till en liten mening.

Ditt ordförråd hittills består av: mamá, papá, nené (bebis/barn), chao (hej då), aló (hallå), no (nej), más (mer), allá (där), agua (vatten), gato (katt), balón (boll), tractor, carro (bil), taxi, avión (flygplan), bus (buss) och se cayó (den ramlade). Jag pratar i princip bara svenska med dig, och du förstår perfekt. Men orden du använder är bara spanska. Inte så konstigt, hela din omgivning är ju spansktalande, men lite märkligt är det ändå att mitt barn har ett annat modersmål än jag.

En ganska stor del av ditt ordförråd består av olika sorters fordon. Du älskar fordon. Ju större, desto bättre. Och de som har sirener och blinkande ljus, som utryckande ambulanser, är bäst av alla. Vi bor nära en stor väg och det kör förbi utryckningsfordon lite stup i kvarten. Hinner vi ut på balkongen för att titta när de svischar förbi är din lycka gjord.

Musik älskar du fortfarande. Och dans, du har svårt att sitta stilla när du hör en svängig låt. Du har förresten svårt att sitta stilla överhuvudtaget. Springa är bland det bästa du vet. Sitta stilla gör du endast för att läsa bok, och knappt ens då. Helst vill du gå själv hela vägen hem från förskolan, som ändå är tre kilometer, och du har ju ganska korta ben med dina totalt 81 centimeter.

Du är en klätterapa av rang. Allt som går att klättras på måste testas. Du tar dig upp i både soffan och på vardagsrumsbordet. Därifrån hoppar du gärna utan förvarning, och litar på att någon tar emot dig. Det här med riskbedömning är verkligen inte din grej och du är totalt orädd för allt. Ju högre och ju snabbare, desto bättre. När du slår dig gråter du sällan, och det går alltid fort över och så vill du försöka igen. På förskolan har du en bästis, Mateo, och några andra som du gärna leker med. Alla är både större och äldre än dig, men du hänger på så gott du kan, och vill gärna göra allt som de större barnen gör. Det går inte alltid, men du är envis och ger dig inte så lätt.

Du är glad nästan jämt, och du pussas och kramas en massa. Du ger så himla mycket kärlek.

Världens bästa barn, du är min favoritperson i hela världen.

Hej vänner

Vad jag har övergivit bloggen på sistone. Jag har inte glömt er, det är bara det att det här nya jobbet inte bara innebär mer lön, utan också mer jobb. Roligt jobb, men ändå, mindre tid och energi till bloggandet.

Jag har en massa grejer jag vill skriva om, som jag kommer att skriva om.

Till exempel så har Gael hunnit bli ett år och nio månader och det är dags för ett månadsbrev, som verkar ha blivit kvartalsbrev nuförtiden, jag vill berätta vad vi har haft för oss på senaste tiden, förutom att jobba, det var längesen jag skrev om någon frukt, jag tänker mig till exempel mamoncillo och guanábana, det här med att alla har hembiträde eller städerska har kliat i inläggsfingrarna länge, Manuelita undrar över hur mycket det kostar egentligen som turist i Colombia, och så tänkte jag berätta vad ett colombiansk kök absolut inte kan vara utan.

Det kommer snart.