Google och bloggen

Något av det mest fascinerande med att ha en blogg är vad folk googlar på för att hitta hit. De vanligaste googlingarna är rätt väntade - colombialiv, colombia liv, colombialiv blogg och colombia blogg är bland de vanligaste. Och så colombianska namn, colombia traditioner, och colombiansk musik. Ingrid Betancourt finns också med på listan, tack vare det här inlägget.

Men ibland dyker det upp lite mer oväntade sökningar.

Såhär kan till exempel en finca se ut om den
ligger i kaffedistriktet.

bo i en fika utanför bogota Alltså. Jag vet inte riktigt hur man gör för att bo i en fika. Däremot skulle man kunna bo på en finca utanför Bogotá. Direkt översatt är finca en gård. Den kan vara av varierande storlek, och oftast, nästan så att det ingår i definitionen, odlas det där. En del fincas tillhör stadsbor som har den som sommarstuga, och sköts om av en vaktmästare med familj som brukar bo i en stuga intill, en del tillhör de som faktiskt bor på landet. Vill man bo tillfälligt i en finca utanför Bogotá, över en helg eller så, kan man hitta en att hyra till exempel här.

köpa lägenhet i colombia Det har vi gjort. Det är inte särskilt svårt, det meckigaste är nog att föra över pengarna mellan Sverige och Colombia, men det går det också. Man kan börja att leta lägenhet att köpa till exempel här.

finns ikea i colombia Nej! Tyvärr, finns ingenstans i hela Latinamerika förutom Dominikanska Republiken. Jag har faktiskt mejlat och frågat och de har inga planer på att öppna heller. Det som mest liknar IKEA är annars Tugó. Säger kanske ganska mycket.

är det tryggt att resa till colombia Ja. Det är inte Bullerbyn. Du kanske inte bör resa till just Darien Gap, men absolut till Colombia!

vigsel i svenska kyrkan i colombia Det blir nog svårt, det finns ingen svensk kyrka i Colombia. Det går inte heller att gifta sig på svenska ambassaden i Bogotá.

Tjusigt

florgardin tyskland Ingen aning, men jag har hört ryktas att det är en ganska poppis inredningsdetalj där. Precis som i colombianska medelklasshem.

dejta en argentinare Har jag inte gjort, trots sammanlagt två år i Argentina. Men det är säkert trevligt, om man hittar rätt. Det hänger nog inte framför allt på nationaliteten.

flytta till argentina Det kan man göra. Jag har inte så mycket tips, det var så längesen jag bodde där, men svenskorna Frida Hessel och Kinga Sandén är bosatta och bloggar därifrån. Här har Kinga samlat lite tips för den som funderar på att flytta dit.

bloggar från columbia Tyvärr, har inte koll alls på några bloggar från Columbia, det ligger ju liksom på andra änden av kontinenten. Om det nu mot förmodan skulle vara landet Colombia och inte huvudstadsdistriktet eller skivbolaget Columbia som menades så kan jag tipsa om Mammas Machete, Fredsobservatörerna i Colombia och Internationell observatör på svenska, eller Mike's Bogotá Blog, Colombia Travel Blog, Talking about Colombia och Banana Skin Flip Flops (som är en blogg som jag har lite hatkärlek till) på engelska. Finns fler också, kolla länkarna här till höger.

höjden över havet när man kokar ägg Det gör skillnad. Det har mina föräldrar och jag slagit fast.

Kompisar

Det enda namnet Gael kan säga är Mateo.

Inte ens sin förskolefrökens, eller sitt eget heller för den delen.

Men när han ser sin kompis Mateo när han kommer till förskolan på morgonen ropar han mateeeoooo och så far de iväg som två yrväder och han glömmer helt bort att han har en förälder som ville säga hej då.

På lördag är det tvåårskalas hemma hos Mateo. Det är ett för alla barnen i förskolegruppen i veckan på förskolan, och så ett hemma för närmsta kompisarna på lördag.

Gael är bjuden.

Och jag blir nästan tårögd när jag tänker på att Gael har alldeles egna kompisar. Sin första bästis. Ett eget socialt liv. Det är så himla fint.

Stopp?

Mina kulturkrockar som svensk i Colombia är de jag oftast känner av, men ibland märker jag hur mina snart sex år i Colombia också format mig till att känna mig helt främmande inför vissa svenska fenomen.

För ett tag sedan berättade en svensk kompis hur de på hennes barns förskola får lära sig att sätta upp handen och säga stopp när det är något de inte tycker om. Sedan har jag stött på det här och där på olika bloggar och som jag förstår det är det ett rätt utbrett fenomen.

Och jag känner mest: ?!?!?!?!?

Jag fattar såklart att tanken bakom är att ge barnen verktyg att själva sätta gränser, kunna säga ifrån, och kunna göra det utan vuxnas medling.

Det är ju bra.

Men vad har hänt med att lära barnen säga ifrån på riktigt, och sätta ord på sina känslor och på varför?

"Jag vill inte."
"Jag tycker inte om när du gör sådär."
"Jag vill hellre leka vaddetnukanvara."

Varför denna brist på tilltro till barns förmåga att uttrycka sig lite mer än typ en neandertalare?

Men framför allt: Det handlar om barn, i förskoleåldern. De håller som bäst på att lära sig hur det sociala samspelet fungerar. Det är inte så himla lätt. Och jag tror inte att ett barn som gör något som ett annat barn inte tycker om nödvändigtvis alltid gör det av en illvillig lust att kränka. Inte ens oftast.

Och jag känner att hur ska ett lite tafatt barn, som försöker ta kontakt men inte riktigt vet hur man gör, lära sig det om hen får ett STOPP! och en hand uppkörd i ansiktet när hen försöker. Vad gör det med det barnets självkänsla? Jag får ont i magen av att tänka på det.

Och tiotusenkronorsfrågan: Om Gael fortfarande är i förskoleålder när vi flyttar till Sverige, finns det förskolor där man slipper den här stopp-pedagogiken?

Bakguide för utlandssvenskar

Ikväll bakade Gael och jag kanelbullar för första gången. Första gången för Gael, alltså, jag har bakat bullar förut.

Jag kom att tänka på den där gången för längesen när jag bodde i Uppsala med min bästis och skulle överraska henne på luciamorgonen med nybakta lussekatter till frukost. Jag gick upp i ottan för att baka och hade fått för mig att testa något nytt recept, med torrjäst.

Bullarna jäste aldrig ett endaste dugg och blev som stenhårda små skorpor och vi hängde upp dem i fönstret som juldekorationer istället.

Att baka med torrjäst kräver sin speciella teknik. Efter en himla massa år i utlandet, där färsk jäst är svårlokaliserad, har jag finslipat tekniken.

Det här är tricket för att lyckas med torrjästdegen:

1. Häll upp jästen i bunken. Eftersom den i utlandet inte kommer i praktiska små påsar som motsvarar ett paket färsk jäst så får man mäta. 50 g färsk jäst (dvs ett vanligt svenskt jästpaket) motsvarar fyra teskedar torrjäst.

2. Blanda ut jästen med en matsked eller två socker (eller honung, eller sirap) och ungefär en deciliter av degvätskan. Obs, degvätskan ska vara varmare än när man bakar med färsk jäst. Den ska kännas lite varm om du doppar fingret, men inte brännas eller ryka (då bränner du ihjäl jästen och får hänga upp bullarna som fönsterdekorationer istället för att äta dem).

3. Låt den blandningen stå övertäckt i bunken i kanske tio minuter. Då börjar jästen bubbla och ha sig i vätskan och kommer liksom igång. Sen är det bara att blanda i resten av degvätskan och fixa degen som vanligt. Och bara du sett att jästen börjat bubbla där i början kommer degen jäsa hur bra som helst sedan.

Varsågoda för tips.

Ni som bor i Bogotá, här kommer några extraspecialare till er:

• Sirap: Ska enligt säkra källor kunna bytas ut mot typ lönnsirap eller annan liknande som säljs på mataffärerna.
• Kesella / keso: Går utmärkt att byta mot requesón, som finns i mejerikylen på alla stora mataffärer.
• Pärlsocker: Finns inte att uppbringa på vanliga affärer, däremot säljs det till exempel på Orquídea.
• Saffran: Nu när det snart är jul och allt. Försök få tag på saffranspulver från Sverige. Det går att köpa saffran i Bogotá på mycket välsorterade matbutiker (helst Pomona eller andra estrato 6-affärer), men oftast bara i pistiller som man får mortla själv och det ger inte alls lika gula och fina lussekatter.
• Kardemumma: Säljs hel på påse på stora mataffärer så man får mortla själv. Vill man ha färdigmalen hittar man den säkrast på den lilla arabiska kryddbutiken som ligger på carrera 15 med calle 95.
• Färsk jäst: Okej, det är ju inte helt omöjligt att få tag på, om man nu absolut inte vill ge sig på att baka med torrjäst. Jag handlade ett tag av en liten farbror som hade en panadería runt hörnet. Han brukade sälja en klump färsk jäst på ungefär 50 gram till mig i en servett för 200 pesos.

Ekologiskt i Bogotá

Att köpa ekologiskt i Colombia har inte varit så lätt. De få ekologiska frukter som finns på affären är ofta plastinpackade på frigolitbricka, vilket gör att miljöpåverkan av att köpa tre färdiginpackade ekologiska äpplen känns större än att köpa vanligt odlade. Andra produkter är ofta importerade tvärs över halva jordklotet, eller så innehåller produkterna ingredienser som är ännu värre.

Vår senaste leverans från La Canasta

Men på senaste tiden har några spännande alternativ dykt upp.

Det ena är La Canasta, en låda ekologiskt odlade och rättvist handlade frukter och grönsaker. Det går att beställa antingen en stor låda för 185 eller en liten för 110 kronor, som kommer hem till dörren varje onsdag.

Lite dyrt, tyckte Oscar, men jag vet inte jag. Det här var vad vi fick i onsdags i vår första låda:

250 gr lök, 500 gr tomat, 250 gr cherrytomat, 1 zucchini, 1 majskolv, 1/2 knippe salladskål, 1/2 salladshuvud, 500 gr röda bönor, 1 kg apelsiner, 300 gr citron, 1 kg potatis, 500 gr rödbetor, 250 gr mangold, 1 knippe persilja, och 6 ägg.

Allt ekologiskt, rättvist och hemkört till dörren för 110 kronor.

Man vet aldrig i förväg vad som kommer i lådan. Innehållet bestäms efter tillgång och säsong. Vilket har fördelen att man slipper fastna i gamla hjulspår med matlagningen, och tvingas hitta på något att laga av de ingredienser man fått.

Vår senaste leverans från Alhelí

Det andra är Alhelí, som också säljer ekologiskt och rättvist, på hemkörning och till helt överkomliga priser.

De tar emot beställningar fram till onsdag varje vecka och på lördag kommer det hem till porten för 14 kronor i hemkörningsavgift.

Nu har vi äntligen naturell yoghurt hemma, istället för det sötsliskiga lättflytande äckelpäcklet som säljs på affären, och utan att betala en halv förmögenhet, som den oekologiska naturella yoghurten på stormarknaden kostar.

Vi fick dessutom hem tofu (som Gael älskade*, vi fick knappt smaka något) och seitan, så nu ska det bli lite mer variation på den vegetariska maten i det här hushållet.

Det är fortfarande rätt svårt att få tag på ekologiska och rättvisa varor i vanliga affärer, men de här alternativen, alltså. De har alla fördelar, om du frågar mig. Vettiga priser, hemleverans, och man slipper dessutom stödja de stora kedjorna, som inte alltid är så schyssta, varken mot miljön eller sina anställda.

* Jag marinerade den med mexikansk grön mole. Hur gott som helst. Hett tips.

Aguardiente

Typisk dryck colombia var det någon som googlat sig till bloggen med.

Colombia har en jättetypisk dryck. En nationalsprit.

Aguardiente. Eller guaro, som den kallas i folkmun.

Aguardiente betyder bokstavligen "brännande vatten", ungefär som brännvin, alltså. Det är en 30-35%-ig sprit som dricks oblandad som snaps, det görs aldrig drinkar av den. Det är en aniskryddad sprit, som smakar lite åt Ouzo-hållet.

Alkohol har en central plats i Colombias kultur - det mesta firas med fest och sprit - och aguardiente har en central plats i Colombias alkoholkultur.

Precis som med rom, en annan typisk colombiansk sprit, så har varje departement (ungefär som provins) sitt eget aguardientemärke, och det är är ofta svårt att få tag på annat än den lokaltillverkade spriten, utom i Bogotá där det går att köpa de flesta stora märken.

Både aguardiente och rom säljs såväl som på flaska som på tetrapak. I festis-storlek för personlig konsumtion och i literpaket för festen. Beställer du aguardiente på hemkörning sitter det troligtvis en etikett två tredjedelar ner på flaskan, med ett streck där det står "när du kommit till den här nivån är det dags att beställa nästa flaska. Ring det här numret." Du vill ju inte bli utan aguardiente på festen.

Kan man köpa aguardiente i Sverige? har en annan person googlat sig hit på. Efter en snabb sökning på Systembolagets hemsida verkar svaret vara nej. Ni får komma hit och smaka istället!

En dag utanför stan

Colombia har ju som bekant inga årstider, och det är något av det jag saknar allra mest med att bo här.

Men även om det är enformigt med samma klimat precis året runt, bara lite mer eller lite mindre regn beroende på månad, så måste jag ju erkänna att det har sina fördelar också. Till exempel att man när som helst på året, så länge det är uppehållsväder, kan ha picknick.

Extra fördelaktigt är det om man dessutom råkar ha vänner med ett litet hus och världens mysigaste trädgård bara en timme utanför stan. I lördags åkte vi dit med Gael. Han var i himmelriket. Gjorde kullerbyttor i gräset, sparkade boll, körde med sin bil och bäst av allt, av hans entusiasm att döma, vattnade växterna med vattenslang.

Eftersom vi var i en alldeles lagom stor trädgård med staket runtom och utan en massa andra människor, till skillnad från till exempel en park, så kunde vi ligga i gräset och läsa tidning och prata i flera minuter i sträck utan avbrott.

Hur mysigt som helst. Och även om jag gärna sett Gael sparka löv i höst-Sverige, så är det inte fy skam att kunna göra om precis det här när som helst. Oavsett om det är november, februari, april eller juli.

Landsbygden: Det andra Colombia

Jag skrev ju att det var två saker som slog mig under fältresorna - krigets närvaro och levnadsförhållandena på landsbygden.

Krigets närvaro skrev jag om här.

Levnadsförhållandena på landsbygden är det andra. Oavsett krigets närvaro eller inte, så är det en helt annan värld än Bogotá. Inte bara som i skillnaderna mellan stad och landsbygd i Sverige, som i längre till affärerna och färre bussar. Utan som i att resa till ett helt annat land.

Vi besökte kaffeodlare, och det är långt ifrån de maffiga kaffegårdarna, fincas cafeteras, som man kan bo på som turist i kaffedistriktet. Det är små hus, mitt ute i ingenstans. Bokstavligen. Tänk dig att åka bil en timme, en och en halv, upp i bergen från närmsta samhälle. Sedan kliva av och gå. En motorcykel kanske kan komma en liten bit till. Men annars är det promenad som gäller, kanske 20 minuter på stigar genom skog och kaffeplantor, i kuperad terräng. (Någonstans under en sådan promenad fick jag höra "här finns massor av jättestora fågelspindlar". Inte det jag var mest sugen på att höra just då, med lång promenad kvar att gå).

För att slutligen komma fram till ett litet hus, en liten gård där mitt uppe i bergen. Utan rinnande vatten. Där mat lagas över öppen eld.

Tänk dig att handla och bära hem varorna.

Tänk dig att behöva åka till sjukhuset.

Tänk dig att vara gravid där. Barnen till de andra flesta jag pratade med hade fötts hemma. Med pappan, eller möjligtvis en självlärd barnmorska till hjälp. En äldre man jag pratade med förklarade precis hur man gör för att ta av en navelsträng - hur knuten ska knytas, hur långt från magen. Vem har sådana kunskaper i stan idag?

Det är såklart inte allas levnadsförhållanden. Colombia är enormt, landsbygden är enorm, en dryg fjärdedel av landets befolkning bor utanför tätorter. Men det är mångas levnadsförhållanden. Och det är ett helt universum ifrån mina, fast vi bor i samma land.

-----

PS Precis som de allra flesta andra stadsbor i Colombia vet jag alldeles för lite om landsbygden. En som lever på den colombianska landsbygden på riktigt och bloggar om det är Julia, på en av internets bästa bloggar, Mammas Machete. In med er och läs!

Kriget: Det andra Colombia

De senaste veckorna har jag varit på två fältresor i södra Colombia. Vi håller på att utvärdera ett biståndsprojekt med Nationella Kaffefederationen och jag har besökt byar i Valle del Cauca och Cauca.

Det här med att vara ute på landsbygden, långt från storstaden Bogotá, är som att befinna sig i en helt annan värld. Det är främst två saker som slog mig - krigets närvaro och levnadsförhållandena på landsbygden.

Vi börjar med kriget.

Det är så lätt i Bogotá att glömma bort att det faktiskt pågår en väpnad konflikt i landet. Den enda konkreta vardagskontakten med konflikten är de internflyktingar som tvingats fly sina hem hals över huvud och ibland tigger pengar på bussen. Annars är det mest via nyheterna man påminns. Si och så många FARC-medlemmar dödade av armén eller vice versa, de pågående fredsförhandlingarna i La Habana.

Men de byar jag reste till är kriget närvarande på ett helt annat sätt, utan att det för den skull pågår blossande strider.

Det är inte jättesvårt att inse varför Colombia, rent topografiskt, är så lämpat för gerillakrigföring.
Större delen av landet ser ut såhär - berg och djungelvegetation.

I en av byarna i Valle del Cauca fanns två poliser. Den ena av dem sa rakt på sak:

"Vi är bara här för syns skull. För att ge sken av en institutionell närvaro. I själva verket har vi inte makt att göra någonting. Alla vet att de som egentligen bestämmer här i byn är FARC-gerillan. Vi står mest på torget hela dagarna och gör ingenting."

Det såg ut som vilken sömnig liten by på landet som helst. Ingen gerilla syntes till någonstans. De behöver inte patrullera, alla vet ändå vad som gäller. Vi utbölingar kunde bara vistas där på dagtid, klockan tre senast var vi tvungna att åka därifrån, senare än så var vägen för farlig.

När vi var i Cauca, också i gerillakontrollerade områden, dristade jag mig till att fråga mitt sällskap om gerillan. Projektsamordnarna från Kaffefederationen, alltså. Det var på kvällen, och vi var tillbaka på hotellet, som inte hade några andra gäster just då, vi satt vid poolen och tog en drink. Men ändå.

"Vad tycker egentligen befolkningen om gerillan?"

"Sådant pratar vi inte om. Vi kan känna oss väldigt förtroliga här, men man vet aldrig vem som lyssnar på andra sidan staketet. Gerillan vet med all säkerhet att vi är här, de vet var vi har varit idag, vilka vi har besökt, vilka vi har pratat med. Så det är bäst att inte prata sådant här."

 I Valle del Cauca var det liknande. Projektsamordnarna berättade att de undvek för allt i världen politiska ämnen med projektdeltagarna. Säga att de inte vet, har inte hängt med i nyheterna, om någon deltagare frågar vad de tycker om fredsförhandlingarna. "För man kan aldrig veta vem man har att göra med."

Och jag tänker att det måste vara så oerhört svårt att jobba i ett projekt som (bland annat) försöker stärka den sociala strukturen i samhället, under sådana förutsättningar. Där ingen vågar riktigt lita på någon.

När det där fredsavtalet väl blir underskrivet i La Habana är det bara början på en oerhört lång väg.

Jag överlevde!

Tack för alla era tips! Jag fick inte tag på Rinexin, men det gick bra ändå.

Nu ska jag dela med mig av det absolut bästa sättet att klara sig igenom en flygning med bihåleinflammation / förkylning.

Först och främst preparerade jag mig med dubbla doser av förkylningsvärktabletterna Dolex Gripa och en massa nässprej. Men det var liksom bara grundandet. Det viktigaste kommer här:

Jag sov.

En av mina främsta talanger råkar vara att sova, sömnsvårigheter är aldrig något som funnits i mitt vokabulär.

Eftersom jag stigit upp strax efter fyra för att åka till flygplatsen i svinottan var jag dessutom lägligt trött och däckade innan planet ens hunnit taxa ut. När jag vaknade till var vi redan uppe i luften och flygvärdinnorna serverade dryck. Jag tog ett glas juice och fortsatte sova (dricka vätska ska ju vara bra också), och när jag vaknade igen hade vi redan landat.

Nemas problemas.

PS Jag skulle tro att det är bra att sova med lite elegant öppen mun, för att hjälpa tryckutjämningen på vägen.