Hjälp att fixa en lekplats till Allmänningen

Min vän Julia bor med sin man och sina tre barn i den lilla byn Allmänningen i nordöstra Colombia och bloggar om livet där på underbara bloggen Mammas Machete. I kommunen där de bor finns massor av barn men inte en enda lekplats.

Eller jo, okej, det finns en lekplats, men den ser ut såhär:

Rutschkanan är borta, gungornas kedjor har rostat bort. Ruckar man på ställningen trillar den ihop.

Julia har tagit reda på vad det kostar mer en ny lekplats. Den som hon har kollat ut, model Drago med tre gungor, en hängbro, en brandstationspinne och två rutschkanor, den ena med cool spiralsväng, kostar 9500 svenska kronor inklusive transport och installation.

9500 kronor som kommunen hävdar att de inte har råd med. Det är naturligtvis inte sant, det handlar såklart bara om prioriteringar, och kommunen prioriterar inte barnens lek, kommunpamparna prioriterar sina egna fickor. Däremot har de lovat att de bidrar med marken om Julia fixar själva lekplatsen.

Därför har Julia startat en insamling för att även hennes barns kompisar, som inte har möjlighet att åka in till staden San Gil för att leka, och som aldrig suttit på en gunga i sina åttaåriga liv, ska få chansen att leka på en riktig lekplats. Om 100 personer ger 100 kronor var räcker det gott och väl till en ny lekplats i Allmänningen. Vill du bidra? Skicka en slant säkert via Paypal här, eller mejla till juliasvanberg@hotmail.com för ett kontonummer att sätta in pengar på.

Tusen tack!

----------
Uppdatering: Länken till Paypal funkar visst inte, men ni hittar den via "donate"-knappen i högerspalten på Julias blogg här.

Jag älskar svensk byråkrati

Ja, på riktigt. Trots de duster mina vänner haft med CSN och Skatteverket så måste jag nog hålla fast vid min uppfattning om att svensk byråkrati är enklast och effektivast i världen.

Jag har nämligen mejlat lite fram och tillbaka med en handläggare på Skatteverket om folkbokföring (jag missade visst att folkbokföra Gael i Colombia när jag skrev ut mig själv ur Sverige, jag trodde han redan var skriven här i och med att jag uppgav vår adress här på anmälan om namn). Hur som helst, av henne fick jag reda på Gaels personnummer som han just fått. Det visade sig att han fått en 4 som näst sista siffra, det vill säga ett jämnt nummer som betecknar flicka. Jag mejlade handläggaren och påpekade detta och vips dagen efter hade de fixat det och han har fått ett nytt personnummer och de postar ett personbevis till ambassaden så att allt ska vara klart.

Alltså om det här hade varit Colombia:

1. Ingen handläggare hade svarat på mejl. Och definitivt inte samma dag som jag skickade mitt mejl. Och hade någon svarat hade de garanterat inte svarat på det jag faktiskt frågade om.
2. Jag hade absolut inte fått reda på något personnummer via mejl, för det hade krävts att jag skulle infinna mig personligen (inte deras problem om jag befinner mig utomlands) och fyllt i en massa blanketter.
3. Ett nytt personnummer? Jag vill inte ens börja föreställa mig den totala byråkratiska mardröm det hade varit. Det hade definitivt inte gått via mejl, det hade inte gått utan att både Oscar och jag varit tvungna att skriva under en massa papper och det hade definitivt inte gått från en dag till en annan.

Så ja, jag vidhåller det jag sagt förut, folk som tror att svensk byråkrati är krånglig, eller att Sverige är världens mest byråkratiska land är nog lite dumma i huvudet, alternativt har aldrig någonsin varit utanför Sveriges gränser.

Och jag vidhåller min kärlek till Sveriges byråkratiska institutioner. Trots allt.

Dansa lilla älskling

En av våra bästa vänner, Alejo, är gitarrist i ett band som heter Cinemacino, som jag har skrivit om flera gånger förut här på bloggen.*

Igår var det officiell premiär av deras senaste video, till den dansanta låten Baila cariñito. Kolla in den här:

Videon är inspelad i Girardot, bara 15 mil från Bogotá (men med 15 graders högre medeltemperatur - runt 30 grader istället för Bogotás 15), och den innehåller mycket av den stämning som jag älskar med Colombia.

De allra flesta människor som syns i videon, förutom några få "riktiga" statister, är personer som bara dök upp på vägen under inspelningsdagen. Colombia är ett land där man kan ställa sig och spela lite musik på ett torg en söndagsmorgon och folk släpper det de har för händer och börjar dansa. Eller där några gubbar som råkar ha lite instrument med sig på en uteservering lär sig låten och spelar med. Eller där lite universitetsstudenter som dyker upp hänger med på en båt för att spontanfesta och vara med i en musikvideo ett tag.

* Till exempel här, här och här.

Om och för utlandssvenskar

Stup i kvarten dyker det upp sökningar som har att göra med att flytta till Colombia, eller Sydamerika, eller utomlands i största allmänhet, i bloggens besöksstatistik.

För er som söker information specifikt om att flytta till och bo i Colombia skrev jag för ett tag sedan en liten inläggsserie om visum, språket, prisnivån, boende, jobb och säkerhet.

Men för er som bara är intresserade av att bo utomlands i största allmänhet (även om ni kanske inte funderar på att flytta själva men vill veta mer om hur det kan vara att bo på olika platser på jorden) kan jag rekommendera Tidningen Sven. Den går att läsa alldeles gratis på internet och har hittills utkommit i sju nummer. Varje nummer har ett tema, och senaste numret handlar om fikakulturen i olika delar av världen. Där har till exempel min kompis Karolina till exempel skrivit en artikel om caféerna runt Parkway nära våra jobb. Klicka och läs!

Hemma hos-reportage, del 11

Vår lägenhet består ju av två sovrum, och det andra sovrummet har jag nog knappt visat här på bloggen. Det har vi tidigare alltid haft uthyrt, nu senast till Andrea som bodde med oss i ett och ett halvt år, innan det var dags att börja göra plats för Gael. För tillfället används rummet mest till förvaringsplats av diverse barnprylar, men tids nog är det tänkt att Gael ska få flytta in (tids nog = när han slutar vakna för att äta på natten).

Under tiden fixar vi lite smått. Sedan tidigare har vi målat väggarna i en ljusgrön färg och i påskas sydde jag gardiner till rummet. Nu har vi satt upp väggdekorationer som Oscar designat och beställt.

Här är Gaels egna lilla skog:

Uppdatering! Oscar tar lite proffsigare kort än jag:

Midsommar?

Eftersom jag är en total utlandssvensk klyscha när det kommer till julen och aldrig missar ett luciatåg på ambassaden och ordnar svenskt julbak och gravar lax och dekorerar med adventsstjärna och adventsljusstake skulle man ju kunna tro att jag som bäst just nu satt med blomsterkrans i håret och smaskade på min hemgjorda inlagda sill och drack min egenkryddade snaps.

Men icke. Midsommar har jag bara firat på ambassaden en enda gång, alla andra midsomrar har gått helt obemärkt förbi. Inte ens en liten jordgubbstårta med grädde har jag åstadkommit.

Idag inledde jag dagen med att åka med Gael på hans fyramånadersvaccination, sen lunchade jag med Karolina (en lunch som för övrigt blev avbruten då effekten av Gaels vaccinationer helt plötsligt kickade in, precis då jag trodde att faran redan var över), och nu sitter Karolina och jag hemma hos mig och knapprar på varsin dator.

Ikväll är vi visserligen bjudna på midsommarfirande (dock utan stång eller sill eller jordgubbstårta eller några andra midsommartraditioner än sprit) hos en svensk vän, men vi hoppar nog över det, eftersom familjens nyvaccinerade yngsta medlem inte är så nöjd med livet just för tillfället.

Ja, jag vet inte. Det har aldrig känts aktuellt att försöka återskapa någon slags svensk midsommar på samma sätt som svensk jul här, så det är som vilken vanlig dag som helst. Jag hade nog inte ens kommit ihåg att det var midsommar idag om det inte varit för att facebook just nu svämmar över av stämningsfyllda midsommarbilder från runtom i Sverige.

Men hade jag varit i Sverige hade ni garanterat sett mig hoppa små grodorna runt närmsta midsommarstång, traditionsjunkie som jag är.

Glad midsommar på er allihopa!

Gaels bästa partytrick

Bogotáturism

I morse vinkade jag av min kusin Gunilla och hennes kompis Sofia på deras färd norrut mot Karibien. Som första stopp på deras månadslånga backpackerresa genom Colombia har de tillbringat två dagar hos oss i Bogotá. Två dagar som för ovanlighetens skull har bjudit på strålande sol och perfekt turistarväder, så vi har passat på att kolla in stan.

Första dagen promenerade vi in till centrum och kollade in stora torget, Plaza de Bolívar, och gamla koloniala stadsdelen La Candelaria. Sedan tog vi linbanan upp på Monserrate för att kolla Bogotá från ovan - enda sättet att verkligen fatta hur enorm den här staden är.

Andra dagen tog vi det lite lugnare och packade picknickväskorna och drog till Bogotás Central Park - Parque Simón Bolivar - för picknicklunch i gräset och promenad längs vattnet.

Nu sitter Gunilla och Sofia på bussen på väg norrut för vidare äventyr, och Gael och jag ska packa ihop oss för att åka till månadskontrollen hos doktorn.

Dymo!

Idag kom min kusin Gunilla och hennes kompis Sofia hit på en liten mellanlandning i Bogotá innan de beger sig ut på rundresa i Colombia. Och Gunilla hade med sig bästa grejen! Som jag letat efter här i Colombia utan att få tag på (här finns, men bara de moderna varianterna som är mer som skrivare med tryckt text).

En Dymo!

Old school-varianten med stansade bokstäver. Nu ska hemmet dymofieras innan vi ger oss ut på stan för att turista lite.

Himmel och pannkaka så snyggt det kommer att bli!

Fars dag

Igår firade vi fars dag här i Colombia. Vi firade med att åka utanför stan med lite släktingar och ha picknick. Inte i en park, som det var tänkt, eftersom det visade sig att vi inte var de enda som kommit på samma idé och parken stängt inträdet för fler personer redan vid elva på förmiddagen, utan istället i en snäll persons trädgård (!) i byn i närheten av parken. Det gick ju också.

Gael var temaklädd dagen till ära.

Fyra månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli fyra månader. Förlåt klyschan, men vad fort tiden går! Helt plötsligt är du en liten bebis, inte längre det där nyfödda knyttet som fick följa med oss hem den där dagen i slutet av februari.

Nu väger du snart sex kilo och har storlek 62 i kläder, de där plaggen som jag testade på dig för längesen som hängde som hösäckar då. De passar nu. Du har växt ur en massa plagg.

För varje dag som går ler du mer och större. Och du har börjat skratta! Du vet inte riktigt hur man gör ännu, men när vi kittlar dig kommer det några försiktiga ha-ha, fler för varje gång. Kittligheten har du ärvt av mig, din pappa är knappt kittlig alls.

Du rullar runt också. Från rygg till mage, men bara åt höger, och högerarmen som du rullar över fastnar under dig där du ligger på mage och då blir du jättearg. Du får jobba lite på att förfina den där tekniken. Sen måste du lära dig att rulla tillbaka också, för du hatar ju fortfarande att ligga på mage och det är ju där du hamnar och inte kan ta dig ifrån när du rullar sådär.

Du är förresten väldigt stark. Både i nyporna och i alla muskler. Huvudet håller du upp utan stöd och benen tar du emot med och försöker stödja på när man håller upp dig. Så fort du blir starkare i ryggen kommer du att älska din hoppgunga som mormor och morfar tog med hit, det är jag säker på.

Du är en bestämd liten herre som vet vad du vill. Du är glad och nöjd för det mesta, men lägger man till exempel ner dig när du hellre vill bli buren protesterar du direkt. Du vet precis hur du vill bli buren - vertikalt och så att du kan se dig omkring, och den som bär får inte stå stilla för länge, utan ska helst röra på sig hela tiden. Ibland är det bara jag som kan trösta dig när du gråter.

Det är nästan bara glädje med dig, men ett stort ångestmoln producerar du på vår annars så blå himmel. Om tre veckor börjar jag jobba. Då kommer farmor och farfar och Lebis att ta hand om dig på dagarna, och de ska mata dig med min mjölk. Den du ätit varje dag sen du föddes och gillar jättemycket. Problemet är att du hatar den när den kommer ur flaskan. Det är inte ens flaskan du hatar, det går bra att dricka vatten ur den, men när det är mjölk skriker och gråter du som om vi försökte ha ihjäl dig. Du vill bara amma. Snälla, lilla vän, du kan väl ge mjölken i flaskan ett försök? Det skulle kännas lite lugnare att gå tillbaka till jobbet då.

Fast det här med att börja jobba igen, förresten. Tre veckor kvar. Sen ska vi inte hänga hela dagarna och göra skojiga grimaser tillsammans längre. Och även om jag vet att du kommer att bli väl omhändertagen så avskyr jag tanken på att någon annan än din pappa eller jag kommer att ta hand om dig hela dagarna, medan din pappa och jag sitter vid varsitt skrivbord någon annanstans i stan.

Tiden går alldeles för fort.

Hej igen, kompis

Nästan en vecka var vi ifrån varandra, min fina börs och jag. Men så fick jag för mig att gå in på jobbmejlen bara för att se om det kommit något intressant eller viktigt. Och se, om inte en María Elba hade ringt dit och sagt att hon hittat min stulna börs på Transmilenion.

Mina härdade colombianska vänner sa direkt det man alltid får höra, att det är säkert tjuven eller någon kumpan som vill tjäna lite extra pengar på att inte bara stjäla ens börs och mobil utan sen dessutom få hittelön för att lämna tillbaka börsen.

Så kanske det är, men samtidigt är det den bästa börs jag haft och den var dyr och köpt i Sverige, och i byråkratins Colombia är det ett evinnerligt meck att ersätta alla kort - ID-kortet, sjukförsäkringskortet, A-kassekortet, och så vidare.

Kanske var det María Elba som stal min börs och mobil förra veckan, kanske inte. Det är omöjligt att veta säkert, så jag väljer att inte påverkas av lita-aldrig-på-någon-tänket i det här landet och tro att hon faktiskt bara hittat börsen under ett säte på bussen precis som hon sa och var godhjärtad nog att lämna tillbaka den, och hoppas att hundralappen hon fick i hittelön var välbehövd.

Själv njuter jag av att ha min fina börs och alla mina kort tillbaka. Hädanefter får den ligga i innerfickan.

Cocaina

Under graviditeten hade jag någon slags verklighetsfrånvänd uppfattning om att jag skulle hinna läsa en massa av de där olästa böckerna som står i vår bokhylla och väntar på bättre tider. Sätta mig med en stor kopp te och en god bok när bebisen sover, liksom.

För det första gillar Gael att göra saker i korta intervaller. Till exempel sova. Och under de där intervallerna kan det ju hända att man prioriterar att hinna med andra saker än läsning, typ äta, duscha, eller kanske sova en lur.

För det andra är mammaledigheten jättekort i Colombia. Man hinner inte så mycket oavsett på fyra månader.

För det tredje har jag i min övertro på min egen tidstillgång gett mig in på att plugga lite på distans och så har jag koordinerat ett CISV-projekt de här månaderna. Eftersom jag ändå var ledig.

Men hur som helst. En bok har jag faktiskt hunnit med hittills, en som haft hög prioritet på min att läsa-lista sen jag fick den, Magnus Lintons Cocaina.

Förutom att den har kanske historiens snyggaste bokomslag, gjort av duktigaste Elina Grandin, är det en av de bästa böckerna som skrivits på svenska med Latinamerika-tema i allmänhet och Colombia i synnerhet. Magnus är en otroligt skicklig författare och lyckas ta ett tungt och svårt och krångligt ämne - kokainets politik - och göra det lättsamt, utan att tappa tyngd i analysen.

Även om jag har rätt bra koll på Colombia gav Cocaina en ström av aha-upplevelser, och jag hoppas att den någon dag översätts till spanska, det är en bok som skulle behövas i Colombia. Och även om man inte har Colombia eller ens Latinamerika som något specialintresse är det en bok som rör och berör alla med något slags intresse av global politik.

Ska du läsa en enda bok om Colombia och faktiskt lära dig något om landets historia och nutid, eller ett enda inlägg i narkotikadebatten, och bli underhållen under tiden, läs Cocaina.

Välkomstfest

Förra söndagen tog vi tillfället i akt - med alla fyra far- och morföräldrar på plats - och ordnade en välkommen till världen-fest för Gael. Istället för dop, alltså, för varken jag eller Oscar är religiösa och man kan definitivt inte anklaga mig för att vara bästis med katolska kyrkan.

Det här med namngivningsfest istället för dop är inget som överhuvudtaget har slagit igenom här, och katolska farmor är väl inte överlycklig att hennes barnbarn kommer att förbli odöpt, men släkten var i alla fall nöjd med kalaset.

Vi gick ut med far- och morföräldrarna och Gaels farbror Carlos på restaurang och sedan samlades vi med lite till släkt hemma hos oss i lägenheten för champagne och tårta. Det blev väldigt lyckat och nu är Gael äntligen officiellt välkomnad till världen.

Morföräldrarbesöket

Det går för det mesta bra att hålla kontakten via Skype och mejl. Att höras ofta men ses sällan. Det känns ändå inte så långt borta. Men varje gång vi står där på Aeropuerto El Dorado och mamma och pappa försvinner bort genom migraciones och det är länge, länge tills vi ses på riktigt igen blir det påtagligt ända in i magtrakten hur himla långt det är mellan Colombia och Sverige.

Extra trist är det med en liten bebis i bilden, som inte kommer att få träffa sin mormor och morfar igen på en massa månader. Då kan det hända att man måste gråta en skvätt i taxin på väg hem från flygplatsen.

Två veckor har gått så himla fort. Men det har varit fint, mycket fint att ha mamma och pappa här. Gaels mormor och morfar. Vi har inte turistat något alls, bara ägnat oss åt bebis. Eller, jag har också ägnat mig åt sån lyx som att slösurfa och läsa bok medan mormor och morfar har barnvaktat. Vi har barnvagnspromenerat på ciclovía, letat geocacher, fixat en massa hemma (bland annat ett balkongskydd så att Gael inte ska få för sig att klättra över räcket på sjuttonde våningen i framtiden) och bara myst.

Nu sitter mormor och morfar på ett plan på väg hem. Och vi håller tummarna för att vår lilla familj har möjlighet (råd, semester, visum) att resa till Sverige över jul.

Typiskt

Alltså. Man vet ju att statistiskt sett är det nästan bara en tidsfråga innan man blir av med mobilen i den här stan.

Men ändå. Likt förbaskat är det vansinnigt irriterande när man står på Transmilenio-bussen och tittar ner och upptäcker att blixtlåset till jackfickan är öppnat och den är tom på innehåll.

Mindre än ett år hann jag ha min fina börs som jag köpte på Ordning & Reda i somras och min Samsung Galaxy jag fick i present av min lillebror.

Om ni ser konstiga foton på Instagram de närmaste dagarna är det inte jag.

Paketmysteriet

Idag kom ett paket på posten. Sänt från USA, adresserat till mig, med presenter till Gael - ett par byxor och sexton svenska pixiböcker.

Helt utan avsändare. Inget på kuvertet och inget brev eller kort inuti.

Det var ju en jättefin present (åh vad jag älskade pixiböcker när jag var liten!), men vem har skickat den?

Tack snälla mystiska presentskickare för det fina paketet! (Du får gärna ge dig till känna)