Att bo i Colombia: Säkerhet

Sista inlägget i den här lilla bo i Colombia-serien (som hittas här, tillsammans med annan info), ett ämne som ofta kommer upp när det handlar om Colombia. Det här med säkerheten. Kan man åka till Colombia och komma hem med livet i behåll? Kan man gå ut på kvällarna? Kan man resa runt i landet utan att bli kidnappad av gerillan?

Ja, ja och ja.

Med detta sagt är ju Colombia såklart inget Bullerbyn precis (eller jo, vissa platser är lite som Bullerbyn), men det är mycket bättre än sitt rykte som livsfarligt knarkmaffia-land i krig.

Det är förvisso sant att alla colombianer jag känner i Bogotá blivit rånade åtminstone någon gång. Men det är långt ifrån sant att man kommer att bli rånad bara för att man vistas några månader i Colombia. Jag har blivit rånad en gång på mina dryga fyra år i Colombia. Det var visserligen ett överfallsrån och ganska läskigt, men jag klarade mig fint. Och det är väldigt få som blir fysiskt skadade, rånarna vill ha pengarna och mobilen och inget mer.

Man kan gå ut på kvällarna. Innan jag kom till Colombia första gången hade jag hört att bilarna inte stannade vid rött ljus på kvällen för att det var för farligt att stanna. När jag berättade det för en colombiansk vän skrattade han. "Det är inte för att det är farligt att stanna som vi inte gör det, det är för att vi inte respekterar trafikreglerna."

Och följdaktligen, trafiken är en långt större säkerhetsrisk än eventuella tjuvar och banditer.

Ska man iväg sent på kvällen kan det vara en bra idé att ta taxi (vilket är jättebilligt). Och det rekommenderas att ringa efter taxi istället för att haffa en på gatan.

Att resa runt i landet är inte heller något problem. Det finns visserligen områden som är calientes, där den väpnade konflikten är mer påtaglig, så är man osäker kan man höra sig för med folk man känner innan man beger sig ut på resa, men åtminstone vägarna mellan alla större städer - Bogotá, Medellín, Cali, Cartagena, Bucaramanga - kan man räkna med är okej. Okej, i meningen att det inte kommer att lurpassa några gerillasoldater som vill kidnappa en bakom varje vägkrök. Däremot, det kan inte upprepas nog, är trafiken en långt större säkerhetsrisk än eventuella gerillasoldater och paramilitärer.

I stort sett gäller sunt förnuft. Man ska ju såklart inte bege sig ensam till Bogotás slumområden på kvällen, eller ta emot drinkar av okända människor på uteställen, eller annat som ganska uppenbart är att utsätta sig för onödiga risker - dar papaya som man säger i Colombia - men man behöver inte gå runt och vara rädd.

Och som precis överallt i världen kan det vara en bra idé att lyssna på tips och råd från de som faktiskt bor här. Ibland finns det dock vissa överbeskyddartendenser i de där råden, som om man inte skulle blivit utrustad med vanligt sunt förnuft bara för att man växt upp i en lite tryggare och säkrare miljö. Så säger någon att Bogotás centrum är livsfarligt, eller att man absolut inte ska våga sig på att åka buss - ta det med en nypa salt.

Att bo i Colombia: Jobb

Vi fortsätter på den här lilla serien om att bo i Colombia. Ska man vara här ett tag behöver man ju oftast något sätt att försörja sig på.

För att få jobb i Colombia behöver man framför allt två saker (förutom såklart några slags kvalifikationer inom det man nu vill jobba med) - spanskakunskaper och kontakter.

Kan man ingen spanska, och inte jobbar som utsänd på något internationellt företag, återstår i princip jobb som engelskalärare på något av alla språkinstitut som finns. Vissa anställer bara personer med arbetsvisum, medan andra är mindre nogräknade och ger betalt direkt i handen utan att ställa för många frågor.

Kan man då spanska gäller det att ha kontakter, för precis som på de flesta ställen är det så jobb oftast förmedlas, och så jag till exempel fått mina jobb här. Men det finns ju såklart även annonser. De största sajterna är Elempleo.com, Zona Jobs eller Computrabajo (och jag blev faktiskt erbjuden ett jobb jag sökt via computrabajo).

När man söker jobb i Colombia är det inte särskilt vanligt att skicka med ett personligt brev, om annonsen inte uttryckligen ber om det. Däremot innehåller alla CV oftast en introduktion som heter perfil profesional, en slags personlig beskrivning.

Det finns flera svenska organisationer i Colombia, som till exempel Kristna Fredsrörelsen, Forum Syd, och Diakonia. Dessutom finns en svensk ambassad, exportrådet, colombo-nordiska handelskammaren och flera svenska företag.

Ska man bara stanna några månader och leva på besparingar kanske man vill ha ett volontäruppdrag att göra på dagarna. Jag har inte så bra koll på volontäruppdrag, men till exempel organisationerna Un techo para mi país och Pies descalzos har volontärprogram.

Andra små tips finns i det här gamla inlägget.

Att bo i Colombia: Boende

I Colombia finns inga kommunala hyresvärdar eller någon bostadskö. Istället är det privatpersoner som äger lägenheter och hyr ut dem, ofta via inmobiliarias, alltså mäklarfirmor.

Har man råd att betala är det ingen svårighet att få tag på en lägenhet att hyra. Problemet kan istället ligga i byråkratin, hyr man via mäklare krävs det alltid minst en borgensman, ofta två beroende på hyreskostnaden. Dessutom är hyreskontakten alltid på ett år och säger man upp det i förtid får man böta runt tre månadshyror.

Då kan det vara enklare att hyra direkt från ägaren, då är det lättare att förhandla kontraktets längd och borgenskraven.

Möblerade lägenheter går också att hitta, även om utbudet inte är lika stort som i mer turisttäta länder, som till exempel Argentina. De är oftast lite dyrare än omöblerade. Hyreskostnaderna varierar enormt mellan olika delar av landet och olika bostadsområden inom samma stad. I Bogotá kan en möblerad lägenhet med ett sovrum i en okej stadsdel ligga på mellan tre och ett halvt och fem och ett halvt tusen kronor, kanske. Det går säkert att hitta lite billigare om man letar ordentligt, och det går garanterat att hitta mycket dyrare. Jag har skrivit tidigare om boendekostnader här.

Den största sajten för lediga bostäder är Metrocuadrado (som jag skrivit om här...), och där kan man hitta både möblerade och omöblerade lägenheter. Har man vänner och bekanta i Colombia är det värt att höra sig för hos dem. Som så mycket annat förmedlas ofta även bostäder via kontakter.

Vilka stadsdelar är bra i Bogotá? Bogotá är en stad som i stort sett har fattigare bostadsområden ju längre söderut du kommer och rikare ju längre norrut. Frågar du en genomsnittlig överklasscolombian kommer hen säkert att rekommendera att bosätta sig i norra Bogotá. Personligen tycker jag att det är ganska tråkigt, och dyrt, och tar lång tid att ta sig in till stan. Mina favoriter är istället La Macarena eller La Soledad. Många utlänningar bosätter sig också i Bogotás koloniala kvarter i centrum, La Candelaria, där för övrigt de flesta backpackerhostels finns.

Vilka stadsdelar är bra i andra städer? Ingen aning. Fråga någon som bor där.

Nio månader

Tanken var att ta en bild i veckan, men det glömde vi såklart bort en massa gånger. Men ungefär såhär gick det till i alla fall:

Storebror ser dig

Kanske är dags nu att fixa den där folkbokföringen utomlands som jag aldrig tagit mig för att göra. CSNs detektiver är mig på spåren...

"Det har kommit till CSN:s kännedom att du är bosatt utomlands. Du har saknat inkomst av tjänst i Sverige sedan 2007, och vi har funnit information på internet om att du är bosatt i Colombia sedan flera år tillbaks"...

Att bo i Colombia: Prisnivå

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur mycket saker och ting kostar i Colombia. Det stämmer väl ungefär fortfarande, kan man säga, plus lite inflation kanske. Det bör väl också sägas att inlägget handlar om vad saker och ting kostar i Bogotá, Colombias dyraste stad. Det är en helt annan sak att bo i en mindre ort på landsbygden, till exempel (och mycket lättare att pruta där också).

Som en tumregel kan man säga att den stora prisskillnaden mellan Colombia och Sverige ligger i allt som är tjänster. Att klippa sig hos frisören, åka taxi, anlita hantverkare, få manikyr, anlita städhjälp, och så vidare är mycket billigare än i Sverige. Det beror såklart på att arbetskraften är skrämmande billig, minimilönen ligger på dryga 2000 kronor i månaden och hälften av alla som arbetar tjänar mindre än så. Därför kostar tjänster i princip ingenting. Startavgiften för taxi är 12 kronor och en genomsnittlig taxiresa i stan kostar kanske mellan 20 och 40 kronor. Dyra frisören som jag klipper mig hos tar lite över en hundring för en klippning (och det är alltså en dyr frisör, man kan klippa sig för en tjuga om man vill). Städhjälp kostar också runt hundralappen för en dag. När Oscar och jag köpte tapet kom en tapetserare hem till oss och satte upp den för just under hundra kronor, inklusive tapetklister.

Mat och alkohol är lite billigare än i Sverige, särskilt att äta eller dricka ute (återigen, arbetskraften, det vill säga servitörerna, tjänar ju nästan ingenting). På mataffärerna är prisnivån lite under Sverige men inte väldigt mycket.

Kläder och skor och böcker är ofta dyrare. Visst, det finns jättebilliga affärer, men om man jämför märken, till exempel Zara, så är samma tröja på Zara i Colombia mycket dyrare än vad den är på Zara i Sverige. Samma sak med de flesta typer av "märkes"kläder och -skor. Däremot är det såklart galet mycket billigare att låta sy upp kläder hos skräddare, eller måttbeställa skor.

Man klarar sig bra på ett studiemedel i månaden, men särskilt mycket billigare än så är det inte. Det finns mycket billigare länder än Colombia i Latinamerika.

Att bo i Colombia: Språket

Behöver man kunna spanska?

Nej, man behöver inte. Däremot underlättar det tillvaron väldigt mycket.

Även om många i Colombia pratar engelska är det ännu fler som inte gör det. Taxichaufförer, butikspersonal, servitörer på restauranger, vanligt folk på gatan - de flesta kommer inte att kunna mer än några ord engelska.

Har man däremot en bekantskapskrets som består av unga, välutbildade personer från övre medelklassen kommer antagligen en stor del kunna kommunicera på engelska.

Så visst, det funkar att flytta till Colombia utan att kunna ett ord spanska, men vardagen kanske inte blir så himla enkel. Planerar man att bo här en längre period tycker jag absolut att det är värt att försöka lära sig spanska innan, eller åtminstone ta en spanskakurs på plats. Livet i Colombia kommer att bli så himla mycket roligare och intressantare då.

De flesta universitet ordnar spanskakurser för utlänningar, i Bogotá finns till exempel de här: Universidad Nacional, Universidad Javeriana och Universidad de los Andes. (Informationen på hemsidorna är ganska bedrövlig, men oftast får man svar om man mejlar och frågar)

Att bo i Colombia: Visum och sånt

Jag får lite nu och då frågor från personer som på längre eller kortare tid tänkt flytta till Colombia och undrar om olika praktikaliteter. Därför tänkte jag samla tipsen en gång för alla i en serie inlägg om att flytta till och bo i Colombia.

Först ut: Visum

Som svensk får man stanna i Colombia på turistvisum (dvs den stämpel man får i passet när man reser in i landet) i några månader, som kan förlängas till sammanlagt max sex månader per kalenderår. Hur det funkar med turistvisum har jag skrivit om tidigare här.

Ska man stanna längre än ett halvår måste man alltså ha något annat än turistvisum, nämligen ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Det finns det flera olika varianter av. De mest relevanta är nog arbetsvisum (om man har ett jobb), volontärvisum (om man gör praktik, jobbar på NGO, eller är volontär på någon organisation), eller studentvisum (om man pluggar spanska eller något annat).

Om man har en colombiansk partner kan man även söka visum som anhörig.

Vissa visum måste sökas på ett colombiansk konsulat, antingen i Sverige innan man reser, eller så får man ta sig en tripp till Venezuela eller Ecuador för att fixa det. Visumens giltighetstid är alltid samma tid som aktiviteten. Det vill säga, skaffar du studentvisum gäller det tills kursen är slut, ska du stanna längre efteråt får du se till att fixa något annat visum (eller förlängning av turistvisumet) sen.

Svenska v.s. spanska

En annan Jenny har önskat rubriken.

Ska du prata svenska med Gael? är det många som frågar. Svaret är ett självklart ja.

Det hade varit otänkbart för mig att inte försöka lära mitt barn mitt modersmål. Det är en så pass viktig del av mig att det skulle vara omöjligt att inte dela med mig av den. Jag sjunger Ekorrn satt i granen och Björnen sover för Gael, inte Los pollitos eller Sol solecito. Jag kommer att läsa min barndomsfavorit Sagan om den lilla, lilla gumman för honom.

Men inte bara därför, utan också för en massa andra uppenbara fördelar med tvåspråkigheten. Som att kunna kommunicera med sin mormor och morfar och morbror i Sverige. Kunna åka på semester till Sverige och prata med människor. Lättheten för att lära sig ett tredje språk längre fram - ju fler språk man kan, desto lättare är det ju att lära sig ytterligare ett. Den minskade risken att drabbas av Alzheimer. Bland annat.

Sen är det ju så att vi bor i Colombia. Oscar och jag pratar spanska med varandra. Gaels framtida barnskötare och dagispersonal kommer att prata spanska med honom. Han kommer såklart att vara exponerad för mycket mer spanska än svenska, och det kommer säkert att kännas mer naturligt för honom att prata det språk som de allra flesta runt honom förstår, inklusive hans svensktalande mamma.

Det skulle nog vara mycket enklare om vi bodde i Sverige, då skulle det bli en mer naturlig blandning av språken, med spanska hemma och svenska ute.

Vi får se hur det går, vart vi hamnar i framtiden, och vilket språk som blir viktigast för Gael. Men han kommer i alla fall att få båda språken under sin uppväxt.

En månad

Hej Gael,

En månad har du varit med oss nu. Det är ingen tid alls och ändå har du hunnit få en så självklar plats i våra liv. Som att det alltid varit meningen att du skulle komma.

Du är världens bästa bebis och jag är så tacksam att just jag får vara din mamma.

Du är lugn och nöjd med livet för jämnan. Dina första tre veckor i livet skrek du nästan aldrig. Grät inte en enda gång. Nu har du fått mer energi och protesterar ibland, om du är hungrig, eller kall, eller trött, eller bara lite allmänt missnöjd med tillvaron. De få gånger du skriker längre stunder och verkar helt otröstlig får du dina föräldrar alldeles ur balans. Du har skämt bort oss så pass med ditt lugn att vi inte alls vet vad vi ska ta oss till med en bebis som skriker.

Du hatar att ligga på mage. Det är så mysigt när du sover på ens bröstkorg, men det funkar bara om man lägger dit dig när du redan sover djupt, annars försöker du vrida och bända dig loss på alla sätt. Jag tror att du kommer lära dig att rulla tidigt, för du blir väldigt stark i nacken av det där.

När du föddes var du som en liten fågelunge. Revbenen syntes genom huden och vecken på armarna och benen var bara skinn. Nu har du börjat växa till dig, få runda kinder, en dubbelhaka och veck av bebishull. Hela natten igenom äter du varannan timme. Jag läser om andra bebisar som sover fem-sex timmar i sträck och tycker att det låter som en dröm. Men jag vill inte försöka införa några sådana rutiner ännu. Du har växt en massa under din första månad, men du ligger fortfarande i underkant på alla kurvor och jag tänker att du måste få äta så mycket som du vill för att komma ikapp. Även om det innebär konstant sömnbrist för dina föräldrar. Det är en övergående fas, hoppas jag.

Du har tusen roliga ansiktsuttryck. Tusen skojiga grymtningar och ljud för dig. Du har inte riktigt fattat det här med att dagen är vakentid och natten sovtid.

Jag blir så himla sprickstolt varenda gång någon säger att du är otroligt fin. Jag fattar ju att man inte säger motsatsen någonsin till nyblivna föräldrar, men din pappa och jag tänker ändå att du nog är rent objektivt en väldigt söt bebis, inte bara i våra ögon. Vi tittar på dig och tänker att du kommer att bli jättesnygg när du blir större. När det är dags för din första pojkvän eller flickvän kommer du att ha en hel kö av beundrare.

Varannan dag hoppas jag att du ska växa fortfort, för mammaledigheten är kort här, och jag vill inte lämna dig till någon annan när du är så himla liten och liksom försvarslös. Varannan dag hoppas jag istället att tiden ska stanna. En fjärdedel av föräldraledigheten har redan gått. Jag försöker njuta av varenda dag.

----------
PS Det här med månadsbrev är en idé jag helt fräckt snott från Jenny och Katta.

Lite tortyr till söndagskaffet

Ferdinand-filmen ljuger. Jag tror knappast att alla de andra
tjurarna längtar och slåss om att få vara med om det här.

Det är inte bara i Spanien den medeltida traditionen tjurfäktning har starkt fäste. Den så kallade sporten förekommer också i många latinamerikanska länder, däribland Colombia. Här pågår tjurfäktningssäsongen i januari och februari och varje söndag fylls Plaza de Toros Santamaría här i Bogotá med stadens överklass och absoluta elit för att titta på lite gammal hederlig tortyr.

I Bogotá är tjurfäktning en sport för de mest välbärgade. De billigaste biljetterna kostar dryga hundralappen, och de allra bästa platserna går på runt tusen kronor.

I andra delar av landet är tjurfäktning ofta mer folklig, och det finns amatörvarianter på många byfestivaler, där stupfulla macho alfa-män bestämmer sig för att ta tjuren an.

Tjurfäktning är såklart inte helt okontroversiellt i Colombia heller, och varje söndag brukar protestdemonstrationer hållas utanför de olika arenorna. Det har också gjorts försök till förbud via konstitutionsdomstolen, utan större framgång än så länge, även om de i sitt domslut i alla fall fastslog att det inte får byggas några nya tjurfäktningsarenor och att skattepengar inte får finansiera spektaklen.

Försvararna, å sin sida, hävdar de gamla vanliga argumenten, att det är tradition, kultur, konstuttryck, och så vidare. Och till och med att tjurarna själva nog också föredrar det - det är en mer ärofylld död att få kämpa på en tjurfäktningsarena än att avlivas i ett slakteri.

Torteras till döds inför en jublande publik, om tjuren själv får välja. Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av.

Av tradition får Bogotás borgmästare hedersplats på alla tjurfäktningsspektakel i staden. För första gången på 81 år stod den platsen tom den här säsongen. Den nye borgmästaren Petro (ni vet han som fattat grejen med åttonde mars) har nämligen offentligt avsagt sig platsen, med motiveringen att han inte tycker att staden bör stödja dödsspektakel och har öppnat debatten för att på politisk väg få slut på tjurfäktningarna i Bogotá.

Det dröjer nog innan något sådant lyckas, det handlar ju ändå om hela elitens favoritsöndagsnöje. Men det tas små, små steg i rätt riktning i alla fall.

¡Feliz cumplemes!

Igår fyllde Gael en månad och det firades såklart med pompa och ståt. Vi bjöd in några av våra bästa vänner (Gael har nämligen inte så många egna kompisar ännu, så han får hålla till godo med våra tills vidare) och korkade upp den där champagneflaskan vi haft kvar i kylskåpet ända sedan bröllopet.

Till champagneskålen bjöd vi på tårta till alla,  utom festens huvudperson själv, som fick bli utan både champagne och tårta.

Huvudpersonen tyckte att det var rätt skoj i början, även om han var rätt ointresserad av sina jättefina presenter - ett babygym och en gunghäst till när han blir lite större. Men efter ett tag ledsnade han på ståhejet och festen fick fortsätta utan honom. Han är ingen riktig partyprisse ännu, precis.

Grattis på enmånadsdagen, Gael!

Senaste nytt

Det blir mycket Gael just nu på bloggen. Det händer liksom inte så mycket mer i mitt liv just nu, det mesta kretsar kring världens bästa bebis som inte gör mycket mer än äter, sover och bajsar, och ändå tar upp så himla mycket av vår tid.

Igår hade vi enmånadskoll hos barnläkaren och tillväxten är det inget fel på. Han väger numera 3240 gram och mäter 51 centimeter. Det vill säga att han på en månad gått upp ett helt kilo och växt fem centimeter. Inte illa pinkat. Han ligger fortfarande lite under normalkurvorna för sin ålder, men i den här takten är det bara en tidsfråga innan han är ikapp.

Det går fort framåt på andra fronter också. Som ni ser har han redan lärt sig läsa och kan läsa godnattsaga för pappa på kvällarna.

Komma i form

Jag mindes häromdagen att jag ju faktiskt har en vigselring. Den fick åka av i slutet av graviditeten, när mina fingrar av vätskeansamlingen började likna små korvar.

Mina fötter gick samma öde till mötes som händerna. De nyinköpta gummistövlarna hann med en användning innan de förpassades till garderoben i väntan på att fötterna skulle återgå till normal storlek.

Jag kände mig som snömannen när jag för två månader sen ville köpa ett par jättesnygga skor jag sett och största tillgängliga skostorleken för damskor i Colombia var för liten för mina klumpfötter.

Nu hoppas jag att skorna fortfarande finns kvar.
Och ringen sitter på plats igen.

8 mars som sig bör

8:e mars i Colombia liknar, som jag skrivit om förut, mest något slags mors dags-jippo med blommor och choklad och grattis på kvinnodagen. Otroligt irriterande.

Därför är det fint att Bogotás nye borgmästare har fattat vad internationella kvinnodagen egentligen handlar om (och informerar om det) och staden ordnar massor av aktiviteter hela veckan med fokus på kvinnors rättigheter, istället för det vanliga "firandet".

Idag ordnas dessutom en stor gratiskonsert på Bogotás Plaza de Bolivar i centrum, med bland annat fantastiska bandet Choc Quib Town, och Colombias underbara folklore-sångerska Totó la Momposina som sjunger i den här videon.

Gael är dock lite för liten för att hänga med på konsert i centrum, så vi stannar hemma och har privatkonsert istället. Jag har dagen till ära bytt ut visrepertoaren mot Röda Bönors största hits. Det ska börjas i tid.

Den lite sämre sidan av myntet

Och som kontrast till att jag föredrar colombiansk graviditetsvård alla dagar framför svensk, så blir man påmind om de mindre roliga sidorna av det hela.

När det är dags att sätta in spiral.

När man är 3500 kronor fattigare på grund av detta.

Då kan det hända att man saknar det svenska högkostnadsskyddet.

Hur det funkar att vara gravid i Colombia

Innan jag berättar om hur himla fantastisk Colombias sjukvård har varit under hela min graviditet måste det sägas: Colombias sjukvårdssystem suger. Det är ett system där kvaliteten på vården beror på hur mycket du kan betala för den. Där blindtarmen eller en lunginflammation kan bli dödliga om man inte har pengar eller makt eller alternativ för att kräva den vård som är varje människas rättighet.

Det är tre parallella system, och den bästa vården får man om man komplementerar sin sjukförsäkring via jobbet med en privat tilläggsförsäkring. En sådan har vi, den billigaste varianten*, visserligen, men skillnaden är stor. Såhär funkar det att vara gravid i Colombias privata sjukvårdssystem:

Gynekolog:
I Colombia finns inte barnmorskor som i Sverige, och den som utför alla kontroller under graviditeten är en gynekolog. Man går till samma gynekolog under hela graviditeten, och hen är även den som sedan är med på förlossningen och förlöser barnet. Jag gillar det upplägget väldigt mycket, att det under förlossningen är en person som man känner sedan länge och som vet hur allt varit under graviditeten.

Kontroller:
Under graviditetens första sex månader hade vi kontroll hos gynekologen en gång i månaden, sedan är det varannan vecka under nästa två månaderna, och sista månaden är det en gång i veckan. Jag gissar att kontrollerna funkar ungefär som i Sverige, med att kolla vikt och blodtryck, lyssna på hjärtljud och mäta livmodern. Och emellanåt fick jag göra lite blodprover och sånt.

Ultraljud:
Det är nog en av de stora skillnaderna jämfört med Sverige, där jag förstått att man bara får ett eller två under hela graviditeten, och det första när nästan halva graviditeten gått, vilket jag verkligen inte kan förstå.
I Colombia görs första ultraljudet i vecka 6-7, ungefär. Då fastställs graviditetslängden, vilket inte kan göras med lika stor precision senare, och man tittar efter hjärtljud. Finns hjärtljud minskar missfallsrisken kraftigt och man slipper gå och våndas fram till vecka 12 för att passera den där magiska gränsen. Andra ultraljudet görs i vecka 12, då de kollar om det finns ökad risk för Downs Syndrom och annat. Att som i Sverige vänta tills vecka 18-20 känns som tortyr i de fall där de faktiskt upptäcker grava missbildningar som gör att fostret inte kan överleva utanför livmodern. Det är i femte graviditetsmånaden, då magen börjat växa, då man hunnit berätta för de flesta och börjat förbereda sig på föräldraskapet. Tredje ultraljudet gjordes i vårt fall i vecka 27, för att kolla fostrets tillväxt och utveckling. Då fick vi även en 3D-bild på Gael. Fjärde ultraljudet gjordes i vecka 35 för att kolla tillväxt och utveckling och position igen. Sen gick det ju som det gick i vårt fall, men i normalfallet tror jag att det görs ett sista ultraljud sen precis innan beräknat datum.

Psykoprofylaxkurs:
Den tog vi via vår jobbsjukförsäkring, av den enkla anledningen att alternativen via den privata försäkringen kostade runt ett och ett halvt tusen, medan den här kursen var helt gratis. Den bestod av åtta tvåtimmarslektioner på olika teman och var jättebra.

Förlossning:
Hade det blivit vanlig förlossning hade Oscar fått vara med hela tiden. Eftersom det nu blev kejsarsnitt fick han vänta utanför eftersom bara medicinsk personal tillåts in i operationssalen. Oscar fick bo på mitt rum på sjukhuset hela tiden och två dygn efter förlossningen fick vi åka hem igen.

Summa summarum: Jag har känt mig otroligt trygg och väl omhändertagen under hela graviditeten. Det är många förebyggande kontroller, inte bara för att de misstänker något eller man råkar befinna sig i en riskgrupp. Till exempel testas alla för graviditetsdiabetes. Inför en framtida eventuell graviditet skulle jag om det vore möjligt vilja ha graviditeten och förlossningen i Colombia och föräldraledigheten i Sverige. Det bästa av båda världar.

* Kostnaden för försäkringen är en fast avgift, men om man räknar på hur många procent av min lön som totalt går till sjukvård är det ungefär vad landstingsskatten i Sverige ligger på.