Andrea på TV

Igår visades äntligen reportaget om Andrea på TV, här kan ni se klippet:

Och ja, de klippte i intervjun med mig precis som jag trodde.

Jämställdhet i vardagen: Mat, disk och tvätt

Vi äter väldigt lite mat hemma, det blir mest på helgerna som vi lagar, för under veckorna lunchar vi på jobbet och äter oftast bara sallad eller något annat lätt till middag. När vi väl lagar till något ordentligt så är det oftast Oscar som är kökschef. Han gillar matlagning mer än vad jag gör och är duktigare på det. Förutom pizza, när det vankas pizza i hemmet är det jag som står vid rodret. Oscar lagar nog mer mat, men å andra sidan bakar jag mer, det gör han aldrig.

Disken tar den som är mest less på berget i diskhon, ungefär lika ofta mellan oss tre. Oscar och jag drömmer båda om en diskmaskin, men det är inte något som är så lätt här i Colombia. Urvalet är litet och dyrt och köken är inte byggda för att en sådan ska få plats. Skulle vi vilja installera en skulle vi få bygga om halva köket och säga adjö till en massa av det redan knappa förvaringsutrymmet vi har. Folk i allmänhet har nämligen inte diskmaskiner här. De som har råd köper inte en diskmaskin, de anställer ett hembiträde.

Tvättmaskin, däremot, det har vi. Här i Colombia finns nämligen inga allmänna tvättstugor i husen, så antingen får man köpa sig en tvättmaskin eller lämna in på tvätteri, vilket blir rätt dyrt i längden. Man kan ju också såklart tvätta för hand, vilket jag gjorde mitt första halvår i Colombia, men det känns inte riktigt som ett alternativ. Och det finns tvättmaskiner till uthyrning för någon timme eller två, då ringer man en tvättmaskinsperson och så kommer den med tvättmaskinen på moppeflaket, bär upp den, installerar den, så tvättar man, sen åker tvättmaskinspersonen iväg med den igen.

Hur som helst. Vi har alltså tvättmaskin. Den är ganska dålig och den enda temperaturinställningen den har är att koppla in slangen på kall- eller varmvattenkranen. Men den funkar i alla fall. Den tvättar vi på när det är dags. Här kanske jag tvättar lite oftare än Oscar, men han lagar å andra sidan mer mat och i ärlighetens namn tror jag att han diskar oftare än mig (och torkar spisen mycket oftare), och då känns det ändå som att jag lagt rabarber på den minst tråkiga av sysslorna.

Jag stryker aldrig någonsin. Oscar gör det stup i kvarten, sina egna kläder. Han har fått för sig att man inte kan ha på sig skrynkliga kläder. Själv säger jag hellre lite skrynkel än att måsta stryka.

Tja, summa summarum har vi nog en ganska jämn uppdelning utan att någonsin ha delat upp den. (Någon gång i tidernas begynnelse har jag ett vagt minne av att ha föreslagit någon slags städ/disk/tvätt-schema. I Colombia är det ungefär som att föreslå att vi ska flytta till Gulag. Tur att det har gått fint utan.)

----------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar, inlägg två om städning, inlägg tre om föräldraskap och inlägg fyra om barnuppfostran. 
Det här var femte och sista delen, om det inte är något tema ni tycker jag har glömt. Hojta till i så fall.

På målsnöret

Såhär tjock är den i utskriven form.
Fram- och baksida.

Idag, en för en gångs skull solig söndag, ägnade jag hela dagen åt uppsatsskrivande på kontoret. Det var dörrvakten och jag som var på jobbet, resten gissar jag njöt av att vara lediga som sig bör.

Men det var mödan värt, för NU mina vänner är jag snubblande nära en färdig masteruppsats!

Mästerverket till vänster är nämligen den nästanfärdiga versionen av uppsatsen. Imorgon lämnar jag in den till min handledare och måndagen den 11 april ses vi för kommentarer och sen har jag den veckan på mig för att fixa de sista mindre ändringarna innan jag lämnar in den slutgiltiga versionen till juryn fredagen den 15 april.

Jag ser fram emot eoner av ledig tid nu när jag bara kommer att ha ett heltidsarbete att ägna mig åt. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med all denna fritid som ligger framför mig men jag tänker mig att återuppta mitt sociala liv, läsa böcker, baka bröd, använda min symaskin, sticka, virka, gå på söndagspromenader, träna, shoppa, åka bort från stan över helgerna, skriva brev till mormor, gå på bio, sortera bokhyllan i bokstavsordning, hänga upp vår nya hängmatta och provligga den, bjuda hem vänner på fikor och middagar, ligga kvar i sängen hela förmiddagen på helgerna, och bara göra absolut ingenting emellanåt.

Till att börja med.

Våffeldagsfirande

Det märks att det inte är jag som är den grafiska
designern i vår familj

Idag är det inte vilken dag som helst, det är nämligen våffeldagen! Och eftersom jag gillar firande och gillar våfflor så är det omöjligt att en sådan ypperlig kombination som denna dag går obemärkt förbi.

Våffeldagen har inte riktigt slagit igenom i Colombia ännu, men det hindrar inte mig ifrån att i alla fall införa traditionen i vårt hushåll.

Eftersom vi inte äger något våffeljärn ännu bjöd jag traditionsenligt* ut Oscar, som ni ser med skriftlig inbjudan och allt, på våffelkalas på Crepes&Waffles, Colombias bästa (enda?) våffelrestaurang.

Vi smaskade i oss varsin utsökt våffla, jag en med nutella och banan och Oscar en med skogsbär och glass. Nu är vi mätta och belåtna och jag är redo för att ta itu med helgens uppsatsslutspurt.

Glad våffeldag på er allihopa!

*Andra året i rad, vilket väl bör räknas som en tradition?

Bogotás kaos

Bogotá 2011 är ganska långt ifrån framgångssagan som utmålades i dokumentären Monsterstäder som några av er kanske såg på TV för ett år sedan. Snart fyra år med borgmästaren Samuel Moreno, som det haglar allt fler korruptionsskandaler kring, har satt sina spår.

Samuel Moreno har grävt upp halva stadens vägar, i en stad som redan har en alldeles för underdimensionerad infrastruktur för alla människor i den, och där har vägbyggena stannat. Stora projekt som skulle varit färdiga för längesen puttrar fram på halvfart för pengarna har försvunnit ner i någon rik byggherres fickor.

Allt fler kräver borgmästarens avgång redan nu och igår hölls en demonstration för att framföra budskapet. Även om inte särskilt många dök upp har rörelsen desto fler anhängare på Facebook och Twitter och det är nog ingen högoddsare att gissa på att borgmästarvalet i oktober i år kommer att innebära slutet för såväl Samuel Morenos som Polo-partiets styre i Bogotá.

Elisabeth har rett ut trådarna lite i hela korruptionsskandalen här och här om ni vill veta mer.

Jämställdhet i vardagen: Uppfostran

Okej, ännu ett inlägg på temat barn, för det finns ytterligare något jag funderar en hel del på när det gäller våra få-barn-i-Colombia-planer. Det här med hur man ska lyckas med att uppfostra ett barn till en människa, istället för ett kön i första hand, i det här landet.

I Sverige finns åtminstone en debatt när det gäller barnkläder, dagis, osv. Det är totalt ickeexisterande i Colombia. Här är det uteslutande pastellrosa och -blå bebiskläder som gäller, på olika avdelningar i affären som om det vore den naturligaste sak i världen. Dagis med genuspedagogik? Knappast, om jag inte startar ett dagis själv.

I Colombia tar man alltid reda på barnets kön under graviditeten. Jag tror knappt ens att det går att inte få veta i förväg, det är nog ingen barnmorska som tänker tanken att fråga innan de berättar. Sen ordnar man babyshower någon månad innan födseln, då de blivande föräldrarna överöses med blå respektive rosa presenter, beroende på vilket kön barnet har. Och så förbereder man allt inför barnets ankomst, köper spjälsäng med blå eller rosa sängkläder, och så vidare, och så vidare.

Jag vill helst inte alls veta något sådant i förväg, just för att jag inte vill stoppa in barnet i ett fack redan innan det föds. Oscar vill veta. Av ren nyfikenhet, för det är vad han är van vid, här finns det inte på kartan att någon inte vet i förväg. Så vi har kommit fram till en kompromiss. Den dagen vi ska få barn ska vi ta reda på könet, men vi ska inte berätta det för någon annan. Vi ska ordna babyshower utan att någon av gästerna vet om det blir en flicka eller pojke. Det kan bli ett intressant socialt experiment, känner jag på mig.

Det är väldigt svårt att behandla ett barn könsneutralt i Colombia. Klädfrågan tänkte jag lösa med hjälp av min eminenta symaskin, men resten... Tja, jag vet inte. Det finns ju inte ens ord i spanskan för det. "Barn" heter antingen son eller dotter, antingen pojke eller flicka. "Förälder" heter antingen mamma eller pappa. Och så vidare.

Jag återkommer när jag har något vettigt svar.

---------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar, inlägg två om städning och inlägg tre om föräldraskap.

Jag orkar inte gå in på varför jag tycker att till exempel det här med kläder är en viktig fråga, det finns förklarat alldeles utmärkt här. Klicka och läs!

Hur skriver man en masteruppsats i Colombia?

Andrea hälsar på sin syster i Medellín och Oscar har åkt med vänner till underbara Villa de Leyva (buhu, jag vill också!), så uppsatsen och jag är ensamma hemma över helgen.

Det är många som frågar mig hur det egentligen funkar det här med att skriva en masteruppsats i Colombia och vad som är skillnaden mot Sverige.

De två stora skillnaderna tycker jag är: 1) den är längre i Colombia 2) det är högre krav i Colombia.

En masteruppsats här bör ligga i runda slängar på 150 sidor. Text, alltså. Sen tillkommer litteraturförteckning, bilagor och allt annat. Och den ska vara bra. I alla fall på de bättre universiteten ställs höga krav på analys och teoretisk produktion.

När man är färdig med sin uppsats (vilket jag räknar med att bli efter nästa helg!) lämnas den in till handledaren, som bestämmer om den är färdig att läggas fram eller inte. Får den okej utses två jurypersoner. Dessa utses beroende på ämne, det är alltså forskare som har arbetat med relaterade teman som bedömer arbetet. Jurypersonerna har en månad på sig att läsa uppsatsen och komma med varsitt skriftligt omdöme. I dessa omdömen måste båda två godkänna att uppsatsen är färdig att läggas fram, annars får man skriva om och så börja om med inlämningen till handledaren, och så vidare. När man fått okej från juryn är det dags för opponering.

Här har varje uppsats sitt eget opponeringstillfälle, som annonseras ut på universitetet så att alla intresserade kan komma för att lyssna. Till skillnad från Sverige vet man alltså redan på opponeringen att uppsatsen är godkänd, vilket är ganska skönt. Opponeringen går till så att man har tjugo minuter på sig att presentera uppsatsen, och det är viktigt att då ta med och svara på kommentarerna man fått i juryns skriftliga omdömen. Sen följer en liten diskussion och sedan får man gå ut medan juryn tillsammans med handledaren bestämmer betyget för uppsatsen. På uppsatsen får man inget sifferbetyg som på vanliga kurser, utan den kan antingen bli godkänd eller godkänd och utsedd till tesis meritoria, en slags utmärkelse för extra bra uppsatser.

Allt det här gör man allt som oftast vid sidan av ett heltidsjobb, eftersom studiemedel inte är något som finns i Colombia.

Jag beräknas få opponera i mitten av maj. Ni kan anar inte vad jag längtar tills det är över.

Fotbollstorsdag

Vi har börjat med en ny tradition på jobbet den senaste tiden. Varje torsdag efter jobbet spelar vi nämligen fotboll, antingen tränar vi, eller så spelar vi vänskapsmatch mot någon av de andra NGOs med människorättsadvokater som finns.

När vi har fått lite ordning på spelandet är tanken att vi ska ordna en turnering mot CIJUS, CERAC och CCJ. Vi har efter en ihärdig övertalningskampanj dessutom lyckats få cheferna att gå med på att ordna lagtröjor till oss.

Fotona är från förra veckan då DeJuSticia (det vill säga vi) vann en förkrossande seger mot CIJUS med 18-10

Jag har väl aldrig varit varken särskilt intresserad av eller särskilt duktig på fotboll, men i de här formerna är det väldigt roligt. Det är mer gemenskap och skoj än tävling på blodigt allvar, och jag är inte heller sämst i laget. Vi har vissa undantag som är lagets stjärnspelare, men rent allmänt så kan man nog säga att duktiga fotbollsspelare inte så ofta blir människorättsadvokater sen.

On the radio

Jag är inte bara TV-personlighet här i Colombia utan jag pratar också i radio. I morse var jag inbjuden till ett program på universitetets radiokanal för att debattera ett förslag som konservativa partiet lagt för att ändra konstitutionen så att rätten till liv garanteras "från befruktningsögonblicket till den naturliga döden", det vill säga för att kunna totalförbjuda abort och eutanasi, som idag är tillåtet i vissa fall i Colombia.

Vill ni lyssna på programmet finns det under 15 mars här.

Fru Oscar Amaya

Igår fick vi en inbjudan till en kompis examensfirande (min kompis dessutom!).

Den var adresserad till "Oscar Amaya och fru".

Alltså... är jag fru Oscar Amaya nuförtiden eller? Jag behåller nog hellre mitt eget namn, tror jag.

Apropå namn så är det inte tradition att byta till samma efternamn här när man gifter sig. Alla har två efternamn, först pappans första och sen mammans första (så våra barn kommer alltså att heta Amaya Dalén i efternamn), och sina två efternamn behåller man hela livet.

Tidigare var det vanligt att kvinnan lade till mannens efternamn också efter sitt första, med ett "de" framför, vilket motsvarar ungefär engelskans "of". Jag skulle i så fall bli Dalén de Amaya, lite som om jag vore en ägodel som tillhörde Oscar och det måste markeras genom namnet.

Det görs inte lika ofta nuförtiden och jag kan ju meddela er att jag inte kommer att lägga till något "de Amaya" när vi gifter oss, om det var någon som mot förmodan trodde det.


PS Det är visst så det adresseras när det ska vara riktigt formellt. Min vän sa att han mest adresserade vår inbjudan så för att han ville se min reaktion. Oh well, som hämnd hänger jag ut honom på internet, då.

Jepp, såhär ser det ut just nu

Jag bjuder på en bild från min söndagskväll.

Kreativt kaos i uppsatsskrivandets slutskede, kanske vi kan kalla det här verket för.

Jämställdhet i vardagen: Föräldraskap

Vi har ju inga barn ännu, men eftersom det ligger i framtiden någon gång, så funderar jag ändå en hel del över det här med hur det kan tänkas gå med jämställdheten den dagen vi blir föräldrar.

Colombia är ju inte precis ett land som underlättar ett jämställt föräldraskap. Här ses främst mamman som förälder. Pappan är en figur som finns med på ett hörn och "hjälper till". Det är snarare regel än undantag att pappan inte får vara med på förlossningen, till exempel (vilket var delvis därför vi skaffade en privat sjukförsäkring där man får ett eget rum och pappan får följa med. Stänger de ute Oscar kniper jag tills de släpper in honom).

Jag är en stenhård förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring, och hade vi bott i Sverige hade det inte rått någon tvekan om att vi hade delat föräldraledigheten rakt av. Men nu bor vi ju i Colombia, och här är det bara tolv veckors mammaledighet som gäller (pappan får 10 dagar i samband med förlossningen).

Det där ger mig lite ångest, måste jag säga. Dels att vi liksom inte kan dela på ledigheten hur gärna vi än vill och dels att den är så himla kort att man direkt hamnar i nästa fälla: vad tusan ska man ta sig till när den är slut och barnet är tre månader? Det finns tre alternativ: någon (oftast mamman) slutar jobba för att stanna hemma längre med barnet, någon annan får ta hand om barnet, eller man får sätta barnet på spädbarnsdagis.

Alternativ ett finns ju inte på kartan, dels för att vi inte skulle ha råd att leva på bara en lön och dels för att vi båda gillar att jobba med det vi jobbar med och skulle bli olyckliga och frustrerade om vi inte fick göra det. Alternativ tre känns inte heller så lockande. Gärna dagis, men någon gång efter ettårsdagen. Då återstår alternativ två, där denna någon antingen är en person man anställer (nästan alltid en kvinna, nästan alltid för jättelite pengar), eller en släkting som hjälper till gratis (nästan alltid farmor/mormor). Vilket gör att man försätter någon annan i en klassisk kvinnofälla.

Åh. Vad ska man göra?

Men det vi kan dela lika på - vakennätter, blöjbyte, matning och sånt - har vi sagt att vi i alla fall ska dela rakt av. Både för vår och barnets skull. Det tror jag att vi kommer att göra också.

----------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar och inlägg två om städning.

Den stora lilla världen

Jag och Juliana på en ö i Nordmalings skärgård sommaren 2006

Världen, som egentligen är jättestor, känns så himla liten ibland. Så fort det händer någon stor katastrof någonstans så är det nästan omöjligt att inte ha någon personlig koppling till platsen.

Och visst, katastrofer är inte mer eller mindre viktiga beroende på om man personligen känner någon drabbad eller inte, men de berör mer när man undrar om ens vän har klarat sig.

Så igår när jag vaknade upp till nyheten att Japan drabbats av sin värsta jordbävning på 100 år, och dessutom en tsunami, gick mina tankar direkt till en av mina allra bästa colombianska vänner. Juliana pluggar en masterutbildning i Tokyo.

I förrgår åkte hon upp i bergen utanför Kyoto till en spirituell retreat i tio dagar, och hon är helt avskuren från all kontakt med omvärlden. Jag tror inte ens att hon har någon aning om omfattningen av katastrofen ännu. Hur som helst, hennes familj har kontaktat centret där hon är och bekräftat att hon mår bra.

Men världen, alltså. Japan, som en gång i tiden var ett konstigt land jättelångt bort är nu ett land som jag har en direkt personlig relation till. Precis som så många andra länder på jorden.

Världen har blivit väldigt liten.

Skräpväder

Jag säger som Elisabeth:
Bogotá ditt skräp, jag älskar dig men sluta regna någon gång!

Alltså verkligen, det här regnandet. Inte okej. Det ständiga frysandet inomhus. Man blir less.

Jag drömmer om dagen då uppsatsen är inlämnad. Det är inte länge kvar nu. Och efter det är det inte länge kvar tills vi drar iväg med vännerna över helgen till solen och den tropiska värmen som är bara några timmars bilresa bort från det här kallhålet där de en gång i tiden beslöt sig för att anlägga huvudstad. I mitten av april ska jag ligga vid den här poolen och göra absolut ingenting annat än att njuta av att jag äntligen är uppsatsfri:

Det ska bli hur skönt som helst. In your face, Bogotáregn!

Men ja, sen när man går runt och gormar som mest över det eviga regnandet och kylan, och över att man bor i ett jäkla u-land där de inte ens kan bygga ordentliga hus med till exempel tvåglasfönster, fönsterlister och riktiga ventilationssystem istället för ett galler rakt ut i utomhusluften, ja då kanske man promenerar längs gatan och möter en man som går barfota och bara har en uppklippt sopsäck som skydd mot regnet. Och så kommer man att tänka på alla de människor i den här stan som inte har ordentliga hus på riktigt. Som inte kan välja att inte gå ut när regnet öser ner. Som inte har ett tjockt duntäcke för att inte frysa på natten. Och som definitivt inte kan åka iväg över helgen till värme och poolbad.

Och ja, i jämförelse så lider jag nog inte så mycket ändå. Fast det vore trevligt om det ville sluta regna hela tiden. För allas skull.

Hur hamnade jag i Colombia och hur länge blir jag egentligen kvar?

Johanna kommenterade gårdagens inlägg såhär:

Är lite nyfiken bara, åkte du dit helt själv, eller kände du nån där? Hur länge planerar du att stanna?

Den långa versionen börjar i Uppsala, 2001. Jag hade just flyttat dit och det var ju inte hemstaden Umeå, men jag ville ändå längre bort än så, ut i världen. Där lärde jag känna en vän som tipsade om en intressant kurs i Chile, och jag som egentligen helst ville till Afrika och inte alls var lockad av Latinamerika tänkte att jo, men den låter väl rätt spännande ändå. Och åkte. Då åkte jag med en kompis, men när kursen var slut och alla åkte hem bestämde jag mig för att stanna ännu ett halvår, och jobba som engelskalärare.

Jag hade nog redan då förälskat mig i Latinamerika.

Sen åkte jag tillbaka till Uppsala och fortsatte plugga, men så fort jag fick chansen åkte jag till Sydamerika. Så det blev en mfs-uppsats i Argentina, en praktiktermin på UNFPA i Buenos Aires och sen när jag tog examen i Sverige bestämde jag mig för att åka "på riktigt".

Jag sålde mina möbler, packade två resväskor och köpte en enkelbiljett. Jag visste när jag åkte att jag ville läsa min master i genusvetenskap i Colombia, men det var för sent att söka, så jag åkte till Argentina först. Där jobbade jag ett kort tag på vandrarhem, och sen fick jag jobb på UNFPA igen. Jag bodde i Argentina ett år, och därifrån sökte jag och kom in på masterutbildningen i Colombia.

Så ett år senare var det dags att packa resväskorna igen och köpa ännu en enkelbiljett. Det var i januari 2008.

Jag kom själv, men jag hade varit i Colombia ett par gånger tidigare, så jag kände folk sedan innan. Och i Latinamerika generellt och Colombia speciellt är det inte alls svårt att lära känna människor och få vänner. Spanska kunde jag också, det lärde jag mig under året i Chile dit jag kom utan att kunna ett endaste ord.

Nu är det mars 2011 och det har hunnit bli sammanlagt sex år i Latinamerika i olika omgångar och jag är inne på fjärde året i Colombia. Jag vet faktiskt inte hur länge jag kommer att stanna. Kanske jämt, kanske flyttar jag hem till Sverige någon gång, kanske hamnar jag någon helt annanstans. För tio år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle hamna i Latinamerika, än mindre Colombia, vem vet var jag är om tio år.

Men rent konkret så tänker vi, Oscar och jag, att det blir nog Sverige någon gång inom en halvsnar framtid, i alla fall ett tag, ett år eller så. Sen får vi se.

Askonsdag

Idag är det ju som vi alla säkert vet askonsdag, som inleder fastan som varar än till påska.

Jag minns första gången jag var i Colombia i påsktider och promenerade på gatan en dag som visade sig vara askonsdagen. Först trodde jag att människan jag mötte hade råkat få smuts i pannan. Sen upptäckte jag att en massa folk gick omkring med samma klet.

Det är ett kors av aska, som man får satt i pannan av en präst. Så på askonsdagens morgon tar många en sväng förbi kyrkan innan jobbet för att få sig sitt askkors, för i Colombia är många katoliker inte bara på pappret utan även i praktiken.

Själv har jag ju ingen större koll på det här med religiösa företeelser, så jag kan inte säga riktigt vad det symboliserar det där med ett kors av aska i pannan, men så mycket vet jag att nu är det nedräkning till påsk, som ju är kanske den viktigaste katolska högtiden. Och från och med nu fram till och med någon av påskhelgdagarna är det fasta, vilket i Colombia innebär att man inte får äta rött kött om man är en god katolik. Det skulle ju kunna innebära ett uppsving för vegetarisk mat, men det innebär snarare ett uppsving för substituten fisk- och kycklingburgare, till exempel. Jag drar i alla fall mitt strå till stacken för att hålla religionen vid liv och avstår helt från döda djur. Tänk vad påven skulle bli nöjd om han visste.

8 mars på colombianskt vis

Här i Colombia har internationella kvinnodagen - en feministisk kampdag - på något sätt tagits över av patriarkatet och kommersialismen och blivit en slags motsvarighet till alla hjärtans dag eller mors dag, där folk går runt och gratulerar alla sina kvinnliga vänner på "deras dag", männen köper blommor till sina fruar och kvinnor på olika arbetsplatser landet runt får presenter eller gratulationer från chefen.

Det får det att krypa i mig. Grattis till vad, undrar jag:

• I Colombia tjänar kvinnor i genomsnitt 20% mindre än män
• I Colombia är abort endast tillåten vid våldtäkt eller incest, vid fara för kvinnans liv eller hälsa, eller om fostret inte kommer att överleva. Men även då är det extremt svårt.
• I Colombia dödas en kvinna var sjätte dag av sin partner.
• I Colombia används kvinnors kroppar som vapen i konflikten, och våldtäkt är en av de främsta anledningarna till att kvinnor tvingas fly.
• I Colombia är endast 14% av kongressledamöterna kvinnor.

Till exempel. Är det det ni vill gratulera till? Eller vad menar ni egentligen?

Uppdatering: Lite andra fina vänner här i Colombia har också skrivit om det här med hur 8 mars funkar i det här landet: Elisabeth, Katarina på sin egen blogg, Katarina på fredsobservatörernas blogg och Hanna & Balder.

Jämställdhet i vardagen: Städning

När det kommer till städning blir det en del kulturkrockar i vårt hushåll. Inte för att vi tycker olika om hur det ska delas upp, där är vi båda med på att dela lika, naturligtvis. Men, Colombia är klassskillnadernas och uppassandets förlovade land, och alla som har råd anställer en hemhjälp, åtminstone en gång i veckan.

För mig bär det emot något alldeles enormt, på alla plan. Jag kommer inte överens med tanken på att ha en främmande människa som går omkring och plockar i våra saker, och jag kan verkligen inte tänka mig att anställa någon utan värdiga anställningsvillkor, vilket innebär sjukförsäkring, pension och semester, förutom lönen.

Och då blir det helt plötsligt inte så billigt längre. För de allra flesta som har hemhjälp betalar en hundralapp i handen och sen är det inte mer med det. Usch och fy, säger jag. Tycker man att samhället är orättvist och behöver förändras måste man faktiskt börja med sig själv, och inte bidra till att cementera de där ojämlikheterna som man säger sig vara emot.

Det håller Oscar också med om, även om man kanske kan säga att det är jag som är mer orubblig i hemhjälpsfrågan.

Hur som helst, så vi är alltså bland undantagen i vår bekantskapskrets som städar vår lägenhet alldeles själva. Det gör vi genom att vi inser att det gått alldeles för länge sedan sist vi hade storstädning och så tar vi itu med det hela alla tre, och städar på tills hemmet är skinande rent igen. Vi har inga speciella sysslor utan gör allt som behövs tills det är klart. Vi har ganska samma toleranströskel och vi tycker att det är ungefär lika jättetråkigt både Oscar och jag, och därför blir det mer sällan än vad som kanske skulle behövas. Men när vi väl gör det så gör vi det ordentligt. Och tillsammans, alltid.

----------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar.

Viktigt meddelande

Mina damer och herrar, härmed presenterar jag stolt:

En färdig Gran plan maestro!

Joråsåatte... Vissa hinner ju färdigt en hel vecka innan utsatt datum. Minsann.

Men innan ni nu går helt i taket och börjar skriva hyllningar till min ära vill jag meddela att detta innebär att jag är färdig med första utkastet. Inte hela uppsatsen. Men ändå. Nu har jag en lunta text på 181 sidor som jag ska läsa igenom och ägna de närmaste veckorna åt att putsa till perfektion.

Snart kommer El gran plan maestro version 2.0 för slutspurten. Den kommer att innehålla saker som genomläsning, dubbelkoll med intervjuer, litteratur och tidningsartiklar, ordnande av källor och allmänt fix.

Men först ska jag fira med en bit kantarellpaj och en semla. Det är jag värd.

Lite bilder från annafirandet

I fredags var det dags för Annas födelsedagsfest. I vanliga fall är mitt sociala liv ungefär noll och inget tills uppsatsen är inlämnad, men vissa undantag måste faktiskt göras i nunnelivet. Ett alldeles självskrivet sådant är när Anna går och fyller 29. Det händer ju inte varje dag, och ett sådant firande kan man ju inte missa.

Bilden blir större om man klickar på den

Eftersom hon bara planerar fira en endaste födelsedag i Colombia inom en överskådlig framtid gällde det att göra det enligt konstens alla regler. Vilket i Colombia innebär att hyra in en parranda vallenata som kommer och spelar vallenato i vardagsrummet som överraskning till födelsedagsbarnet.

Det blev mycket lyckat. Resten av helgen... gissa? Uppsats, uppsats, uppsats.

Jämställdhet i vardagen: Pengar

Inte så mycket pengar som det verkar

Först ut i serien är alltså pengafrågan.

Det är kanske här Oscar och jag är som minst jämställda. Inte när det gäller vem som tjänar vad, men däremot vem som administrerar vad.

Vi har alltid tjänat ungefär lika mycket - ibland har jag tjänat mer, ibland Oscar - så vi har alltid delat rakt av på det mesta. Amorteringar, räkningar och mat delar vi på tre (vi delar ju lägenhet med Andrea också).

När det gäller själva administrationen av hushållets finanser är det jag som håller i trådarna. Lite har det att göra med att till exempel lägenheten har vi köpt med hjälp av ett lån från mina föräldrar, så det blir ju liksom enklast att jag sköter hela avbetalningsbiten, men mest har det kanske att göra med att det faktiskt är jag som är bäst på sånt i vår lilla familj (Oscar skulle nog också hålla med om ni frågar honom). Och så lite att jag har ett visst kontrollbehov och lite svårt för att släppa ifrån mig ansvaret för just det.

Oscar och jag har ibland lite olika syn på det här med spara och slösa, så medan jag får ont i magen av att inte ha några besparingar tycker Oscar inte att det är något större problem att handla på avbetalning med kreditkortet. Som tur är tycker vi båda att jag ändå har mest rätt, för det mesta. Så vi har ett gemensamt sparkonto (i mitt namn) där vi sätter av pengar varje månad, och vi har ett kreditkort (i Oscars namn) som vi använder så lite det går.

Vi är inte så noga med mitt och ditt när det gäller pengar, och lånar aldrig av varandra. Har jag slut så får jag av Oscar, har han slut får han av mig. Eller så betalar den ena lite mer när den andra har det knapert i kassan. Det jämnar liksom ut sig i längden, tycker vi båda. Egentligen tycker jag att det enklaste är att helt enkelt ha ett gemensamt konto, och det kanske vi har någon gång i framtiden, men än så länge går det alldeles utmärkt som vi har det.

Oavsett att det mest bara är jag som har koll på ekonomin i huset och vet när räkningarna ska betalas och hur mycket pengar vi har på vårt sparkonto så fungerar vår uppdelning finfint för oss och gör att vi aldrig bråkar om pengar. Det känns ändå som huvudsaken.

Codensa och jag, round femtielva

Ni kommer kanske ihåg min historia med Codensa, elbolaget som jag älskar att hata?

Efter förra inlägget bestämde jag mig för att ta till en ny taktik, nämligen att skriva brev. Colombias företag och myndigheter tycker att det här med brev är mycket viktigt, gärna med många stämplar på. Skriver man ett brev så måste de enligt lagen svara inom femton arbetsdagar.

Så jag skrev alltså ett brev där jag förklarade hela historien och krävde att de skulle avsluta extrakontot omedelbums.

Drygt femton arbetsdagar senare gick jag till Codensa för att hämta upp mitt skriftliga svar (de hade skickat det, men eftersom jag inte var hemma mitt på dan när de kom för att lämna över det personligen fick jag stå mitt kast, tydligen, och hämta upp det personligen på deras kontor).

Svaret var ett två sidor långt brev där det stod ungefär såhär: "blablablabla (=lång redogörelse för exakt alla räkningar vi fått, hur mycket pengar de var på och alla tillgodobetalningar) blablabla, avslutandet av kontot är under process".

Men tack för det, goddag yxskaft, det är ju precis vad ni sagt varenda gång jag gått dit eller ringt.

Idag kom nästa elräkning.
I två exemplar.
Jag blir tokig.

Och fortsättning följer.

Jämställdhet i vardagen

För ett tag sen var det ett par bloggar runtom på nätet som skrev om jämställdhet i vardagen. Ni vet, man liksom pratar så mycket och i stora vida samhällstermer är det så himla lätt att tycka, men det är ibland lite svårare att göra, när det kommer till vardagspraktiken i ens eget liv.

Jag råkar ju tycka att sånt här är bland det intressantaste som finns, så jag tänkte sent omsider haka på med mina egna reflektioner hur det funkar det här med att leva jämställt i vardagen i ett land som inte är särskilt jämställt alls och där ämnet knappt finns på den politiska agendan. Den närmaste tiden kommer det en del inlägg på temat, alltså.

----------

Ursprunget till min idé att hänga på (vars uppdelning jag kanske kommer att följa) finns här: inledningen, pengarna, städningen, barn, maten, disken och tvätten, klyschorna och måste allt vara millimeterrättvist?

Lulo

Apropå Annas exotiska frukt-frukost var det längesen jag skrev om någon ny colombiansk frukt, och det finns ju massor kvar att berätta om.

Nästa på listan är alltså lulo, en annan av mina absoluta favoriter (och nej, jag har ingen aning vad den kan tänkas heta på svenska, men i Ecuador kallar de den tydligen för naranjilla. Kärt barn har många namn).

Det är en lagom stor och rund gul-orange frukt med ett ganska mjukt skal och syrligt grönt fruktkött inuti. Jag läser på Wikipedia att det är en art i familjen potatisväxter, vilket låter jättekonstigt, men vad vet jag om biologi. Inte mycket alls, faktiskt.

Den smakar inte alls som potatis i alla fall, snarare som ja, som syrliga frukter brukar smaka. Det är inte riktigt en frukt som man äter bara sådär, utan oftast intas den i juice-form. Då är den grön och en av de godaste juicer som går att uppbringa. Och gör man den på hälften lulo och hälften passionsfrukt blir den helt magisk.

Tidigare har jag skrivit om granadilla och om pitaya

Grattis, Anna!

Idag fyller Anna år.

Jag råkar veta att hon önskar sig en bricka med exotiska frukter till frukost på morgonen, och jag gissar att hennes pojkvän kirrar den biffen, men hur som helst så bidrar jag lite här med en virtuell fruktbricka:

Ikväll går vi ut och äter födelsedagsmiddag, och imorgon kväll blir det födelsedagskalas enligt konstens alla regler.

Firande i dagarna två som det sig bör när man fyller 29.

Grattis Anna på födelsedagen!