Mi primera visita a Colombia

Mitt första besök i Colombia
Colombia en Suecia har önskat rubriken.

Jag landade för första gången på El Dorado-flygplatsen i Bogotá i slutet av juni 2005. Det var första gången jag var i Colombia, men inte första gången jag var i Sydamerika. Jag hade redan bott ett år i Chile, och några månader i Argentina och pratade spanska och trodde att jag kunde kulturen. Men Colombia var något helt annat än länderna i söder. Jag förstod till en början nästan ingenting av vad någon sa, den colombianska spanskan var helt annorlunda än de dialekter jag var van vid.

Men jag älskade det.

Jag hade kommit hit för att vara stab på ett seminarieläger med CISV, som jag skrivit om förut.

Förutom några inledande dagar i Bogotá bestod min allra första colombiavistelse av en månad på en lantgård utanför byn Sutatausa med 4700 invånare, nio mil från Bogotá.

Lägret var fantastiskt, såklart, det är alla CISV-läger. Där lärde jag känna många människor som än idag är mina vänner, även om jag då inte hade en aning om att jag två och ett halvt år senare skulle landa på El Dorado-flygplatsen igen, den gången med en enkelbiljett för att stanna.

Bland annat lärde jag känna Camilo, som pluggade på Universidad Nacional. En av de där inledande dagarna i Bogotá tog han med mig till universitetet och jag blev helt förälskad. När jag sedan väl bestämde mig för att leta efter masterutbildningar i Sydamerika var Colombias Universidad Nacional en självklar kandidat.

Men hur som helst, allt det visste jag som sagt inte den där första gången jag kom till Colombia för en månad i Sutatausa.

En månad senare satte jag mig på bussen för att backpacka mig söderut genom Sydamerika till Argentina där jag skulle göra ett halvårs praktik på FNs befolkningsfond, UNFPA. På den tiden tänkte jag att det kanske var Argentina jag skulle stanna i.

Zapote

Åter till temat exotiska frukter i Colombia*. Den här gången är det zapotens tur.

Zapote är en frukt som inte ser mycket ut för världen. Även om den växer på träd liknar den till det yttre snarare någon slags underjordisk rotfrukt som är mer nyttig än god.

Inuti, däremot, är den orange, saftig, mjuk och väldigt god. Största nackdelen med zapoten är att den eventuellt är den trådigaste frukt som existerar. Det är omöjligt att äta en zapote utan att sisådär hälften av den fastnar i tänderna.

Som tur är går det ju att göra juice av den istället.

Enligt min allsmäktiga fruktbok som jag köpte av en ambulerande försäljare på bussen en gång för längesen har zapoten dessutom fantastiska näringsmässiga egenskaper i form av A-vitamin, askorbinsyra, järn, niacin, kalcium, fett, vatten (ja, det är med på listan), protein, kolhydrater och fosfor.

Vad mer kan man behöva?


* Andra frukter jag skrivit om tidigare är granadilla, pitaya, lulo och tomate de árbol.

Mammaliv från den colombianska landsbygden

Julia Svanberg är en skön tjej som åkte till Colombia för en massa år sen och stannade kvar. Här fick hon tre barn och en man och bosatte sig i en liten by i en helt annan del av landet. Hon frilansar ibland för lite olika tidningar och skriver fantastiskt bra.

Hon har bloggat ett tag, men nu har hon bytt adress och startat en alldeles ny blogg på resemagasinet Äventyr. Mammas Machete heter bloggen som alla borde läsa:

Klicketiklick!

Hur köper man mat i Colombia?

När jag hittade den googlingen i besöksstatistiken tänkte jag först: Men herregud. Som tur var tänkte Fialotta lite längre och sa att det kanske är någon som är nio år och håller på med ett skolarbete som googlar så.

Så måste det naturligtvis vara.

Hej, nioåring!
Egentligen fungerar det ungefär som i Sverige att köpa mat i Colombia. Man går till affären, lägger de varor man vill ha i kundvagnen, går till kassan och betalar. Klart.
Men det blir ju ett himla kort skolarbete, och det är ju kanske intressantare med det där som inte är som i Sverige.

Exito är en av Colombias största kedjor med mataffärer

Till exempel finns det inte riktigt samma varor. Det mesta är sig likt, men det finns vissa saker som är typiskt svenska (ostkrokar, lösgodis, falukorv, lingonsylt och lite sånt) som man inte hittar på en mataffär i Colombia. Och det finns annat som man inte kan köpa i Sverige. Sen ser det lite olika ut också. I Colombia äter man till exempel massor av ris, så det är oftast en hel hyllgång med bara ris.

I kassan kan man betala med kort eller kontanter, men man betalar alltid till kassörskan, självscanning finns inte i Colombia.

Dessutom finns det oftast en person som packar ens kassar (står det ingen där packar kassörskan kassarna och de som står i kö får vänta). De som packar kassar är oftast tonåringar som har det som extrajobb. De får ingen lön, utan allt de tjänar är dricksen de får av kunderna. Vanligast är att ge 100 eller 200 pesos vilket är ungefär 35 eller 70 öre. De kan även bära hem ens kassar, då ger man lite mer i dricks.

I stora städer är det vanligast att handla på supermercados, alltså mataffärer ungefär som i Sverige. Men det finns också andra sätt att handla mat. Till exempel finns det ganska många marknader (Paloquemao i Bogotá är en sådan) och små specialiserade affärer där man handlar var sak på sin affär. Frukt och grönt på grönsaksaffären, kött på köttaffären, ost och mjölk på mejeriaffären, och så vidare.

Det var väl det.

Lycka till med skolarbetet!

Politik på colombianskt vis

Politiken i Colombia är helt absurd, men i alla fall aldrig tråkig. Det händer alltid något nytt som överträffar vad man trodde var möjligt. Och argumenten som används i de politiska debatterna. Man baxnar.

Här är de, senatorerna och deras rådgivare.

Till exempel idag, då jag ägnade förmiddagen åt att lyssna på en debatt i senaten. Konservativa partiet har föreslagit att konstitutionen ska ändras så att artikel 11 "Rätten till liv är absolut. Det ska inte finnas dödsstraff" istället ska bli "Rätten till liv är absolut och ska få samma skydd från befruktningen till den naturliga döden. Det ska inte finnas dödsstraff".

Anledningen är såklart att de inte står ut med tanken att kvinnor som blivit gravida efter en våldtäkt, eller vars graviditeter innebär hot för deras liv eller hälsa, eller vars foster inte har möjlighet att överleva utanför livmodern, ska ha rätt till en laglig och säker abort, som är fallet idag.

I slutändan bestämdes det att debatten ska skjutas upp en eller två veckor, eftersom de som motionerat mot lagförslaget inte var närvarande.

Men alltså, debatten som hanns med innan det beslutet togs. Man tar sig för pannan.

Senatorn som presenterade lagförslaget försvarade det bland annat med följande argument (det är helt sant, jag skulle inte kunna hitta på såna extrema dumheter ens om jag ville):

• Våldtagna kvinnor ska inte behöva "utsättas för" abort. Detta skapar bara ytterligare trauman för de stackars kvinnorna. Dessutom bidrar inte en abort på något sätt att återupprätta hennes heder. (Ja, han använde ordet "heder")
• Apropå trauma så visade han siffror från en mycket vetenskaplig undersökning angående alla hemska psykiska konsekvenser en abort får för kvinnor, såsom alkoholism. Till exempel begår 35% av alla kvinnor som gjort abort självmord.
• Nuförtiden har läkarvetenskapen avancerat så mycket att det inte finns några problem som inte går att lösa. Dessutom har även de fattigaste kvinnorna tillgång till förstklassig vård i Colombias välfungerande sjukvårdssystem. (Personligen undrar jag över hur den moderna läkarvetenskapen till exempel tillverkar hjärnor till foster med anencefali)

Efter utläggningen av denna kaliber visades en video, med blodiga, halshuggna, nästan fullvuxna foster som skulle föreställa resultaten av helt vanliga aborter.

Som tur är finns det tänkande människor även i Colombias kongress och en av senatorerna röt ifrån och stoppade visningen.

Men ändå. Såhär ser en helt vanlig abortdebatt ut i Colombias högsta beslutande organ. Man undrar ju om konservativa partiet och deras kumpaner fått reda på att det är 2011 nu. Någon kanske borde tala om det för dem.

Vad tycks?

Jag ledsnade lite på bloggens utseende och bestämde mig för att renovera den. Som tur är har jag ju gått och gift mig med en grafisk designer, så medan jag var på möte hela dagen frågade jag honom om han inte kunde göra en ny bloggheader med lite colombiabilder till mig.

Det kunde han.

Habemus gynekolog

Disclamer: Efter det här inlägget ska jag sluta trötta ut er med gravidsnack ett tag. Lovar.
-----

Ni kanske minns vår jakt på gynekolog? Igår tog jagandet äntligen slut. Vi träffade nämligen Fernando Gómez och tadaa vi gillade honom! Och tadaa han är inte på semester precis när filuren ska födas!

Fernando är en lite barsk men ändå trevlig farbror som verkar kunna sin sak. Han är ju chef för hela gynekolog- och obstetriavdelningen på sjukhuset, så det fattas väl bara annat. Han har dessutom massor av bokhyllor med vetenskapliga gynekolog- och obstetriböcker och foton på sin familj på sitt kontor. Inte en enda bibel eller kors eller tavla på påven så långt ögat når. Det är en mycket viktig detalj.

En intressant grej som händer varenda gång vi varit på gynekologbesök är att när framtida psykoprofylaxkurser och annat kommer på tal spänner gynekologen ögonen i Oscar och säger mycket strängt att "du måste också vara med då".

Det finns ju inte på kartan att Oscar skulle få för sig att inte vara med, men tydligen tillhör det inte vanligheterna, eftersom alla gynekologer känner sig nödgade att komma med så stränga förmaningar. Och ja, det är faktiskt mycket sällan vi sett andra par på till exempel ultraljudsundersökningarna. De flesta är ensamma eller i sällskap av sin mamma eller väninna (ja, det framgår av deras samtal att de inte är ett par). Graviditet verkar tydligen inte vara något som pappan anser sig ha särskilt mycket med att göra.

Magen vecka sexton

Helt plötsligt ser jag inte längre bara tjock ut, som jag gjorde för några veckor sedan, utan faktiskt gravid. Magen är större än vad den verkar på bilden, till exempel kan jag inte längre knäppa knapparna på min jeansjacka.

Typisk flickmage, säger folk i allmänhet. Eftersom de inte kan få veta könet försöker de i alla fall gissa sig till det med hjälp av diverse mycket vetenskapliga metoder.

Vet ni vad det blir?

En liten människa, vill jag helst svara, men oftast gör jag inte det. För det folk undrar över är ju om det blir en flicka eller en pojke. Denna livsviktiga vetskap. Alla tar reda på det i förväg.

Nej, det vet vi inte, och det kommer vi inte att veta förrän runt den tredje mars nästa år.

En del blir rätt ställda av idén att vi inte vill ta reda på könet i förväg. Men hur ska man då veta vad man ska köpa för presenter till baby showern? Jag har fått förklarat för mig några gånger också att det är bäst att vi tar reda på könet i förväg, för annars måste vi ju handla allt när barnet är fött och sånt är ju bra att passa på och förbereda innan.

Ja, för hur i hela friden ska man kunna handla bebissaker om man inte vet om allt ska gå i rosa eller i blått?

Det kan ju omöjligt vara så att det är själva tanken bakom att inte veta innan. Att inte stoppa in barnet i ett fack innan det ens fötts.

Vissa tycker att det är lite spännande och "okej, man kan ju köpa neutrala saker, i grönt och gult". Ja, för ve och fasa om man skulle råka köpa något rosa till en pojke eller blått till en flicka.

Det blir spännande, det här. Fem månader till av att förklara att man faktiskt inte alls behöver veta kön i förväg och att man faktiskt visst kan köpa även rosa och blått alldeles oavsett.

Lite bröllopsfoton

Såhär två och en halv månad senare har vi äntligen fått våra foton. Och nej, det är inte vår fotografs fel, utan vi som varit oförskämt sega med att bestämma oss för vilka av de 1200 bilderna vi helst ville ha.

Men nu har vi gjort det och här kommer ett litet, litet urval. Ni som är vänner med mig på Facebook hittar ett album med 144 foton till om ni inte får nog här.

Här går vi in, till tonerna av "Chapel of love"

Skål

Bröllopsvalsen som var en salsa

På festen

Mer om bröllopet finns här: soundtracket, vigseln, middagen, festen och bröllopsnatten.