En typiskt jättedålig idé

Förutom det där andra så är även detta en bidragande anledning till den låga bloggfrekvensen för tillfället:

Det här med att spilla ut en kopp kaffe över tangentbordet på bärbara datorn, hörrni, det är jättedumt. Ni behöver inte testa det hemma.

Blogg-cliffhanger

Ni har kanske märkt att det är en urusel frekvens på blogginläggen härinne på sistone. Det är inte så att jag har tröttnat, inte alls, det är bara det att jag inte hinner. Det händer nämligen en massa annat spännande i livet nu som tar upp all min tid. Det är spännande grejer och nya planer och jag kan inte berätta något om det ännu.

Så jag gör en klassiker och säger A utan att säga B, men ni får veta tids nog och tills dess får ni hålla till godo med något litet inlägg nu och då.

Jag återkommer.

Ett år och tre månader

Hej Gael,

Nu var det två månader sedan sist, för förra månaden var jag på resa. Det var första gången vi var ifrån varandra mer än en dag. Eller en natt. En hel vecka var jag borta, och vad du straffade mig för det. Det gick hur bra som helst under veckan du bara var med din pappa, men när jag kom hem igen var det som att du insåg att jag varit borta. Det, och amningsavslut och en i raden av alla femtielva förkylningar du haft på sistone (sedan du började förskolan) ledde till VM i utbrott. Det tog en vecka, sen var allt som vanligt igen.

Ja, för vi avslutade amningen också i samband med att jag reste bort. Det gick smidigare än väntat, du ryckte lite i min tröja första dagen jag var hemma, men sen var det som bortglömt. Men du har krånglat med maten på senaste tiden. Plötsligt ville du inte äta mat. Gröt, kex, mackor och frukt har funkat jättebra, men mat har du vägrat. Det har tagit mycket envishet och specialtrix som att gömma maten på skeden under avokado (som du älskar) och på så vis få i dig mat. Din förskola är fantastisk, det var de som kom på avokado-tricket, och efter ett tag började de fasa ut avokadon och nu äter du lunch igen utan några problem alls.

Du är så himla rolig. Du blir bara skojigare och skojigare för varje dag, allt eftersom du upptäcker nya grejer. För ett tag sen lärde du dig att snurra, då började du att stup i kvarten snurra runt, runt, runt tills du blev yr och gick runt som ett fyllo och ramlade. Sen började du titta på allt upp och ned - ställa dig på alla fyra och betrakta världen från en annan vinkel.

Du vill härma allt vi gör. När vi skakar på huvudet skakar du också på huvudet. När vi räcker ut tungan räcker du också ut tungan. När vi "pruttar" med munnen på din mage vill du göra samma sak på oss - och dränker våra magar (eller armar, eller valfri annan kroppsdel) med dregel. Men du är faktiskt bättre än vad jag är på att få till det där pruttljudet.

Du springer. Du klättrar på allt. Du sitter aldrig stilla. Du är världens finaste barn.

Spontanhäng

Något av det jag älskar mest med Colombia är spontaniteten i vardagen. Man behöver aldrig planera något och saker händer av sig självt ändå.

Igår eftermiddag ringde min kompis Abraham som var i närheten av mitt jobb och undrade om han kunde komma förbi och hänga med Gael och mig ett tag. Vi hämtade Gael från förskolan och gick hem till oss för att snacka över en öl som sedan blev två. Medan Gael somnade kom Oscar hem och då blev ölen tre och fyra, och sen rom från Cuba.

Någonstans där instagrammade jag en bild på det hela, och våra grannar som råkade vara på en bar i närheten såg den och dök upp för att vara med på kalaset.

En vanlig fredagkväll i Colombia.

Ikväll ska vi faktiskt på en planerad fest. Vår kompis Santo fyller år och har bjudit in oss med över en veckas varsel, enkom för att hans kompisar med barn (=vi) skulle ha tid att fixa barnvakt och kunna vara med på festen. Men eftersom det är så himla jättekonstigt att bjuda in till fest med över en veckas framförhållning var han sedan tvungen att skicka ett förklaringsmejl förra lördagen till alla som trodde att festen var då - festen är inte idag, den är nästa lördag:

Det är ju mer normalt att det blir fest utan att planera mer än en dag i förväg än att bjuda in med framförhållning.

Hur som helst, nu är dagen inne och Gael ska sova över hos farmor och farfar och vi ska på fest! Med sovmorgon dagen efter! Peppen är enorm.

Mors dag och aborterna

Igår var det mors dag här i Colombia. Den firas med pompa och ståt, är i det närmaste helig, och nåde den som inte minst bjuder ut sin mamma på restaurang den dagen. Moderskapet har en stark kulturell ställning i Colombia, och är intimt förknippat med idén om kvinnlighet, lite som om det är först då man blir fulländad som kvinna, och det är det som naturligtvis alla kvinnor innerst inne strävar efter.

Varje kvinnas högsta dröm, jo, tjena.

För går man till statistiken var mindre av hälften (48%) av barnen som fötts de senaste fem åren önskade eller planerade.  29% var önskade, men till ett senare tillfälle, och 23% var oönskade. Av graviditeter som ledde till födslar, alltså. Samtidigt beräknas 44% av det totala antalet oplanerade graviditeter sluta i abort, ungefär 400 000 om året. Av dessa aborter är mindre än en procent lagliga sådana.

I Colombia är abort lagligt i tre fall - när graviditeten är ett resultat av ett sexualbrott, när fostret har sådana missbildningar att det troligtvis inte kan överleva utanför livmodern, eller när graviditeten innebär fara för kvinnans liv eller hälsa (fysisk eller mental).

I teorin skulle nog ganska många av de där fyrahundratusen aborterna passa in i någon av de lagliga omständigheterna. I praktiken är det långt ifrån lika lätt. Trots att konstitutionsdomstolen gång på gång slagit fast att abort i de här fallen är en rättighet och att det därför är en skyldighet för staten att tillhandahålla dessa är hindren många. Felaktig och otydlig information, okunskap, otillgänglig sjukvård, oändliga byråkratiska turer, samvetsvägran, och så vidare, och så vidare. Det finns dessutom starka statliga institutioner som gör allt i sin makt för att stoppa minsta lilla framsteg som görs.

"Vår kropp, vårt beslut" står det på dörren till
mottagningen på sjukhuset i stadsdelen Suba. 

Många försöker inte ens den lagliga vägen, utan söker sig direkt till en olaglig abort. Det är inga problem att få en säker abort utförd av en riktig läkare så länge du har råd att betala för det. För de som inte är lika resursstarka är alternativen mycket osäkrare.

Det finns några ljusglimtar på den ganska mulna himlen ändå. Till exempel godkändes nyss Misoprostol, det vill säga abortpiller, vilket är en mycket säkrare, modernare, billigare och mindre invasiv metod än de traditionella alternativen. I Bogotá upprättades förra året kvinnomottagningar på allmänna sjukhus som är specifikt inriktade på sexuell och reproduktiv hälsa, och som utför lagliga aborter, med vårdpersonal som är specialutbildad i de här frågorna för att se till att kvinnorna får rätt bemötande. Jag var på studiebesök på en av de mottagningarna för någon månad sedan och blev tårögd av ren och skär lättnad. Efter att år efter år jobba i ständig motvind med abortfrågan är det en ren energiinjektion med lite framgång bland alla motgångar.

Varje år den 10 maj fyller abortlagstiftningen år. Det här året var det sju år sedan det totala abortförbudet luckrades upp. I teorin. I praktiken väntar vi fortfarande på genomslaget.

Varje år runt samma tidpunkt, den andra söndagen i maj, höjs moderskapet till skyarna. Samtidigt som tusentals kvinnor vägras rätten att göra moderskapet vara eller inte vara till ett medvetet val.

-----
Jag har tidigare skrivit om abortfrågan i Colombia här och här. För den som vill läsa mer om abortsituationen i Colombia rekommenderar jag starkt rapporten Unintended pregnancy and induced abortion in Colombia från Guttmacher Institute.

Säg mig

Ett av mina bästa colombianska band, Cinemacinco, har i dagarna släppt en ny video. Det är videon till låten Dime (säg mig) och som vanligt andas både musik och video så himla mycket Colombia, på det allra bästa sättet, att den får mig att känna att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån.*

(På stillbilden ser ni till vänster Alejo, en av våra närmsta vänner, både bokstavligt - vi bor grannar - och bildligt)

-----
* Sen tänker jag på familjen och vännerna och föräldraförsäkring och subventionerad förskola och gratis skola och sjukvård och barnbidrag och ljusa sommarnätter och vintrar med snö och tänker att jo, kanske ändå. Men ni fattar.

Här, här, här och här har jag skrivit om Cinemacinco förut.

Laglydig i trafiken

Det här med trafiksäkerhet har en helt annan innebörd i Colombia. Trafikregler, inklusive rödljus, ses mer som en rekommendation än som ett påbud.

Stilstudie av bältesklämma i en
taxi jag åkte med igår.

Säkerhetsåtgärder, som bilbälte eller hjälm till motorcykel, används av många mest för att de måste, annars får de böter, inte framför allt för att de faktiskt skyddar. Därför är det inte ovanligt att se motorcykelåkare med hjälmen bak på huvudet, eller utan att ha knäppt fast den under hakan. De följer ju lagen, vilket är det viktigaste...

Samma sak är det med bilbälte. Det är bara lag på att använda bilbälte i framsätet, så i många bilar finns inte ens bälten bak. Spännena i baksätet där bältet ska knäppas fast är ofta nedknölade under sätena, de är ju ändå bara i vägen och blir obekväma om man skulle råka sätta sig på dem. Vad skulle man ha bälte till bak, när man bara får böter om man inte använder bälte i framsätet.

Taxi- och busschaufförer verkar tycka att det är extra jobbigt att tvingas sitta fastklämd bakom ett bälte hela långa dagen. Därför har de uppfunnit en speciell bältesklämma. Den funkar såhär: Du drar ut bältet tillräckligt långt så att det ligger helt löst över kroppen, sen sätter du fast klämman så att bältet inte kan åka tillbaka in igen. För extra effekt kan du låta bältet bara ligga över dig utan att faktiskt sätta fast det i spännet.

Voila! Grattis, nu följer du lagen men slipper skydda dig på riktigt mot trafikolyckor...

Det här med färger...

Köpte en potta till Gael igår. Upptäckte i kön att det visst var en tjej-potta! Stackars Gael som måste lära sig bajsa på en rosa potta, hur ska detta sluta?