Ett år

Hej Gael,

Nu har du fyllt ett år. Ett år! Ett helt år! Det har varit både det kortaste och det längsta året i mitt liv.

Veckan innan din ettårsdag började du på förskolan. Du stormtrivs. Såklart, social och aktiv som du är. Dessutom har ju förskolan en lång och bred trappa och ett bollhav. Två av dina favoritaktiviteter är ju att klättra i trappor och att leka med bollar. Dina ögon lyser upp när vi kommer dit och du vill kasta dig ned i bollhavet direkt.

En mindre bra grej med förskolan är att du har blivit så himla snuvig. Du har ju nästan alltid varit kärnfrisk, men sedan du började har du gått och snorat och snorat och snorat. Vi hoppas att du ska ha byggt upp lite mer antikroppar snart så du blir lite mer motståndskraftig mot alla virus. Det är inte lätt, för du tycker om att dela med dig. Trycka in din napp i andras munnar, och sånt. Optimal virusspridning, alltså.

Du är glad för det mesta. Du älskar sånt som låter - trummor, marackas, tamburin, eller vad som helst som går att banka i golvet för att föra oväsen. Gosedjur, däremot, är du helt ointresserad av. Det är mycket roligare att plocka ur än att stoppa i, och allt som ligger på bord och stolar i grabbhöjd måste genast rivas ner på golvet.

Även om du nuförtiden har sex tänder, två uppe och fyra nere är du inte så förtjust i att tugga saker (förutom kex, du skulle kunna leva på kex). Det är nog kanske mer tänder på gång för du dreglar som ett helt vattenfall, och kanske gör det ont att tugga? Mest av allt tycker du om gröt. Det äter du morgon och kväll.

Du kan peka och du kan klappa händerna, och det gör du ofta och gärna. Men ditt bästa trick hittills: Du går! Du har tagit två-tre steg ganska länge, och så plötsligt två dagar efter din födelsedag tog du dina vanliga två-tre steg och sen fortsatte du med ett till och ett till och ett till... Du föredrar fortfarande att hålla i en hand, eller gå längs väggar och bord, men ändå. Du kan gå nu!

Älskade barn, tack för att du varit hos oss ett helt år redan:

 
Feliz primer año Gael from Oscar Amaya on Vimeo.

Föräldramöte

I lördags slogs jag än en gång av hur stora kulturella och sociala skillnader det finns i Colombia. Vi hade nämligen föräldramöte på Gaels förskola och jag kom att tänka på de inlägg Mammas Machete-Julia skrivit på sin blogg om föräldramötena på hennes barns skola i byn Allmänningen i nordöstra Colombia (ni hittar dem här, här och här). Det är som om vi inte bodde i samma land.

Oscar som Don Quijote

På vårt första föräldramöte (hur många vuxenpoäng är det att gå på sånt?) fick vi ingen sexualundervisning, och inte heller var det någon insamling till material eller för att rusta upp förskolans lokaler.

Istället fick vi höra om temat (Don Quijote) som förskolan ska jobba med i år inför avslutningsföreställningen i november. Vi fick se lite av teateraktiviteterna de gör och höra på lite av den specialskrivna musiken till temat som barnen sjunger på sångstunderna. Sen samlades i smågrupper, med föräldrarna till barnen i samma grupp som våra (Gael går i minsta pluttgruppen med de andra ett-till-ettochetthalvtåringarna) för att diskutera vad vi tyckte och om vi hade några frågor. Som en integrationsaktivitet och för att själva prova på temat fick sedan varje grupp hitta på en liten Don Quijote-inspirerad sketch att spela upp för de andra.

Men det var inte så mycket det utan diskussionen i storgrupp efter allt detta som fick mig att känna att jag bor väldigt, väldigt långt från Allmänningen.

Frågorna och diskussionen handlade nämligen nästan uteslutande om det problematiska i att Don Quijote har ett svärd och hur temat med vapen och våld skulle behandlas i arbetet med barnen. Vi vill inte att våra barn leker med vapen. Och det problematiska i att i Don Quijote porträtteras vissa förlegade föreställningar om relationer mellan könen och hur detta skulle åtgärdas för att inte riskera att förmedla unkna könsroller till barnen. Hur ska vi undvika att flickor socialiseras in i prinsessrollen?

Nej, det finns inga genusdagis i Colombia, men åh vad lättad jag ändå kände mig efter mitt första riktiga möte med de människor som uppfostrar mitt barns lekkompisar.

HBT i Colombia

Jag fick en fråga från Emme:

Hej Annika!
Har aldrig kommenterat tidigare men är faktiskt en väldigt trogen läsare och missar ingenting du skriver, tycker dessutom att er bebis är det sötaste jag sätt! Jag tänkte fråga dig ur ett svenskt perspektiv hur du ser på homosexuellas situation i Colombia? Fungerar det att leva som ett "gift" homosexuellt par? Är själv gift med en colombianska men vi valde att bosätta oss i Sverige av den här anledningen men tyvärr ger våra utbildingar oss inte en bra arbetsmarknad i Sverige men stor i Colombia. Planen var att flytta dit när vi skaffat våra barn (vilket enligt min fru är ingaaa problem att leva som lesbiska med barn tillsammans) Jag är dock spektisk även om jag gärna vill flytta till Colombia, så nu tänkte jag fråga dig! Är det rimligt eller skulle vi bara utmana ödet?
Tack för en jättebra blogg!!
Emme

-----

Hej Emme!

Även om Colombia har avancerat rätt mycket när det gäller HBT-personers lagliga rättigheter på senare år så finns det fortfarande rätt mycket kvar att göra.

Samkönade par har rätt att registrera unión marital de hecho, vilket är ungefär som att registrera samboskap. Det kan såväl hetero- som homosexuella par göra, och det ger ungefär samma rättigheter och skyldigheter som äktenskap. Det finns flera domar från konstitutionsdomstolen som fastslår homosexuellas rättigheter till sådant som att ens partner får vara förmånstagare till sjukförsäkringen, pensionen, osv.

Däremot är äktenskap fortfarande reserverat för heterosexuella par. Just nu finns ett lagförslag i kongressen för att göra äktenskapet könsneutralt, men motståndet är rätt hårt, Colombia är ett väldigt konservativt land. Detta lagförslag kommer efter en dom i konstitutionsdomstolen från 2011, där domstolen slog fast att samkönade par utgör familjer (precis som heterosexuella par) och att kongressen bör anta lagar som garanterar deras rättigheter som familj.

Adoption är inte tillåtet i nuläget. Det finns ett fall som är uppe i konstitutionsdomstolen som handlar just om två lesbiska kvinnor som har en dotter som de fått genom insemination, dvs hon är biologisk dotter till ena mamman. Den andra mamman har ansökt om att adoptera henne, vilket har avslagits i flera instanser och är nu som sagt uppe i konstitutionsdomstolen. Där har fallet fastnat i det byråkratiskt-politiska maskineriet sedan två år tillbaka. Här finns en dokumentär om deras fall. Utfallet borde bli positivt, men tills det bestäms eller om det inte blir positivt så är inte adoption tillåten i Colombia. Så ur den lagliga aspekten har ju inte barnen alla de legala garantier som de skulle ha i Sverige.

I vardagslivet tror jag att det inte är så problematiskt, OM ni bosätter er i Bogotá eller eventuellt Medellín. Här finns progressiva förskolor / skolor, här finns utrymme, mycket mer än i mindre städer i landet där vardagshomofobin är mycket starkare.

Boende i Bogotá

Hej alla ni googlare som hittar hit via sökningar som "flytta till Colombia", "bostad i Bogotá" och liknande.

Nu ska ni få två jättebra tips.

Det finns en facebookgrupp som heter Bogotá Short Term Rentals där folk som vill hyra ut rum/lägenhet eller som söker bostad publicerar sina annonser. Det dyker upp nya annonser där nästan varje dag, oftast är det delade lägenheter, vilket ju är praktiskt om man dessutom vill lära känna lite folk i stan.

Det andra tipset är en sida som heter Airbnb som har annonser med möblerade lägenheter och rum till uthyrning över hela världen. Finns massor i Bogotá, och säkert i andra colombianska städer också, kolla in!

PS Alla ni som googlar er hit för information om Colombia - här har jag samlat allt jag skrivit tidigare.

Födelsedagskalas

Idag ställde vi till med kalas för Gael. Vi började egentligen firandet av hans födelsedag redan förra helgen tillsammans med våra vänner - det skulle vara picknick men det blev brunch på Crepes & Waffles istället, för vädrets makter var inte riktigt på vår sida.

Tjocka släkten

Hur som helst, idag var det släktens tur. Vi hade bjudit in Gaels farmor och farfar och farbror och så Oscars morbröder och mostrar - släkten på Oscars pappas sida bor inte i Bogotá.

Jag hade bakat fikabuffé på svenskt vis, vilket alltid imponerar i Colombia, och vi bjöd på tårta, bullar, kladdkakemuffins och chokladbollar.

Gael fick jättefina presenter, till exempel en regnkappa och matchande paraply, vilket är passande med tanke på Bogotás klimat.

Kalasets huvudperson var dock rätt ovetande och obrydd om allt som pågick runtomkring honom. Nästa eller nästnästa år blir det andra bullar. Då måste vi nog styra upp piñata och fiskdamm.

Hipp hipp hurra

Igårkväll för ett år sedan låg Oscar och jag i en sjukhussäng och väntade på igångsättningen av förlossningen som skulle börja i morse för ett år sedan. Vid lunchtid idag för ett år sedan kom du ut med kejsarsnitt istället.

Idag för ett år sedan. Dagen då världens bästa bebis kom till världen. Det känns som igår och det känns som att det har gått en halv evighet sedan dess.

Igårkväll stekte jag pannkakor till pannkakstårtan som världens bästa bebis skulle få till födelsedagsfrukost. I morse väcktes vi av en leksugen ettåring.

Pannkakstårta som han äter själv, ett nytt pussel i paket som han river upp på egen hand och födelsedagshälsning från mormor på skype som han skrattar åt och vinkar till.

En helt annan bebis på bara ett år. Men fortfarande världens bästa.

Gräset är alltid grönare

Vårt kryddskåp som äntligen ska komma till användning

I stort sett sedan Gael föddes har vi i princip inte behövt laga mat överhuvudtaget. När jag var mammaledig kom Lebys hem till oss en gång i veckan och lagade matlådor, och sedan jag började jobba har antingen Lebys eller Oscars mamma lagat mat varje dag medan de tagit hand om Gael och dessutom lämnat matlådor.

Det har ju varit en enorm lyx, såklart. Jättebekvämt. Jag kommer garanterat tids nog att sakna enkelheten i att alltid komma hem till lagad mat.

Men samtidigt. En av de bieffekter jag verkligen sett fram emot med Gaels förskolestart är att vi äntligen får laga vår egen mat. Variera ingredienser. Inte äta ris varenda himla dag. Laga mat med smak av fler kryddor än salt, peppar och koriander.

Från och med förra veckan började vi använda oss av den helt fantastiska sidan Vad ska vi äta idag? och följa deras veckomatsedel. Det är inte alltid helt lätt att hitta alla ingredienser i Colombia men det som inte finns improviserar vi fram alternativ till. Det blir så himla gott. Och faktiskt, än så länge, är det roligt att laga mat.

Livet på en kontinentalspricka

I morse satt jag på golvet och höll på med en grej på datorn när jag såg hur snöret till gardinen började röra på sig. För en kort stund tänkte jag att något fönster var öppet och att det blåste på snöret, innan jag insåg att det inte bara var snöret, utan alla lampor, allt som hängde löst, som svajade, och hela golvet rörde sig.

På sjuttonde våningen känns jordskalv extra mycket.

Hela Amerikas västkust är ju en enda lång spricka mellan två kontinentalplattor och det skakar lite nu och då. Den här gången var det visst 6,9 på Richterskalan, med epicentrum i södra Colombia. Men så länge det känns sådär milt som det gjorde idag blir jag inte orolig, mer fascinerad. Och alla som bor på en kontinentalspricka vet ju att det är bra med jordskalv lite då och då, så att spänningarna där nere i underjorden pyser ut lite lagom i taget. Det är när det inte skakar på länge som det är dags att börja oroa sig.

Jobba med mig i Colombia?

I år börjar ett nytt spännande projekt på mitt jobb - Global Human Rights Leadership - finansierat av Ford Foundation. Till det projektet söker vi nu en Communications Coordinator, som verkar vara en jätterolig tjänst. Pratar du flytande spanska och engelska och har utbildning/erfarenhet inom kommunikation - sök redan idag, urvalet sker löpande.

Förskolepremiär

På väg till första dagen på förskolan

Om ni undrar varför jag varit lite frånvarande på bloggen den senaste veckan så är det för att vi har varit upptagna med att fixa och greja inför den stora dagen idag.

Måndagen den 4 februari 2013 kan vi lägga till historien som en milstolpe i Gaels liv. Det var nämligen dagen då han började i förskolan.

I morse traskade vi iväg med den nyinköpta förskoleryggsäcken över axeln och allt material nerpackat i vagnen mot Gaels nya ställe.

Han är ju jätteliten, han har inte ens lärt sig gå ännu (men vilken dag som helst nu!) och egentligen hade vi tänkt vänta ett tag till med förskolan, men omständigheter kom emellan så det fick bli nu istället.

Det är nämligen så att Lebys som tar hand om Gael tre dagar i veckan jobbar den andra halvtiden (ordinarie arbetsvecka i Colombia är sex dagar) på mitt jobb. Nu har de bett henne börja jobba halvdagar istället. Det är ju samma halvtid, men annan distribution på tiden.

Trumspelande på musikstund

Oscars föräldrar, som tar hand om Gael de andra två dagarna i veckan kan inte komma halvdagar varje dag, för även om det egentligen inte handlar om så många fler timmar är det ju en helt annan sak att resa tvärs över stan och stycka upp varenda dag än att komma två heldagar i veckan.

Så plötsligt stod vi utan barnvakt till Gael. Lebys har sagt att hon kan säga nej till halvtiden på mitt jobb om vi vill, men det är inte ett ansvar som vi känner att vi vill ta, för det innebär ju att de i så fall anställer någon annan, och om vi då sätter Gael i förskola om några månader eller flyttar till Sverige längre fram så står Lebys helt utan inkomst. Det känns inte riktigt okej att göra i ett land som Colombia som har noll och inget socialförsäkringssystem som låter människor landa mjukt om de blir arbetslösa.

Så Gael fick börja förskolan, och det känns jättebra, faktiskt. Han är ett aktivt barn, och börjar tycka att det är tråkigt att vara hemma hela dagarna, så på förskolan får han nog den stimulans han behöver.

Mellanmål med kompisarna

Förskolans pedagogiska inriktning handlar mycket om lek, och inte om undervisning (vilket det också finns i Colombia, med disciplin och ordning och reda...). De har musik- och konst- och danspedagoger och all möjlig personal som ser till att barnen har det bra. Alla barnen är uppdelade i grupper efter ålder, så ettåringarna är för sig, tvååringarna för sig, osv. och så roterar de mellan aktiviteter, som till exempel en halvtimmes sång och dans, en stunds måleri, anpassat efter deras förutsättningar utifrån åldern. Det är hög personaltäthet, grupperna är inte så stora och det är flera vuxna med i varje grupp.

Summa summarum, det känns tryggt. Han är med välutbildad, specialiserad och engagerad personal, i fina lokaler, med pedagogik som utgår ifrån lust att lära genom lek och inte genom disciplin, osv.

Men precis som allt i Colombia kostar det ju såklart därefter. Årsavgiften är nästan 3700 kronor och på det tillkommer en månadsavgift på 2500 kronor. Det är långt ifrån det billigaste som finns, men också väldigt långt ifrån det dyraste.

Första dagen var helt otraumatisk för Gael såväl som för oss. Vi var med honom fram till efter mellanmålet, sen gick vi, och Gael var för uppslukad av aktiviteterna för att ta särskilt mycket notis om våra försök att säga hej då. När jag hämtade upp honom hade han ätit, sovit, lekt och varit nöjd. Och vi har ju lämnat bort honom under dagarna när vi jobbar sedan han var fyra och en halv månad så gråtfesten över separationen har jag gjort bort för längesen. Nu känns det istället bara positivt att han ska få vara med andra barn och med vuxna som har pedagogisk utbildning. Hur bra som helst.