Åtta år senare: Tack för den här tiden!

Idag för åtta år sedan skrev jag bloggens allra första inlägg. Dags att skriva det allra sista.

Tack för alla de här åren ni har hängt med, läst, kommenterat, tipsat, stöttat. Det är ni som gjort det värt att fortsätta blogga. Men nu är vi i Sverige sedan flera år och det känns inte riktigt lika intressant att blogga om vardagslivet här, för en blogg som ju var en blogg om vardagslivet som invandrare i ett sydamerikanskt land på andra sidan Atlanten.

Ni har varit med när jag lade fram min masteruppsats och sedan tog examen.

Ni var med när det blev två streck på stickan, genom hela graviditeten och när Gael föddes.

Ni var med när Oscar och jag gifte oss och åkte på smekmånad till Sverige.

Ni var med när jag bytte jobb och bytte tillbaka igen.

Ni var med när vi bestämde oss för att flytta till Sverige, genom hela den vidriga väntan på uppehållstillståndet, när Gael äntligen fick träffa sin pappa igen efter fyra månaders ofrivillig familjeseparation.

Ni har varit med i stort och smått, i vår vardag och i Colombias politik.

Jag hade någon slags tanke om att jag skulle avsluta bloggen när allt liksom var "klart". Något om att nu har vi vårt hus, Gael har ett syskon på väg, vi har jobb båda två, och allt är på plats. Men så är det ju inte, klart blir det ju aldrig. Livet är en ständig pågående förändringsprocess och pusselbitarna som läggs på plats byts ut allt eftersom. Men livet är bra, och nu har bloggen gjort sitt.

Tack för allt!

Vad jag gör istället för att blogga

saknar din blogg! hoppas allt är ok.

Så skrev Ida häromdagen på senaste inlägget som jag skrev för snart ett år sedan. Det är inte som att jag har glömt bort att jag har en blogg, jag har tänkt så ofta att jag borde uppdatera, och så blir det inte av, förutom i huvudet, där jag har bloggat en massa gånger.

När jag inte bloggar på kvällarna gör jag en massa annat istället nuförtiden. Framför allt läser jag igen. Jag har alltid sett mig själv som en läsande person, jag var stammis på bibblan under uppväxten. Men under en massa år tog kurslitteraturen udden av och tiden från läslusten, och sen har det liksom varit svårt att hitta tillbaka. Jag tänkte att jag skulle återuppta läsandet under föräldraledigheten i Colombia, men alltså, den var lite drygt fyra månader. Jag läste en (1) bok.

Nu, däremot! Jag har börjat plöja böcker lite som jag gjorde en gång i tiden, och jag älskar det.

Här kommer ett Colombia-relaterat boktips för alla er därute. Min vän Julia Svanberg, som tidigare drev Colombia-bloggen Mammas Machete har skrivit en bok om livet på landsbygden i Colombia. Den är en fantastisk inblick i den värld som inte ens de flesta Colombia-svenskar kommer särskilt nära, skildrad med Julias alltid så klarsynta och framför allt icke-dömande blick. Candelarias hus, heter den, läs den.

Här finns jag och mitt läsande på Goodreads, lägg gärna till mig. Jag loggar allt jag läser och ger alltid för generösa betyg. Men Candelarias Hus var värd sina fem stjärnor på riktigt.

Livet som händer

Tack för alla förslag och all pepp! Jag ska ta itu med dem alldeles snart. Nu, hade jag tänkt, men livet kom emellan. Livet som inte alltid blir som man har tänkt att det ska bli.

Den här nyheten skulle inte berättas såhär på bloggen. Det var meningen att det skulle vara en helt annan nyhet att berätta, men allt går inte att styra över. Ibland blir saker i livet inte alltid som man har tänkt sig.

Gael skulle ha blivit storebror i december, men nu kommer han inte att bli det längre.

 Efter tredje dagen med blödningar åkte jag in till sjukhus i lördags och läkaren konstaterade att det visserligen fanns en hinnsäck som motsvarade 12 veckors graviditet, men inget foster som fortsatt växa efter graviditetens första veckor. Ett så kallat uteblivet missfall, när kroppen inte själv stött ut. Jag blev inlagd, fick mediciner och till slut sövd och skrapad.

Inte alls det vi hade tänkt oss.

Samtidigt är det så att ungefär en av sex graviditeter slutar i missfall, de allra flesta innan utgången av graviditetens första 12 veckor. Det är naturens egna urvalsprocess och oftast inget som går att påverka. Men det pratas inte mycket om det, och det är så lätt för många att känna att det beror på dem, att de har något fel eller har gjort något fel.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är min absoluta hjärtefråga och det är min fasta övertygelse att vi måste prata mer om allt som har med detta att göra, det fina och det fula. Det är med den övertygelsen vi har berättat för världen om både graviditeten med Gael och denna, innan vi är på den trygga sidan av den magiska 12-veckorsgränsen. För att vi måste kunna prata även om när det inte blir som det var tänkt.

Livet går vidare och vi hoppas på fler chanser men det känns som en stor sorg ändå. Men jag är övertygad om att det för många är en sorg som känns lättare att bära med vetskapen om att man inte är ensam.

Vad vill ni läsa?

Tack för er fina respons på förra inlägget! Vilken kärleksbomb!

Jag hänger nog kvar ett tag till ändå. Men det är svårt att komma igång, vad vill ni läsa om egentligen? Minns inte riktigt vad jag brukar skriva om ens. Något ni vill fråga om?

Nedlagd?

Den kommentaren dök upp häromdagen och det är ju verkligen en relevant fråga eftersom senaste blogginlägget jag publicerade var i början på januari och nu har det redan hunnit bli maj.

Jag vet inte hur det blir i fortsättningen men ska jag sluta blogga så tänkte jag i alla fall berätta det, inte bara låta bloggen liksom bara tyna bort.

Livet har pågått i alla fall, även om inte bloggen har gjort det så mycket under våren. Gael har blivit fem år, vi har varit i fjällen och i Japan och huset är snart färdigt för inflytt.

Såhär var det i Japan:

Det var varmt! Mycket varmare än i Umeå i alla fall.

Vi hann till körsbärsblomningen!

Gael och Oscar

Vi hälsade på min colombianska vän Juliana som bott i Japan i en massa år och där träffat en svensk som hon gift sig och fått barn med. Ett annat colombianskt-svenskt par alltså. Det var ett helt fantastiskt och otroligt fascinerande land. Inte direkt en resa-med-barn-destination egentligen, men vi har fått ett barn som är en himla stjärna att resa med. Tålmodig, flexibel och anpassningsbar som få när det gäller.

Äntligen fick vi också möjlighet att resa. Det var en bonus med sverigeflytten vi pratade mycket om när vi bodde i Colombia. Att ha vettig semester och vettig lön gör det så himla mycket enklare än med colombiansk inkomst och 15 semesterdagar om året. Ännu enklare kommer det att bli när Oscar väl får ansöka om svenskt medborgarskap och slipper ta en semesterdag och betala en tusenlapp för att åka till Stockholm tur och retur över dagen för att personligen hämta upp pass med japanskt visum på Japans ambassad...

-----
Jag vet inte om jag är tillbaka i full fart, men nedlagd är bloggen inte riktigt ännu.

Huset

Det här gjorde vi förra året som jag inte berättat om på bloggen ännu: Köpte hus!

Vi sålde ju vår lägenhet i Colombia, eller rättare sagt så håller vi på att sälja den för fullt, köpekontrakt är skrivet men slutbetalningen och lagfarten är inte gjord ännu. De pengarna pytsar vi in i ett alldeles nybyggt radhus. Så nybyggt att det faktiskt inte är byggt ännu, men till våren kommer det att vara det.

Då flyttar vi in i vårt lilla hus nära älven. Tills dess ska vi välja, välja och välja. Alla dessa val! Det är ju vansinnigt roligt, och lyxigt att få välja hur ens hem ska se ut och få det fixat av proffs. Men det är samtidigt så svårt. Välja golv, välja kakel i köket, välja klinkers i badrummet, välja tapeter och väggfärger, välja köksluckor, köksbänk... Det är så många val på en gång och det är inte så lätt allt man har att utgå ifrån är ritningar och ens egen fantasi. Hoppas det blir lika fint som i våra huvuden.

Ett alldeles eget litet radhus, med en alldeles egen liten gräsplätt till sommaren. Drömmen.

Julen

Den har varit fin i år, december. Och julen, framför allt. Mycket bättre än förra årets jul då både Gael och jag åkte på någon slags decemberinfluensa och låg däckade i feber.

Efter uppehåll förra året återupptog vi traditionen med julbak, den här gången med förskolekompisar och deras föräldrar. Så himla mycket enklare med svenskt julbak i Sverige, där saffran, färdig pepparkaksdeg, glögg och färsk jäst säljs på Ica. Liksom ingen match då, ju.

Någon helg senare åkte vi ut i skogen och högg oss en julgran och lyckades såklart pricka av den kanske kallaste dagen i den här annars så varma decembermånaden. Det var kyligt att sitta i skogen och grilla korv i närmare 15 minusgrader.

Ovan hugger Gael ved till brasan med sin morfar, det är inte julgranen som ser ut sådär.

Sen kom tillslut julafton och vi inledde traditionsenligt med frukost hemma med pepparkakshuskras, innan vi åkte ut till julbordet på Skeppsvik med mina föräldrar.

Sen, efter julbord och efter Kalle kom ÄNTLIGEN tomten! Är det så att 4-5 kanske är den bästa tomteåldern av alla? Tillräckligt stora för att fatta vad det handlar om, tillräckligt små för att fortfarande svälja tomtekonceptet med hull och hår.

Gael var i alla fall ENORMT peppad. Han bokstavligen studsade upp och ner när han såg genom fönstret att tomten var på ingång, och han kastade sig i tomtens famn utan några hämningar.

Gael i julstassen som han fått fria händer att välja helt själv. Det största paketet som tomten hade med sig var till Gael, såklart.

Det hade såklart räckt med ett enda paket, men det blev ju såklart, som det lätt blir, paketöverdos. Ja, ja, de ska ju räcka ett tag, alla de där leksakerna.

Nu njuter vi av jullovet, som det här året är lite kortare än förra året, eftersom vi nu har fattat hur det funkar med förskolan och att vi inte måste vara lediga tre veckor. Lite mer lagom så. Efter nyår börjar vardagen igen.

God fortsättning, ni som fortfarande hänger kvar på den här bloggen!

Frukt!

Något som jag verkligen, verkligen saknar från Colombia är frukten. Visst, utbudet i Sverige är inte så pjåkigt för att vara ett land vid polcirkeln, men det är inte precis i samma liga som Colombia, inte på långa vägar.

Det har jag blivit påmind om på sistone när en colombiansk kompis lagt upp en fotoserie på Instagram med just colombianska frukter.

Hur många har du smakat, och vilken är din favorit?

Anón -  Guayaba - Maracuyá

Granadilla - Lulo - Carambolo

Avokado (ja, det är en frukt) - Mangostino - Guanábana

Mango - Gulupa - Pitaya

Higo tuna - Tomate de árbol - Papaya

Feijoa - Curuba - Zapote

Níspero - Chirimoya - Uchuva

Nu säljer vi lägenheten

Lägenheten vi äger i Bogotá, som vi haft uthyrd sedan vi lämnade landet och fram till nu, är till salu.

Vårt första gemensamma hem, där vi bodde när vi gifte oss, när Gael föddes och levde sina första tre år i livet. Det är inte helt osentimentalt att göra sig av med den.

♥ Alla minnen från alla stunder med vänner i lägenheten ♥

Det är en fantastisk lägenhet, inte bara för alla minnen den bär på, utan rent objektivt. Men vi kan inte behålla den om vi någon gång vill köpa en bostad här (och det känns som att vi vill, snart, och amortera som tusan så att vi har nästan-gratis boende när vi bli gamla och knappt får någon pension).

Medan nuvarande hyresgäst bor sin uppsägningstid ut så la vi ut den på facebook, för att se om vi fick något napp. Om vi fick! Intresset var större än vi trott, sådär så vi började fundera på om vi satt priset för lågt, trots att vi gjort en värdering med en mäklare och sen dragit till lite extra, allt enligt colombianska försäljningsråd.

Hur som helst, först till kvarn var några vänner, ett syskonpar som vill köpa lägenheten för att hyra ut den, kanske det allra vanligaste sättet att investera pengar i Colombia, om man har den ekonomiska möjligheten.

De vill köpa innan årsskiftet (av skatteskäl, tror jag?) så nu skyndar de på för att hinna.

Men det är ju två månader kvar till årsskiftet? tänker ni kanske. Jag har två ord till er: colombiansk byråkrati. Jag hade hunnit förtränga litegrann hur absurd och tidsödande den faktiskt är.

Så vi får väl se. Kanske är vi inte längre ägare till en lägenhet i Colombia när året är slut. Kanske är vi det. Men oavsett är vi det inte särskilt länge till.

Utsikten från 17:e våningen. Den var fin även när regnet öste ner.

Hur mycket pengar vi tillslut får för lägenheten i svenska kronor är en annan historia. Särskilt nu, växelkursen har gått upp och ner som en jojo efter valresultatet i USA i tisdags. Vem vet hur det blir med det.

Jobb, jobb, jobb

Den här lilla enkäten cirkulerade i våras. Här kommer mitt bidrag, bättre sent än aldrig.

Sjuksköterska eller läkare tror jag inte att jag ville bli
när jag var liten. Eller nu heller.

1. Vad ville du bli när du var liten?

När jag var liten-liten vet jag faktiskt inte. Jag har ett minne av att jag gick runt och sa att jag ville bli konsertpianist, men jag tror att det nog var mer för att det var en fint och speciellt ord, än för att jag egentligen visste vad det innebar (eller hade något intresse av att spela piano). Sedan ville jag länge bli författare, i låg-, mellan- och högstadiet ägnade jag kopiöst många skrivböcker åt att skriva ner mina sagor och berättelser.

2. Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Något med språk. Språklärare, tolk, översättare, något ditåt. Jag hade nog det inte helt klart för mig.

3. Gick du något nishat gymnasieprogram?

Nja, nishat och nishat, men jag gick Sam-Hum och läste mest bara språk.

4. Vad hade du för betyg?

Bra betyg. 18-nånting i snitt när jag gick ut gymnasiet för flera betygssystem sedan. Jag har alltid gillat att plugga.

5. Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Alla språk var mina bästa ämnen. Sedan var jag rätt bra på samhällsvetenskapliga ämnen i allmänhet. Mitt allra sämsta ämne var helt klart naturkunskap som det hette i gymnasiet. Kemi är det värsta jag kan tänka mig.

6. Utbildade du dig efter gymnasiet?

Ja, det kan man verkligen säga. Jag har som sagt alltid älskat att plugga, kanske ännu mer på universitetet då man får välja helt själv bland hur mycket spännande som helst. Det där med att begränsa studierna har inte varit min grej så jag har en kandidatexamen i engelska, en magisterexamen i statsvetenskap, en ettårig master i communication for development och en tvåårig master i genusvetenskap.

Men nu får det räcka. I alla fall tills jag blir pensionär eller får oväntat mycket fritid. Då ska jag uppfylla min dröm och lära mig det vackraste språket i världen, det vill säga finska.

7. Vilket var ditt allra första jobb?

Förutom de där sommarjobben som man fick genom kommunen i högstadiet(?), så jobbade jag en vinter i gymnasiet som tidningsutdelare för söndagstidningar. Det innebar att stiga upp klockan tre på natten mellan lördag och söndag, varje helg, och bege sig ut i kylan och beckmörkret för att dela ut tidningar fram till kanske klockan sju på morgonen. Hade det snöat under natten var det för tidigt för att plogbilarna skulle ha hunnit ploga, och jag fick släpa cykeln som var tung av tidningar genom snön. Nästan alla hus hade portkod och för att kunna slå den ordentligt, och sedan hantera tidningarna smidigt, kunde jag bara ha tunna fingervantar.

Jag härdade ut i kanske tre-fyra månader, de kallaste vintermånaderna, innan jag sa upp mig. Mot slutet grät jag varje söndagsnatt väckarklockan ringde. Det är fortfarande det värsta jobb jag haft. Dåligt betalt var det också.

Såhär såg jag ut för drygt tio år sedan
i dreads som jag gjort på mig själv.

8. Vad har du mer haft för yrken?

Mitt kanske mest otippade jobb var som dreadsfrisör när jag bodde i Uppsala.

Annars har jag jobbat extra på bensinmack i en massa år - som extrajobb älskade jag det.

Jag har varit konsult, jag har jobbat på FN i Argentina, jag har varit generalsekreterare på CISV i Colombia, jag har jobbat som genusforskare. Smått och gott.

9. När hamnade du i den banan du är i idag?

Jag vet inte ens om jag har en bana. Den är i så fall inte tydlig och inte särskilt rak. Två röda trådar kan väl i alla fall urskiljas -  å ena sidan genusfrågor, framför allt sexuella och reproduktiva rättigheter, och å andra sidan civilsamhället. De har funnits med på ett eller annat sätt i det mesta jag gjort. Något slags "rädda världen" med genusfokus är väl min bana, kanske.

Men för att svara på frågan, kanske när jag upptäckte u-landskunskap, som det hette på den tiden, som ledde mig iväg från språkbanan jag börjat på universitetet, och som sedan via lite omvägar ledde mig till Latinamerika och en praktikplats på FNs befolkningsorgan UNFPA i Buenos Aires. Kanske var det då.

10. Vilken är stunden då du liksom visste att du var på rätt väg?

Vet jag ens det? Just nu känns det som att jag är på rätt plats. Det har det för det mesta känts som, och när det inte har det så har jag bytt.

Så länge det känns rätt där jag är i livet just nu så är jag på rätt väg. Längre fram kanske vägen svänger.

11. Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Nästan oavsett jobb och arbetsuppgifter brukar jag alltid få höra att jag är strukturerad och organiserad. Har koll, liksom, och är pålitlig.

12. Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Jag är konflikträdd. Jag tycker verkligen att konflikter är jättejobbigt.

13. Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?

Jag är inte så prestationsfokuserad eller så mycket karriärist. Det är viktigare för mig att jag trivs och att mina kollegor är nöjda med mitt arbete än att räkna prestationer och klättra uppåt. Men okej:
1. Att jag sålde allt jag hade, köpte en enkelbiljett till andra sidan jorden och byggde en karriär och ett namn där, från scratch. En karriär som till exempel innebar att bli publicerad flera gånger på spanska, och att jag blev inbjuden som expert både i radio (till exempel här och här) och i TV (till exempel här och här).
2. Att jag sedan lyckades lämna allt det bakom mig och pröva vingarna på nytt, i Sverige, och landa ett bra och utvecklande jobb här, utan en dags relevant svensk arbetslivserfarenhet i bagaget.
3. Att jag vågade byta när det blev fel, trots att hela mitt rationella jag försökte övertyga mig att stanna med "härda, det ser inte bra ut på CVt, det här är en bra chans för framtiden".

14. Vad ditt jobb går ut på mest?

Ibland tänker jag att det skulle vara skönt att vara läkare, eller lärare, eller något annat som folk fattar med en gång vad det är man faktiskt gör på jobbet. Så är inte fallet med föreningsutvecklare, eller med ett enda av de tidigare jobb jag haft i livet heller.

Men som föreningsutvecklare arbetar jag med att stödja och stärka organisationens ideellt engagerade runtom i landet, vilket kan vara genom alltifrån att bolla och ge feedback på verksamhetsidéer till att utbilda förtroendevalda. Just nu har jag en samordnande funktion och arbetar med att utforma nya processer och metoder inom olika stödområden.

15. Vad du skulle du vilja jobba med om du inte gör det du gör nu?

Om jag hade varit bra på / intresserad av naturvetenskapliga ämnen (se fråga 5) så hade jag väldigt gärna velat vara gynekolog. Egentligen är det ju bara att jobba med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter men inom ett annat område istället.

För att tänka långt utanför boxen, tänker jag ibland att om vi någon gång skulle flytta tillbaka till Colombia så skulle jag vilja öppna en liten bokhandel/café med god vegetarisk mat och svenskt fika och tillhandahålla en plats för seminarier och politisk diskussion. En slags colombiaversion av Umeås Bokcafé Pilgatan.

16. Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Säljare. Jag kan nog inte tänka mig något värre. Jag skulle vara jättedålig på det och jag skulle avsky att jobba med det.

17. Vad gör du om fem år?

Om jag inte är kvar där jag jobbar nu så jobbar jag förhoppningsvis i den offentliga sektorn. Kanske Länsstyrelsen? Som... jämställdhetshandläggare?

18. Vad gör du när du är 60 år?

Kanske är jag chef någonstans. Om jag kommer över konflikträdslan (se fråga 12), men det ska jag väl ha gjort. Inte högsta chef, det tycker jag ärligt talat inte verkar så kul, men chef för någon slags enhet inom någon myndighet eller organisation.

Eller så gör jag något helt annat. Jag gissar att jag jobbar ett bra tag fortfarande i alla fall. Inga intjänade pensionspengar är priset man får betala för att ha levt utomlands länge.

19. Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?

Jag vet faktiskt inte. Just nu är jag väldigt nöjd med vad det står och var kortet kommer ifrån. Men nej, jag önskar väl mest att det alltid ska stå det jag känner att jag vill just då. Att jag aldrig ska känna att jag lämnar fram ett visitkort, men önskar att jag skulle slippa, eller att det skulle stå något annat på det.


-----
Andra har också gjort den här listan. Här hittar ni Schmarro, Johanna, Sanna, Maria, Egon, Katta, Jeanette och Lisa.