Frågestund: Smått och gott

Sista inlägget från frågestunden!

Mamma undrar: Berätta hur det går för Oscars kidnappade arbetskamrat, militärkidnappande menar jag? Detsamma undrar Linnéa, Nadia och Lovisa.

Såväl hans familj som Oscars jobb försökte förhandla på olika sätt för att muta honom fri, och ett tag verkade det som att det skulle lyckas, men nej. Men delvis för att de upptäckte att han var användbar inom datorer och säkert delvis för att det blev tydligt att det var många som var intresserade av honom, slapp han vara i fält och fick någon slags administrativ tjänst på själva bataljonen.

Efter ett tag lyckades han få förflyttning till Bogotá och någon slags kontorstjänst här. Han hade ansökt om att få ledigt halvtid för att få vara andra halvtiden på jobbet. Det fick han dock inte, men han har jättelite att göra, så han jobbar det han kan från bataljonen i Bogotá. Militärtjänsten blir ett år för honom, och han har hur tråkigt som helst. Men han har haft mer tur än andra.

Nadia undrar: Jag är lite nyfiken på hur det känns att bli positivt särbehandlad på grund av att man är blond och europé. Har du någon gång känt att folk vill bli vänner med dig eller/och att du tex är mer eftertraktad på arbetsmarknaden pga detta?

Det där är ett evigt gissel, en slags omvänd rasism. Rätt jobbigt för det mesta, tycker jag. Delvis för att jag helst av allt skulle vilja smälta in, att inte alla konstant frågar var jag kommer ifrån och berömmer mig för hur bra spanska jag pratar. Ibland skulle jag vilja slippa att det första alla ser är ”utlänningen”, oavsett om det är positivt eller inte.

Jag har inte känt att det är till särskilt stor hjälp på arbetsmarknaden (det här med att jag, till skillnad från colombianer, måste ha arbetsvisum är snarare en broms), men visst, ibland har jag känt att folk är extra intresserade av att ha mig i sin bekantskapskrets för att jag är europé och det ger någon slags status. Det är inte särskilt vanligt, som tur är, men det är obehagligt när det händer. Jag undviker såna personer så gott det går.

Gael föddes ju blond och blåögd och det tycker många är helt fantastiskt. Vilken tur att det inte blev bruna ögon, liksom. Jag kan knappt gå ute ett kvarter med Gael innan någon kommenterar vilken söt bebis han är och vilka fina blåa ögon han har. Det har jag svårt att förhålla mig till. Det är såklart roligt varje gång någon säger något fint om ens barn, däremot känns det inte helt okej att hans blondhet och blåögdhet hela tiden ska påpekas i det sammanhanget. Jag vill inte att han ska växa upp med någon slags idé om att han är lite bättre än sina brunögda, mörkhåriga kompisar just för att han inte är brunögd och mörkhårig.

Maria undrar: Vad äter du till frukost? Vilken är din bästa låt när du är: glad, ledsen respektive åker bil.

Jag äter havregrynsgröt. Det äter kanske ingen annan i hela Colombia, men vi har infört det i vårt hushåll. Och ibland en macka eller en arepa. På helgerna äter vi ibland lite lyxigare frukost, kanske med äggröra, eller frukost på hemkörning med fruktsallad, buñuelos och pandebono.

Jag är verkligen jättedålig på musik och det är ju hur svårt som helst att bara välja en låt i varje kategori. Men här kommer tre (okej, fyra) exempel, med musik från Latinamerika. De kanske inte är så representativa för mig, men ändå:

• Gladlåt: La vamos a tumbar av Saboreo (glad som i fest-pepp-glad, alltså) eller kanske Vasos Vacíos med Los Fabulosos Cadillacs (som egentligen inte är en så himla positiv text, men för mig är den Buenos Aires koncentrerad i en låt)
• Ledsenlåt: Santa Elegía med Carlos Vives (som egentligen inte är så himla sorglig, men det är mer mina personliga associationer som gör den till en ledsenlåt för mig)
• Billåt: Tren al sur med Los Prisioneros, åttiotalets största chilenska protestgrupp (kanske Chiles största band någonsin) 

Josefine undrar: Hur vill du att ditt pensionärsliv ska se ut? (jag själv kan gå och sukta lite efter pensionen [sovmorgon!!!] och tänka på hur jag bara ska gå och dra och läsa böcker hela dagarna)

Typ precis som du just beskrev det. Fast alla gamla människor är ju på något sätt extrema versioner av sig själva, och eftersom jag alltid har varit en morgonpigg person kommer jag väl att bli en sån där som stiger upp när tidningen dunsar genom brevinkastet klockan fyra på morgonen. Men okej, typ sådär förutom sovmorgnarna, kanske.

Klart grabben ska ha ett passerkort

Numera kan han komma och gå som han vill när han hälsar på mamma på jobbet. Han är ju trots allt representant för det internationella biståndet.

PS Om ni undrar varför bloggen ser ut som den gör är det för att jag försökte installera en snygg ny mall som jag laddat ner, men det blev bara pannkaka av alltihop, så jag återgick till bloggers tråkiga standardmaller och ledsnade halvvägs i fixandet. Det ska nog bli ordning i stugan igen tids nog.

Snart flyttar han hemifrån

Stora saker händer i vårt hem, damer och herrar. Inatt premiärsov unge herr Amaya i sitt eget rum. Han somnade utan problem och sov till fem på morgonen. Bara sådär. Ta i trä.

Hur ser det ut i Bogotá?

Johanna i Berlin undrade ju på frågestunden hur det ser ut i Bogotá. Jag lovar att återkomma med ett litet bildreportage, men under tiden skulle jag vilja visa den här filmen, som kommer från en av mina favoritorganisationers senaste kampanj Se aborta por una razón, no por falta de razón*.

Den två minuter långa videon är fylld av klipp från runtom i Bogotá:

 

*Det är en ordlek som inte funkar att översätta, men bokstavligen betyder det "Man gör abort av en anledning, inte av brist på förstånd", fast på spanska är anledning och förstånd samma ord (razón, ungefär som reason på engelska).

Frågestund: Politik

Ella undrar: Känner du dig ideologiskt isolerad? Jag tänker med aborträtt, feminism och allt möjligt... Eller om det är lättare nu, hur var det i början - när du först kom till Chile t.ex.? Är du och Oscar ideologiskt lika?

Det var nog en av de största kulturkrockarna när jag först kom till Sydamerika. Jag hade nog aldrig riktigt ifrågasatt rätten till abort, till exempel, tidigare, det var bara så självklart. Så kom jag till Chile där till och med skilsmässa var olagligt (det legaliserades 2004), och naturligtvis abort helt utan undantag. Det var lite av en chock att träffa i övrigt vettiga människor som plötsligt visade sig vara abortmotståndare. Jag blev tvungen att faktiskt fundera över varför det var en viktig rättighet för mig, och hitta argument, något som jag aldrig riktigt gjort förut, just i den frågan (eller om homosexuellas rättigheter, eller sexualundervisning, osv)

På så vis tror jag att det är lättare nu, jag blir mindre tagen på sängen, och jag har slipat mina argument och mina kunskaper under de tio år som gått sen jag bodde i Chile.

Jag skulle nog känna mig väldigt ideologiskt isolerad om det inte vore för mitt jobb, jag jobbar ju med dessa frågor tillsammans med en bunt människorättsadvokater som alla är på samma sida. Det är lite av ett andningshål, plus mina aktivistvänner från andra feministiska organisationer. Annars skulle det nog vara otroligt frustrerande att leva i det här samhället (vilket det är ändå, emellanåt).

Oscar håller med mig i stort i de flesta politiska frågor, vilket är otroligt skönt. Men jag är nog mer aktivist än vad han är.

Casa Annika undrar: Jag undrar hur du tänker om uppfostran av Gael i machísmo-kulturens Colombia? (För jag gissar att jämställdheten är bättre i Sverige.) Hur mycket kan du och Oscar påverka Gael? Vad kan ni göra? Hur mycket tänker ni att barn får med sig hemifrån, och hur mycket styrs av miljön?

Åh, det där är något jag funderar en massa över. Det finns ju inte precis genusdagis i Colombia. Det jag hoppas framför allt är att vi ska lyckas uppfostra Gael till en kritiskt tänkande person, som själv kan ifrågasätta samhällsnormer. Det tror jag är det viktigaste vi kan bidra med.

Går han i skolan här får vi försöka välja en så vettig skola som möjligt, här finns ett enormt utbud av privatskolor (vilket i princip är enda alternativet om man vill att ens barn ska få en bra utbildning) med olika pedagogiska inriktningar. Våra grundkriterier är att skolan ska vara ickekonfessionell (dvs inte katolsk, vilket många privatskolor är) och blandad (dvs inte en pojkskola). Jag skulle även önska att den hade vettig sexualundervisning, jag tror att jag skulle dö litegrann om Gael fick se film på blodiga foster och lära sig att abort är mord i skolan.

Den där Jenny undrar: a.) hur är det att vara feminist och bo i Colombia? b.) tycker du att din roll som mamma förändrat din syn på feminism?

Att vara feminist och bo i Colombia är vansinnigt spännande och sjukt frustrerande på samma gång. Spännande för att det är en konstant pågående kamp om de stora och viktiga frågorna, som rätten att bestämma över sin egen kropp. Det är att få vara en del av historien medan den skrivs. Frustrerande kanske just för att det handlar om de där grundläggande frågorna, att inte ens de segrarna är helt vunna ännu. Och för att en del av debatten - inte den inom rörelsen, men den med resten av samhället - blir på en så himla låg nivå just därför. Att man måste lägga energi på att försöka övertyga om det mest elementära.

Ditt inlägg om moderskap och feminism var jätteintressant! Jag har funderat en massa på det där, och om något tror jag att det känns ännu viktigare med feminism sedan Gael föddes, för nu handlar det också om världen han kommer att växa upp i. Samtidigt tycker jag att det har blivit svårare i praktiken. Jag måste nog skriva ett eget inlägg om det, märker jag.

Frågestund: Bogotá

Flippis undrar: Vi är en småbarnsfamilj (två tjejer på snart 4 år och 7 månader) som åker till Bogotá på torsdag. För en vistelse på tre månader. Vi spanska är mer eller mindre lika med noll. Hur klarade du dig i början? Vad gör hemmavarande småbarnsmammor dagtid? Hur känner du med säkerheten?

Välkomna hit till Bogotá! Hoppas ni har börjat komma till rätta nu.

När jag flyttade till Colombia kunde jag spanska, jag hade redan bott ett år i Chile och två år i Argentina. Jag hade dessutom varit i Colombia en fyra-fem gånger tidigare, så jag hittade någorlunda i Bogotá och hade en bekantskapskrets. Därför var det inte så svårt att klara sig. Första landet jag kom til i Sydamerika var Chile. Då kunde jag räkna till tre och säga hej. Det var så långt mina spanskakunskaper sträckte sig. Rent generellt är det ganska lätt, tycker jag, att lära sig spanska när man bor i ett land där engelskan inte är så utbredd. Man tvingas, liksom. Men har du möjlighet tycker jag absolut att du ska ta en spanskakurs! Ju snabbare du lär dig spanska desto mer kommer du att få ut av vistelsen i Colombia.

Jag vet inte riktigt vad hemmavarande småbarnsmammor gör på dagtid, själv var jag ju bara föräldraledig i drygt fyra månader. Men här kommer lite förslag:

• I Bogotá:
• Museo de los niños
• Divercity
• Mundo Aventura
• Salitre Mágico
• Cici Aquapark
• Maloka
• Ludotecas
• Planetario
• Utanför Bogotá
• La Granja
• Panaca
• Tren de la Sabana
• Piscilago

Säkerhet har jag skrivit om tidigare här.

Johanna i Berlin säger: Jag är nyfiken på hur det ser ut i Bogotá. Vardagsbilder bara. Fasader, torg. Det du ser på väg till jobbet, typ.

Vilket bra förslag! Bilder kommer, jag lovar. Tills vidare rekommenderar jag bloggen Bogotá en Bogotá som publicerar en ny bild från Bogotá varje dag.

Håll tummarna!

Precis i detta nu befinner sig Oscar på outsourcingföretaget som sköter all visumansökningshantering nuförtiden åt svenska ambassaden här i Bogotá.

Ni kan väl hålla tummarna att han får sitt schengenvisum även denna gång?

Det vore så himla synd på vår sverigeresa till jul annars. Och på vår ekonomi också för den delen, eftersom biljetterna inte är återbetalningsbara.

Frågestund: Colombia

Åsa undrar: Om du skulle berätta för en grupp svenska 6-åringar om Colombia - vad skulle du berätta då?

Colombia är ett land som ligger på andra sidan Atlanten som är ett jättestort hav. Det är ganska långt bort från Sverige. I Colombia finns det inte sommar eller vinter eller höst eller vår som i Sverige, utan istället är det samma väder hela tiden. I Bogotá som är huvudstaden är det sånt väder som det är i Sverige när det börjar bli höst, fast det är så året runt. På andra ställen i landet, till exempel vid kusten, är det jättevarmt, mycket varmare än i Sverige på sommaren till och med.

Eftersom det är så varmt på många ställen i landet växer det massor av olika frukter. En del finns i affärerna i Sverige också, som till exempel äpplen och apelsiner och bananer. En del andra kan man inte köpa i Sverige och de har namn på spanska, till exempel lulo och zapote och pitaya.

Människorna som bor i Colombia är väldigt glada och tycker om att prata och skratta mycket. De tycker också mycket om att dansa. Ofta när man firar något i Colombia, till exempel någons födelsedag eller julafton eller så, så sätter de på salsamusik och så dansar alla med varandra.

I Colombia finns det många som är väldigt rika och äger en massa mark och har en massa makt, och jättemånga som är så fattiga att de nästan inte har någonting. Det tycker många är väldigt orättvist. Därför började vissa grupper av personer kriga mot andra, för att kräva att de rikedomar som finns i landet ska fördelas mer rättvist mellan människorna. Det kriget mellan olika grupper har hållit på jättelänge. Nu har presidenten i Colombia bestämt att grupperna ska prata med varandra istället för att slåss, för att försöka komma överens och sluta kriga. Nu hoppas många i Colombia att det ska bli fred i landet äntligen. Då blir nog folk ännu gladare än de redan är.

Emma säger: Jag önskar tips om reggaetonmusik från Colombia? och Ella också: Kan du inte göra en reggaeton-playlist?

Alltså. Jag är verkligen jättedålig på reggaetón. Dessutom är jag totalt ouppdaterad eftersom jag knappt varit på ett enda uteställe på det senaste året eller så. Sorry.

Men ett reggaetónband som jag gillar (eller, de är inte så mycket reggaetón alls längre, men det var så de började) är Calle 13. Visserligen från Puerto Rico, men ändå. Och alltså, när jag lyssnar på dem nu så... inte alls reggaetón nuförtiden. Oh, well.

Den enda colombianska reaggetónartisten jag känner till är Maluma.

Emme undrar: Tips på några bra artister/band från Colombia? Hur ser sportkulturen ut i Colombia - vilken sport är "nationalsport" om du förstår hur jag menar?

Ja! Cinemacinco, Choc Quib Town och Bomba Estéreo, La-33, Systema Solar.

Nationalsporten måste nog sägas vara herrfotboll. Colombia är inte särskilt bra, har väl inte kommit till VM på ett bra tag, men passionen och entusiasmen är det verkligen inget fel på. Mer inhemska sporter, som kanske inte finns någon annanstans, är tejo och rana, som jag skrivit om här. Om man nu kan kalla de för sporter...

Att fira önskningar

Vi firar alltid konkreta händelser. När någon ska gifta sig ordnar vi möhippa, när någon ska få barn har vi babyshower. Jag vill fira mina önskningar.

Roxana och hennes pojkvän har bestämt sig för att försöka bli med barn. Det ville hon fira med sina vänner och bad oss om en pre-moderskapsfest. Vi visste inte riktigt vad vi skulle hitta på, men alla andra i tjejgänget har fått sin möhippa, så naturligtvis skulle Roxy få sin fest.

Förra lördagen samlades vi - Roxy, Cata, Juli, Joanna och jag - för att dricka vin och picknicka inomhus och prata om livet. Och fira Roxys önskningar.

För moderskapstemat hade vi fått tag på en traditionell barnmorska och doula som utförde en fertilitetsrit med oss, för Roxy. Det var ungefär lika new age som man kan föreställa sig att en sådan grej är - dansa i ring ("som moder jords gudinnor"), meditation, utbyte av objekt som symboliserar fertilitet (rosmarinplanta, garn och stickor, blommor, färgkritor och lite annat), och så vidare. Men samtidigt väldigt fint. Roxana var precis lika nöjd som hon ser ut att vara på bilden.

Vi borde fira våra önskningar och drömmar lite oftare.

Frågestund: Att bo utomlands - del 2

Mirijam undrar: Jag träffar ju mina föräldrar/bröder i snitt en gång om året och det är ju sjukt tradigt, men om jag ska kunna åka någon annanstans än hemhem när jag är ledig så finns det helt enkelt inte tid. Nu är det ju lite skillnad på Sverige-Colombia och Skåne-Ångermanland, men vad gör du för att dämpa saknaden efter din familj när den slår till (när saknaden slår till alltså, inte familjen)?

Åh, det där är jättesvårt. Det går i vågor, jag längtar extra mycket när det börjar närma sig att vi ska ses, eller när det händer något speciellt som jag missar – någons födelsedag, student, bröllop, begravning eller liknande. Då känns det extra mycket att jag sitter här på andra sidan jorden och inte är där.

Men alltså Skype. Det är ett av mitt livs stora kärlekar.

Kristine undrar: Hur har det gått att hålla kontakt med vänner i Sverige efter så lång tid utomlands?

Nästa jättesvåra grej. Även om vi inte ibland hörs så ofta som jag skulle önska, så känns det ändå som att vännerna finns kvar, de nära vännerna i alla fall. Här är facebook en livräddare för att hålla sig någorlunda uppdaterad på vad som händer i folks liv. Och den här bloggen, för att uppdatera dem.

När vi ses känns det "som vanligt", som att jag inte bott de senaste massor av åren på andra sidan av jorden. Men samtidigt så har ju jag ett slags foto i huvudet av hur saker och ting var när jag åkte. Jag vet ju såklart att tiden går och saker händer och förändras, men även om jag håller mig uppdaterad så var jag ju inte där i processen. Tiden går och saker händer och förändras utan mig. Och det suger ibland.