Slut på kidnappningarna?

FARC-gerillan kom häromdagen med ett historiskt uttalande. De ska upphöra med kidnappningar som en del av sin "revolutionära" verksamhet och frisläppa de tio soldater och poliser de fortfarande håller fångna, som har suttit som längst 13 år i djungeln.

Dessutom ska de sluta kidnappa civila för att finansiera sin verksamhet. Ingen vet riktigt hur många civila som FARC håller fångna*, men beräkningarna varierar mellan runt 400 och 700 personer. Hur många av dessa som fortfarande lever är oklart.

Själva uttalandet har tagits emot med försiktig optimism från officiellt håll. Lite av "vi tror det när vi ser det"-attityd. I ett uttalande sa presidenten att det är ett nödvändigt men inte tillräckligt steg i rätt riktning.

Jag tror också att det är ett steg i rätt riktning. Även om det nog är långt kvar innan FARC slutar spränga bomber, slutar med vägspärrar, eller lägger ner vapnen är det en liten, liten bit på väg mot något som kanske kan bli ett slut på världens längst pågående väpnade konflikt.

Och Colombia, som på 1990-talet toppade listorna över länder med flest kidnappningar i världen, kan kanske äntligen börja tvätta av sig sitt gamla, och sedan länge inte särskilt sanningsenliga, rykte som världens kidnappningsmecka.


* Dels på grund av att många inte vågar anmäla kidnappningar då de lever under hot, dels på grund av att regeringen sedan förre presidenten Uribe mörkar siffrorna då de ger en dålig bild av landet för utländska investerare.

Sånt som egentligen bara är intressant för närmsta familjen men som ändå gör en så stolt att man vill berätta det för hela världen

Han måste dock växa lite till innan kläderna i
storlek nyfödd slutar vara baggy-fit.

Prick på tvåveckorsdagen hade vi läkarkontroll för att se hur Gael växt sen sist.

Jag tyckte nog att han blivit lite knubbigare och börjat fylla ut skinnet lite mer, men jag hade inte gissat att han växt så bra. Han har nämligen inte bara växt, han har rekordväxt. Sådär så att läkaren vägde honom två gånger för att kolla att det stämde.

290 gram har han ökat i vikt sen han föddes (egentligen den senaste veckan eftersom han vägde under födelsevikten när han skrevs ut) och har numera med 50 grams mån kommit över den magiska 2,5-kilosgränsen och väger därmed tillräckligt mycket för att få badas.

Dessutom har han växt tre centimeter och har numera bara en centimeter kvar tills han mäter en halvmeter över havet.

Världens bästa bebis växtspurtar som attan!

Hur funkar föräldraledigheten i Colombia?

Jag intensivnjuter allt vad jag kan av mammaledigheten. Intensivnjuter eftersom den är så himla kort.

Förra året förlängdes mammaledigheten i Colombia med två veckor, till 14 veckor, varav minst en, max två, av dessa veckor måste tas ut från och med en vecka innan beräknat förlossningsdatum (fast jag hade ju tur på så vis, och får alla mina veckor efter födseln istället eftersom Gael dök upp innan jag hunnit påbörja min ledighet).

Pappan får åtta dagar i samband med förlossningen. Föräldraledigheten betalas av den sjukförsäkring man har via jobbet, och betalningen är 100% av lönen.

Efter att min mammaledighet är slut tar jag ut all min semester, vilket är tre veckor om året, så totalt kommer jag att vara ledig i 17 veckor. Oscar har frilansjobbat fram tills nu (han börjar på fast anställning i mars), så han har ingen insparad semester alls, tyvärr.

Vad händer sen när mammaledigheten är slut? Ja, det finns tre alternativ. Ett, att mamman (eller pappan, såklart, även om jag aldrig hört talas om det i praktiken) slutar jobba ett tag för att stanna hemma med barnet. Två, att sätta barnet på dagis. Här finns dagis från tre månaders ålder. Tre, att låta någon annan ta hand om barnet på dagarna. Denna någon annan är oftast mormor/farmor alternativt en anställd barnskötare.

För oss är varken alternativ ett eller två något alternativ, så det blir nummer tre. En kombination av farmor några dagar i veckan och en barnskötare några dagar i veckan. Och kanske jobbar jag hemifrån en dag i veckan också.

I mitten av juni är jag tillbaka på jobbet igen.

Allt det här är såklart under förutsättning att man har ett jobb. Föräldrapenning ges inte till studenter eller arbetslösa. Det får dessutom inte vara vilket jobb som helst, heller. Över hälften av alla som arbetar gör det på den informella arbetsmarknaden, utan vare sig kontrakt eller socialt skyddsnät. Av de som arbetar formellt är det heller långt ifrån alla som har ett sådant fast kontrakt - contrato laboral - som ger tillgång till alla dessa förmåner. Arbetsmarknaden kryllar av tillfälliga kontrakt och så kallade contratos de prestación de servicios som utestängs från sådant som semester, pension, sjukförsäkring och föräldraledighet.

Vi är en privilegierad skara som har lyxen att få vara mammalediga i hela 14 veckor.

Hemmalivet

Om man slår upp jättetråkig grej i ordlistan skulle definitionen kunna vara "åka till sjukhuset och föda barn och åka hem från sjukhuset utan bebis".

Men i måndags, dagen före han fyllde en vecka, fick Gael äntligen, ÄNTLIGEN komma hem med oss.

Nu lever vi i en mysig liten bebisbubbla här hemma. Visserligen har hemmets nye chef helt förslavat mig som mjölkkossa, men det känns som ett lågt pris att betala för att ha fått världens bästa bebis. Han gråter i princip aldrig, han skriker aldrig, han är bara snäll och lugn.

Äntligen hemma.



PS: Flera har frågat om det här med föräldraledighet i Colombia. Inlägg kommer så småningom, jag lovar.

Det här med kejsarsnitt

Mina två bästa femåriga kompisar vet precis hur det går till när barn kommer till världen. De undrar därför om jag har väldigt ont i snippan just nu.

Nej, det har jag ju inte som tur är. Däremot måste jag säga att jag tycker att det pratas alldeles för lite om hur totalt mörbultad man blir efter ett kejsarsnitt. Här kommer mitt strå till stacken:

Man blir totalt mörbultad efter ett kejsarsnitt.

Det här med att nedre delen av ens mage hålls samman med hjälp av femton häftklamrar i metall. Inte så skönt. Jag går i snigelfart och att ta sig upp ur sängen är en komplicerad process av spjärnande med fötterna och hävande med armbågar och händer för att ta sig upp i något slags sittande läge och sen ett ben i taget över sängkanten.

För att inte tala om allt annat som pågår samtidigt, organ som ska hitta tillbaka till sina rätta platser efter att ha varit undanträngda i nio månader och en livmoder som ska dra ihop sig.

Oscar har rolighetsförbud för tillfället, för att skratta eller hosta kommer inte på fråga. För att inte tala om häromdagen när jag råkade nysa. Då kändes det som att hela såret skulle slitas isär.

Jag som hatar att inte klara mig själv, det är det värsta jag vet, försöker nu låta mig bli uppassad på så mycket jag kan av min fantastiske make. För som sagt: man blir helt mörbultad efter ett kejsarsnitt. Det hade jag inte riktigt fattat förut.

Han är här - den lite längre versionen

Gael kom till världen hastigt och lustigt, oväntat både för honom och hans föräldrar.

Egentligen skulle jag bara hämta upp en remiss hos gynekologen i måndags, till en ultraljudsundersökning på torsdagen för att hålla koll på det här med moderkakan som inte funkade som den skulle.

Men när jag ändå var där passade jag på att be honom om att få lyssna på bebisens hjärtljud. Det är lite lättare att vara zen när man vet att allt verkar bra. Så gynekologen tog en snabbtitt med sin ultraljudsapparat och såg att fostervattensnivån verkade oroväckande låg igen. Så han skickade mig på en massa tester på en gång och efter att ha kollat moderkakans funktion bestämde han att nu var det dags.

Det var inte så att det var något slags livshotande tillstånd, men blodflödet mellan moderkakan och Gael var tillräckligt dåligt för att det skulle kunna bli ganska akut de närmsta dagarna, och en sådan situation var bättre att förebygga. Så jag fick ringa Oscar, åka hem och packa ihop lite grejer, ringa jobbet, och så blev vi inlagda samma kväll.

Jag hade bett om att få i alla fall försöka med igångsättning av förlossningen eftersom jag helst ville slippa kejsarsnitt, så vid midnatt fick jag en tablett som ska få livmodertappen att mogna och tidigt på morgonen dagen efter sattes droppet med oxitocina som sätter igång värkarna.

Jag hann få dropp i kanske två och en halv timme, medan Gael hölls under uppsikt i magen. Men ju mer värkarna tilltog (även om de aldrig hann bli särskilt starka) så sjönk Gaels hjärtrytm till hälften under varje värk. Troligen hamnade navelsträngen i kläm mellan Gael och livmoderväggen under sammandragningarna (eftersom det fanns så lite fostervatten) och ströp syretillförseln. Då bestämde läkarna att det fick vara nog, det var alldeles för riskabelt att vänta de kanske tio timmarna det skulle ta till förlossningen och att det var dags för kejsarsnitt.

Klockan 12.34 på alla hjärtans dag den 14 februari 2012 föddes Gael. 2290 pluttiga gram vägde han och han är världens finaste bebis.

På eftermiddagen fick han vara hos oss, men på kvällen kräktes han upp allt han ätit, och det visade sig att han hade alldeles för lågt blodsocker, något som tydligen är vanligt för så små bebisar. Så han hamnade i kuvös med dropp på observation, medan han pö om pö ska få börja äta igen. Vi fick åka hem igår, men Gael får stanna kvar tills han är helt hundra, så nu ägnas dagarna mest åt uppvilande och återhämtning härhemma efter kejsarsnittet och skytteltrafik till sjukhuset för att lämna urpumpad mjölk och hälsa på vår minste familjemedlem. Om sisådär en tre-fyra dagar hoppas vi att han får komma hem med oss, äntligen.

Men även om han inte är hemma ännu så, ja. Nu är han här!

Han är här!

Igår, efter att det här med igångsättning inte fungerat så bra, föddes vår lille Gael med kejsarsnitt. Han väger knappt 2300 gram och är så himla pluttig men världens finaste.



Gael är på observation efter lite problem med blodsockernivåerna som barn med låg födelsevikt kan få, men verkar vara på bättringsvägen, och Oscar och jag tar igen oss.

Jag skriver mer sen, men bjuder på en bild på far & son så länge.

Nu är det dags!

Det blir en alla hjärtans dag-bebis, imorgon bitti sätts förlossningen igång. Nu ligger vi på sjukhuset över natten och väntar.



Spänningen är olidlig!

Hemma hos-reportage, del 10

Jag älskar böcker, och jag älskar bokhyllor. De ligger lätt på topplistan över snyggaste inredningsdetaljen. Trots att tryckta böcker tar mycket plats och kanske inte är världens miljövänligaste så har jag otroligt svårt att tänka mig att gå över till e-böcker. Kalla mig konservativ, men böcker ska vara av papper, med snygga omslag.

Så naturligtvis var vi tvungna att styra upp en ordentlig bokhylla förr eller senare i det här hushållet. Sagt och gjort:

Den är inte lika maffig som Josefins bokhyllevägg, men den är stor, och fin, och den har fortfarande en massa plats att fylla ut mer böcker* i. Och i ett land där ett genomsnittligt hushåll äger mindre än 10 böcker, en genomsnittlig person läser 1,6 böcker om året, och 40% av föräldrarna aldrig läser för sina barn är den här bokhyllan enorm.

*Här passar jag på att flika in en liten hint till alla framtida colombiaresenärer som sitter därhemma och tänker "å, jag har visst lite plats över i min packning, jag kanske skulle ta med något till någon trevlig utlandssvensk". Jag säger bara: Svenska böcker! Svenska tidningar!

Babyshower, de tredje och fjärde

Nu har vi till slut babyshowrat färdigt för den här bebisen! Puh!

I måndags var det jobbet som ordnade, för mig och min arbetskompis Miguel som tillsammans med sin Juanita ska få barn ganska precis samtidigt som Filuren är beräknad. Det gick till ungefär såhär:

Massor av paket, och så presentöppning med förbundna ögon, såklart, och gissa innehållet och om man inte gissar rätt blir man målad i ansiktet. Ungefär som det brukar vara.

Förra lördagen skulle vi haft en för bekantskapskretsen. Men eftersom vi lite oväntat blev tvungna att tillbringa halva dagen på sjukhuset med en massa provtagningar så sköt vi upp den till igårkväll istället:

Eftersom ingen propsade på "skojiga" paketöppningsritualer, så körde vi på vanlig hederlig öppning med oförbundna ögon för en gångs skull och bara vanligt häng med vänner.

Nu pustar vi äntligen ut och väntar in Filuren, med badrumsskåpet fyllt av blöjpaket.

Min nya kompis

Jag har en ny kompis hemma. Den är en ersättare för en annan gammal trotjänare som funnits med mig i fem års tid.

Den här nya kompisen heter Macbook Air och den har jag suktat efter länge.

Inte för att jag inte gillade min gamla Macbook, det gjorde jag såklart. Men när piltangenterna både till höger och nedåt slutar funka, och A- och G-tangenterna är så tröga emellanåt att man måste trycka sisådär 10 gånger på tangenten för att bokstäverna ska dyka upp på skärmen, då börjar det bli dags att fundera på att byta upp sig.

Och när man då hittar ett supererbjudande på en Macbook Air för 7000 kronor med Office-paketet på köpet, då kan man inte annat än slå till.

Igår kom den, min nya kompis. Helt plötsligt kändes gamla datorn som en klumpeduns i jämförelse med den här lättviktaren, som dessutom är snabb som en rymdraket jämfört med föredettingen.

Gamla Macbooken får hamna hos Julia i Allmänningen istället. Där i byn behövs datorer även om de inte har ett tipptopp tangentbord och är supersnabba. Jag tror den kommer att trivas.

Nej, nu måste jag sluta. Jag ska bekanta mig med alla spännande funktioner på min nya dator nu. Hej då.

Zen

Ingen stress, sa doktorn igår. Drick mycket vätska och ta det så lugnt som möjligt.

Det här blodflödet mellan moderkakan och fostret kan visst påverkas negativt av stress, och försämras värdena ytterligare är det kanske säkrare för Filuren att befinna sig utanför än inuti magen, trots att hen ännu bara är precis på gränsen till att vara färdigväxt.

Så jag försöker vara så zen som det bara går. Jag jobbar hemifrån i maklig takt, lyssnar på P2 Klassiskt, gör avslappningsövningar med långa, djupa inandningar och dricker litervis med vatten.

På fredag testar vi blodflödet igen. Tills dess kör jag på zen-metoden och talar allvar med Filuren och kommer överens om att vi kommer ändå att ses himla snart, men en par tre veckor till kan hen gott stanna kvar därinne.

Tagen på sängen

Igår hade vi ultraljud igen, för att kolla hur Filuren växt och hur den ligger i magen. Då visade det sig helt plötsligt att fostervattennivån var för låg, vilket inte är särskilt bra. Så med de resultaten skickade vår gynekolog oss på en massa andra tester. En monitoría fetal där de mäter hjärtfrekvens och fosterrörelser, och ett doppler-ultraljud där de kollar hur blodflödet är mellan moderkakan och fostret.

Filuren har precis den hjärtfrekvens den ska ha och "hoppar runt som en liten apa" därinne, med gynekologens egna ord. Däremot verkar blodflödet från moderkakan vara lite dåligt, vilket får som bieffekt det här med fostervattnet. Att blodflödet är dåligt innebär ju också att det är risk att fostret inte får i sig den näring det behöver för att fortsätta växa till sig, vilket kan leda till att vid en viss punkt är det bättre att det får den näringen på utsidan av magen istället.

I dagsläget är det ingen fara, men vi fick komma tillbaka idag igen för att göra om monitoría- testet och mäta fostervattnet igen, för att kolla om det skett någon förändring senaste dygnet. Lyckligtvis hade det förändrats till det bättre, fostervattennivån låg idag precis över undre gränsen för normalt - eventuellt för att jag ägnat mig åt att dricka vatten som en galning.

Vi andas ut igen.

Igår var det tal om att om fostervattennivån fortsätter sjunka kan det bli kejsarsnitt i förtid. Idag verkar det som att om allt fortsätter vara okej kanske vi kan vänta tills Filuren bestämmer sig för att komma ut på egen hand.

Jag känner mig liksom tagen på sängen. Vad hände här egentligen?

Det har varit världens problemfriaste graviditet, med världens problemfriaste lilla bebis. Sen bara helt plötsligt dyker det upp en komplikation, helt plötsligt blir det tal om att eventuellt avsluta graviditeten i förtid med kejsarsnitt (jag som verkligen, verkligen inte vill ha kejsarsnitt).

Men som sagt, för tillfället är allt lugnt och vi andas ut, lite försiktigt, tar i trä och håller tummarna.

Bilfria dagen

Idag är det dags igen för den årliga bilfria dagen i Bogotá, då all privatbilstrafik förbjuds under en hel dag och alla istället måste åka kollektivt eller taxi.

Säga vad man vill om skillnaderna mellan svenskt och colombianskt miljötänkande och politik, men jag vet i alla fall ingen svensk stad som förbjuder all privatbilstrafik en hel dag om året för att förmå folk att åka mer kollektivt, eller som dessutom förbjuder alla motorfordon på stadens största gator varenda söndag och helgdag året om, för att uppmuntra promenader och cykelturer i det allmänna utrymmet.

1-0 till Bogotá.

Typiska colombianska hem

Vitnos skrev i en kommentar om det här med min materiella svenskhet:
Med tanke på ditt inlägg om din materiella svenskhet så skrev du att resten hos er är ganska colombianskt. Vad är typiskt colombianskt?

När jag började fundera på det insåg jag att vi kanske inte har ett så värst typiskt colombianskt hem precis. Men hur som helst, det här är sånt jag associerar med colombianska hem:

I hallen
Eller hallen och hallen, förresten. Det är just det, colombianska hem har oftast ingen riktig hall, utan man kommer liksom ofta direkt in i lägenheten eller huset. Det finns inga skoställ (eftersom man går med skor inomhus) och väldigt sällan någonstans att hänga av sig jackan.

I köket
Just vårt kök är öppet, cocina americana som det kallas, och det blir allt vanligare i nybyggda lägenheter. Men väldigt många kök är smala och avlånga och instängda. Vitkaklade med lysrörslampor. Jag tänker att det beror på att det inte riktigt finns någon "träffas och laga middag hemma hos varandra"-kultur, utan köket är framför allt hembiträdets domäner och ska helst inte synas och behöver inte heller vara snyggt eller mysigt.

Det känns som att det verkligen inte är de som ska använda köken som har ritat dem, för många kök har väldigt lite och ganska opraktisk förvaring.

Tvättmaskinen i colombianska hem finns alltid i anslutning till köket, antingen i ena änden, eller i en egen tvättstuga innanför köket. Aldrig i badrummet som i svenska lägenheter.

Och apropå badrum...

I badrummet
Colombianska arkitekter verkar vara besatta av badrum. Varje hem har hur många som helst. Vår lägenhet på 64 kvadrat har till exempel två helkaklade badrum med dusch och allt. Varje lägenhet som är större än ett sovrum har alltid minst ett badrum i största sovrummet och ett i lägenheten. Tre-sovrumslägenheter har oftast tre badrum (eller åtminstone två plus en toalett). När man kollar lägenhetsannonser kan man oftast filtrera dem både efter hur många sovrum lägenheten har och hur många badrum.

I vardagsrummet
Colombianska soffbord är alltid jättelåga. De är liksom inte till för att man ska fika värst mycket vid dem, utan mer för att vara en avställningsplats för diverse prydnadssaker man vill visa upp.

Framför allt de något äldre generationernas soffbord är museum över de finaste prydnadssakerna och ger man en snöboll i present när man är på besök i ett colombianskt hem kan man räkna med att den får en hedersplats på soffbordet.

För övrigt har man väldigt sällan en TV i vardagsrummet. Däremot har alla TV i sovrummet. Jag tror inte ens vi har något TV-uttag i vårt vardagsrum, de enda lägenheten har finns i de två sovrummen.

I fönstren
Sist men inte minst är fönsterbrädor något jag verkligen saknar, det har inga fönster här. Dessutom är det alltid englasfönster utan tätningslister, vilket gör att de flesta bostäder är lite dragiga och framför allt att man hör det mesta som pågår utanför hemmet.

Det är också väldigt vanligt, återigen framför allt hos de äldre generationerna, med tunna vita florgardiner som alltid är fördragna. För att förhindra insyn, men de blockerar ju även effektivt all utsikt, tyvärr.



Hur bostadsannonser skiljer sig åt mellan Sverige och Colombia har jag tidigare skrivit om här.