Gott nytt år!

Jag bjuder er på en gammal goding ur fotoarkivet. Annika, alldeles nyss fyllda 3 år, avslutar året med mottot Party like its 1982:

Vi ses 2012, vänner!

Hemma hos-reportage, del 9

Köket har jag visat upp förut. Nu kommer det igen, för vi har äntligen fixat lite mer förvaringsutrymmen. Är det något colombianska arkitekter är urusla på så är det kök med generös och praktisk förvaring. Eller, praktiska kök överhuvudtaget. Jag gissar att det traditionellt sett är män som inte tillbringat särskilt mycket tid i de köksliga domänerna som står för ritningarna.

Hur som helst, vi bestämde oss för att utnyttja en massa dödutrymme ovanför kylskåpet och ovanpå köksskåpen till lite mer förvaringsplats.

Det tog i princip två dagar av kaos innan det var färdigt. Inte för att det egentligen var någon stor renovering, utan för att det visade sig att vår lägenhet är Villa Villerkulla. Vinklarna mellan väggarna och taket ovanför kylskåpet är inte räta och taket lutar. Därför såg snickaren Euclides rätvinkliga köksskåp helt snett och vint ut när det väl var på plats. Så det fick sågas och fixas och ändras och måttas och till slut har vi ett köksskåp som visserligen inte är vinkelrätt men som ser rakt ut.

Numera ser köket ut såhär (i lite dunkelt kvällsljus):

Mycket mer skåputrymme!

Just nu hemma hos oss:

Kaoset innan de nya köksskåpen är på plats.

Julen 2011

Vår svenskcolombianska julafton - den allra sista då vi bara är vi två - började på morgonen med frukost på säng, pepparkakor, lussekatter och glögg. Eftersom det redan var eftermiddag i Sverige när frukosten var avklarad kopplade jag upp mig på Skype och så var jag med på ett hörn (bokstavligen) på julklappsutdelningen hemma i Umeå där mamma, pappa, lillebror och lillebrors flickvän befann sig.

Jag har sagt det förr, men det är värt att sägas igen: Å vad jag älskar Skype.

Eftersom det är middagen som är den stora julaftonsmåltiden i Colombia åt vi risgrynsgröten till lunch istället. Det finns inget gröttis att få tag på i det här landet, men jag körde på sushiris och det funkade alldeles utmärkt. Här finns recept. Oscar var inte överdrivet imponerad, det här med sött som lunch ses som ett jättekonstigt koncept i Colombia, men är det tradition så är det. Vi till och med rimmade till gröten.

Fram emot kvällen åkte vi en svän till mysiga stadsdelen Usaquén för att titta lite på julbelysningen och ta en fika på en uteservering innan det var dags att åka hem till Oscars föräldrar för julfirandet med släkten. 

Efter en sen kväll (julklappsutdelningen börjar ju inte förrän vid tolvslaget) och ett godnatt med löfte om att "imorgon tar vi sovmorgon allihopa" blev vi väckta vid halv åtta på juldagsmorgonen av Oscars mamma som undrade vad vi ville ha till frukost.

Hela juldagen förflöt i långsamt mak, jag pratade på Skype med Sverige igen, den här gången med farmor och mormor som var på juldagslunch hos mina föräldrar, vi blev bjudna på restauranglunch av Oscars föräldrar för att förskottsfira min födelsedag och när vi väl kom hem på eftermiddagen stupade vi i säng och tog oss inte upp igen förrän idag.

Julafton i Colombia

Colombia är ett mittemellan-land. Mitt emellan de länder som firar den 24:e och de som firar den 25:e. De säger att julen egentligen är den 25:e, det var ju då Jesus föddes, men de börjar ändå den 24:e.

Julafton är därför lite som en vanlig dag på dagen, och det är först på kvällen firandet kommer igång. Precis som i Sverige är julen en familjehelg, och inte precis som i Sverige är julen en fest, inte en stillsam högtid.

På kvällen den 24:e samlas familjen, ofta hela släkten, och äter julmiddag ihop. Sen fortsätter kvällen med fest. Volymen höjs på musiken, vardagsrummet blir dansgolv och aguardiente-shotsen töms ett efter ett.

Eftersom julen egentligen är den 25:e, är det inte förrän på tolvslaget som julklapparna delas ut (även om när det är små barn med som inte orkar hålla sig vakna så länge brukar klockorna ibland ställas fram och de luras att klockan är tolv när det i själva verket är mycket tidigare). I katolska Colombia är det ingen tomte som kommer med klapparna, utan det är niño diós, jesusbarnet, som vid något obevakat ögonblick när ingen sett varit framme och lämnat klapparna.

Själva julklappsutdelningen är oftast lite mer kaotisk än i Sverige, särskilt om det är en stor släkt inblandad. Klapparna delas ut till höger och vänster och när allt är klart vet man inte vem som fått vad av vem.

Såhär går det till exempel till på julfirandet hos en kompis släkt. Hennes mamma har tio syskon och de firar hela släkten tillsammans, med barn, partners, barnbarn och barnbarnsbarn. Här är visserligen en av kusinerna utklädd till tomte, men det finns ingen illusion om att tomten existerar och att han är den som kommer med julklapparna. Halvvägs genom julklappsutdelningen blev det för varmt och tomteskägget åkte av och magkudden slängdes ut:

Sen fortsätter festen natten lång, så länge man orkar hålla sig vaken. GOD JUL!

Kom till Colombia!

Nu blir det reklam:

Lufthansa har just nu ett superdupererbjudande på sin hemsida. Flyg tur och retur Stockholm - Bogotá, med alla skatter och allt annat inräknat, från 4600:-. Det är hur billigt som helst.

Man måste köpa innan den 2 januari, resa ut mellan den 9 januari och den 15 juni och tillbaka mellan den 15 januari och 15 september, nästa år.

Seså, klicketiklick och kom till Colombia (man kan även resa ärkebilligt till andra ställen med samma erbjudande, men varför göra det, när man kan komma hit)!

Nya pjucks

De senaste nästan två åren har varit extremt regniga i Colombia, vilket jag som ni kanske minns har beklagat mig över lite nu och då (till exempel här, här, här, här och här).

2010 regnade det runt fem gånger mer än normalt i Colombia, och 2011 ser inte ut att bli bättre. En och en halv miljon hektar land har översvämmats, hundratals människor har dött och närmare 7% av landets 45 miljoner invånare har direkt drabbats till följd av regnandet, och till exempel fått lämna sina översvämmade hem.

För att ge er ett mer påtagligt exempel av ungefär hur mycket det regnar kan jag berätta att jag för första gången i mitt liv nött ut ett par gummistövlar. Och nej, jag har inte varit ute och grävt diken i skogen eller rensat kalhyggen i dem. Jag har bara använt dem till helt vanliga storstadsaktiviteter, typ promenera till jobbet.

Igår fick jag alltså inhandla mitt andra par gummistövlar, som jag hoppas ska hålla lite längre. Hur många paraplyer jag avverkat vill jag inte ens börja fundera över.

Julmat i Colombia

Precis som på många andra platser världen över har julen i Colombia sina egna mattraditioner. Under de nio dagarnas novena som föregår julfirandet, såväl som på själva julafton, kan man vara tämligen säker på att bli bjuden på följande:

Buñuelos

Dessa är ett slags friterade bollar som äts året runt i Colombia, men framför allt till jul. De görs på yucamjöl och queso costeño, en speciell ost som kommer från Colombias karibiska kust-region. Osten är väldigt salt och ganska hård, inte helt olik fetaost.

Här hittade jag ett recept på buñuelos med just fetaost om man vill ge sig på ett försök. Jag garanterar dock ingen framgång, enklaste sättet att fixa buñuelos är nämligen att köpa en färdig mix och blanda med queso costeño och vatten, eller att gå ner till haket på hörnet och köpa färdiggjorda.

Natilla

Detta är en slags söt pudding som är gjord på bland annat kanel, majsstärkelse och panela (ett slags brunt socker gjort på sockerrör).

Även dessa finns såklart som färdig blandning att köpa, men här hittade jag ett alternativt natillarecept.


Arroz con leche

Den närmaste colombianska motsvarigheten till den svenska risgrynsgröten är nog arroz con leche, vilket betyder ris med mjölk. Ingredienserna är ungefär desamma - ris, mjölk, kanel och lite annat smått och gott. Här äts den dock i mindre portioner och som efterrätt. Och så vitt jag vet är det ingen mandel gömd inuti som avslöjar vem som blir gift härnäst.

Canelazo

Som dryck till allt detta kan man till exempel servera ett glas varm canelazo, gjord på kanel, panela, och Colombias nationalsprit aguardiente.

-----

Colombia har ingen motsvarighet till svenska julskinkan eller julbordet, utan resten av julmaten är rätt så varierad, men någon av de vanligaste maträtterna som återfinns på en colombiansk julmiddag är till exempel pavo relleno, lechona, pernil de cerdo eller tamales.

Colombia är ett land med enorma regionala variationer, och julmaten är inget undantag. De ovan nämnda exemplen återfinns på de flesta platser i landet, men varje region har också sina egna gastronomiska traditioner. I kaffedistriktet har det till exempel traditionellt varit vanligt med marranadas till jul. Hela kvarteret (eller byn) samlas och jagar runt en stackars gris tills den fångas in och slaktas på plats, på gatan, och sedan tillagas som gemensam festmåltid. Även om marranadas numera är förbjudna kan jag tänka mig att de fortfarande pågår i mindre byar.

De gastronomiska jultraditionerna i större delen av landet är dock mindre blodiga och mer sockriga än dessa marranadas, som tur är.

Examensceremonin i bilder

Ungefär såhär såg det ut i torsdags när jag tog min examen.

Examensceremonin hölls i en av universitetets aulor. På raderna längst fram sitter studenterna som ska ta examen (alla som håller i mappar) och på raderna längre bak sitter de inbjudna gästerna. Jag sitter i främsta raden ganska långt till vänster. På scenen  sitter professorer från humanistiska fakultetens olika institutioner.

Sist av allt på hela ceremonin kommer det som alla väntat på - diplomutdelningen. Var och en ropas alla upp och får motta sitt diplom på scenen. När alla fått sina diplom svärs eden, man lovar att respektera konstitutionen och ja, sen kommer jag inte riktigt ihåg resten. Sen är det klart!

Efter ceremonins slut var det dags för de klassiska fotona med diplomet. Det finns foton på Oscar och mig också, men eftersom han inte var nöjd med ett enda av dem får ni hålla till godo med mig, min fantastiska handledare och jag, och min svärmor och jag:

På kvällen gick vi ut på restaurang för att äta tillsammans Oscar och jag, trodde jag. När vi kom dit visade det sig att världens bäste make, även kallad Oscar, ringt ihop en massa av mina vänner som satt där och väntade på att överraskningsfira med mig. Perfekt avslut på en mycket fin dag.

PS Det är Oscar som tagit alla foton.

Psykoprofylaxkursade

Tre fjärdedelar av graviditeten är snart avklarade och det innebär dags att börja psykoprofylaxkursen. I Colombias privata sjukvård är det en djungel av alternativ.

Först kollade vi upp kursen på vårt sjukhus. Den ges av den huvudansvariga förlossningssköterskan och är en privatkurs, bara vi och henne. Men 1630:- för åtta tvåtimmarslektioner kändes lite väl dyrt. Så vi ringde vår privata sjukförsäkring för att kolla vad de hade att erbjuda. De samarbetar med två ställen, Misi Baby Spa och Moms & Babies (ja, de heter verkligen så...), där vi får rabatt via försäkringen. Men eftersom båda är lyxiga babyspan för överklassen kostar det ändå 1270:- för lika många lektioner. Inte riktigt inom vår budgetram. Dessutom var kursinnehållet sånt som "känsloworkshop för paret" och jag kan inte med sånt. Jag vill ha praktiskt information och inget mer. Inte måla teckningar ihop.

Det tredje alternativet var psykoprofylaxkursen som vår halvprivata sjukförsäkring EPS erbjuder, som är gratis. Vi hade våra tvivel, för sjukvårdssystemet i Colombia är inte det bästa och EPSarna har inte så bra rykte. Men vi tänkte att äsch, eftersom det är gratis så testar vi att gå en gång för att se hur det är.

I morse var vi på vår första lektion och vi blev mycket positivt överraskade båda två. Det var intressant, det var sakligt, lektionen hölls av en kunnig sjuksköterska som inte med en min antydde att någon fråga var för dum för att ställas och det var roligt att träffa andra. Temat för lektionen idag var "generellt om graviditeten" och inleddes med att alla fick berätta historien om sina graviditeter - om den var planerad eller inte, hur allt har gått hittills, om pappan finns med i bilden, om det är en pojke eller flicka (vi var såklart de enda som inte visste könet), och så vidare.

De flesta var där i par, men några var själva. Det var 18-åringen som råkat bli gravid och dessutom väntade tvillingar, det var 17-åringen som var där med sin syster i samma ålder, som själv gått kursen när hon var gravid förra året, och det var tjejen som fick reda på att hon var gravid när hon skulle börja ett nytt jobb och de gjorde ett graviditetstest på henne innan hon skrev på papprena (det är olagligt även i Colombia, men de flesta företag gör det ändå, ofta utan att tala om det. Och nej, hon fick inte jobbet efter det). Och det var det frireligiösa paret, paret som väntade sitt andra barn, paret som hade tusen frågor och 22-åringarna som bestämt sig för att skaffa barn fast de båda fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Och så vi.

Lektionerna hålls varje lördag och man kan gå på vilka man vill när man vill, så nu har vi alla lördagar från den 7 januari till mitten av februari inbokade. Vi struntar i lyxiga spa-kurserna med gravidyoga, EPSen duger alldeles utmärkt.

Och än en gång påmindes jag om varför Oscar är den bästa jag någonsin kunnat hitta. När alla kommenterade sitt sedvanliga "tja, man kan ju förstås köpa kläder i könsneutrala färger, som vitt" (varför i hela friden nu vitt verkar vara den enda "könsneutrala" färgen en bebis kan ha, gud så opraktiskt) efter att vi sagt att vi inte vill ta reda på barnets kön innan det föds och Oscar förklarat varför (annars ger alla rosa kläder med volanger och rosetter och fluff-fluff om det är en flicka och blå kläder med bilar om det är en pojke), sa han att nej, det behöver inte alls bara vara vita kläder. Vi vill att våra barn ska ha alla sorters kläder, och om det är en pojke och någon gett oss en rosa tröja så får han väl ha en rosa tröja, det går alldeles utmärkt.

Hur många promille av colombianska män säger till psykoprofylaxgruppen, och till folk i största allmänhet, att deras son visst kan ha rosa kläder? Ungefär jättejättefå.

Oscar är världens bästa och tar striderna som inte ens jag alltid orkar ta.

Magister!

Idag var dagen då jag äntligen, efter tre års slit vid sidan av heltidsjobb, fick mitt examensbevis i handen.

Det var visserligen ett halvår sen opponeringen av min uppsats var, men sen reste vi ju till Sverige och jag hann inte lämna in alla papper som behövdes i tid för terminens första examensceremoni. Men den som väntar på något gott!

Varje student fick ta med sig två gäster, i mitt fall var det Oscar och hans mamma som fick den äran. Ceremonin, som för en gångs skull i Colombia började punktligt klockan åtta på morgonen, var pompös som alla officiella tillställningar i Colombia är.

Nationalsången*, studentsången**, tal av dekanus, tal av bästa studenten, musikuppträdande och så slutligen diplomutdelning. Vart och ett lästes namnen och titeln upp på de 114 studenter på humanistiska fakulteten som tog sin examen idag, och var och en fick vi gå upp på scenen för att ta emot vårt diplom och skaka hand med alla professorer som stod där på rad.

Sedan gick vi ut och åt en enorm restaurangfrukost och ikväll ska Oscar bjuda mig på Wok. Bildbevis på hela balunsen kommer så fort familjens officielle fotograf gett mig sina foton.

Från och med nu kan ni i alla fall titulera mig Magister en Estudios de Género de la Universidad Nacional de Colombia om ni vill.


*Som jag faktiskt kan hela första versen på efter att jag fick för mig att jag skulle lära mig den härom dagen inför ett framtida (avlägset) colombianskt medborgarskapstest.
** Som jag faktiskt kan i alla fall de första två meningarna av, efter att vår latinlärare i gymnasiet tyckte att det inte anstod latinelever att ta studenten utan att kunna Gaudeamus igitur.

Full rulle

December är månaden då Colombia glömmer bort att jobba och istället festar sig fram till det nya året. Det sociala liv som inte hanns med de föregående elva månaderna ska helt plötsligt klämmas in på årets sista trettioen dagar.

I lördags kväll hade vi julfest med våra padrinos, i söndags var det glöggkväll hemma hos Jenny, ikväll var det glöggkväll och lucia hemma hos Nina, imorgon är det luciamottagning på ambassaden, på fredag är det julfest på jobbet, på lördag är det julfest med vänner, och sådär fortsätter det.

Någonstans däremellan ska jag försöka hinna jobba också. Och gå på profylaxkurs.

Det blir inte så mycket tid över till att blogga. Så ni vet, om ni undrar vart jag tar vägen, alltså.

♥ Svt Play ♥

Jag erkänner. Jag har en last. Den går tvärsemot alla mina politiska principer och allt jag egentligen står för. Trots det djupt odemokratiska med dessa institutioner: Jag är oerhört fascinerad av kungligheter.

Därför kan jag inte låta bli att klistra mig framför teven vid nobelbanketten varje år för att titta på kungligheterna (precis som att Året med kungafamiljen är ett givet program att bänka sig framför i mellandagarna och att jag tittar på vartenda kungligt bröllop jag kommer över).

Gissa min besvikelse förra året då jag klickade mig till nobelbanketten på Svt Play och fick meddelandet att den av upphovsrättsliga skäl inte kunde visas utanför Sverige! Jag fick nöja mig med att plöja igenom alla tidningarnas bildspel istället. I år slapp jag dock den frustrationen och har just avnjutit en tredje adventsfrukost med lussekatter, glögg och årets nobelbankett.

Det är ju inte bara kungligheter man kan titta på här borta i förskingringen, jag och Oscar(!) kollar även på På Spåret och jag tänkte försöka kolla ikapp julkalendern.

Å vad jag älskar Svt Play.

Noche de velitas

Idag för ett år sedan hade vi fest hemma hos oss. Det är nämligen velitas idag, den officiella inledningen på den colombianska julen.

Ikväll, däremot, blir det inget partaj. Vi hade först tänkt ha middag/fest/julklappsutdelning med våra padrinos, men det var ingen som tog sig för att styra upp något i tid, så det blev inte av.

Som plan B bestämde vi oss för att gå på ett av alla evenemang Bogotá ordnar runt om i staden. Ett av dem är en gratiskonsert med Calle 13 i Parque Simón Bolivar som jag gärna gått på, men eftersom allt är livsfarligt och man måste lindas in i bomull och skyddas från allt när man är gravid i det här landet är det förbjudet för gravida att gå på konsert.

Istället tänkte vi kolla in fyrverkerierna vid Colombias högsta byggnad Torre Colpatria alldeles i närheten av där vi bor. Eftersom velitas handlar om att tända ljus till jungfru Marías ära, tänds hela tornet upp som ett jättelikt ljus. Sen är det fyrverkerishow till julmusik, en barnkör som sjunger och artificiell snö(!). Säkert även för gravida.

Men tyvärr har hela kvällen regnat bort. Ända sedan lunchtid har det omväxlande ösregnat och duggat, och just nu visar temperaturen på 12 grader. Inte så lockande alls att gå ut.

Jungfru María får klara sig utan ljus i år, själv tänkte jag krypa ned under täcket med Oscar och kolla på film.

PS Om ni vill veta mer om hur noche de velitas kan vara i Bogotá när det inte regnar, kolla in Colombia Travel Blog.

Filuren, sisådär 27 veckor

Den mår fint, växer som den ska, överläppen finns med, den har alla viktiga ben på plats, fyra kamrar i hjärtat som slår med 146 slag per minut och den väger cirka 973 gram.

Precis som vi redan märkt är det en egensinnig liten filur vi har att göra med. Så fort läkaren försökte få en bättre bild satte den händerna framför ansiktet.

Det är samma sak härhemma, så fort jag ropar till Oscar att komma och känna hur den sparkar så slutar den direkt.

Eftersom normen här är att ta reda på bebisens kön i förväg (ni vet, hur ska man annars veta om man ska inreda bebisrummet i rosa eller i blått), sade vi till läkaren i förväg att vi inte ville veta något. Det var inga problem, på alla papper står det "sexo: 0", och han svängde förbi fort så vi inte skulle kunna hinna se något (vilket vi inte gjorde heller), även om läkaren sa att han visste precis vilket kön filuren har.

Vi får vänta i tre månader till. Huvudsaken är att det är en frisk och kry och pigg filur vi har på gång.

Colombia, 200 år senare

Enligt Wikipedia avskaffades slaveriet i Colombia i början på 1800-talet. Tittar man i senaste numret av skvallertidningen ¡Hola! skulle man kunna tro att det fortfarande pågår. Såhär fräscht illustreras en artikel om Valle del Caucas mäktigaste kvinnor:

Tydligare kan det väl inte bli, att för att vara rik och mäktig i ett departement där över en fjärdedel av befolkningen är afrocolombianer är det vit hudfärg som gäller. De mäktiga kvinnorna är knappast de som syns i bakgrunden, de maktlösa som fortsätter att vara de mäktiga vita kvinnornas pigor.

Colombia har lång väg kvar att gå innan slaveriets strukturer avskaffas i praktiken.

Julbak igen

En gång är ingen gång, två gånger är tradition, som min kloka vän Åsa säger. Därmed har en ny tradition numera uppstått, eftersom det var andra året i rad vi ordnade julbak hemma hos oss, tillsammans med svenska bekantskapskretsen här i Bogotá.

Det blev flera plåtar av både lussekatter och pepparkakor, och dessutom knäck (och i år hade vi formar från Sverige som inte knäcken klistrades fast i). Plus såklart glögg och som extra bonus julmust. Svensk julstämning i topp.

Nästa generation colombiasvenskar var representerade av snart treårige Simon, ettårige Mateo och tremånaders Saga Manuela. Simon spritsade pepparkakorna väldigt elegant, i övrigt bestod hans och Mateos bidrag framför allt i att hjälpa till att äta upp bakverken. Ett hårt jobb, men någon måste ju göra det.

Okej, vi ses på julbaket nästa år igen!

Jul i Parque Nacional

Nu börjar den officiella julbelysningen dyka upp runtom i Bogotá och många parker och torg förvandlas till artificiella jullandskap. Alldeles nära oss ligger Parque Nacional, och ikväll tog vi oss en promenad förbi för att kolla in ljusen och folkvimlet.

Förutom överdådig julbelysning (även om jag måste säga att årets inte var särskilt imponerande jämfört med tidigare) fylls parken med stånd där allt möjligt säljs, såsom grillade majskolvar, grillspett, sockervadd, heliumballonger, blinkande tomteluvor, canelazo och glowsticks.

Vanligtvis är det inte särskilt rekommendabelt att bege sig ut och promenera i Parque Nacional på kvällstid, men i december är nästan ingenting som vanligt i Colombia. Inte heller Parque Nacional.