Tropisk helg

I lördags morse tog vi vårt pick och pack (vilket var mycket, mycket mer än vi behövde, det här med att packa till bebis, alltså, vi behöver öva på det) och stuvade in oss själva och packning och bebis och svärföräldrar i bilen och drog söderut till tropikerna.

Väl framme i vår lilla stuga på Centro de Vacaciones Cafam i Melgar var det bara att klä av oss så mycket som möjligt i värmen. Å vad jag älskar att ha tropikerna på bara några ynka timmars bilavstånd.Vi gjorde inte många knop under helgen. Gael blev dåsig i värmen och sov en massa mest hela helgen.

Vi fick hyra barnvagn (åh, räddningen! Att bära runt på svettig bebis i varm bärsele hade inte varit någon hit) och drog runt med Gael (som såg ut som en liten farbror där han låg i sin solhatt och snarkade i vagnen) på promenader runt centret.

Kalla öl i solen vid poolen, Rummy-Q med svärföräldrarna på kvällen, en timmes bad i poolen bara Oscar och jag medan farmor och farfar passade Gael. Energikicken vi alla behövde.

Trevlig helg!

Ikväll packar vi för första gången bebispackning och försöker att inte missa något, noviser som vi är. I helgen åker vi tillsammans med svärföräldrarna till Melgar i tropikerna utanför Bogotá.

Gael ska få ligga naken och njuta av värmen och plaska i bassängen och hans föräldrar har tänkt sola och bada lite i poolen medan farföräldrarna rår om bebisen. På söndag är det dessutom mors dag här i Colombia, så då ska vi tydligen firas, min svärmor och jag.

Det blir nog en bra helg. Vi hörs sen!

Apropå kulturkrockar i barnuppfostran

Förutom det här med kläderna finns det något annat jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid:

Bebisparfym.

Vi har en flaska som vi fick på någon av alla babyshowers. Den står i sin oöppnade kartong i badrumsskåpet och där får den förbli.

Pausfilm

Jag ligger i sängen och svettas ut feber och blogglusten ligger på ungefär 0%, så tills jag blir frisk igen bjussar jag på ett litet filmklipp vi gjorde förra helgen:

Permanent!

Efter drygt fyra år och sex tillfälliga visum satte jag idag äntligen min fot på Migraciones för vad jag hoppas är sista gången på i alla fall väldigt, väldigt länge.

Idag blev jag nämligen, i egenskap av mor till en colombiansk medborgare, stolt innehavare av ett permanent colombianskt uppehållstillstånd.

Det innebär inte bara att jag numera slipper fajtas med byråkratin minst en gång om året för att förnya det temporära visumet (vilka dessutom kostar drygt 200 dollar styck), utan jag får även den stora äran att rösta i lokalval. Synd bara att borgmästarvalet var i slutet av förra året och inte sker igen förrän om fyra år, men ändå.

Och framför allt får jag stanna i Colombia för alltid om jag skulle vilja det. Det upphör bara om jag befinner mig utanför colombianskt territorium mer än två år i sträck, men det ska jag väl klara av att undvika, semesterresor till Colombia räknas nämligen också, så även om vi skulle flytta till Sverige i framtiden behöver jag bara kila förbi en gång vartannat år för att ha rätt att bo i landet foreverandever.

Nu blir ni inte av med mig så lätt, Colombia!

Jag har närt en kommunist vid min barm

Jag sjunger för Gael dagarna i ända. Barnvisor som Var bor du lilla råtta, Björnen sover och Lille katt. Svenska klassiker som Blåsippan ute i backarna står, Bro bro breja och Räven raskar över isen. Ja, till och med gamla dängor som Jag vill vara din Margareta.

Men trots det digra utbudet av mer barnanpassade trudelutter är en av de sånger han verkar gilla allra bäst den här:

Glad första maj allihopa!

Bokmässan

Just nu pågår den årliga internationella bokmässan i Bogotá, och på colombianskt manér (det vill säga med total brist på framförhållning) tog vi oss dit idag, bokmässans sista söndag, tillsammans med halva Bogotás befolkning på ett ungefär.

Bokmässan hålls på det enorma mässområdet Corferias och vill man besöka precis alla montrar får man nog ägna den mer än en dag.

Vi tänkte därför att de andra montrarna är nog ungefär samma som alla tidigare år och styrde kosan direkt till barnbokspaviljongen. Där shoppade vi loss för en massa tusen pesos och fick med oss tre kassar med sammanlagt tio finfina barnböcker med oss hem. En del funkar redan, de där med tydliga bilder och starka kontraster som bebisar gillar, men de flesta får vänta i bokhyllan ett tag tills Gael blir lite större.

Gael och dagens bokskörd

Hoppas att han kommer att gilla de böcker vi valt åt honom. På nästa års bokmässa kanske han kan få välja några böcker själv också.

Räkneboken fick med beröm godkänt

Lattemamma

I Colombia finns inte uttrycket aprilväder, däremot abril, lluvias mil som lite fritt översatt blir ungefär "april, regn till tusen". Det är inte helt taget ur luften, det har verkligen regnat jämt på sistone.

När jag såg mammaledigheten framför mig hade jag någon slags vision av långa barnvagnspromenader och att hänga på caféer med vänner och bebis. Det har det inte precis blivit så mycket av med regn som öst ned från himlen och tillhörande åska som dånar så att billarmen går igång. Inget väder som inspirerar till att gå utanför dörren alls, faktiskt.

Roxana och Gael

Dessurom vet jag inte riktigt hur jag tänkte det där med att hänga på caféer, för jag känner ju faktiskt inga andra föräldralediga och de allra flesta vänner jobbar hela dagarna under veckan.

Men hur som helst. de senaste dagarna har det i alla fall varit rätt soligt, och igår hade jag äntligen en sån där dag som passade in i min föräldraledighetsvision. Till lunch kom Karolina över och åt hos oss, och sen packade jag ned Gael i vagnen och vi begav oss ut i solen på en långpromenad (det var lite längre än jag trott, men äsch, jag fick motion) till mysiga tecaféet Taller de té för att träffa Roxana som skriver på sin masteruppsats. Där stannade vi hela eftermiddagen tills det var dags att promenera hem igen.

Och jag kan ju konstatera att Bogotá inte precis är någon barnvagnspromenadvänlig stad (vild trafik, buller och värdelösa trottoarer med hål och gupp hela tiden), och vädret i stan är inte heller alltid det bästa, men jag hoppas verkligen att resten av mammaledigheten innehåller fler dagar som igår.

Helgen som var

Även om vi har rätt mysiga måndagar, Gael och jag, är det alltid lite extra tråkigt när helgen är slut. Då är det dags för Oscar att gå tillbaka till jobbet igen och mysiga familjehelgen är över för den här gången.

I lördags hade vi ett gäng vänner över på lunch. Här är instagramversionen* av lördagseftermiddagen.

Som vanligt i Colombia var det ingen som kom i tid. Här är klockan 13.30 och vi har inte alls lagat maten färdigt ännu. Ingen av gästerna, som var bjudna till klockan 13, hade dykt upp heller.

När alla hade kommit satte vi oss och åt till slut. Runt två timmar efter utsatta tiden...

Gael var såklart centrum för allas uppmärksamhet, som vanligt.

Sen blev eftermiddagen till kväll och natt, och Gael somnade ifrån hela kalaset trots tappra försök att hålla sig vaken för att få vara med.

*Jag finns numera på Instagram som Aincolombia

Akta så han inte fryser!

En av de stora kulturkrockarna mellan colombiansk och svensk barnuppfostran är synen på temperaturer och kläder till barnen. I Colombia är det nämligen helt livsfarligt för barn att frysa. Och risk för att frysa är det jämt i jättekalla Bogotá med en dagsmedeltemperatur på 15-20 grader året om. Särskilt farligt är det med plötsliga temperaturväxlingar, till exempel gå tio meter mellan bilen och ytterdörren. Då kan barnet råka ut för en "kall vind" och måste därför kläs på ordentligt inför färden.

Barnen i Bogotá är ordentligt påbylsade för det mesta. Ofta ser man barn på gatan i täckjackor och såna där rånarluve-mössor som bara lämnar ögonen fria (och som jag personligen associerar med skidåkning och femton minusgrader, inte femton plusgrader).

Bebisar måste såklart också skyddas, kanske ännu mer, mot kylan. Därför viras de in i en mängd stora filtar så fort de ska tas utanför dörren, filtar som oftast täcker hela bebisen, inklusive ansiktet.

Självklart vet jag att bebisar och små barn inte reglerar kroppstemperaturen så väl och blir lättare frusna än vuxna, men jag har svårt att förlika mig med den i mitt tycke överdrivna fixeringen vid att undvika minsta lilla kyla.

Så trots förmaningar titt som tätt att täcka över honom med en filt, och oroliga men blir han inte kall? och akta så han inte fryser! så fortsätter vi bära runt med Gael i Babybjörnen i fleecejacka, mössa och skor*.

Och när han blir större kommer jag aldrig att ta på honom någon himla rånarluva så länge vi inte är i Sverige och ska åka skidor i en massa minusgrader. Och dessutom ska han få leka i de totalt folktomma lekparkerna när det regnar. För regn, precis som "kyla", är faktiskt inte farligt.

*Och nej, han fryser inte, jag känner på honom med jämna mellanrum och han är aldrig kall.