Den här människan, alltså

Den finaste jag vet i hela världen.

Apropå gårdagens inlägg

Såhär ser det också ut i Colombia. Julia skriver på Mammas Machete-bloggen om hennes barns grundskola, på Colombias fattiga landsbygd.

En skola där barnen har en lärare, som är sjukskriven till nästa år, vilket innebär att barnen inte har någon mer skola den här terminen. En skola som saknar tak eftersom föräldrarna(!) inte har råd att bygga ett nytt.

Jag har just lämnat Gael på sin förskola där pedagogerna är barnpsykologer, arbetsterapeuter och utbildade barnskötare, där de har musik-, bild-, dans- och teaterlärare. Där fröken tar emot med "oj då, är han lite lös i magen, då ska jag genast gå ner till köket och säga till så att han får specialmat till lunch".

Sedan läser jag Julias inlägg och tänker att det vidrigaste med Colombia (förutom våldet) är de avgrundsdjupa klyftorna mellan människorna som delar samma land.

Hur fungerar förskola i Colombia?

För ett tag sedan undrade en kompis hur det hade gått med blöjavvänjningen, den som de styr upp på förskolan i en gemensam grupprocess. Kortfattat: Jättebra! Lite olyckor nu och då såklart, men på det stora hela mycket bra. Nu funderar vi bara på hur vi ska styra upp blöjavvänjningen på natten.

Jag tror verkligen att det är otroligt mycket lättare när förskolan är med och koordinerar det hela.

Vilket får mig att tänka på att ända sedan jag skrev blöj-inlägget har jag tänkt att skriva lite om hur det funkar med förskola i Colombia.

Eftersom pappaledigheten i princip är ickeexisterande och mammaledigheten är jättekort så finns förskolor från 3 månaders ålder, så kallade sala cunas. Andra förskolor tar emot barn från och med ett eller två års ålder, eller till exempel som i fallet med Gaels förskola, från och med att barnet kan gå.

En stor del av utbudet är privat och det finns ungefär lika många inriktningar som det finns förskolor. De allmänna förskolorna drivs till största delen av ICBF, vilket är ungefärliga motsvarigheten till Colombias barnavårdsnämnd. De kostar också, men de är mycket billigare än de flesta privata förskolor, och avgiften bestäms efter föräldrarnas inkomst.

Man betalar en års- eller terminsavgift, matricula, och sen betalar man en månadsavgift varje månad. I vårt fall kostar årsavgiften runt 3700 kronor och månadsavgiften 2500 kronor. Det är nog ganska standard för privata förskolor i Bogotá, men prisspridningen är enorm. Som jämförelse betalar Lebys 90 kronor i årsavgift och 35 kronor i månadsavgift för den allmänna förskolan där hennes barnbarn går.

Skillnaderna i vad man får för pengarna är också enorma. Till exempel:

Tid: På vissa (ganska många) förskolor är heldag fram till klockan 15. Vilket innebär att man blir tvungen att betala en månadsavgift på förskolan + skolbuss + en barnskötare som tar hand om barnet tills man kommer hem från jobbet. En del förskolor har bara halvdag. På Gaels förskola får vi hämta vid 17, eller max 17.30, vilket gör att vi kan hämta själva (vi kör varannan dags hämtning/lämning).

Mat: Bara för att man betalar en dyr månadsavgift ingår inte nödvändigtvis mat. Till många förskolor måste man skicka med lunchlåda, eller mellanmål. På Gaels förskola får de mellanmål klockan 10, lunch klockan 12 och mellanmål klockan 14. För de barnen som är kvar under eftermiddagen måste man skicka med mellanmål (en frukt eller så) till klockan 16. Och de barn som kommer tidigt och äter frukost på förskolan får ha med egen.

Material: Lite beroende på vad årsavgiften är måste man även lämna in material till förskolan. Låg årsavgift brukar betyda lång materiallista (med allt ifrån papper och målarfärger och leksaker till toapapper!). I vårt fall ingår de flesta materialen i årsavgiften och vi behöver bara (jo, det är bara) lämna in en filt, en kudde, en bok, en leksak, sex haklappar, tio paket våtlappar och en stor gammal t-shirt att använda som skyddskläder när de målar.

Men framför allt ligger nog skillnaderna mellan de olika förskolorna i den pedagogiska inriktningen.

Det finns förskolor som är mer studieförberedande, där barnen får lära sig allt ifrån engelska till datorkunskap, och att läsa och skriva och räkna förstås. Sen finns det förskolor som är mer lekinriktade, som Gaels.

Eftersom skolsystemet också är privat gäller det i många fall att välja rätt förskola för att komma in på rätt skola sen, och många skolor har förskola och förskoleklass från 2-3 års ålder. Börjar de inte då så är det svårt att få en plats på skolan sen, som till exempel franska skolan, Liceo Francés. Gaels lilla kusin Samuel började i förskoleklass vid tre och ett halvt år och det är som om han gick i skolan. Han måste sitta stilla i bänken och han får läxor (skriva vackra bokstäver på räta linjer och sådant...).

På Gaels förskola däremot satsar de bara på lärande och utveckling genom lek, med starkt fokus på skapande. De är indelade efter åldersgrupper, nästan halvårsvis så det är väldigt jämnåriga han delar grupp med, och de roterar mellan olika aktiviteter varje dag. De har målning, dans, teater, akrobatik och musik i olika former. I år har de dessutom ett nytt ämne, återvinning. Musiken har de till exempel en dag med música andina med en lärare som tillhör ursprungsbefolkningen och spelar flöjt och lär dem ursprungsbefolkningens danser, och en annan dag med en lärare från Stilla Havs-kusten som spelar trummor och marackas tillsammans med barnen. Varje år jobbar de med ett tema som leder till en teater-musikal-uppsättning i slutet av året. Förra året var det Don Quijote, i år är det Pinocchio. Årets föreställning går av stapeln nästa lördag, men den får nog ett helt eget inlägg.

Mamoncillo

På temat exotiska frukter i Colombia* (som ni ju vet är paradiset på jorden när det gäller enorm variation av färska frukter nästan gratis) har turen kommit till mamoncillo, eller Spanish Lime som engelska Wikipedia kallar den. Den verkar inte ha något svenskt namn alls.

Den är en ganska liten frukt, som växer på träd i klasar, lite som vindruvor fast mer kvistaktigt. Mamoncillo finns sällan i affären, oftast går det istället att köpa kvistarna med frukt av försäljare längs vägarna.

Det går inte att göra så mycket med mamoncillo, för den är ganska liten och meckig att äta. Det är mycket jobb för lite frukt. Under det hårdmjuka skalet som man knäcker med fingrarna eller tänderna finns en kärna täckt med fruktkött som man får sugbita loss, för att sedan spotta ut kärnan.

Ingen frukt vi äter särskilt ofta härhemma, men någon gång emellanåt är det gott som lite snacks. Smaken påminner om rabarber, tycker jag. Fast utan det syrliga, som söta rabarber, och med helt mjuk konsistens. Med lite fantasi skulle man kunna säga att det är en lite exotisk smakversion av sommar-Sverige.

-----
* Tidigare har jag skrivit om lulo, maracuyá, zapote, pitaya, granadilla och tomate de árbol

Bogotá-tetris

Den här bilden har cirkulerat på Facebook de senaste dagarna och tja, den är väl rätt talande för hur trafiken i Bogotá fungerar(?). Det är alltså den här trafiken jag just tagit körkort för:

Paradiset vid Stilla Havet

Precis som förra gången lillebror var här, bjöd han mig på en resa. Den gången åkte vi till Cartagena på karibiska kusten, den här gången siktade vi in oss på Colombias andra kustremsa, den längs Stilla Havet.

Medan karibiska kusten har flera stora städer och hamnar och en väl utbyggd turism, hamnar Stilla Havs-kusten mycket mer i skymundan. Så pass mycket att när man pratar om la costa, kusten, i Colombia, är det alltid karibiska kusten som menas, som om det var den enda.

Colombias Stilla Havs-kust består till hälften av departamentet Chocó, det fattigaste av Colombias 34 departement där närmare 80% av befolkningen inte får sina grundläggande behov uppfyllda. Den enda hamnen som finns längs hela kusten ligger i staden Buenaventura, som även är Colombias mordhuvudstad. De flesta av samhällena längs kusten i Chocó går endast att nås via båt eller flyg, det går väldigt få vägar genom regnskogsdjungeln som når ända fram till havet.

Kort sagt: Det är inte ett så lättillgängligt ställe.

Vi åkte till Nuquí, som man reser till via Chocós huvudstad Quibdó, med ett litet 15-platsers propellerplan. Det är ett kokhett (bara något kvarter från havets fläktande och det känns som en bastu), fattigt fiskesamhälle med runt 8000 invånare, och det är utgångspunkten till paradiset.

Nuquís hamn. Tre kvarter från flygplatsen. Max tio kvarter från var som helst i samhället.

Därifrån var det en knapp timmes färd med motorbåt tills vi var framme vid det här:

Så såg stranden ut alldeles nedanför hotellet vi bodde på. Vi var de enda gästerna första natten, sen fick vi sällskap av ett franskt par. Men i stort sett har man stränderna för sig själv. Vidsträckta stränder, kantade av kokospalmer innan den ogenomträngliga djungeln börjar.

Det är inte som stränderna i Karibien, som är kritvita med turkost och helt klart vatten. Stilla havet är mycket ruffigare. Större vågor, bruna stränder med stenar och klippor strösslade lite överallt. Djungel, djungel, djungel.

Hotellet, på morgonen vid ebb. Det är stor skillnad på ebb och flod.

Hotellet bestod av några hyddor och en matsal. Vi bodde i hyddan som ses längst till vänster på bilden ovan. Dörrarna har inga lås, fönstren har inga glas, från väggarna upp till taket är det helt öppet.

Lillebror ligger och läser på altanen

Hotellet har rinnande vatten (direkt från bäckarna som rinner ner mot havet från djungeln) och elektricitet, men inget annat. Ingen mobiltäckning, inget internet. Det finns inga affärer eller restauranger eller något i närheten, så i boendet ingår också maten - frukost, lunch och middag med fantastiskt god färsk fisk direkt från havet utanför knuten.

Lillebror dricker en kopp kaffe i matsalen

Mellan augusti och oktober är det valsäsong på den colombianska Stilla Havs-kusten. Knölvalarna migrerar (precis som fåglarna) och den här tiden på året passerar de förbi. En av de främsta turistattraktionerna är valspaning. De simmar förbi helt nära kusten och från en båt ser man på nära håll när de kommer upp till ytan och sprutar ut vattenstrålar ur ryggen och smäller med stjärtfenorna innan de dyker ner igen:

Dock är de inte så lätta att hinna fånga på kort

Det finns också små byar längs kusten och vi gjorde utflykter till några av dem. I en av dem paddlade vi kanot upp längs en flod till ett vattenfall där vi svalkade oss i hettan. Såhär magiskt såg det ut:

Stilla Havs-kusten, just för att Stilla Havet precis tvärtemot vad dess namn påstår inte är särskilt stilla, är också en drömdestination för surfare. En bit ifrån vårt hotell bodde en kille som hyrde ut surfbrädor och gav entimmes-lektioner för knappt 100 kronor. I ett infall av äsch vad tusan, varför inte, fick jag för mig att passa på att testa att surfa.

Att surfa är bland de roligare aktiviteterna jag provat på, någonsin. Det är rätt svårt (alltså, det gäller att ställa sig upp från liggande och stå kvar med balansen i behåll på en vinglig liten bräda som flyter fram på en våg i vattnet), men efter en del magplask lyckades jag! Flera gånger! Jag kände mig helt vansinnigt stolt över min oanade surftalang.

Det var det, ungefär. Förutom lite utflykter och surfningen så var det en hel del av det här - en bok, en hängmatta mellan två palmer, och vågskvalp mot stranden:

En gång frågade Jenny mig om vad man måste besöka om man åker till Colombia. Den gången svarade jag Amazonas (som visserligen inte heller går av för hackor). Då hade jag inte varit vid Stilla Havs-kusten ännu.