Det blev bröllop

När Oscars bror Carlos kraschade med motorcykeln för två veckor sedan trodde alla att det inplanerade bröllopet skulle skjutas upp. Alla utom Carlos och Carolina själva som bestämde sig för att bröllopet såklart skulle bli av, oavsett sådana missöden som trafikolyckor.

Så igår gifte de sig. Carlos i rullstol eftersom han har flera frakturer i ena benet, och dessutom ett brutet nyckelben och en axel som hamnat ur led som gör att han inte kan stödja på kryckor (eller manövrera rullstolen själv eftersom han bara har en helt fungerande arm för tillfället).

För att inte ha särskilt optimala förutsättningar blev det ändå ett riktigt fint bröllop och en hejdundrande fest.

Den inre protokollsvensken som jag nog ändå har, kommer kanske aldrig att riktigt vänja sig vid det kaotiska i colombianska bröllop. Det är liksom ingen ordning alls, folk står i vägen i gången efter vigselceremonin, sitter var som helst under middagen, ingen sitter ner under hela middagen, och folk kommer precis hur sent som helst. Men det blir oftast väldigt bra till slut, till exempel den här gången. Och det är väl ändå det som är huvudsaken.

Inte lätt med namn på utrikiska

Då kan det hända att man till exempel får heta Annik när en journalist ringer upp för att be om expertuttalande om våld i relationer för en tidningsartikel. Ja, ja, det var ju nästan rätt i alla fall, och faktiskt bättre tycker jag än Anikka som jag annars ofta får heta i skrift.

Arvegods

Igår kom Karolina hem till mig släpandes på en hel låda arvegods. Hon flyttade tillbaka till Sverige förra hösten efter en massa år i Colombia, en flytt som var tillfällig och som sedan blev mer permanent. Så nu är hon tillbaka för att avveckla colombialivet som hon lämnade lite hipp som happ för ett tremånadersvikariat för snart ett år sedan.

Det ryms inte så mycket i två resväskor till Sverige så jag fick ta över samlat arvegods från Karolina och våra gemensamma vänner som flyttat tidigare. I den utlandssvenska kretsloppslådan fanns alla möjliga livsnödvändigheter, som till exempel en mängd svenska böcker, bull- och knäckformar, pepparkaksmått, julpynt, löste, massor av kryddor (citronpeppar, fänkål, gelatinblad, grillkrydda, osv.) och en julskiva med Christer Sjögren.

Tack Karolina, jag lovar att förvalta arvegodset väl och lämna det i goda händer den gången det blir vår tur att köpa enkelbiljett till andra sidan Atlanten.

Under tiden delar jag gärna med mig också (har till exempel en del bokdubletter). Julia, Joelle, Karin, Vanessa eller Joanna, är ni intresserade?

Egentid

Det är sol, det är 25 grader varmt och jag är hemma ENSAM!

Man och barn är på en sån där familjetillställning som jag borde vara med på men helt sonika smet ifrån för att jag verkligen inte ides gå. Men jag hade faktiskt 39 graders feber igår och har jätteont i halsen idag så det är en ganska legitim smitning.

Men hörrni. Så himla skönt det är att sitta i lugn och ro och tystnad (nåja, det är ganska mycket stadsljud typ bilar som hörs, men ni fattar. Inga bebisskrik) i solen och bara greja på med lite allt möjligt på datorn. Ända fram till kvällen.

Alldeles själv.

Livsnjuteri på hög nivå.

Ett år och fyra månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli ett år och fyra månader. Sexton månader, som föräldraproffsen säger, men jag fattar verkligen inte det där med att räkna i månader. Jag måste alltid räkna efter då.

Du är en liten plutt jämfört med många andra i din ålder, du har fortfarande inte riktigt kommit ikapp de där tillväxtkurvorna, och först nu börjar du växa ur dina kläder i storlek 74. Åtta tänder har du fortfarande, men jag misstänker att fler kommer att dyka upp när som helst. Håret börjar bli långt, vi har fått klippa din lugg några gånger när den växer ner i ögonen, men på resten av huvudet låter vi håret växa som det vill, än så länge.

Du har otroligt bra motorik. Går och springer hur stadigt som helst, och du klättrar på precis allt. Du har lärt dig klättra upp på fåtöljen i ditt rum och sen ställer du dig på armstödet och försöker häva dig upp i spjälsängen. Du kan klättra upp på soffan och bordet i vardagsrummet också, och därifrån vill du gärna kasta dig huvudstupa lite åt vilket håll som helst. Häromdagen var du nära att åka med huvudet först i golvet från vår säng (den kan du också klättra upp i, först på nattduksbordet och sen upp i sängen), det var med minsta möjliga marginal din pappa hann grabba tag i din blöja och fånga dig i farten.

Det är ganska otroligt faktiskt att du hittills aldrig slagit dig ordentligt. Men med din kamikaze-livsstil känns det som att det bara är en tidsfråga. Vi är på vår vakt så mycket vi kan och försöker att lära dig att klättra upp och ner säkert, för att hindra dig från att klättra skulle vara ett omöjligt projekt.

Du pratar ingenting. Eller, jo, förresten det gör du, du babblar hur mycket som helst hela tiden, men du säger inga ord på svenska eller spanska. Däremot kan du säga vov-vov och mu och ryta som ett lejon.

Du är väldigt självständig. När jag hämtar dig på förskolan vill du gå hem själv och helst inte ens hålla i handen. Du drar iväg på dina egna äventyr. Folk är väldigt fascinerade av dig eftersom du är blond och blåögd och alla möjliga människor vill hälsa på dig hela tiden. Det rör dig inte i ryggen, du ignorerar de flesta (vilket jag gillar sådär i hemlighet). Men när du vill, och när det är på dina villkor, och folk inte försöker så himla mycket, då kan du vara hur social som helst.

Du är världens bästa unge och tänk att det är jag som har turen att få vara din mamma.

Dagen D

Så kom till slut den 20 juni, dagen då tidsfristen gick ut för kongressen att lagstifta om könsneutrala äktenskap (vilket de ju inte gjorde, som vi vet).

Igår skrevs därför historia i Colombia. Min fina vän Elizabeth Castillo och hennes fru (jo, de har redan gift sig i en jättefin symbolisk vigselceremoni och åkt på smekmånad till Brasilien, det är bara den lagliga biten kvar) blev det första samkönade paret någonsin i Colombia att ansöka om äktenskap.

Det har pågått en väldig debatt de senaste veckorna om vad som egentligen ska hända nu efter den 20 juni. Konstitutionsdomstolen var inte helt tydlig utan gav ordern att anta regelverk som eliminerar luckorna i det lagliga skyddet för samkönade par. Om vad detta egentligen innebär tvistar de lärde. Äktenskap, såklart, hävdar många. Det är den enda juridiska figuren som faktiskt ger samma heltäckande skydd som för heterosexuella par. Unión solemne, hävdar det andra lägret. Unión solemne är ett hittepå som inte finns i någon lag, och inte är ett erkänt civilstånd. Ett slags registrerat partnerskap, men på låtsas, alltså.

De senaste dagarna har flera tunga namn uttalat sig. På den vettiga sidan finns Bogotás stad, Folkombudsmannen (Defensoría del pueblo), Åklagarmyndigheten (Fiscal general de la nación), och Domarkollegiet. På homofobsidan finns Överinspektören (Procuraduría general de la nación), Notariekollegiet och såklart katolska kyrkan.

Vad som kommer att hända är fortfarande osäkert. Det är nämligen så att alla som vill gifta sig i Colombia först måste lämna in ansökan, sedan är det en veckas väntetid innan de faktiskt kan vigas (lite som hindersprövning i Sverige). Det är alltså först nästa vecka som vi får veta om det går hela vägen eller inte. Spänningen är olidlig.

Hej igen, gamla kompis!

Det tog en halv evighet eftersom det tydligen inte fanns några spanska tangentbord till Macbook Air att uppbringa i Colombia utan det var tvunget att beställas från USA. Men nu är jag i alla fall till slut 1275 kronor fattigare men ett nytt tangentbord rikare.

Kära dator, jag lovar att aldrig mer spilla en kopp kaffe över dig. Både för din och för min personliga ekonomis skull.

Nu kanske det i alla fall äntligen kan bli lite fart på inläggen här igen.

Utekväll

Lite socialt liv hinner jag med också, trots allt annat. Igår, till exempel, gick Ulrika, Vanessa och jag ut och åt middag tillsammans på supermysiga italienska restaurangen La Monferrina i La Macarena.

Vi drack vin, åt pasta och skrattade oss igenom middagen. Precis en sån där kväll som behövs emellanåt, speciellt när vardagen mest stressas igenom på rutin.

Tyvärr fick kvällen ett lite tråkigt avslut då Oscars bror Carlos var med i en trafikolycka med sin motorcykel och jag fick skynda hem så Oscar kunde åka iväg till sjukhuset. Carlos klarade sig förhållandevis bra med tanke på att han flög huvudstupa i backen och motorcykeln flög efter och landade ovanpå honom. En axel ur led, ett brutet nyckelben, och två brutna ben i ena vaden. Idag opereras han och får skruvar i benet.

Sämst med olyckan var kanske tajmingen - bröllopet om två veckor måste med största sannolikhet skjutas upp...

Konsten att rucka på en katolsk colombiansk svärmors hela världsbild

Gaels farmor:

"Åh, Gael är så söt, han kommer att ha jättemånga flickvänner när han blir stor."

Oscar och jag i kör:

"Eller pojkvänner."