Åtta år senare: Tack för den här tiden!

Idag för åtta år sedan skrev jag bloggens allra första inlägg. Dags att skriva det allra sista.

Tack för alla de här åren ni har hängt med, läst, kommenterat, tipsat, stöttat. Det är ni som gjort det värt att fortsätta blogga. Men nu är vi i Sverige sedan flera år och det känns inte riktigt lika intressant att blogga om vardagslivet här, för en blogg som ju var en blogg om vardagslivet som invandrare i ett sydamerikanskt land på andra sidan Atlanten.

Ni har varit med när jag lade fram min masteruppsats och sedan tog examen.

Ni var med när det blev två streck på stickan, genom hela graviditeten och när Gael föddes.

Ni var med när Oscar och jag gifte oss och åkte på smekmånad till Sverige.

Ni var med när jag bytte jobb och bytte tillbaka igen.

Ni var med när vi bestämde oss för att flytta till Sverige, genom hela den vidriga väntan på uppehållstillståndet, när Gael äntligen fick träffa sin pappa igen efter fyra månaders ofrivillig familjeseparation.

Ni har varit med i stort och smått, i vår vardag och i Colombias politik.

Jag hade någon slags tanke om att jag skulle avsluta bloggen när allt liksom var "klart". Något om att nu har vi vårt hus, Gael har ett syskon på väg, vi har jobb båda två, och allt är på plats. Men så är det ju inte, klart blir det ju aldrig. Livet är en ständig pågående förändringsprocess och pusselbitarna som läggs på plats byts ut allt eftersom. Men livet är bra, och nu har bloggen gjort sitt.

Tack för allt!

Vad jag gör istället för att blogga

saknar din blogg! hoppas allt är ok.

Så skrev Ida häromdagen på senaste inlägget som jag skrev för snart ett år sedan. Det är inte som att jag har glömt bort att jag har en blogg, jag har tänkt så ofta att jag borde uppdatera, och så blir det inte av, förutom i huvudet, där jag har bloggat en massa gånger.

När jag inte bloggar på kvällarna gör jag en massa annat istället nuförtiden. Framför allt läser jag igen. Jag har alltid sett mig själv som en läsande person, jag var stammis på bibblan under uppväxten. Men under en massa år tog kurslitteraturen udden av och tiden från läslusten, och sen har det liksom varit svårt att hitta tillbaka. Jag tänkte att jag skulle återuppta läsandet under föräldraledigheten i Colombia, men alltså, den var lite drygt fyra månader. Jag läste en (1) bok.

Nu, däremot! Jag har börjat plöja böcker lite som jag gjorde en gång i tiden, och jag älskar det.

Här kommer ett Colombia-relaterat boktips för alla er därute. Min vän Julia Svanberg, som tidigare drev Colombia-bloggen Mammas Machete har skrivit en bok om livet på landsbygden i Colombia. Den är en fantastisk inblick i den värld som inte ens de flesta Colombia-svenskar kommer särskilt nära, skildrad med Julias alltid så klarsynta och framför allt icke-dömande blick. Candelarias hus, heter den, läs den.

Här finns jag och mitt läsande på Goodreads, lägg gärna till mig. Jag loggar allt jag läser och ger alltid för generösa betyg. Men Candelarias Hus var värd sina fem stjärnor på riktigt.