Grattis pappa och mamma på er rubinbröllopsdag!
söndag 22 februari 2015
Förberedelserna
Om en vecka flyttar vi ut ur lägenheten och just nu lever vi i ett kaos. Vi städar och rensar och organiserar och svämmas över av saker. Otroligt vad mycket grejer man kan samla på sig på fem och ett halvt år i en lägenhet.
Jag har hittills mest fokuserat på att komma till Sverige, och inte riktigt reflekterat över det faktum att det innebär att också lämna hela livet vi byggt upp i Colombia bakom oss. Men igår blev det mer påtagligt, när vi tog fram de kläder vi tänkt ha med oss, och provpackade Gaels resväska. Den här lägenheten var där flyttade ihop för första gången, det första boendet vi köpte, där vi bodde när vi gifte oss, och det hemmet Gael levt sina första tre år i. Det är många minnen som ryms på 64 kvadrat.
Nu är det snart slut.
Nästa helg flyttar vi ut allt, och bor hos Oscars föräldrar en vecka innan Gael och jag reser till Sverige, där vi ska bo hos mina föräldrar fram tills vi får lägenheten i maj. Vi har två månader i resväskor framför oss. (Gael och jag, alltså. När Oscar reser vet vi fortfarande inget om).
 |
| Klädhögarna på sängen, Gaels väska provpackad - det gick över förväntan, och bokhyllan med alla grejer som ska skänkas bort. |
Nu är det snart slut.
Nästa helg flyttar vi ut allt, och bor hos Oscars föräldrar en vecka innan Gael och jag reser till Sverige, där vi ska bo hos mina föräldrar fram tills vi får lägenheten i maj. Vi har två månader i resväskor framför oss. (Gael och jag, alltså. När Oscar reser vet vi fortfarande inget om).
torsdag 19 februari 2015
Hitta jobb i Colombia
I de tidigare inläggen finns lite allmänna tips som kan vara värda att läsa, även om vissa av länkarna säkert har ändrats vid det här laget:
- Jobb och volontärjobb i Colombia från 2011 med lite tips på jobb, volontärjobb och andra sätt att stanna ett tag i Colombia.
- Att bo i Colombia: Jobb från 2012 med lite tips på hur jobbsökandet går till, var man kan leta, och hur man skriver CV för colombianska arbetsgivare.
- Söka jobb i Colombia från 2013 med ännu mer om hur man söker jobb och var man hittar dem.
Sedan några år tillbaka har jag haft en mejlinglista där jag vidarebefordrat lediga tjänster (eftersom sådant nästan aldrig publiceras på någon platsbank utan det är kontakter och mun-till-munmetoden eller hålla reda på alla organisationers hemsidor som oftast gäller). Tjänsterna är i princip bara relaterat till NGOs eller biståndssektorn, så den som är intresserad av privata näringslivet får nog fortsätta leta någon annanstans.
Nu när vi flyttar till Sverige lägger jag ner mejlinglistan. Men däremot tänkte jag dela med mig av länklistan, så att ni som i fortsättningen googlar er hit vet var ni kan leta om ni är sugna på att jobba i Colombia. Det finns såklart en massa fler organisationer än de här, men här är i alla fall den mest kompletta lista jag lyckats samla ihop på lediga tjänster-sidor hos organisationer och andra ställen som publicerar lediga jobb i Colombia nu och då.
FN och internationella biståndsorgan:
Ambassader:
(En massa andra länder har ju också ambassader här, inklusive Sverige, men de har inga lediga jobb-sektioner på sina hemsidor)
Organisationer i civilsamhället:- Colombianska Röda Korset
- Norwegian Refugee Council
- Oxfam UK
- Comisión Colombiana de Juristas
- Save the Children Colombia
- Fundación Plan
- Un techo para mi país
- Federación Luterana Mundial
- Forum Syd
- Transparencia por Colombia
- Mercy Corps lediga tjänster och upphandlingar
- Centro de Derechos Reproductivos
- Peace Corps här eller här
- Help Age
- PBI Colombia
- CERAC
- Fundación ACPO
- Opción Legal
- Alianza por la Minería Responsable
Andra sidor:
Sen kan man också prenumerera på Azaí Consultores nyhetsbrev. Det kommer varannan vecka och innehåller alltid en lista på lediga tjänster inom utvecklings- och biståndssektorn i Colombia.
tisdag 17 februari 2015
Kulturkrockar i barnuppfostran, del 7: Barnsäkerhet
I Sverige är allt farligt.
Så sa en kompis till mig sedan hon flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år i Colombia.
Jag är benägen att hålla med. Sverige, i alla fall såhär på avstånd, känns verkligen som trygghetsnarkomanernas land. Trots att Sverige alltid ligger på topp i säkerhet och trygghet i alla möjliga internationella jämförelser - och milsvitt före Colombia - så känns svenska föräldrar mycket ängsligare än sina colombianska diton.
Allt kan tydligen vara skadligt och allt som kan barnsäkras ska göra det. Klämskydd och spisskydd och grindar och bilstolar och soldräkter och hjälmar och reflexvästar och sockerförbud. Lite får jag känslan att barn måste skyddas från alla möjliga faror istället för att lära sig att hantera dem.
I Colombia är det egentligen bara två saker som är farliga: kyla och regn. Det är å andra sidan absolut och fullkomligt livsfarligt för barn.
Eller nej, såklart en del annat också. Väldigt grovt generaliserande känns det lite som att colombianska föräldrar är lite mer svepande oroliga över säkerheten, och kanske hindrar barnen i många situationer med nej! akta! gå inte för nära! du kan ramla! i största allmänhet, medan svenska föräldrar låter barn låter barnen leka lite mer fritt så länge alla specifika faror är identifierade och åtgärdade, eller så länge det är på en säkerhetscertifierad lekplats. Typ. Problemet är bara att det verkar finnas ungefär hur många specifika faror som helst.
I vissa avseenden är jag nog väldigt "svensk" när det kommer till uppfostran. Särskilt när det kommer till trafiksäkerhet. Gael måste alltid åka i bilbarnstol på landsväg. Min flexibilitet sträcker sig till stadstrafiken. Det skulle inte gå annars, taxibilarna har ju inte ens bilbälten. Men på landsväg, utanför stan, där är jag kompromisslös trots total oförståelse.
Men i många andra avseenden känner jag lite att... seriöst? Jag fattar ju att det är inte helt taget ur luften, och att plast har en massa onyttiga ämnen och att överdrivet sockerintag kan leda till en massa dåligheter och att det är dåligt att bränna sig i solen, och så vidare, och så vidare. Men samtidigt - man måste ju leva också. Man kan inte skydda sig mot allt och ska man verkligen hålla på att gå runt och oroa sig för allt hela tiden?
Kanske är det bara för att allt sånt skulle vara så himla jobbigt i Colombia. Här ligger lekplatserna ofta i parker med gräs och träd, förutom där gungorna och rutschkanorna står, där det är asfalterat. Det finns inga spisskydd eller klämskydd. Gaels dagis ligger i ett hus med två våningar, men det finns inga grindar för trapporna. Allt innehåller socker, speciellt alla produkter för barn. Vill man ha träleksaker får man i princip göra dem själv.
Som kloka Linda skrev i en kommentar till ett blogginlägg, apropå att de seglat jorden runt i fyra år med sina två små barn:
"När det gäller den typen av risker som du nämner så är de enkla att skydda sig mot i Sverige. Man får mycket säkerhet för liten insats. I andra delar av världen krävs det en väldigt stor insats för att skydda sig, då blir det inte heller lika självklart."
Jag vet inte hur jag kommer att ställa mig till allt i Sverige, efter att ha levt Gaels första tre år med en mycket mer avslappnad inställning till många farligheter. Kanske anpassar jag mig och skaffar en sån där heltäckande solskyddsdräkt till sommarens strandbesök. Men troligtvis inte. Jag tycker i alla fall att det ska bli fantastiskt skönt att slippa diskutera bilbarnstolens vara eller inte vara.
-----
Så sa en kompis till mig sedan hon flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år i Colombia.
Jag är benägen att hålla med. Sverige, i alla fall såhär på avstånd, känns verkligen som trygghetsnarkomanernas land. Trots att Sverige alltid ligger på topp i säkerhet och trygghet i alla möjliga internationella jämförelser - och milsvitt före Colombia - så känns svenska föräldrar mycket ängsligare än sina colombianska diton.
Allt kan tydligen vara skadligt och allt som kan barnsäkras ska göra det. Klämskydd och spisskydd och grindar och bilstolar och soldräkter och hjälmar och reflexvästar och sockerförbud. Lite får jag känslan att barn måste skyddas från alla möjliga faror istället för att lära sig att hantera dem.
I Colombia är det egentligen bara två saker som är farliga: kyla och regn. Det är å andra sidan absolut och fullkomligt livsfarligt för barn.
Eller nej, såklart en del annat också. Väldigt grovt generaliserande känns det lite som att colombianska föräldrar är lite mer svepande oroliga över säkerheten, och kanske hindrar barnen i många situationer med nej! akta! gå inte för nära! du kan ramla! i största allmänhet, medan svenska föräldrar låter barn låter barnen leka lite mer fritt så länge alla specifika faror är identifierade och åtgärdade, eller så länge det är på en säkerhetscertifierad lekplats. Typ. Problemet är bara att det verkar finnas ungefär hur många specifika faror som helst.
I vissa avseenden är jag nog väldigt "svensk" när det kommer till uppfostran. Särskilt när det kommer till trafiksäkerhet. Gael måste alltid åka i bilbarnstol på landsväg. Min flexibilitet sträcker sig till stadstrafiken. Det skulle inte gå annars, taxibilarna har ju inte ens bilbälten. Men på landsväg, utanför stan, där är jag kompromisslös trots total oförståelse.
Men i många andra avseenden känner jag lite att... seriöst? Jag fattar ju att det är inte helt taget ur luften, och att plast har en massa onyttiga ämnen och att överdrivet sockerintag kan leda till en massa dåligheter och att det är dåligt att bränna sig i solen, och så vidare, och så vidare. Men samtidigt - man måste ju leva också. Man kan inte skydda sig mot allt och ska man verkligen hålla på att gå runt och oroa sig för allt hela tiden?
Kanske är det bara för att allt sånt skulle vara så himla jobbigt i Colombia. Här ligger lekplatserna ofta i parker med gräs och träd, förutom där gungorna och rutschkanorna står, där det är asfalterat. Det finns inga spisskydd eller klämskydd. Gaels dagis ligger i ett hus med två våningar, men det finns inga grindar för trapporna. Allt innehåller socker, speciellt alla produkter för barn. Vill man ha träleksaker får man i princip göra dem själv.
Som kloka Linda skrev i en kommentar till ett blogginlägg, apropå att de seglat jorden runt i fyra år med sina två små barn:
"När det gäller den typen av risker som du nämner så är de enkla att skydda sig mot i Sverige. Man får mycket säkerhet för liten insats. I andra delar av världen krävs det en väldigt stor insats för att skydda sig, då blir det inte heller lika självklart."
Jag vet inte hur jag kommer att ställa mig till allt i Sverige, efter att ha levt Gaels första tre år med en mycket mer avslappnad inställning till många farligheter. Kanske anpassar jag mig och skaffar en sån där heltäckande solskyddsdräkt till sommarens strandbesök. Men troligtvis inte. Jag tycker i alla fall att det ska bli fantastiskt skönt att slippa diskutera bilbarnstolens vara eller inte vara.
 |
| Väldigt få parker har speciella bebisgungor. Gael fick lära sig att gunga i sådan här när han var ett år. Han är duktig på att hålla i sig ordentligt, vilket är tur eftersom det ofta är asfalterat under gungorna. Det var det inte just här, däremot en stor sten rakt under. |
Andra inlägg jag har skrivit på temat kulturkrockar i barnuppfostran hittar du här.
söndag 15 februari 2015
Ännu mer treårsfirande
Igår fyllde Gael tre. TRE ÅR. Himmel och pannkaka.
Vi fortsatte firandet som vi inledde förra helgen med picknick, och ordnade kalas för kompisarna på förskolan, precis som förra året. Det är så himla praktiskt, Gael får fira med sina kompisar och vi slipper ha kaos i vår pluttiga lägenhet.
På födelsedagsfirandet på förskolan kommer musikläraren och sjunger och sen efter sången och dansen blir det tårta (föräldrarna som ordnar kalaset får ha med sig saft och tårta - sockerförbud är inget som någon någonsin har hört talas om, mer om det i ett eget inlägg), och så presentutdelning.
Sedan firade vi med släkten på själva födelsedagen. Bara närmsta släkten, förra året var Oscars morbröder med familjer också med, men i år hade vi bara bjudit Oscars föräldrar och bror med familj. Framför allt för att undvika för många presenter. Det är ju ganska opraktiskt att barnet fyller år tre veckor innan vi ska flytta allt vi äger och har tvärs över jordklotet i tre resväskor.
Nu sitter vi med årets videokollage, här finns videon från år ett och här finns år två. År tre kommer snart.
Vi fortsatte firandet som vi inledde förra helgen med picknick, och ordnade kalas för kompisarna på förskolan, precis som förra året. Det är så himla praktiskt, Gael får fira med sina kompisar och vi slipper ha kaos i vår pluttiga lägenhet.
På födelsedagsfirandet på förskolan kommer musikläraren och sjunger och sen efter sången och dansen blir det tårta (föräldrarna som ordnar kalaset får ha med sig saft och tårta - sockerförbud är inget som någon någonsin har hört talas om, mer om det i ett eget inlägg), och så presentutdelning.
 |
| Dans med kompisarna |
 |
| Gael, som vanligtvis älskar dans och att röra på sig, vägrade släppa födelsedagsstolen. |
Sedan firade vi med släkten på själva födelsedagen. Bara närmsta släkten, förra året var Oscars morbröder med familjer också med, men i år hade vi bara bjudit Oscars föräldrar och bror med familj. Framför allt för att undvika för många presenter. Det är ju ganska opraktiskt att barnet fyller år tre veckor innan vi ska flytta allt vi äger och har tvärs över jordklotet i tre resväskor.
 |
| En skateboard! |
 |
| Tårtutblåsning med hjälp av kusin Samuel |
onsdag 11 februari 2015
Svensk "byråkrati", vill du gifta dig med mig?
Idag fick vi lägenhet i Umeå. En jättefin fyra via det kommunala bostadsbolaget, med inflyttning första maj.
Jag fick mejl igår om att en kreditprövning hade gjorts och att de behövde kompletterande information (jag har ju inte deklarerat någon inkomst i Sverige de senaste sju åren). Jag mejlade tillbaka med mitt inscannade anställningsavtal och lite förklaringar, och föreslog mina föräldrar som borgensmän om det skulle behövas. Idag fick jag svar, det räckte så bra med förklaringarna. Sen fick jag hyresavtalet via min personliga sida, jag kunde skriva under genom att logga in med mitt användarnamn och lösenord.
Spontant känner jag lite såhär: Sverige, jag älskar dig. Jag älskar din TOTALA avsaknad av byråkrati.
Alltså, om allt ska vara såhär himla LÄTT kommer den här flytten att bli hur problemfri som helst.
Jag tog examen från universitetet i januari 2007. Samma månad tog jag det av mitt pick och pack som rymdes i en backpackerryggsäck, en kabinväska och en kånken och drog till Sydamerika med en enkelbiljett. Jag har aldrig varit vuxen i Sverige. Jag har aldrig haft ett svenskt heltidsjobb med semester och friskvårdsbidrag. Jag har ingen aning om hur Försäkringskassan eller Skatteverket eller sjukvårdssystemet fungerar.
En kompis som flyttat tillbaka till Sverige efter väldigt många år i Colombia sa "oroa dig inte, har du klarat dig i Colombia kommer allt i Sverige att kännas hur enkelt som helst".
Lite så känns det ju onekligen nu. Vi har ett hyreskontrakt på en lägenhet! Utan att ha behövt visa upp ett enda fysiskt papper, ingen fysisk underskrift, inga borgensmän med egna fastigheter, inga stämplar, ingen autenticering hos notarie, inga kontoutdrag, inga stämplade intyg från arbetsgivaren i flera kopior, inga förstorade kopior på ID-kortet, utan att behöva vänta femtielva bankdagar på att alla möjliga byråkratiska processer ska tragglas igenom systemet, ingenting.
Om vi säger så, det är inte precis så det går till att hyra lägenhet i Colombia.
Jag fick mejl igår om att en kreditprövning hade gjorts och att de behövde kompletterande information (jag har ju inte deklarerat någon inkomst i Sverige de senaste sju åren). Jag mejlade tillbaka med mitt inscannade anställningsavtal och lite förklaringar, och föreslog mina föräldrar som borgensmän om det skulle behövas. Idag fick jag svar, det räckte så bra med förklaringarna. Sen fick jag hyresavtalet via min personliga sida, jag kunde skriva under genom att logga in med mitt användarnamn och lösenord.
Spontant känner jag lite såhär: Sverige, jag älskar dig. Jag älskar din TOTALA avsaknad av byråkrati.
Alltså, om allt ska vara såhär himla LÄTT kommer den här flytten att bli hur problemfri som helst.
 |
| 27-åriga jag och mitt pick och pack i januari 2007. |
En kompis som flyttat tillbaka till Sverige efter väldigt många år i Colombia sa "oroa dig inte, har du klarat dig i Colombia kommer allt i Sverige att kännas hur enkelt som helst".
Lite så känns det ju onekligen nu. Vi har ett hyreskontrakt på en lägenhet! Utan att ha behövt visa upp ett enda fysiskt papper, ingen fysisk underskrift, inga borgensmän med egna fastigheter, inga stämplar, ingen autenticering hos notarie, inga kontoutdrag, inga stämplade intyg från arbetsgivaren i flera kopior, inga förstorade kopior på ID-kortet, utan att behöva vänta femtielva bankdagar på att alla möjliga byråkratiska processer ska tragglas igenom systemet, ingenting.
Om vi säger så, det är inte precis så det går till att hyra lägenhet i Colombia.
tisdag 10 februari 2015
Strikta colombianer och slappa svenskar?
Häromdagen läste jag en väldigt intressant artikel om hur ekonomisk ojämlikhet påverkar uppfostran. Enligt en forskningsstudie tenderar föräldrar i väldigt ojämlika länder att uppfostra sina barn mycket strängare än i mer jämlika sådana. Lite hårddraget, ju större sannolikhet det är att man klarar sig ändå, desto mer känner föräldrarna att de kan slappna av med prestationskraven på sina barn.
Utifrån högst ovetenskapliga och enbart empiriska iakttagelser känner jag att den teorin stämmer väldigt bra in på skillnaderna Colombia-Sverige i barnuppfostran.
Colombianska föräldrar känns överlag mycket strängare och mer krävande än de svenska diton, och den typen av diskussioner som Petra Krantz Lindgren eller Jesper Juul för om barnuppfostran är väldigt frånvarande här.
Det låter ju logiskt också, ändå har det aldrig riktigt slagit mig som förklaringsmodell. Colombia är ett av världens mest ojämlika länder. I avsaknad av ett grundläggande socialt skyddsnät som fångar upp, och där enda möjligheten till en dräglig tillvaro om du inte är född i en privilegierad elitfamilj är hårt arbete och målmedvetenhet, om ens då, så finns det inte plats för särskilt mycket utsvävningar.
Jag får alltid lite mindervärdeskomplex när jag jämför mitt CV med valfri colombiansk 25-åring som haft tillgång till universitetsstudier. Det är liksom inte tal om att ta ett sabbatsår och jobba lite på fabrik i Norge och resa runt världen. Eller ens extrajobba lite i kassan under strökursstudierna. Nej, folk läser på program, och jobbar extra som lärar- eller forskarassistenter, och de priviligierade som har möjlighet att tillbringa längre perioder utomlands gör det för att plugga språk, göra praktik som ger relevant arbetslivserfarenhet på CVt, eller läsa en master. En av mina bästa colombianska vänner bor i Japan där hon just nu doktorerar. Hon flyttade dit för att hon fått ett stipendium för att läsa en master efter sin dubbla universitetsexamen här i Colombia. Hon är 28 år.
Jag tror att det spiller över på andra områden också, förutom kraven (ofta outtalade, men ändå närvarande) på akademiskt och professionellt presterande. Det är kanske förenat med större risker att falla utanför ramarna, så det är så mycket viktigare att se till att barnen beter sig som det är socialt accepterat. Barn ska uppföra sig, de ska hälsa ordentligt, de ska be snällt om saker och inte vara otrevliga.
Jag känner ofta att det är lite väl strängt, och lite väl höga krav, och lite väl mycket opedagogiska nu skärper du dig, annars... utan förståelse för uppenbart trötta och hungriga barn som inte pallar uppföra sig som små änglar exakt hela tiden.
Men samtidigt blir jag lite förskräckt över bilden jag får av Sverige såhär på avstånd. Är det verkligen så? Har folk helt missat vad det innebär att vara förälder?
I vår lilla familj är vi på jakt efter den gyllene colombiasvenska medelvägen. Vi får se hur det går med det.
Utifrån högst ovetenskapliga och enbart empiriska iakttagelser känner jag att den teorin stämmer väldigt bra in på skillnaderna Colombia-Sverige i barnuppfostran.
Colombianska föräldrar känns överlag mycket strängare och mer krävande än de svenska diton, och den typen av diskussioner som Petra Krantz Lindgren eller Jesper Juul för om barnuppfostran är väldigt frånvarande här.
Det låter ju logiskt också, ändå har det aldrig riktigt slagit mig som förklaringsmodell. Colombia är ett av världens mest ojämlika länder. I avsaknad av ett grundläggande socialt skyddsnät som fångar upp, och där enda möjligheten till en dräglig tillvaro om du inte är född i en privilegierad elitfamilj är hårt arbete och målmedvetenhet, om ens då, så finns det inte plats för särskilt mycket utsvävningar.
Jag får alltid lite mindervärdeskomplex när jag jämför mitt CV med valfri colombiansk 25-åring som haft tillgång till universitetsstudier. Det är liksom inte tal om att ta ett sabbatsår och jobba lite på fabrik i Norge och resa runt världen. Eller ens extrajobba lite i kassan under strökursstudierna. Nej, folk läser på program, och jobbar extra som lärar- eller forskarassistenter, och de priviligierade som har möjlighet att tillbringa längre perioder utomlands gör det för att plugga språk, göra praktik som ger relevant arbetslivserfarenhet på CVt, eller läsa en master. En av mina bästa colombianska vänner bor i Japan där hon just nu doktorerar. Hon flyttade dit för att hon fått ett stipendium för att läsa en master efter sin dubbla universitetsexamen här i Colombia. Hon är 28 år.
Jag tror att det spiller över på andra områden också, förutom kraven (ofta outtalade, men ändå närvarande) på akademiskt och professionellt presterande. Det är kanske förenat med större risker att falla utanför ramarna, så det är så mycket viktigare att se till att barnen beter sig som det är socialt accepterat. Barn ska uppföra sig, de ska hälsa ordentligt, de ska be snällt om saker och inte vara otrevliga.
Jag känner ofta att det är lite väl strängt, och lite väl höga krav, och lite väl mycket opedagogiska nu skärper du dig, annars... utan förståelse för uppenbart trötta och hungriga barn som inte pallar uppföra sig som små änglar exakt hela tiden.
Men samtidigt blir jag lite förskräckt över bilden jag får av Sverige såhär på avstånd. Är det verkligen så? Har folk helt missat vad det innebär att vara förälder?
I vår lilla familj är vi på jakt efter den gyllene colombiasvenska medelvägen. Vi får se hur det går med det.
måndag 9 februari 2015
Kommer jag att fortsätta blogga?
Den frågan får jag mest hela tiden, numera, såhär exakt en månad innan flyget till Sverige lyfter.
Jag vet inte. Den här bloggen handlar ju om mitt liv i Colombia, och snart kommer mitt liv inte att utspelas i Colombia längre utan i Sverige. Jag kommer säkert att fortsätta ett tag i alla fall, jag gissar att jag kommer att stöta på en hel del kulturkrockar som passar att ventilera i bloggform. Sen får vi se.
Men för er som efter mars vill fortsätta läsa bloggar som faktiskt skrivs från Colombia rekommenderar jag de här:
Jag vet inte. Den här bloggen handlar ju om mitt liv i Colombia, och snart kommer mitt liv inte att utspelas i Colombia längre utan i Sverige. Jag kommer säkert att fortsätta ett tag i alla fall, jag gissar att jag kommer att stöta på en hel del kulturkrockar som passar att ventilera i bloggform. Sen får vi se.
Men för er som efter mars vill fortsätta läsa bloggar som faktiskt skrivs från Colombia rekommenderar jag de här:
- Mammas Machete - allra bästa Julia Svanberg som skriver om sitt liv med man och tre barn på den colombianska landsbygden. En helt annan värld än mitt storstadsliv i Bogotá.
- Ett år utan filmjölk - här skriver Shanna om vardagslivet i Bogotá.
- Fredsobservatörerna i Colombia - Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Bogotá och Quibdó bloggar om sitt arbete och om politik och samhälle i Colombia.
- Mot framtiden, för framtiden - en av fredsobservatörerna, Julia Andén, har en egen blogg.
- Latinamerikaliv - Åsa Maria skriver lite sporadiskt från Colombia och andra länder i Latinamerika.
Sedan finns det en del colombiabloggar på engelska också, till exempel de här:
- Peace Brigades International i Colombia - internationella fredsobservatörer
- Colombia Travel Blog - en reseblogg om Colombia skriven av medarbetarna på resebyrån See Colombia Travel, väldigt läsvärd för restips
- The City Paper - inte riktigt en blogg, men en gratistidning om Bogotá och Colombia på engelska, som finns både på papper och här på webben
- Mike's Bogotá Blog - Colombias kanske flitigaste engelskspråkige bloggare. Den skrivs av Mike, som även har Bogotá Bike Tours, och uppdateras dagligen med intressanta reflektioner om Bogotá och Colombia
- Talking about Colombia - om politik och samhälle
- Beyond Colombia - om landet, typiska fenomen och stereotyper
- Uncover Colombia - lite same, same but different som Beyond Colombia
- Banana Skin Flip Flops - en blogg jag har lite hatkärlek till. Jag håller ganska ofta inte alls med om vad hon skriver, men hon skriver fantastiskt bra och underfundigt.
Sedan finns det också en massa andra bloggar från runtom i Latinamerika, kolla till exempel in de här:
- Frida i Buenos Aires - frilansjournalisten Frida Hessel som bott i Buenos Aires i över tio år bloggar om vardagslivet och restips
- Mitt La Paz - Elin bloggar om vardagsliv i La Paz i Bolivia där hon driver ett litet café
- Entiendo - Linda bloggar om livet, Mexiko, kärlek, feminism och världen
- Sydamerikabloggen - Julia Tengblad Söder är en annan bloggare i Buenos Aires
- Henrik Brandão Jönsson - DNs latinamerikakorrespondent bloggar från Rio i Brasilien
- Journalist Kinga Sandén - en svensk frilansjournalist i Buenos Aires, som skriver fantastiska reportage, till exempel det här.
- Jordliv - Maria bloggar om livet mellan Nordnorge och Bolivia
Men häng gärna kvar här också ett tag till!
söndag 8 februari 2015
Förskottsfirande
Vi tjuvstartade firandet av Gaels treårsdag igår med att, precis som förra året, ordna picknick i parken tillsammans med våra kompisar, och några av Gaels.
Trots att årets version av torrperioden har varit minst sagt opålitlig så lyckades vi pricka in en förmiddag med strålande sol (som sedan övergick i spöregn på eftermiddagen). Vi var en massa vänner och cirka ett ton picknickmat.
 |
| När solen väl lyser i Bogotá så lyser den starkt |
Flera av Gaels små kompisar var med, men han hade mest ögon för en. När Antonia är med är det de två mot världen. Två små yrväder med exakt likadan personlighet, som kramar omkull varandra varje gång de ses, och som sedan aldrig är stilla tillräckligt länge för att kunna hamna skarpa på kort båda två samtidigt.
 |
| Antonia och Gael |
Picknick, det enklaste och samtidigt bland det trevligaste sättet att ordna födelsedagsfirande. Och troligtvis sista gången på väldigt länge det här februaribarnet kan fira sin födelsedag så.
För övrigt tänkte jag när jag stod i duschen igår morse tio minuter innan picknicken som vi hade bjudit in till, i en park i en annan del av stan, skulle börja, att det nog hade känts som en lite stressig situation i Sverige. När vi kom till parken 40 minuter efter utsatt tid var vi först på plats. Jag förutspår en framtida kulturkrock.
måndag 2 februari 2015
Finbesök
I helgen har vi haft de här fina hemma hos oss. Julia (som bloggar på Mammas Machete) och hennes mamma som är på väg till Sverige igen efter två månader i Allmänningen.
Gael var lycklig över två nya kompisar som han kunde dra iväg till sin bilmatta, och jag var lycklig över att få träffa dessa två fina människor igen. Jag har skrivit förut om att något av det finaste med att blogga är vänskaperna som faktiskt växer fram även i verkliga livet, tack vare bloggen (och i fallet med Julia också lite tack vare att hennes Bogotábästis var administratör på restaurangen där vi gifte oss).
Kantarellpaj, vin, semlor, prat och skratt. Nu är de framme på varsin destination - Sverige och Allmäningen - och jag är kvar i Bogotá ett tag till. Nästa gång vi ses är det kanske någon helt annanstans i världen.
Gael var lycklig över två nya kompisar som han kunde dra iväg till sin bilmatta, och jag var lycklig över att få träffa dessa två fina människor igen. Jag har skrivit förut om att något av det finaste med att blogga är vänskaperna som faktiskt växer fram även i verkliga livet, tack vare bloggen (och i fallet med Julia också lite tack vare att hennes Bogotábästis var administratör på restaurangen där vi gifte oss).
Kantarellpaj, vin, semlor, prat och skratt. Nu är de framme på varsin destination - Sverige och Allmäningen - och jag är kvar i Bogotá ett tag till. Nästa gång vi ses är det kanske någon helt annanstans i världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)