Paus för kladdkaka

En välbehövlig paus i uppsatsskrivandet igårkväll:
Några glas vin, en jättegod paj och hjärtformad kladdkaka hemma hos Karolina tillsammans med Anna, Nina och Elisabeth.

Nu: Tillbaka till uppsatsen.

Bogotá just nu:

Det regnar. Alltså verkligen vräker ner. Åskan dundrar så att rutorna skallrar och larmen på all bilar som står parkerade på gatan börjar tjuta.

Den där "sommaren", dvs den soliga och torra perioden som ska vara i åtminstone två-tre månader runt årsskiftet var snarare två-tre veckor. Nu verkar läget ha återgått till som det var mot slutet av förra året. Jag hoppas verkligen, om inte annat så för min mentala hälsa, att jag har fel.

Uppdatering: Det är i alla fall tur att Bogotás väder är lika ombytligt som våldsamt. Nu, sisådär en halvtimme senare har regnet slutat och molnen börjar skingra sig. Det dåliga vädret varar aldrig särskilt länge, däremot kommer det alldeles för ofta.

Hemma hos-reportage på riktigt

I morse fick vi besök i lägenheten av ett TV-team från programmet Extra. De gjorde ett reportage om Andrea som bor med oss, och vi fick också vara med och bli intervjuade på ett hörn.

Programmet, som går varje dag, handlar om intressanta personer och fenomen. Tydligen är Andrea en sådan intressant person, det dräller väl inte av transpersoner i Colombia som är högutbildade och jobbar som lärare och forskare på ett av landets bästa universitet.

Eftersom reportaget handlar om Andreas liv i allmänhet fick Oscar och jag vara med och i egenskap av sambos och svara på frågor som hur det känns att bo med en transperson och annat av samma grävande journalistiska karaktär.

Det känns väl ungefär som att bo med vem som helst, kan jag meddela. Men ja, man måste kanske ställa dumma frågor ibland för att kunna få fram de där självklarheterna man vill förmedla.

Massor av intervjutid ska klippas ihop till ett reportage på bara några minuter, så det känns ju som att det kan bli lite precis hur som helst. Till exempel kanske mitt svar på frågan "Vad pratar ni om, som tjejer emellan? Blir det mycket tjejsnack och skvaller?" som löd ungefär

Tja, vi pratar såklart ibland om sådana saker som ses som typiskt kvinnliga som kläder och män, men vi delar ju också akademiska intressen, eftersom vi läst en master i genusvetenskap ihop och båda jobbar med genusforskning, så vi pratar en hel del om de ämnena också och våra jobb och så.

I nedklippt version skulle kunna bli ungefär

Vi pratar såklart om kläder och män.

Det blir mycket spännande att se. Hur som helst, någon gång i slutet på nästa vecka kommer mitt andra framträdande* i colombiansk TV. Det kommer att läggas upp på internet också, jag lovar att länka.

*Mitt första kan ni se här

Grattis mamma och pappa

Idag har ni varit gifta i 36 år, bra jobbat!

En vanlig morgon

Mitt jobb ligger i samma kvarter som många av Bogotás otaliga abortkliniker. De är illegala, men likväl vet alla var de finns och vad de gör. I morse när jag gick till jobbet såg jag ett par gå in till den här kliniken.

"Stödcentrum för kvinnor", står det. "Graviditetstest gratis. Total diskretion". Det råder inget tvivel om vad som försiggår bakom dess väggar.

Paret som gick in var tonåringar. De höll varandra i handen men sa ingenting. Hon såg ut att vara kanske 16, hade på sig sin skoluniform. Han, kanske två år äldre.

I Colombia är abort förbjudet under alla omständigheter utom när graviditeten innebär fara för kvinnans liv eller hälsa, när den är resultat av incest eller våldtäkt, eller när fostret har så grava skador att det inte kommer att överleva utanför livmodern. Men i praktiken sätter läkare och sjukhus upp så många moraliska och byråkratiska hinder att det är svårt även då.

Och hela samhället fördömer kvinnor som gör abort, oavsett anledning.

Det gjorde lite ont i hjärtat på mig när jag såg tonåringarna gå in på abortkliniken i morse. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kan vara att vara sexton år, inte ha gått ut skolan och ha alla drömmar framför sig och råka bli gravid i ett land som Colombia. Att veta att samhället ser en som mördare för att man tar ett ansvarsfullt beslut. Att behöva betala dyra pengar för ett osäkert ingrepp på en bakgata. Att behöva riskera sin hälsa för att få utöva rätten att bestämma över sin egen kropp.

Jag ville gå fram till dem. Krama henne, säga att det är okej, att allt kommer att bli bra, att hon är modig och duktig och att det är bara hennes beslut, ingen annans. Att hon aldrig får låta någon få henne att tro något annat.

Det gjorde jag inte. Jag försökte telepatera lite pepp istället.
Hoppas hon kände det, hon behöver nog allt stöd hon kan få.
Och Colombia behöver ordentlig sexualundervisning, billiga och tillgängliga preventivmedel och legalisering av abort.

Belöning

När man slitit en hel helg med uppsats och blivit klar med söndagens deadline redan på eftermiddagen (trots ett missöde som gjorde att jag på lördagkvällen när jag trodde att jag snart var klar för dagen råkade radera hela eftermiddagens jobb och fick ägna ytterligare några timmar åt att skriva om allt igen (ja, jag ville skjuta mig själv då)), så får man belöna sig själv.

Det görs bäst i dessa tider genom semmelbak och besök av Joanna + bebis + present i form av Marabou Schweizernöt king size.

Semlorna blev mycket goda om jag får säga det själv, trots att det var första gången i mitt liv jag gjorde mandelmassa på egen hand. För andra som vill ge sig in på det projektet rekommenderar jag dock att kanske finhacka mandlarna innan man försöker ge sig i kast med dem med en svensk stavmixer som går på halvfart på den colombianska 110 volts-elen.

Anledningen till att de ser lite ledsna ut är att vispgrädde inte är ett fenomen som existerar i Colombia. Vill man ha vispad grädde får man köpa den i artificiell form på sprejburk, alternativt försöka hitta den tjockaste grädden som finns i butiken. Försöker man vispa blir den bara lös och vattnig. Här lyckades jag som ni ser inte hitta den tjockaste grädden.

Tur att de blev goda ändå.

Bogotákärlek

Jag hittade en lista där en bloggare, som verkar vara en brittisk tjej som bor i Bogotá, radat upp 101 anledningar att älska Bogotá.

Själva idén är rolig, men innehållet däremot lämnar rätt mycket att önska.
Vissa kan jag hålla med om, som till exempel:

1. Coffee here is divine. Step forward Juan Valdez.
11. Streets are numbered, not named. You don’t need an A-Z.
29. If you stand on the bus, someone will a) offer you their seat b) offer to hold your shopping or c) offer to pass your fare to the driver.
34. Someone will always sell you an umbrella when it’s raining.
60. New people don’t have to be drunk to talk to you.
67. Dozens of major roads are closed every Sunday morning, just so healthy people can cycle, run and walk their dogs without fear.
70. Your teacher is called ‘Teacher’. Your boss is called ‘Boss’.

Men vissa andra känns antingen helt uppåt väggarna eller helt utan något som helst perspektiv.

2.Everyone’s an eco-Hitler. There is a ‘No Car Day’ once a year. Your flatmates will be obsessed with turning out lights.

Alltså. Allt är väl relativt, de kanske är jätteomiljömedvetna i Storbritannien, vad vet jag, men för en svensk känns Colombia snarare som en ekologisk katastrof. Sopåtervinningen består av att slänga återvinningsbara material i en annan påse så att de som sedan letar igenom soporna på gatan efter sådant att sälja till återvinningsföretagen får det lite lättare. Och att släcka lysen har nog snarare med elpriserna än med miljötänkande att göra.

33. Everyone has a friendly doorman.
71. Everyone has a farm in the country. You’re welcome to visit.

Klassperspektiv, någon? I en stad där över 20% av befolkningen befinner sig under fattigdomsstrecket, i ett land där medianlönen är en minimilön, som är mindre än hälften av vad till exempel vi betalar för vår lägenhet varje månad, är det knappast så att "alla" bor i hus med dörrvakt, eller att "alla" har ett hus på landet. Snarare är det en extremt liten och väldigt privilegierad del av befolkningen.

Eller, som en av kommentarerna till inlägget uttryckte det: "From the perspective of a tall-blonde, all things must look rosie, specially in a city where the average height is several inches below that of the city she hails from. Avocados cost $3-4 dollars each. The minimum wage is about $300 monthly. Paying about 10% for of your monthly salary for avocadoes is not cheap. Maybe she should ask the The lovely lads who clean your shoes so efficiently, or the lasses who do her hair and nails, or the employees in Parque Simon Bolivar, if they think avocadoes are cheap."*

78. Off-duty soldiers feel comfortable walking around in uniform.

För det första vet jag inte om det stämmer. Det finns väldigt många soldater, poliser och andra uniformerade personer på gatorna hela tiden. Men hur ska man veta om de är i tjänst eller inte? Jag har alltid antagit att de är i tjänst. Och om den här punkten nu stämmer, hur i hela Hälsingland kan det vara något positivt?!?

När uppsatsen är färdig och jag har tid med sånt igen ska jag skriva min egen lista med 101 anledningar. För jag tror att de finns. Jag tror bara inte att de är riktigt samma som de på den här listan.

*Även om den här personen verkat ha missat några mattelektioner i skolan så är i alla fall andemeningen i kommentaren värd att tänka på.

Bogotrans

Igår var vi på modevisning. Just nu pågår nämligen Bogotás internationella modevecka, med catwalks dagarna i ända.

Inte riktigt mitt intresseområde, om man säger så, men just den här catwalken var spännande, för Andrea, som vi delar lägenhet med, var med.

Catwalken hette Bogotrans, och alla modeller är transpersoner. Syftet är att öka synligheten och motverka diskriminering. Colombia må vara ett katolskt och ärkekonservativt land, men det går framåt även här.

På bilden ser ni Andrea, hur proffsig som helst. Snyggast och bäst av alla, såklart.

Framstegen hittills

Jag förstår att ni alla sitter som på nålar och undrar hur det har gått egentligen med El Gran Plan Maestro. Jag ska inte hålla er på halster längre, såhär ser det ut:Jag håller mig (med nöd och näppe) till tidtabellen. Helst vill man ju ligga steget före, men jag har ju ett heltidsjobb att tänka på också, så det är lite svårt.

Jag vill minnas att jag sa i VF-artikeln något åt "det bästa med Colombia är att man aldrig riktigt vet vad man kan vänta sig, varje dag är full av överraskningar"-hållet. Det kan hända att jag tar tillbaka det uttalandet nu.

Det råkar nämligen ha blivit så att jag har blivit lite felinformerad, eftersom det såklart är oerhört krångligt att ge ett rakt och korrekt svar på en enkel fråga. Som till exempel när inlämningsdatum för uppsatsen är. Som jag trodde var 15 april, enligt uppgift. Tji fick jag, det visar sig att 15 april är senaste datum handledaren måste lämna in uppsatsen tillsammans med sitt skriftliga omdöme till den akademiska kommittén. Vilket innebär att jag måste lämna in uppsatsen till min handledare cirka 20 dagar innan det datumet.

Och snipp, snapp så hade jag helt plötsligt tre veckor färre på mig att bli färdig*. Tänk vad spännande det kan vara med alla dessa överraskningar i vardagen.


*Att inte bli färdig är inte ett alternativ, jag har nämligen redan betalt terminsavgiften och har inte råd att förlora de ca 5000 kronorna.

Nostalgi

Jag tittar på Dansbanan i Täfteå med skräckblandad förtjusning. Det är hälften skämskudde och hälften nostalgi.

Min tonårskärlek kom från Täfteå. Byn var som ett andra hem för mig under den tiden. Där åkte vi moppe till dansbanan ibland, hjälpte till med att sitta i kassan när det var dans eller att sätta upp affischer någon gång.

Det var längesen jag var i Täfteå nu. Men jag tittar på programmet och allt är sig precis likt. Till och med Signars tupé som var det stående skämtet redan då, för sisådär 15 år sedan.

Vilken nostalgi.
Ni som inte sett ännu, se! Men var som sagt beredda med skämskudden.

Umeå?

Ibland när jag tänker på Oscars och min idé att någon gång flytta till Umeå ett tag får jag lite ångest av tanken på att här har jag värsta spännande och roliga karriären och vad tusan ska jag jobba med i Umeå egentligen?

Universitetet är ju såklart ett spännande alternativ, men det är inte så ofta det utlyses jobb där.

Jag vill liksom inte backa tio år i tiden och vikariera på dagis eller stå i kassan på macken. Då är det skönt att se att det ändå dyker upp lite lediga tjänster emellanåt som både verkar intressanta och som jag faktiskt är kvalificerad för.

Som den här, till exempel.

Det verkar inte på långa vägar lika roligt som mitt jobb här, men det skulle kunna duga ett tag.

Semlor!

Den här är säsongens bästa blogg och har gjort mig så otroligt semmelsugen.

Jag tror bestämt att jag måste ta och baka mig lite semlor snart, trots att det är flera veckor kvar till årets fettisdag.

Nu till 10 000 kronors-frågan. I Colombia finns inte mandelmassa. Vem kan tipsa mig om bästa receptet på egen hemmagjord mandelmassa?

Så det kan gå

Igår kom ett mejl med en förfrågan. Ville jag möjligen göra en peer review* av en artikel innan publicering i den akademiska tidsskriften International Law. Revista Colombiana de Derecho Internacional. Ja, tack vare mina kunskaper i genus- och HBT-frågor vore det en ära att få ta del av mina synpunkter.

Det fick mig att tänka på hur himla konstigt det är, det här med hur livet blir. Inte dåligt, på något sätt, men konstigt.

Hade någon frågat mig för några år sedan så hade jag nog aldrig gissat på att jag skulle jobba med forskning. Att jag skulle hamna i den akademiska världen. Att jag skulle bli en person som colombianska akademiska tidsskrifter ber om utvärderingar från.

Jag tänker fortfarande att när jag blir stor vill jag jobba med genus- och sexualupplysningsworkshops för ungdomar. På RFSU eller Profamilia eller så.

Det här med att jag råkade bli genusforskare, det är liksom bara ett och annat bananskal som jag råkade halka på under vägen.

Ett väldigt bra bananskal, visserligen. Men när jag blir stor, då är det ungdomarna som gäller. Tills dess är det rätt spännande att få vara en akademisk referensperson.


* En slags utvärdering av experter som görs av forskningsartiklar innan de publiceras i akademiska tidsskrifter.

Det här med twitter

Nu har jag gått och skaffat twitter också, efter en lång övertalningskampanj av en kompis. Jag måste säga att jag är väl inte sådär jätteimponerad hittills, men det kanske tar sig.

Vissa är ju i alla fall lite skojiga att följa, som till exempel Colombias före detta president Álvaro Uribe. Bara för att han är lite smått galen. Och när någon kritiserar honom känns det lite som att han fått tourettes när han försöker bemöta det hela. Sakliga diskussioner har aldrig riktigt varit hans grej.

En annan intressant person, för att han faktiskt är vettig på riktigt, är den bäste kandidaten av de som ställde upp i presidentvalet förra året, Gustavo Petro. Även om han inte sagt något officiellt ännu så verkar det på allt han skriver som att han kommer att ställa upp i valet till borgmästare i Bogotá i oktober i år. Hade jag fått rösta hade jag röstat på honom. Nu tänker jag hålla tummarna.

Hur som helst, vill man följa mig så finns jag på twitter här.

Bilfria dagen

En gång om året, den första torsdagen i februari, är det bilfria dagen i Bogotá. Så har det varit sedan år 2000, så idag var det dags för den tolfte omgången. Det innebär att inga personbilar får köras på gatorna. Däremot bussar, taxi, arbetsfordon och motorcyklar.

Eftersom jag går till jobbet märker jag helt ärligt inte särskilt mycket av bilfria dagen. Det är en hel del trafik ändå. Men mina arbetskompisar som bor i andra ändar av stan säger att de kommer fram på hälften så kort tid som vanligt. Vilket är ganska mycket när man har en dryg timmes restid till jobbet enkel väg, varje dag.

Bilden kommer från Semana. Fler foton från bilfria dagen finns här.

Om själva nyttan med dagen för att minska luftföroreningarna tvistas det, men det är i alla fall ganska trevligt att se gatorna lite tommare på bilar och en trafik som faktiskt flyter även i rusningstid.

Codensa och jag: Inte så mycket till kärlekshistoria

Det företag jag hatar i särklass mest* i Colombia är Codensa, elbolaget. För att generalisera hej vilt skulle jag vilja påstå att de är helt efterblivna hela bunten, alla som jobbar där.

Codensas och min historia ser ut ungefär såhär:

I juli 2009 flyttade Oscar och jag in i lägenheten. Huset var helt nybyggt och allt var inte färdigt ännu. Till exempel sattes elmätarna in i augusti. När vi fått meddelande om att elmätare installerats ringde jag till Codensa för att fråga om räkningen. Den skulle dröja 3-4 månader, sa de, för så lång tid tar det att skapa ett nytt användarkonto.

December gick, och det blev 2010 och januari. Fortfarande hade vi inte fått någon elräkning. El hade vi, däremot. Jag ringde till Codensa igen och påpekade detta. Det skulle de kolla upp, men först måste de veta numret på elmätaren.

Så jag frågade husadministrationen var elmätarna satt, och de visade mig. Det är en stor vägg, full med elmätare. Ovanför varje mätare sitter en liten skylt med lägenhetsnumret dit just den mätaren hör. Under vårt lägenhetsnummer fanns ingenting. Vi hade ingen elmätare, men el i alla fall. Alldeles gratis.

Om det inte varit för att jag tänkt att de förr eller senare skulle komma på det och då skicka en jätteräkning för all el vi konsumerat i en massa månader hade jag hållit tyst och njutit av gratis el.

Men nu ringde jag igen till Codensa och upplyste dem om det faktum att vi fick gratis el varje månad och inte hade någon mätare. Helt omöjligt, enligt Codensas personal. Vi måste ha en elmätare, den måste sitta någonstans. Att den inte fanns vägrade de att tro på. Nej, de skulle skicka någon för att "kontrollera var elmätaren sitter". Okej.

Det gick några månader, fortfarande igen elmätare, fortfarande ingen räkning, fortfarande gratis el, och jag ringde till Codensa flera gånger. De blev lika förvånade varje gång, men skulle varje gång skicka någon att leta igen elmätaren som inte fanns.

Jag hade tänkt låta det hela bero, jag hade faktiskt gjort vad jag kunnat, och fortsätta njuta av gratis el, om det inte vore för att advokaterna på mitt jobb sa att jag borde ha det hela skriftligt, så att jag har ett bevis på att jag faktiskt påtalat det hela för Codensa. Så någon gång i maj 2010 gick jag dit med ett brev. Eller, två. Ett till dem och en kopia till mig som de får stämpla på att de mottagit brevet.

Då vaknade de helt plötsligt och några dagar senare dök en person upp för att installera en elmätare. Nu skulle vi snart få en elräkning, och på den första räkningen skulle vi dessutom få betala elkonsumtionen för fem månader tillbaka i tiden, baserat på genomsnittskonsumtionen den här första månaden.

Det blev juni och första elräkningen kom. Noll pesos. Dubbelt upp. Det vill säga två identiska räkningar med enda skillnaden att användarkontonumren var olika. Jag ringde till Codensa, och oj då, det var bara ena nollpesos-räkningen som skulle betalas. Den andra hade ingen elmätare kopplad till sig och det kontot skulle de genast ta bort.

Nästa månad, två räkningar igen, den här gången med en summa att betala. Och samma visa, borttagandet av det andra kontot var "under process". Nästa månad skulle vi bara få en räkning.

Jo, tjena.

Först i september kom en extrapost på räkningen, "recuperación de energía". En massa pengar. Jag gissade att det var de där fem månaderna som de äntligen kommit ihåg att ta betalt för, men för säkerhets skull gick jag till Codensa för att visa räkningen och fråga. Men nej, vad det kunde betyda var omöjligt att veta. Det var jag tvungen att fråga på ett annat Codensa-kontor som hade ansvar för just det. Som naturligtvis låg på andra sidan stan. "Kan det inte vara de där fem månaderna?" undrade jag och förklarade hur det hela låg till. Nej, det kunde det omöjligt vara, tyckte hon jag pratade med. Jag var tvungen att åka till det andra kontoret för att fråga. Och nej, det gick inte att ringa, för det här var konfidentiellt så jag var tvungen att infinna mig personligen för att få svar. En halv arbetsdag och en förmögenhet i taxipengar senare fick jag veta: Det var de fem månadernas konsumtion som de tog betalt för.

Tack för den.

Varje månad får vi dubbla räkningar, och nu är de inte längre identiska utan har två olika summor. Varje månad ringer jag / går till Codensas kontor och tycker att det börjar vara dags att de tar bort den där andra räkningen. Varje månad får jag veta att det är "under process" och att nästa månad kommer den att vara borttagen. Det är alltid bara någon liten, liten detalj som fattas.

Det skulle inte göra så mycket att få dubbla räkningar om det inte vore för att den där andra räkningen, den som visar på konsumtion fast den inte är kopplad till någon mätare, varannan månad har en stämpel på sig där det står "obetald skuld, betala senast den XXX, annars skickas den till kronofogden". Jag slipper ju helst hamna i skuldregistret i Colombia för en räkning som inte finns. Och varannan månad, när jag gått och påpekat det om igen för Codensa, får jag en räkning där skulden justerats och jag har pengar till godo. Så då kan de ju inte avsluta kontot eftersom då skulle jag ju förlora de tjugo kronorna eller vad det nu handlar om. Som jag aldrig betalat. Som bara finns där till godo eftersom de är totalt inkapabla att räkna rätt.

Igår kom det förbi en Codensaperson och skulle stänga av elen hos oss. För att vi inte betalat räkningen. Det vill säga räkningen som går till elmätaren som inte finns, som tar betalt för el vi inte konsumerat, som Codensa själva säger att vi inte ska betala, eftersom kontot är "under process" att avslutas.

Jag blir tokig. Det var tur att Oscar ringde den här gången, för själv kände jag mig i Señora Patricia-tillstånd:

(Ja, det är en alldeles riktig inspelning. Orkar ni inte lyssna på hela kan ni spola fram till 06.45, det är då hon börjar gå riktigt bananas)

Vi får se vad som händer nästa månad, för jag tvivlar på att historien är slut ännu. Spännande fortsättning följer, alltså.


*Undantaget såklart gruv- och oljeföretag som fördriver ursprungsbefolkning, multinationella bananföretag som betalar paramilitärer för att hålla fackföreningarna i schack, osv. Men det säger ju sig självt.