En hårsmån från fredsavtalet

23 mars 2016.

Senast då ska fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC-gerillan skrivas under. Det annonserades i en presskonferens från förhandlingsbordet i Havanna på Cuba i onsdags.

Om sex månader skrivs avtalet under som officiellt avslutar en av världens längsta pågående väpnade konflikter. Senast två månader senare ska FARC lägga ner vapnen. Nästa sommar existerar inte längre FARC som väpnad gerilla.

Jag är glad att jag kämpade för att hålla mig vaken natten till i torsdags för att se presskonferensen som livestreamades framåt klockan ett svensk tid, för det var historiskt.

De allra svåraste punkterna på agendan är avklarade, nu verkar det verkligen som att fredssamtalen som inleddes för drygt tre år sedan faktiskt kommer att gå i hamn. Sedan väntar eldprovet - presidenten har utlovat folkomröstning om fredsavtalet, och det känns som den svagaste länken i hela processen med tanke på hur starkt motståndet är.

Naturligtvis är ett fredsavtal inte fred i någon vidare bemärkelse än den formella avsaknaden av väpnad konflikt. Det är efter underskriften som den verkliga utmaningen börjar, i ett land i vars befolkning kriget sitter i det allmänna medvetandet, och där staten, vars huvudsakliga närvaro på vissa håll varit militär, nu måste fylla ett samhällsbyggande tomrum.

Så ett fredsavtal löser naturligtvis inte alla problem. Men ett fredsavtal är ändå en grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna lösa så många andra problem.

Därför drömmer jag om den 23 mars 2016. Fredens dag i ett land där generationer vuxit upp i konflikten.

Colombias president Juan Manuel Santos i ett historiskt handslag med FARC-gerillans ledare alias Timoleón Jiménez, "Timochenko", en bild som naturligtvis retat gallfeber på krigshetsarna i kongressen.

-----
Läs svenska nyheter: Fredsavtal nära i Colombia, Skör fred väntar krigstrött Colombia, Fred inom räckhåll - efter 50 år, Genombrott i fredssamtal med FARC

Söndag morgon i vår familj

Vi tyckte att det var dags att uppdatera den här gamla klassikern som vi gjorde när Gael var sex månader. Såhär ser vi ut nuförtiden:

Efternamn i Colombia och Sverige

När Oscar och jag gift oss och åkte till Sverige på smekmånad fick jag ibland frågan "vad heter du nu?" Jag fattade först inte alls vad de menade, tills jag insåg att det handlade om huruvida jag skulle ha bytt efternamn.

Tanken att byta efternamn hade faktiskt aldrig slagit mig. Kanske för att jag växt upp med en mamma som inte heller bytte efternamn då hon gifte sig. Ett efternamn som jag också har, trots att det krävdes domstolsbeslut på den tiden jag föddes för att få bära ens gifta mammas efternamn, som inte var samma efternamn som pappans.

Hur som helst, det här med att byta efternamn när jag gifte mig var inget som ens slagit mig. Eller Oscar heller, för den delen. I Colombia var det nämligen länge sedan kvinnor bytte efternamn när de gifte sig.

Såhär funkar det med efternamn i Colombia (som i Latinamerika generellt): Alla har två efternamn. Du har din pappas första efternamn och din mammas första efternamn. När du sedan får barn ärver barnet ditt första efternamn, så mammans efternamn försvinner efter en generation.

Tidigare fick gifta kvinnor sin makes första efternamn med tillägget de innan, som motsvarar engelskans of. Hyfsat explicit ägandemarkör, alltså. Men det anses allmänt som förlegat och jag har aldrig träffat någon i min generation som har tagit ett sådant namn.

På topplistan över Colombias tio vanligaste efternamn tronar spanskans motsvarighet till son-namnen, det vill säga de som slutar på -ez: Rodríguez, Gómez, González, Martínez, García, López, Hernández, Sánchez, Ramírez och Pérez.

De kommer nog att fortsätta ligga i topp ett bra tag till, för medan man får heta i princip vad som helst i förnamn, är det nästan omöjligt att byta efternamn, något som är mycket lättare i Sverige. Jag funderar ibland på det, vad händer med son-namnen i framtiden? Även om det bara är tre efternamn som inte slutar på -son i Sveriges topp 25 (Lindberg, Lindström och Lindgren), så har jag känslan av att allt fler passar på att byta bort ett lite tråkigt son-namn när de gifter sig om partnern har ett lite roligare. Enligt SCBs statistik är de vanligaste bortbytta efternamnen vid giftermål Johansson, Andersson, Karlsson, Nilsson och Eriksson.

Jag var med andra ord lite av en pionjär som bytte bort Eriksson redan 1980. Dock inte i samband med giftermål, såklart. Hur som helst, det var första och enda gången i mitt liv jag byter efternamn. Vi kör modern colombiansk efternamnspraxis i vår familj.

Ett tack för informationen

Migrationsverkets information är allt annat än utförlig och pålitlig. Den beräknade handläggningstiden är så allmänt hållen att det inte går att utläsa något som helst kring vad det faktiskt innebär för ens individuella situation ur den. Inte heller de personer som svarar i telefon på Migrationsverket kan eller vågar ge någon slags uppskattning kring när ett beslut kan tänkas komma. Upp till 18 månader som jag har fått höra flera gånger på telefon är inget att förhålla sig till när det kan ta sex månader, eller tolv, eller som i vårt fall runt nio.

Men trots att jag har en hel del... konstruktiva förslag... kring Migrationsverkets handläggningsprocesser och information, som myndighet, så måste jag ändå säga att jag har blivit väl behandlad av de personer som jag varit i kontakt med via deras officiella kanaler. De kan eller får visserligen inte ge någon vettig information som man kan ha någon som helst användning av, men de har varit mänskliga. De har varit vänliga när jag har ringt och gråtit i luren.

Men jag skulle också särskilt vilja tacka de handläggare på Migrationsverket som privatpersoner har gett mig stöd och råd, både i anonyma kommentarer här på bloggen och via mejl och telefon. Ni vet vilka ni är och jag är evigt tacksam. Utan er hade vi till exempel aldrig vetat att vi hade kunnat fortsätta processen inifrån eftersom vi har ett gemensamt barn, och utan det så hade vi kanske fortfarande suttit på varsin sida av Atlanten och väntat på besked.

Eftersom informationen från Migrationsverket är så knapphändig och allmänt hållen att den i princip är värdelös, finns det andra källor. Det finns en enormt lång tråd på Familjeliv, och en lika lång tråd på Flashback, och en Facebook-grupp som heter I väntan på familjen, för alla som väntar på samma typ av uppehållstillstånd som vårt. Framför allt finns det där en person som har gjort det enorma arbetet att sammanställa alla ärenden från dessa olika källor i ett excel-ark som räknar ut genomsnitt för handläggningstider och olika hållpunkter i processen, och sannolikt beslutsdatum baserat på de andra ärendena. Det dokumentet finns här, och ger den absolut bästa uppfattningen kring när man kan tänkas få ett beslut i just ens individuella ärende. Vilket jättejobb (som Migrationsverket borde kunna åstadkomma istället för en privatperson).

Till alla som gett stöd, information och råd längs vägen säger jag som Gustavo Cerati i några av den latinamerikanska musikhistoriens mest bevingade ord:

Vägen till uppehållstillståndet

Tvåhundrasextiosex dagar.

Så länge väntade vi sedan vi den 23 december 2014 skickade in ansökan om uppehållstillstånd, tills att det ÄNTLIGEN stod beslut fattat på Migrationsverkets hemsida.

Migrationsverket har fattat ett beslut om bifall eller avslag i din ansökan

står det och sedan får man vänta på det fysiska brevet på posten för att få reda på själva beslutet. Bifall. Permanent uppehållstillstånd.

Här kommer den långa versionen av vår väg till uppehållstillståndet.

23 december 2014: Vi skickade in vår ansökan och började vänta.

9 mars 2015: Gael och jag satte oss på planet mot Sverige och lämnade Oscar kvar i Colombia.

17 april 2015: Jag hade, så fort vi landat i Sverige, ansökt om förtur hos Migrationsverket. Den ansökan avslogs. Ett treåring som var utan sin pappa, och skulle vara så under oöverskådligt lång tid till var inte ett tillräckligt skäl.

14 maj 2015: Migrationsverket skickade ett mejl där de på byråkratsvenska talade om för oss att det var dags för Oscar att kontakta ambassaden för att boka intervju.

3 juni 2015: Oscar blev intervjuad på svenska ambassaden i Bogotá och väntan fortsatte.

Vi väntade och väntade. Ibland ville jag ge upp. Framför allt för ovissheten, som var det värsta av allt. Att inte veta när, inte ens på ett ungefär. Ska vi ha det såhär tills nästa vecka? Hösten? Julen? Nästa år?

4 juli 2015: Oscar kom. Han reste till Sverige på ett turistvisum som han hade sedan tidigare. Då hade vi varit ifrån varandra, och framför allt hade ett treårigt barn varit separerat från sin pappa, i fyra månader, det vill säga i nästan 10% av sitt liv.

Och NU kommer vi till den delen av historien som jag inte har berättat om redan här på bloggen.

Vi bestämde oss nämligen för att det var helt ohållbart att Oscar skulle åka tillbaka till Colombia igen på obestämd tid när hans turistvisum gick ut i slutet av juli.

20 juli 2015: Vi gick till Migrationsverket i Umeå för att meddela att vi avsåg fortsätta vår ansökningsprocess inifrån landet, eftersom vi är makar och har ett gemensamt barn i Sverige, som vi har delad vårdnad om, vilket innebär en stark anknytning till Sverige. På byråkratspråk. Det vill säga att Oscar stannar i Sverige under handläggningen av ansökan.

Sedan dess stannade han alltså kvar, i en slags limbo, eftersom han fortfarande inte hade något uppehållstillstånd och alltså inte något personnummer och därför inte kunnat varken söka jobb eller börja läsa svenska på SFI.

Men vi har fått vara tillsammans.

4 september 2015: Vi hade ytterligare en intervju, den här gången intervjuades vi båda två och var för sig. Även om det, som jag förstår det, är en ren standardprocedur för att dubbelkolla att man faktiskt bor ihop i Sverige när man har en så kallad inifrån-ansökan, så kändes det helt ärligt rätt ovärdigt och förnedrande. Det här och hela processen. Känslan av att vår familj inte riktigt duger, och måste nagelfaras lite extra för att få en okej-stämpel av myndigheterna.

Hur som helst.

Hela tiden det eviga ärenden handläggs i tur och ordning, när det är er tur får ni besked och det går inte att säga något datum för när beslut kommer att fattas.

14 september 2015: En vacker dag stod det helt plötsligt "beslut fattat" när jag som så många gånger tidigare slentriansökte på vårt ärendenummer på Migrationsverkets hemsida.

Tvåhundrasextiosex dagar senare kan vårt nya liv börja på riktigt.

266 dagar senare

Höstlöften

Något av det jag saknade allra mest i Colombia var årstiderna. Det är så himla svårt för en hjärna programmerad efter årstider att känna att tiden går framåt, att livet liksom rör sig, när det är i princip samma temperatur och väder året om och solen går upp klockan sex och ner klockan sex varenda himla dag.

Även om det är trist att sommaren liksom aldrig riktigt kom till skott, särskilt efter att ha längtat ihjäl mig efter svensk sommar, efter att ha haft exakt tre veckors svensk sommar mellan 2006 och i år, så är ju hösten en härlig årstid. Inte precis för vädrets skull, men jag älskar känslan av nystart. Utan årstider rullar ju året bara på och det enda som bryter av är jul- och nyårsfirandet.

Men eftersom jag äntligen får njuta av nystartskänslan som hösten ger så tänkte jag passa på att komma med en sån där föresats om att bli en bättre människa. Såhär ligger det nämligen till: jag har varit helt katastrofalt dålig på att höra av mig till folk sedan jag kom till Sverige. Både till alla gamla vänner här och till alla som är kvar i Colombia. Dels var det i början skönt att inte känna hetsen över att måsta hinna med att träffa så många som möjligt på en tidsbegränsad sverigevistelse och ränna runt mellan olika fikadejtar dagarna i ända. Dels var livet så himla tungt under våren. Både emotionellt med den psykiska tortyren kring uppehållstillståndet och rent praktiskt.

Men nu vill jag ta mig i kragen och bli en bättre människa, som sagt. Och min goda höst-föresats nummer ett är att bli bättre på att upprätthålla vänskaper. Nu är det verkligen dags.

En söndag i Bogotá

Söndagar i Bogotá är ledighet, folkliv och ciclovía. Det är veckans bästa dag. Mina otroligt duktiga kompisar Andrés och Rodrigo har gjort en film med timelapse-teknik från en vanlig söndag. Knappt fyra minuters fantastiska bilder från älskade Bogotá. Det är inte utan att den får mig att längta dit (hem?) litegrann:

A Sunday in Bogotá (Life in movement) from Rodrigo Bernal on Vimeo.

Vill du se Bogotá med egna ögon? Colombias flygbolag Avianca lanserade just en kampanj tillsammans med Colombias turistmyndighet och i september månad kan man köpa biljetter till Colombia för ner till halva priset. Köp mellan 15 och 27 september för biljetter från Spanien och mellan 7 och 20 september för biljetter från Storbritannien och res fram till 31 maj nästa år.

Gråt inte mera, organisera - del två

Precis efter valet skrev jag det här inlägget med en lista på konkreta och praktiska sätt att i vardagen bidra till ett mer solidariskt samhälle och motverka just den där segregationen som SD lever av. Klicka er dit, det är viktigt.

Det är hög tid att uppdatera med fler initiativ.

Skänka pengar:

• DN hade idag en lista över var och hur du kan skänka pengar till flyktingkatastrofen.
• Du kan även skänka pengar eller förnödenheter till Vi gör vad vi kan.

Hjälpa i Sverige:

• Flyktingguide / språkvän. De flesta kommuner ordnar detta, googla på din kommun. Till exempel Umeå. 
• Bli god man. Alla ensamkommande flyktingbarn behöver en god man, gå via din kommun.
• Bli värdfamilj för ensamkommande flyktingbarn. Många kommuner placerar ut ensamkommande barn i familjer, länken går bara till ett exempel, googla just din kommun
• ABF i Stockholm söker ideella cirkelledare för asylsökande
• Medborgarskolan ordnar Medspråk för personer som lär sig svenska - sök på din ort.
• Röda Korset och Rädda Barnen behöver massor av volontärer, till asylboenden och till olika integrationsprojekt.

Påverka politiskt:
Det här är bland det viktigaste av allt. Det finns INGEN som helst anledning för folk att dö på Medelhavet, eller i en lastbil i Österrike, eller någon annanstans på väg till Europa. Det är helt och hållet en fråga om politisk vilja.

Nu citerar jag rakt av min kloka vän Louise Dane, expert på asylrätt:

"Varför måste man vara på plats i Sverige för att söka asyl här? Varför kan man inte få visum för att komma hit och söka asyl? Varför kan man inte t ex söka asyl på ambassad? Varför finns inga lagliga vägar in i EU?

Det finns inga juridiska hinder att besluta om, och på så vis skapa, lagliga vägar. Inga. Det finns t.o.m. möjlighet i EU-rätten att bevilja humanitära visum så att människor kan flyga hit och söka asyl istället för att tvingas ut på havet eller liknande hemskheter.
Det som saknas är politisk vilja. Men makten utgår från folket. Den politiska viljan är folkets vilja.
När facebookflödet är fullt av vilja att hjälpa, då är det folkets politiska vilja. Låt högre. Låt mer. Låt denna vilja få genomslag."