Hur mycket saknar jag Colombia just nu?

Vill jag hoppa på nästa plan tillbaka? Bara för att hämta hit Oscar 

Det undrade Anna i en kommentar till förra inlägget.

Jag tror inte att jag har landat riktigt ännu.

Jag är ju här och jag har börjat jobba och jag är folkbokförd i Sverige igen och jag har precis fått min första utbetalning av barnbidraget och på måndag börjar Gael på förskolan.

Men det är ändå lite overkligt. Jag tror att jag inte landar förrän vi bor i vår egna lägenhet. Varje gång jag rest till Sverige på besök har jag bott hemma hos mamma och pappa när vi varit i Umeå, och det känns lite som att det är ännu ett i raden, som att vi är på semester. Fast vi ju inte alls är det, och hjärnan borde ju fatta pga allt ovan.

I helgen flyttar vi äntligen in i lägenheten. Då kanske jag landar mentalt och fattar att vi bor här nu.

Eller så landar jag först när Oscar kommer. När vi har en vardag tillsammans, i vårt nya hem, här.

Så som svar på frågan: Inte särskilt, faktiskt. Men det är nog framför allt för att hjärnan inte riktigt har kopplat att jag inte är här på Sverige-semester utan att jag bor här nu. Jag tror inte att saknaden kommer förrän det sjunker in på riktigt.

---
Uppdatering: Jag pratar om landet, i största allmänhet. Människorna, fina vännerna, saknar jag som attan såklart.

Colombia-kroppsminnet

När man bott länge på en plats sätter det sig i kroppen. Det är som att hjärnan programmeras för att göra vissa associationer.

Till exempel de där tidiga morgnarna när jag steg upp i ottan för att skriva på min masteruppsats innan solen gick upp och det var dags att göra mig i ordning för jobbet. Oavsett månad på året så tänkte kroppen vinter. För en uppväxt i norra norden har programmerat hjärnan till att associera mörkt när man stiger upp med vintermånaderna.

På samma sätt har sju år i Colombia satt sina spår.

Häromdagen blåste det ordentligt, och någon flög med drake på fotbollsplanen bakom huset, och genast tänkte kroppen augusti.

Vid länder som ligger vid ekvatorn måste solen ta sin rutt över himlen så himla mycket snabbare för att hinna hela vägen från horisonten, till zenit, och tillbaka till horisonten igen. Därför går solnedgångar på tio minuter. Det går verkligen blixtsnabbt från att man tänker att oj, nu börjar det kanske snart bli mörkt, tills att det är bäcksvart ute. Det har kroppen också vant sig vid, och det är en argumentation mellan förnuft och känsla (den där "oj nu börjar solen gå ned, nu måste vi skynda oss så vi hinner hem innan det blir mörkt"-känslan, fast hemvägen bara består av att hoppa över staketet som skiljer trädgården från lekparken) varje kväll ute med Gael här i de oändliga solnedgångarnas land.

Solnedgång i Karibien. Blinkar du så missar du den.

Jag tycker att det är lite fint ändå, att kroppen minns, att Colombia programmerat en liten del av min hjärna.

Mina klippor

Mamma och pappa.

De är barnvakter när jag är på jobbet, de ger mig mat och husrum, de fixar ihop husgeråd och inredning till lägenheten, de avlastar hela tiden och de peppar när jag sitter och gråter för att väntan och och ovissheten ibland känns hopplös.

Utan dem hade jag kanske suttit på ett plan tillbaka till Colombia vid det här laget. Eller, det hade jag väl inte, men tillvaron hade i alla fall varit ganska mycket jobbigare.

Klipporna i mitt liv just nu.

Mellan hopp och förtvivlan

Nehej.

Hon sa ju det, handläggaren som tog emot min förtursansökan, att "det är i princip bara gravida och de som är på väg att fylla 18 innan beslutet tas som får förtur", men ändå. Det är ändå svårt att inte hoppas.

Men sen, idag, ett peppigt mejl från en vän i ett annat land - också gift med barn - som väntar på uppehållstillstånd:

"Hej! Jag vill bara komma med lite goda nyheter. Vi skickade in vår uppehållstillståndsansökan i slutet av november och nu har X fått kallelse till ambassaden för intervju idag. Så förhoppningsvis hör Oscar något snart, snart!"

Vi hoppas, misströstar, griper efter halmstrån. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Gael och språket

Emma kommenterade på förra inlägget:

Jag är lite nyfiken, hur går det för Gael med språket? Att han förstår har du ju skrivit tidigare, men har han börjat prata mer svenska nu? Tanken flög liksom i mig när jag såg bilden på honom och det andra barnet!

Språket, ja. Vårt mål har ju sedan start varit tvåspråkighet, så därför har Oscar alltid pratat spanska och jag alltid svenska. Men i Colombia har ju övriga omgivningen varit uteslutande spanskspråkig, så även om Gael har förstått svenska nästan lika bra som spanska så hade han ju aldrig riktigt pratat svenska tidigare. Han svarade alltid mina svenska tilltal på spanska.

Sedan kom vi till Sverige, och en helt svensktalande omgivning, och dessutom utan familjens spansktalande representant. Så nu har jag bytt språk. Nu pratar jag konsekvent spanska med Gael istället, så att han inte ska tappa spanskan. I alla fall tills Oscar kommer, sen får vi se hur vi gör.

Och svenskan, då? Ja, den går framåt. Barn har ju överlevnadsinstinkt och han har ju fattat att för att göra sig förstådd måste han prata svenska. När han väl insåg det, efter lite frustration de första dagarna eller veckorna med mormor och morfar så började svenskan bubbla upp, och den kommer mer och mer. Även om han sagt enstaka ord hade han aldrig tidigare sagt en mening på svenska. De börjar komma nu så smått. Men mycket mer när jag inte är med, när jag är i närheten är det bekvämare att använda spanskan (och låta mig översätta), så jag får inte höra så mycket av hans svenska.

Han behärskar ju spanskan mycket mer fortfarande, såklart, men jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan han kan formulera lika komplexa meningar på svenska som på spanska. I påsk med tremänningarna gick det till lite såhär: "Mamma, jag vill leka med hennes boll" - "Okej, fråga henne om du får låna bollen, men du får fråga på svenska, annars förstår hon inte" - "Mmmm... mummelmummel... boll... mummelmummel... ja, okej?".

Han vet ju att en mening är längre än "boll, ja, okej?", men han behärskar inte riktigt alla de där småorden för att göra den komplett, så när han inte kan lägger han till lite diffust mummel för att få den att låta längre.

Det hörs också ännu att spanska är hans förstaspråk. Han uttalar det inte "bulle" utan "bole", han säger "eskogen" och "eskräp" (på spanska börjar aldrig ett ord med s och en till konsonant, då kommer ett E framför - Spanien blir España, Stockholm blir Estocolmo, osv), han säger "ej" istället för "hej" eftersom H är stumt på spanska, och han blandar ihop B och V som uttalas likadant på spanska. Han kan säga "ska vi leka i stegen" när han menar trappen, för spanskans escalera betyder ju både trapp och stege, och han vill göra upp eld i skorstenen, för chimenea är både skorsten och öppen spis.

Språkbegränsningarna gör att livet kanske just nu känns lite extra frustrerande för honom (förutom det faktum att hela livet har vänts upp och ner), och det tar sig ju uttryck i lite mer ilska och utbrott än vanligt.

Han, som vanligtvis är väldigt social, känns också lite hämmad ibland tillsammans med andra barn. Han föredrar att leka en-och-en och tyr sig gärna just nu till lite lugnare och lite yngre barn. När han är tillsammans med barn i grupp i samma ålder eller större så känner han sig nog lite osäker när de pratar och stojar och han inte riktigt kan vara med på samma villkor.

Men summa summarum: vi landade i Sverige för en månad sedan. Då hade han knappt sagt mer på svenska än enstaka ord i hela sitt liv, nu kan han formulera vissa fullständiga, om än enkla, meningar, och uttrycka väldigt mycket av det han vill få fram, på svenska. Till sommaren leker han helt obehindrat med tremänningarna i stugan, det är jag säker på. Det går i racerfart.

Påsken 2015

Det var nio år sedan jag firade påsk i Sverige senast. De tre gånger jag reste till Sverige under de åtta åren utomlands var det antingen på sommaren eller till jul.

Senaste påsken i stugan med släkten hade jag dreads och pluggade i Uppsala. Sedan dess har persongalleriet utökats med inte mindre än åtta personer yngre än fyra år, Gael inräknad.

Men det mesta var sig ändå likt. För mig, alltså, för Gael var allt och alla nytt, som det är för det mesta i hans liv nuförtiden. Det var pulka och snowracer och lek på isen och upptäcktsfärder i skogen och en hel del av senaste favoritaktiviteten - kasta snöbollar och isblock i vattenpölar så det plaskar.

Min vintergarderob från tidigt 2000-tal är ju helt klart i behov av viss uppdatering.

Vattenfärg går finfint att måla med på isen också.

Pimpla

Utforska skogen med tremänningen Solveig.

Och de traditionella påsktävlingarna som hållits varje påsk sedan 2004. I år var det jag som fick mitt namn inskrivet på vandringspokalen.

Det var en finfin påsk. Precis en sådan jag saknat och längtat efter. Hade bara Oscar varit här så hade den kanske varit perfekt.

Den Stora Utrensningen

Den dagen du flyttar hem till Sverige ska du få gå igenom och ta med dig alla lådor med grejor som du förvarar härhemma.

Det kan väl inte vara så mycket, har jag tänkt. Max en tre-fyra banankartonger.

Trodde jag.

Den där himla skrubben är bottenlös. Bakom varje lådhög tornar en ny upp sig. En ny hög kartonger fyllda med grejer som jag har sparat.

Det har varit som en tidsresa, för himmel vad jag har sparat en massa saker. Brev i mängder, säkert en kartong full. Det är brev från jag var så liten att jag lärde mig skriva tills nutid. Alla brev från mormor, till exempel, som jag har brevväxlat med i alla tider. Hur många olika KP-brevkompisar som helst. Kärleksbrev. Nu åker alla, utom några få utvalda (till exempel de från mormor) i pappersinsamlingen.

Det här brevet, till exempel. Då kan inte min jämngamla kusin Mikael och jag varit särskilt gamla.

Det fanns en tid då fax var den hetaste nymodigheten på marknaden. Och då man kunde lägga in fräsiga clipart-bilder i breven.

De får åka i pappersinsamlingen även om det är rätt så intressanta tidsdokument, för jag kan inte spara på allt. Jag har nämligen en och en halv banankartong med fotoalbum också. Och en dryg banankartong med dagböcker. Jag tjuvkikade i en med mina föräldrar behandlar mig som en barnunge, men jag är ju faktiskt tretton år! och tänkte att en vacker dag ska jag sätta mig, med en enorm skämskudde, och läsa dem allihop. Men jag behåller nog innehållet för mig själv, även om Mirijams dagboksuppläsning på Skambyrån fortfarande är internets allra bästa klipp.

Dagböckerna och fotoalbumen sparar jag för framtida sortering. Men det mesta som finns i de där banankartongerna är faktiskt mest skräp och jag har slängt hur mycket som helst. Hur många lägersomrar som helst producerar enorma mängder minneslådor. Med saker som säkert var jättebetydelsefulla just då men som jag nu står som frågetecken inför och tänker stenar? gamla ballonger? pinnar? tandborstar? servettklotter? Det blir mycket sopor och jag är hård i rensningen, för jag tänker inte fylla nya lägenheten med en massa gammalt bös.

Av de där miljarders kartongerna med grejs blir det nog inte så många kvar tillslut. Borrón y cuenta nueva.