onsdag 4 mars 2015

Hur det känns

Åh! Om du fick säga i procent hur mycket det är peppigt/sorgligt, vad skulle fördelningen bli då?
Så undrade Mirijam till söndagens inlägg, och de flesta frågar i kommentarerna hur det känns. Nu när flytten är så nära förestående.

Helt ärligt så har det varit typ 99% peppigt / 1% sorgligt mest hela tiden. Det har ju inte kommit plötsligt, det här med att flytta till Sverige. Vi var ju på väg redan för två år sedan, sen kom jag tvåa till drömjobbet jag sökt, och samtidigt blev vi båda erbjudna jobb här i Colombia och vi bestämde oss för att skjuta flytten på framtiden. Inte ställa in, men vänta lite till. Det blev nästan två år till, och det är ju två års bearbetning till av tanken. Och ytterligare två års ackumulerad hemlängtan. Jag älskar Colombia. Jag hade inte velat tillbringa de senaste sju åren i mitt liv någon annanstans. Men just nu känner jag mig ganska färdig.

Jag har mest funderat på ankomsten till Sverige, inte så mycket avfärden från Colombia. Så därför har det varit mest pepp och väldigt lite sorg. Men den senaste tiden har just avfärdsbiten blivit så påtaglig, och jag har gråtit såklart. Inte för att det känns fel, utan mer för att det blir en känslostorm, oavsett hur rätt beslutet känns.

Men jag tänker att den verkliga saknaden, den kommer nog när Colombia inte är hemma längre, utan ett resmål en svindyr flygbiljett och nästan ett dygns resa bort.

4 kommentarer:

  1. Så fint beskrivet ändå! Jag är alltid så nostalgisk när saker tar slut (just nu: "det kan vara SISTA FREDAGEN som det bara är jag och axel! Haha) så förstår dig verkligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, gud ja! Sådär går jag runt hela tiden nu! Sista måndagen, sista tisdagen, sista gången i lägenheten...

      Radera
  2. Känner igen mig i det du skriver, jag var så beredd efter att ha funderat, planerat och längtat några år innan jag tog mina två resväskor och flyttade hem. Men jag kan tänka mig att det är svårare för pappan, att flytta från sin familj, sitt land, utan att ha ett jobb som väntar?, att ni ska åka och han inte vet när han kommer...?
    Mycket känslor i omlopp ändå liksom.

    Nu flyttade ju inte I med hem till Sverige men att han aldrig lärde sig svenska, försökte förstå min kultur, traditioner etc som jag gjort med hans är nog en av faktorerna i att vi separerade.

    Intressant det här med identitet, kultur etc.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, både och. Jag tror att jag är lite mer nervös över hur det kommer att gå för honom än vad han själv är. Han är så himla optimistisk medan jag är den som är orolig för hur omöjlig arbetsmarknaden är för invandrare, osv. Han är pepp på ett nytt liv, och att jobba i Sverige, som har kommit så himla mycket längre än Colombia inom hans arbetsområde.

      Och jag tror att det du säger om att förstå varandras språk och kulturella identitet nog är avgörande för att ett förhållande ska vara hållbart på lång sikt.

      Radera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.