Frågestund

Nej, vet ni vad. Det här med att heltidsjobba och att ha en bebis och att ha ett liv och att ha en blogg. Ibland blir det lite mycket. Ibland tryter inspirationen.

Så jag tar till ett gammalt beprövat bloggtrick för såna här tillfällen: dags för frågestund!

Vad vill ni veta egentligen? Om mig? Om Colombia? Om att vara utlandssvensk? Om universums tillkomst?

Peppra kommentarsfältet så svarar jag efter bästa förmåga. Kom igen!

Fredssamtal?

Idag exploderade alla nyhetskanaler i landet med årets bomb: Regeringen inleder fredssamtal med FARC-gerillan.

Det var den venezolanska kanalen Telesur som släppte nyheten (med all säkerhet till colombianska mediers förtret), att avtalet mellan regeringen och gerillan undertecknats i Havanna på Kuba av alla ställen, och så fort det var ute pratades det inte om annat på nyhetskanalerna och i allas facebook- och twitterflöden.

Nu på kvällen gick president Santos ut och bekräftade att regeringen och FARC verkligen genomfört "förberedande samtal för att söka ett slut på konfliken" och att det kommer att offentliggöras de närmsta dagarna resultaten från dessa samtal. Den femte oktober beräknas fredssamtalen inledas i Oslo. Samtidigt kom högsta hönset för Colombias andra gerilla, ELN, ut med ett pressmeddelande att de också är intresserade av att förhandla med regeringen, vilket presidenten inte förkastade.

Santos deklarerade att samtalen kommer att ha tre grundprinciper: Att lära av historiska misstag för att inte göra om dem, att alla förhandlingar bör leda mot ett slut på konflikten, och att regeringsstyrkorna kommer att upprätthålla sina operationer på varje centimeter av det nationella territoriet.

Det är viktiga klargöranden för en skeptisk colombiansk allmänhet. Det är nämligen inte första försöket till en förhandlingslösning på konflikten. Presidenterna Samper (1994-1998) och Pastrana (1998-2002) inledde förhandlingar under sin tid, som blev totala fiaskon och slutade med att FARC stärktes och att delar av landet i princip hamnade rakt i gerillans händer.

Troligtvis var det en starkt bidragande anledning till att Uribe, med sin tuffa tag-politik och blanknej till att sträcka ut ens handens lillfingernagel till gerillan, vann nästa presidentval och satt två perioder (2002-2010). Nuvarande president Santos sågs som en efterföljare till och en fortsättare av Uribes hårdföra politik, men distansen mellan de två har sakta men säkert ökat. I och med detta är det ungefär en inlandsis dem emellan.

Hur som helst, det är alltså inte första gången fredssamtal försöks hållas, och det är en mycket skeptisk befolkning (som dessutom har drillats under Uribes åtta år med att man inte samtalar med terrorister och att den enda lösningen på konflikten är militär), men ändå. Det är historiskt. Kanske kan det finnas ett slut i sikte, en liten ljusglimt i andra änden av tunneln.

För oss som inte tror att våld bäst bemöts med mer våld och att hårt mot hårt är den bästa strategin väcktes eventuellt en litet strimma hopp med dagens nyhet. Det är försiktigt, det är skört, men ändå. Kanske finns det nu ett litet hopp om en väg mot fred.

---
I svenska media: DN, SvD, SR, Expressen, Aftonbladet

Då saknar jag Sverige & Mitt bästa barndomsminne

En annan Jenny har önskat första rubriken, Mamma har önskat andra rubriken, och Monika har önskat "Mina barndomsår, några minnen"

Jag tror att de sammanfaller, nuförtiden. Förut hade jag kanske sagt att jag saknar familj och vänner, svensk mat, effektivitet och ordning och reda. Och visst, det saknar jag såklart fortfarande, det saknar jag alltid, men sen Gael föddes har en viktig punkt lagts till listan.

Jag växte ju upp med sommarlov tillsammans med alla kusiner i stugan vid kusten. Det var säkert jättetråkigt ibland, vi bråkade säkert kusinerna emellan, det regnade väl och var kallt, men ändå. De bilder som dyker upp i huvudet är oändliga soliga sommardagar, utflykter med båten, upptäcktsfärder med kusinerna, bärplockarpromenader i skogen.

Det senaste året har dessutom tre av dessa kusiner fått barn, de är alltså med Gael inräknad fyra jämngamla tremänningar som kan härja ihop där i sommarstugan. Den barndom jag hade, det är den barndom jag vill ge till Gael. Då saknar jag Sverige så det känns ända ner i magtrakten.

Vänner som flyttar

Tillvaron förändras ju konstant, och människorna i den också, oavsett om man bor på samma plats man föddes och växte upp på, eller om man bosatt sig på andra sidan jordklotet. Men just det här med att vänner konstant kommer och går känns särskilt utmärkande när man bor i ett helt annat land. Livet som utlandssvensk är liksom mer tillfälligt, på något sätt, oavsett hur länge man hunnit bo på en plats.

Min bekantskapskrets består till största delen av colombianer, men jag har också några svenska vänner. Och det är just de andra utlänningarna som är de sköraste vänskapsrelationerna (trots att många av dem också är de allra finaste). För oavsett om det handlar om flera år, är det nästan ingen som flyttar helt permanent. En vacker dag är det dags för uppbrott och avsked.

Mina svenska vänner i Colombia är framför allt sådana som bott här länge. Som är mer eller mindre bofasta, som jag. Det är medvetet - det finns många som kommer och gör praktik en termin, eller pluggar spanska i några månader, eller reser runt, men det blir jobbigt i längden att gång på gång bygga upp en vänskap som man några månader senare måste säga hej då till.

Men nu håller kärnan på att lösas upp. Mina finaste svenska vänner, min oas av hemma-hemma här i mitt andra hemma. Theresia fick toppjobb i New York, Nina flyttade tillbaka till Sverige i maj (och letar just nu lägenhet i Stockholm från oktober), Jenny åkte för en månad sedan, andra vänner söker jobb, eller planerar flytt om något år.

Förändring är väl positivt ibland, men hjärtat vill gråta lite när vännerna som jag tycker så himla mycket om försvinner från landet allt eftersom. Precis som vi också tänker oss att vi kanske gör om ett och ett halvt år eller så.

Jag får hoppas att vi återförenas igen allihopa på andra sidan Atlanten.

Om Colombia

DN har i veckan publicerat en essä i två delar om Colombia. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om dem. De är vackert skrivna, men det är, som vanligt när det handlar om Colombia, mycket fokus på våld och lidande och ond bråd död, vilket är lite synd. Jag känner inte alls igen mig i beskrivningar av Bogotá som "Efter mörkrets inbrott väljer de flesta att hålla sig inomhus eller bara röra sig runt i det närmaste grannskapet, som de redan är förtrogna med.", men vissa andra observationer är mitt i prick.

Läs. Men ta det med en nypa salt:

Del 1: I våldets Colombia bor lyckan granne med döden.
Del 2: Rebellerna som lämnade skuggorna för ljuset i Colombia.

Sex månader

Hej Gael,

Du har funnits ett helt halvår nu! Så himla stor du har blivit. Så stor och fortfarande så liten.

Du har lärt dig en massa sen sist. Nu rullar du utan problem från mage till rygg. Andra hållet har du kunnat sedan länge, så nu kan du helt plötsligt förflytta dig. Livsfarligt att lämna dig på sängen, alltså. Vi har plockat bort vardagsrumsbordet och lagt ut ett stort lakan över hela mattan och där ligger du och rullar fram och tillbaka bland en massa leksaker på ditt eget personliga nöjesfält.

Apropå att förflytta dig försöker du krypa också. Du trycker ned ansiktet i golvet och lyfter rumpan i vädret och så pressar du dig fram, som en mask ungefär. Du tar dig en liten bit på det, även om det ibland går i cirklar.

Sitta, däremot, som tydligen ska vara en förutsättning för att faktiskt lära sig krypa på riktigt, är du fortfarande totalt ointresserad av. Du protesterar direkt och åmar dig när man försöker låta dig sitta lite på egen hand. Just nu verkar du aldrig vilja lära dig sitta, men vem vet, så var det med mage-till-rygg-rullandet också. Du visade inte ens minsta lilla ansats att ens försöka och sen helt plötsligt en dag rullade du som om du aldrig gjort något annat.

Du hatar fortfarande att dricka mjölk ur flaskan. Verkligen avskyr, med hela ditt väsen. Det var ju inte så praktiskt när jag började jobba, så till slut gav vi upp med att försöka tvinga i dig mjölken (som du drack just så pass mycket av att du stod ut tills jag kom hem på lunchen och efter jobbet) och började ge dig mat istället under tiden jag är på jobbet. Du älskar det! All mat. Vi har gett dig morot, ahuyama, avokado, linser, ärtor, banan, äpple, päron, allt möjligt, och du slukar alltihop. Helst vill du äta själv, du tar ett grabbtag om skeden och försöker köra in den i munnen, men du är inte så pricksäker, så oftast slutar måltiden med att du har mat i hela ansiktet.

På sistone har du upptäckt en massa nya ljud som du kan göra och du testar dem hela tiden. Det är en massa pip och skrik i olika tonlägen mest hela tiden, helst så ljudligt som möjligt, som om du vill testa också hur högt du kan låta.

Du är verkligen världens bästa bebis. Utan konkurrens. Vi har bara en önskning, ta det som konstruktiv kritik, okej? Du kan väl snälla, snälla börja sova hela natten snart? Det börjar bli lite tröttsamt att vakna två gånger om natten, särskilt nu när jag jobbar på dagarna. Jag tror att både du och jag skulle må bättre av mer sammanhängande nattsömn, win-win, du vet. Okej, då säger vi så.

Älskade, älskade barn.

Fredag morgon i vår familj

Bara i Colombia?

Jag vet inte, men det känns inte som att departamentet för strategisk kommunikation hos svenska polisen skulle göra en reggaetónlåt om hur fint det är att vara polis och lägga upp videon på youtube:

Kulturkrockar i barnuppfostran, del 5: Välling

I Colombia finns inte välling. Ja, det är sant. Faktum är att ganska många länder, kanske till och med de flesta, utanför Sverige inte har välling. Hör och häpna.

Vällingmotsvarigheten som finns i Colombia heter Nestum, som är mer som en slags gröt för bebisar. Nestum finns i massor av olika sorter, med havre, ris, majs, olika fruktsmaker och så vidare. Gemensamma nämnaren är dock att alla innehåller socker. Och det är inte lite socker heller, på det paket vi har hemma kan vi läsa på innehållsförteckningen att sockret kommer på tredje plats efter rismjöl och majsstärkelse. Smakar man på den känns det hur sött det är. Nestum tillverkas av Nestlé och är enda märket som går att få tag på i Colombia, om man vill köpa färdig "välling".

Tittar man istället på Sverige, vi kan ju ta Nestlés välling för jämförelsens skull så är gemensamma nämnaren för alla olika vällingsorter att de är osockrade allihopa. Men även om man nu googlar på vad Nestlé säljer för produkter i Spanien, där Nestum säljs, så har de där dessutom en hel extra linje med osockrade varianter. Dock inte i Sydamerika där allt ska vara så sött att tårna krullar sig.

Ja, det här med att "bebisar sover så gott på välling" funkar ju inte precis när grötversionen innebär en sockerchock precis innan läggdags för det stackars barnet. Funkar inte överhuvudtaget, faktiskt, om man råkar vara av den sorten att man inte tycker att det är en så bra idé någon tid alls på dygnet att proppa barnet fullt med socker.

Är det någon som har ett bra recept på hemmagjord välling?

Kusinbesök

Vi är sju kusiner på min pappas sida av släkten. Alla kusinernas familjer har sina sommarstugor på samma tomt och vi har tillbringat alla våra barndomars sommarlov tillsammans. I kusinskaran är jag äldst och Sara allra yngst:

Men även såna pluttar som Sara var på bilden ovan blir stora, och nuförtiden har Sara tagit studenten och jobbar som au-pair i USA. Häromveckan hade hon semester och kom hit till Colombia och hälsade på.

Det var himla mysigt att ha Sara-kusinen här ett tag. Nu håller jag tummarna för att vi kommer hem till jul och kan träffa alla andra kusinerna också (alla utom Sara som är kvar i USA).

Lebys

Det här är Lebys. Det är hon som tar hand om Gael tre dagar i veckan (de andra två är han med sina farföräldrar). Lebys är en fantastisk barnskötare. Hon älskar Gael. Han älskar henne.

Ett av våra viktigaste kriterier när vi letade barnskötare var att vi ville att det skulle vara någon med lite energi, som kunde aktivera och stimulera Gael. Lebys är precis det. Hon är glad och högljudd, hon har tre egna barn och ett barnbarn och har hur mycket lek-energi som helst.

Hon tar för sig och hon kommer med råd och förslag, men hon respekterar alltid våra beslut som föräldrar. Som en fantastisk bonus tycker hon att det är jättelöjligt att överbeskydda barn mot "kyla" och klär på Gael alldeles lagom mycket kläder när de går ut.

Samtidigt blir de brutala klasskillnaderna i detta land aldrig så tydliga som när man har en person anställd i ens hem. Vi betalar visserligen mer än minimilön, men långt under vad jag själv skulle kunna tänka mig att jobba för. Lebys kommer från karibiska västkusten, en region som drabbats hårt av Colombias väpnade konflikt. Hon har gått fem år i skolan i sitt liv, men kämpar för att hennes döttrar ska kunna få utbilda sig. Även om hon är stolt över sitt yrkesliv som framför allt hembiträde är det inte en framtid hon önskar för sina döttrar. Hennes äldsta dotter jobbar som sekreterare. Att hon har ett jobb med ett skrivbord är Lebys otroligt stolt över. Annars hoppas hon att hennes yngre döttrar vill bli advokater, det är det bästa jobb hon kan tänka sig. Men så länge de inte blir poliser eller militärer är hon egentligen nöjd. Eller hembiträden.

Förutom att hennes döttrar ska bli advokater är hennes stora dröm att en dag äga sitt eget hem. En dröm som förhoppningsvis snart går i uppfyllelse.

Det är en påminnelse varje dag om hur priviligierade Gael, Oscar och jag är med vår lägenhet som kostar tio gånger mer än Lebys drömhus, med våra universitetsutbildningar och med våra fasta jobb. Och hur otroligt orättvist det här samhället är.

Men framför allt hur priviligierade vi är för att vi har hittat Lebys och hon oss och att Gael får ha henne i sin uppväxt.

Det blev en lekpark i Allmänningen!

Hörrni allihopa, insamlingen gav resultat! Julia fick ihop alla pengarna som behövdes för att bygga en lekpark till barnen i Allmänningen. Det blev till och med lite över som räcker till underhåll, en pinne att göra kullerbyttor runt och kanske lite annat smått och gott. Man kan fortfarande bidra om man vill, ju mer bidrag desto mer till underhåll och extra leksaker.

Tänk så himla fint att lite vänner runtom i bloggosfären kan bidra med lite var och förvandla barndomen för en hel bys barn:

Bilderna kommer från Julias blogg

Såhär såg det ut på invigningen. Jag hoppas kunna åka till Allmänningen snart och se lekparken med alldeles egna ögon.

Lösningen

Det var ju som sagt inte så lätt att få Gael att börja gilla mjölk ur flaska när han ammats hela sitt liv. Tillslut lyckades det, men det var på en nåder. Han drack det absolut nödvändigaste för att klara sig tills jag kom hem från jobbet på lunchen och på kvällen för att amma. Och det var med ganska mycket tandagnissel, bara det lilla.

Till sist fick vi helt enkelt nog och bestämde oss för att strunta i rekommendationerna att inte börja med mat förrän tidigast sex månaders ålder. Det kanske funkar om man är föräldraledig så länge eller om man varit smart nog att lära barnet äta ur flaska också från första början. Men det funkar inte när man måste börja jobba och barnet hatar flaskan över allt annat i denna värld.

I helgen som var svängde vi ihop en morotspuré. Santo remedio, som man säger i de här trakterna. Hade vi börjat mycket tidigare hade vi besparat oss och Gael ganska mycket lidande. Men, man lär så länge man lever.