Hemma hos-reportage, del 3

Kanske det bästa med att ha köpt sin lägenhet är att man får göra nästan vad man vill med den. Till exempel kan man ta och måla en vägg i sovrummet, vilket är vad Oscar och jag har ägnat de senaste två helgerna åt, och nu är det äntligen färdigt.

Här rullar jag på det första lagret färg:

Det här var ungefär halvvägs, när vi var lite oroliga att vi skulle få en ljust chokladbrun vägg (vilket inte var vad vi hade tänkt oss):

Och såhär blev äntligen slutresultatet!
Det kommer att komma upp tavlor på väggen också, i framtiden:

Kära uppsats,

du trodde kanske att du skulle komma undan idag, eller rent av i helgen, bara för att Oscar och jag har målat sovrum nästan hela dagen och jag har ignorerat din existens.

Men nu råkar det vara så att fantastiska La Mesa por la Vida y la Salud de las Mujeres har lånat ut hela sitt arkiv till mig. Pärmar fyllda med information, och ett helt USB med opublicerade dokument, med databaser över alla fall de har haft, statistik och analyser.

Så jag har faktiskt jättemycket att skriva om.
Och det är faktiskt några timmar kvar på dagen, och en hel morgondag kvar på helgen.

Så tji fick du, uppsatsen. Nu har jag laddat upp med en kopp svart kaffe och den sista kvarvarande biten av Marabou mjölkchokladen från Sverige som jag fick av Nina. Så nu, uppsatsen, nu tar jag itu med dig.

Jag ♥ Skype

När man bor långt borta från många nära och kära är Skype och webbkameran två av världshistoriens bästa uppfinningar.

Då kan man äta frukost tillsammans med en colombiansk vän som befinner sig på andra sidan av ett stort Stilla Hav, i Japan, där det redan är mitt i natten.

Man kan skratta ihop med vänner och familj i Sverige.

Man kan känna sig lite, lite mindre långt bort, och sakna lite, lite mindre, för en liten stund.

Colombias godaste snacks

Yuca-chips.

Kan man äta precis hur mycket som helst av.

Mycket rekommenderad musik

Min granne och goda vän Alejo spelar gitarr i ett band som heter Cinemacinco. De själva beskriver sin musik som gozadera popular rock, som jag inte ens vet hur jag ska börja med att försöka översätta.

Hur som helst är det lite rock, lite tropik och lite traditionella colombianska rytmer och ljud.
Och det är mycket bra.

För ett tag sen släppte de sin första video, med låten Perro callejero:

Nu har de släppt sitt allra första album, och det kan man ladda ner helt gratis här (eller från deras hemsida). Ladda ner, lyssna, sprid!

PS Min personliga favorit på skivan är trean, Campesino

Min fina mamma

Det här är mamma. Min världsbästa mamma:

När hon mejlar såna här bilder får jag lite hemlängtan.

Nu väntar jag på att Åsa, en bekant från förr, ska anlända till Colombia med en hemlig leverans från mamma. Enligt Åsa består leveransen av en påse kärlek, och det låter ju helt oemotståndligt underbart.

Vilken helg!

Jag har haft en riktigt bra helg. Den inleddes redan på fredagskvällen med återträffen med mina klasskompisar från masterutbildningen.

På lördagskvällen körde jag ut både Oscar och vår inneboende David, för det var dags för tjejkväll som jag och några kompisar brukar ha med ojämna mellanrum. Det innebär drinkar, prat och skratt natten lång.

På bilden ser ni Cata, Dafna, Rous och Roxana, synd bara att våra jättesnygga paraplydrinkar inte kom med på bild.

Under dagarna, när jag återhämtat mig från gårdagskvällarnas respektive balunser målade vi sovrummet, Oscar och jag. Det blir en mörk brungrå fondvägg vid sängens huvudända - bildbevis kommer i ett framtida hemma hos-reportage. Vi trodde att det här med att måla en vägg skulle vara snabbt fixat, sådär på en lördagsförmiddag, men det krävde visst lite mer jobb än vi trott, så två dagar och fem lager senare hoppas vi på att det äntligen ska se färdigt ut när färgen torkat.

Jag har inte skrivit ett enda ord på uppsatsen på hela helgen, men det var det nog värt.

Min fantastiska klass

Vi hade en slags återträff igår med mastern. Det är inte ofta vi ses allihopa sedan vi läste färdigt sista kursen förra höstterminen, men igår kväll bjöd en av våra lärare oss alla hem till henne på ost och vin och knytis.

Det var jättefint att ses igen, de där människorna som jag spenderat två av mina kanske bästa universitetsår med. Vi ses inte jätteofta nuförtiden, men vi har en underbar sammanhållning när vi väl ses:
Medan kvällen blev natt, vinflaskorna tömdes och ostbrickorna blev allt glesare, pratade vi om allt som hänt sen sist vi sågs. Om Policarpas uppbrott från pojkvännen sen tio år, om Suzannas förestående flytt till USA, om Andreas könsbyte, om Nancys nya flickvän och relationen till sin mamma, om mina bröllopsplaner.

Det var en fantastisk kväll. Det var en fantastisk klass vi hade.

När det säger klick

Igår träffade jag tjejen som ska sy min bröllopsklänning, och det sa bara klick!

Det sa egentligen klick redan när hon svarade på mitt mejl bara en timme efter att jag skickat det, och sa att hon såklart jättegärna ville sy min klänning. Men när vi träffades sa det ännu mer klick, för hon fattar precis vad jag vill ha.

Vad jag vill ha är inget bakelseaktigt, ingen långklänning, ingen glansig satäng. Min senaste förälskelse är den här klänningen på bilden.

Det är sånt hon fattar, Adriana, som hon heter. Hon gör en del av klänningarna på en av mina absoluta favoritaffärer i Bogotá, La Ropería, och det var just därför jag letade upp henne.

Sömmerska, check.
Klänningen ska vi inte börja sy förrän i februari eller så, men i den här planeringsfarten kommer vi bara att kunna lata oss, Oscar och jag, sista månaden innan bröllopet.
Skönt.

Hemma hos-reportage, del 2

Vi har äntligen fått vårt nya skrivbord och våra sängbord. Bildbevis kommer snart, det är nämligen lite kaos i arbetsrummet just nu, för det tidigare skrivbordet var kombinerat skrivbord och bokhylla, det nya är bara skrivbord. Vi tänkte sätta upp hyllor på väggen, men när vi letade i helgen hittade vi inga som vi gillade, så det verkar som att vi får beställa hyllor, vilket tar lite tid.

Under tiden bjuder jag på vardagsrummet.

Vi har just flyttat ut bokhyllan, som tidigare stod i gästrummet, till vardagsrummet. Vi blev nämligen i akut behov av hyllplats på grund av ovan nämnda anledning. Vardagsrummet är det första man ser när man kommer in i lägenheten. Ytterdörren är i andra ändan av den långa vita väggen. Den långa vita väggen är för övrigt tänkt ska prydas av en tavla ovanför soffan. Vi har bara inte kommit så långt ännu, så det får bli ett nytt hemma hos-reportage när den kommer upp.

Mittemot den långa vita väggen är öppningen in till arbetsrummet.

Älgen på soffan heter Inger, den gröna plantan Plantuchis och den stackars stympade saken längst ned till vänster är en fikusaktig planta som heter Sábado, som Oscar har satt trädgårdssaxen i. Vi hoppas att den återhämtar sig snart.

Alla dessa röda dagar

Idag är det måndag, och av statusuppdateringarna på Facebook verkar det vara första arbetsdagen efter semestern för många.

Själv är jag ledig, och sitter på balkongen med datorn i knät och njuter av solen som för en gångs skull tittat fram. Det är nämligen röd dag i dag i Colombia*, som vanligt. Colombia är ett av de länder i världen med flest helgdagar - hela 18 stycken per år (i jämförelse med Sveriges 11). Det blir en och en halv helgdag i månaden i genomsnitt.

Dessutom är det så fiffigt ordnat att nästan alla helgdagar flyttas till närmaste måndag, så man får långhelg, som nu, och sen fyradagarsvecka på jobbet.

Med ynka 15 arbetsdagars semester per år är det inte mer än rätt med lite extraledighet utspridd över året.

* Det är nästan aldrig någon som vet varför det är helgdag, men jag slog upp dagen idag och det är tydligen la asunción de la virgen. Jungfruns himmelsfärd. Jahapp. Det blev inte jag så särskilt mycket klokare av, någon som är lite bättre än mig på det här med gud och jesus kanske kan förklara?

Jodå, jag lever och mår

Om nu någon läst i DN eller SvD idag att det smällde en bomb utanför radiostationen Caracol i Bogotá i morse och funderar över mitt välbefinnande vill jag härmed meddela att jag lever och mår. Lever gör för övrigt även de som råkade vara i närheten, inga dödsfall eller allvarligt skadade har rapporterats.

Bomben smällde klockan halv sex på morgonen, då jag befann mig i hemmets trygga vrå.

Ingen vet vem som står bakom, men som vanligt misstänks FARC, och det kanske inte är en helt tokig gissning, det är mycket möjligt att de vill skicka ett budskap till nya regeringen och tala om att de fortfarande finns och är en kraft att räkna med. Eller så kan det vara något annat.

Hur som helst:

Nej, det är inte vanligt med bomber i Bogotá.
Nej, jag har aldrig varit i närheten av någon bomb.
Nej, man behöver inte vara orolig.
Ja, man vågar komma hit och fira bröllop med oss.

Colombias musik del 1: Vallenato

Colombia är ett rikt musikland, med en otrolig variation av genrer och stilar. En av de kanske mest karakteristiska musikstilarna är Vallenato, som ursprungligen kommer från karibiska kusten, speciellt Valledupar, en stad i nordöstra Colombia, där också en årlig Vallenato-festival hålls.

Det kanske viktigaste instrumentet i Vallenato är dragspelet, men man använder också rytminstrument.

Även om Vallenato ursprungligen kommer från karibiska kusten är det en musikstil som numera är vanlig i hela Colombia. På fester, till exempel födelsedagsfester, är det vanligt att hyra in en conjunto vallenato som kommer till festen och spelar, även på hemmafester.

Förra året kom det ut en film som heter Los viajes del viento, som kretsar kring en resa med ett dragspel och vallenato-kulturen på kusten. Det är en otroligt vacker film, som dessutom är en av de få colombianska filmer som visar en annan verklighet än den som handlar om krig och våld och knark. Filmen är fylld av klassisk vallenatomusik, som låter ungefär såhär:

En av Colombias mest kände vallenato-kompositörer var Rafael Escalona som avled förra året. Andra kända vallenatoartister är Silvestre Dangond, Carlos Vives och Diomedes Díaz, som skrivit klassikern som inte får fattas på en colombiansk födelsedagsfest:

När jag fyllde 30 i december ordnade Oscar överraskningsfest för mig hemma hos oss. Självklart var en parranda vallenata på plats för att liva upp festen och få fart på dansgolvet, och naturligtvis spelade de klassikern ovan:
Så glad som jag är på bilden kan man bli av en sådan överraskning. Vi funderar på att hyra in samma grupp till bröllopsfesten.

Världens bästa mormor

Jag har världens bästa mormor. Ledsen att göra er besvikna alla ni som kanske gått runt och trott att det är just er mormor som är världens bästa. Så är alltså inte fallet. Det är min mormor som är bäst.

Mormor och jag brevväxlar, på det gamla goda sättet. Hon sätter alltid små hjärte-klistermärken på kuverten och i breven, och så brukar hon skicka med foton och små tidningsurklipp. I lördags (ja, här delas posten ut även på lördagar) damp ett alldeles ovanligt stort och tjockt kuvert från mormor ned i min brevlåda, med massor av frimärken på (Victorias och Daniels bröllops-märken, såklart).

I kuvertet låg det här:
Vad var det jag sa? Min mormor är världens bästa.

En militariserad stad

Idag tillsätts Colombias nye president, Juan Manuel Santos, med pompa och ståt i en stor ceremoni på torget i centrum, inte alltför långt ifrån där vi bor.

Med en osedvanligt pricksäker känsla för tajming hade jag idag tänkt uträtta tre saker:

• Hämta möblerna vi beställt, skrivbordet och sängborden*
• Ersätta en av pappas försvunna geocachar
• Framkalla några kort som jag lovat för flera veckor sedan att skicka till farmor

Jag verkar ha glömt bort hur det funkar i landet jag valt att bosätta mig i. För är det något de är bra på, militärerna och poliserna här i landet, så är det säkerhetspådrag.

Så möblerna gick inte att hämta, för idag får inga lastfordon köra i staden. Och geocachen och korten, som var ärenden här alldeles intill, var omöjliga att uträtta. Sedan tidigt i morse har militärhelikoptrar cirklat runt ovanför våra huvuden, och så fort jag klev ut på gatan såg jag poliser, militärer och skottsäkra bilar med tonade rutor i vartenda gathörn. Och allt var stängt, såklart, inklusive parken där cachen ska gömmas.

Det verkar som att ärendena får skjutas upp till en normalare dag.

* Jo, vi skulle ha hämtat dem för en vecka sedan. Men försäljaren hade glömt bort att målarfärgen (poly-nånting) till sängborden tar extra lång tid att torka, så förra helgen var de inte klara. Tålamod är en dygd, särskilt i Colombia.

Bröllopsplanering

Nästa sommar (i svenska termer, alltså, här i Colombia finns inga riktiga årstider) gifter vi oss, Oscar och jag. Även om det är ett rätt långt tag kvar funderar vi för fullt på hur vi ska organisera det hela.

Vår första tanke var att gifta oss i Villa de Leyva, en otroligt vacker by ca fyra timmar norr om Bogotá. Men sedan började vi fundera på logistiken och leta ställen och insåg hur otroligt krångligt det skulle bli att styra upp ett bröllop någon annanstans och ordna allt härifrån. Så vi tänkte om och bestämde oss för att gifta oss här i Bogotá istället, vilket gör allt mycket enklare och ger oss mycket större valfrihet.

Vi funderar som bäst över ställen och hur vi ska organisera det hela (tur att vi har nästan ett år kvar på oss att fundera), och idén just nu är att ha vigseln på vår favoritrestaurang La Cicuta, i Bogotás historiska centrum, la Candelaria. Den ligger i ett gammalt kolonialt hus, som på baksidan har en underbar, vildvuxen trädgård:
Sedan är tanken att ha middag för familjen och de närmaste vännerna (alla ni som kommer från Sverige till bröllopet räknas in i den kategorin) på en restaurang, och sen fest på kvällen för alla som vill vara med. Vi har två alternativ, kanske blir det middag på ett och fest på det andra, eller kanske allt på samma ställe.

Ett alternativ är V de Verde:
Ett annat alternativ är La Residencia (fast fotot gör inte riktigt stället rättvisa, det är mycket finare och större än det ser ut på bilden, men det var den enda vettiga bild jag hittade):
Eller till exempel middag på V de Verde och fest på La Residencia. Ja, det är mycket att fundera över. Tur som sagt var att vi har nästan ett år på oss att fundera.

Hur som helst, det här med bröllopsplanering är ju inget vi har någon erfarenhet av, så alla tips och goda råd tas tacksamt emot. Vad ska man egentligen tänka på?

Bogotá vaknar till liv

Varje vardagsmorgon stiger jag upp klockan fem. Inte för att det är så fantastiskt att vakna i ottan, utan för att (nästan) varje morgon efter en viljornas kamp vinner självdisciplinen över sömnen med det övertygande argumentet att om jag inte stiger upp nu och pluggar i en och en halv timme innan frukost kommer jag aldrig att bli färdig med den där rackarns uppsatsen någon gång, och det är bättre att bita i det sura äpplet nu och plåga sig litegrann än att ha uppsatsen hängande över mig som ett ok i evigheters evighet.

Men allt är inte lidande de där morgnarna när jag sitter med min kopp te och min macbook och funderar över hur konstitutionsdomstolens abortlegalisering förändrat mediediskursen kring kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter.

Faktiskt.

Det är också ganska mysigt. Allra bäst tycker jag om att se hur staden långsamt vaknar till liv utanför fönstret. Ungefär såhär ser det ut: