När kriget tar slut tar livet vid

Colombias motsvarighet till RFSL, Colombia Diversa, ger nästan varje år ut en rapport om situationen när det gäller mänskliga rättigheter för hbt-personer i landet. Superintressant och ofta ganska deprimerande läsning.

De lanserade just 2015 års rapport och hör och häpna - den finns översatt till svenska! Nej, inte hela rapporten, men sammanfattningen på fyra sidor. När kriget tar slut tar livet vid heter den och kan läsas här. Vill ni läsa den kompletta versionen på spanska på 128 sidor så finns den här.

I sammanfattningen går att läsa att antalet mord som räknas som hatbrott, dvs där motivet varit personens sexuella läggning eller genusidentitet, har sjunkit något, medan hot och polisiärt våld har ökat. Transpersoner är de mest utsatta, men även homosexuella män. En stor del av hatbrotten riktade mot HBTQ-personer får ingen rättslig påföljd.

Den kompletta rapporten på spanska innehåller ännu mer detaljerad statistik. Läs och sprid!

Midsommarhelgen

Med midsommarhelgen kom sommaren, i alla fall tillfälligt. Det blev traditionellt firande, med optimalt väder hela dagen (okej, någon grad varmare hade väl inte skadat), i sommarstuga, vid sjö, ängar och skog. Till sent på natten med en sol som nästan aldrig gick ner.

Sen vår sommarstuga resten av helgen. Med båtpremiär och allt. Gael älskade det, jag också.

Min första midsommar i Sverige sedan 2006. Himla fint var det.

Major mindfuck

"Just att inte ha ett datum, ovissheten...major mind fuck. Vi la in min mans ansökan den 1:a Augusti 2014 (!!)...intervju den 2:a februari 2015 och väntar fortfarande."

Det är precis det som Anonym skriver till förra inlägget. En tidsram hade varit så otroligt mycket lättare att förhålla sig till. Tre månader, sex månader. Det hade varit länge och jobbigt, men då hade vi kunnat ställa in oss på det. Om någon hade kunnat säga "i juli får ni ett beslut".

Men ingen säger något. "Allt från några dagar till några månader, det kan ta upp till ett och ett halvt år". Det är ju helt orimligt att leva så.

Jag fattar inte att det inte går att ge något besked, när det ändå är en elektronisk kö, där alla ärenden helt automatiskt delas ut till handläggare i turordning. Och allt de säger är att "ni kan följa ert ärende på hemsidan". Men det som står där är det här:

Det säger absolut ingenting. Hur svårt kan det vara, när allt ändå är digitaliserat, att ha lite mer detaljerad information under "i väntan på beslut". Typ ansökan mottagen - komplettering begärd - intervju genomförd - väntan på handläggare, plats X i kön, beräknad väntetid för att tilldelas handläggare ca X.

För den väntetid man har att förhålla sig till nu är den här: 

Som för övrigt inte stämmer och på telefon är det "mer än nio månader" som anges.

Vilken mängd tid och arbetskraft till att faktiskt handlägga som de skulle kunna frigöra på Migrationsverket om de la ut lite vettigare information på sin hemsida, så att de slapp svara på miljoner desperata mejl och telefonsamtal från andra som mig.

Som ringer för att det är det enda halmstrået som finns i den psykiska tortyren det är att inte veta.

För det känns som psykisk tortyr. Ovissheten. Maktlösheten att gå och vänta på ett beslut som vi vet
kommer att bli ett ja, bara utan att ha en rimlig aning om när. Frustrationen och sorgen över att behöva vara separerade under tiden.

Migrationsverket har fått mig att gråta mig till sömns så många nätter nu.

Och då har vi ändå tak över huvudet, trygghet, jobb, mat på bordet. Och vi kommer att få vara tillsammans igen även om vägen dit känns som en evighet av psykisk tortyr.

Jag tänker på krönikan som Somar Al Naher skrev med anledning av nationaldagen och medborgarskapsceremonierna. Om vad flera års ovisshet gjorde med henne och hennes familj. En ovisshet som jag bara kan tänka mig hur otroligt mycket vidrigare den måste ha varit, då den inte som för oss handlade om "hur lång tid tar det innan vi får ett ja", utan "kommer vi att få stanna överhuvudtaget eller kommer hela vår familj att skickas tillbaka till krig och död".

Att en talman i Sveriges Riksdag går ut och säger att "jag tycker att du kan visa lite tacksamhet" visar på att han inte har någon som helst insikt i vad en sån här process innebär och hur den långsamt äter upp en inifrån. Förutom det otroligt obehagliga förstås att han uppenbarligen tycker att det finns två kategorier medborgare - de som ska tacka och de som ska tackas och att de som klarat sig igenom processen står i evig tacksamhetsskuld till staten.

För Somar säger att inbjudan till medborgarskapsceremonin, efter att ha gått igenom en helvetesprocess för att söka asyl, kändes som ett hån. "Att söka asyl var allt annat än en dans på rosor. Ska det uppmärksammas kanske en ursäkt hade suttit bättre än en ceremoni.".

Jag fattar inte varför folk blev så upprörda över hennes krönika. Har folk ingen förmåga till empati eller att sätta sig in i andra människors situation överhuvudtaget? Jag, som bara väntar på ett ja, min familjs fysiska överlevnad ligger inte i händerna på Migrationsverket, får ångest bara av att tänka på Migrationsverket.

Somar var snarare otroligt diplomatisk och tillbakahållen i sin kritik.

En sån dag

Vi hade en massa bra anledningar till att flytta till Sverige. En massa objektiva fördelar med att bo i Sverige som småbarnsfamilj jämfört med i Colombia.

Men när ingenting händer, och det enda Migrationsverket säger är att "den enda tid ni har att förhålla er till är den som står på hemsidan, över nio månader. Det kan ta upp till ett och ett halvt år, vi har fortfarande ansökningar från 2013" då känns det som att de där anledningarna och objektiva fördelarna inte spelar någon roll.

Då känner jag bara för att skita i alltihop och åka tillbaka till Colombia.

Där får vi i alla fall vara tillsammans, och det är värt mer än vilka andra argument och fördelar som helst.

Den oändliga historien

Jag skrev till Migrationsverket igen, för femtioelfte gången.

Den här gången för att höra om vårt ärende har någon handläggare, som går att fråga om vad som händer angående beslutet. För många jag känner har beslutet gått väldigt fort efter intervjun, så jag har nästan vågat hoppas på ett ljus i slutet av tunneln, nu när det steget är avklarat.

Igår fick jag det här mejlsvaret:

Vi har fått tillbaka ärendet från ambassaden med utredningen bifogad. Nu ligger ärendet återigen i den elektroniska kön. När ärendet hamnar högst upp i kön och därmed är det äldsta ärendet och på tur så kommer första bästa handläggare att plocka upp ärendet och bestämma vad som behöver göras. Är ärendet helt klart så fattas beslut, saknas något skickas till exempel en begäran om en komplettering ut.

Jag trodde att vi redan hade en handläggare, den som tittade på vår ansökan och skickade den till ambassaden. Men det var kanske någon slags assistent, inte en beslutshandläggare. Så vi fortsätter i kön. Den där kön som känns oändligt lång, och snart är det semestertider.

Och tiden går och en pappa och ett barn är på två olika kontinenter. Ibland känns det lite hopplöst.

Överraskning på posten

Jag la upp en bild på instagram för ett tag sedan, på min lite deprimerande bokhylla. Bokhyllor är min snyggaste inredningsdetalj, alla kategorier, och en av de mindre roliga bitarna med att byta kontinent med hjälp av bara några resväskor, är att böcker väger en massa. De går inte att ta med sig kvantiteter av.

Så nu har jag en supersnygg bokhylla på väggen, och en massa tom hyllplats att fylla upp.

Häromdagen fick jag en postavi, vilket var lite märkligt, eftersom jag så vitt jag mindes inte hade beställt något. Igår hämtade jag upp paketet, som var från Jenny, och innehöll ett kort där det stod

Tänkte att ni behövde något att fylla upp hyllorna med, det såg lite tomt ut. Fimpen älskar Bamse, hoppas att det passar Gael också.

Och det här innehållet:

Jag fick nästan tårar i ögonen. Gael älskar Bamse på gränsen till osund besatthet, så det hade inte kunnat vara mer mitt i prick. Och jag har inte läst en enda av böckerna innan!

Dessutom gjorde jag i måndags den otroligt klantiga manövern att halka i badkaret och slå i axeln rätt ordentligt. Efter en halvt sömnlös natt pga ont och en nästan orörlig arm gick jag till vårdcentralen igår, och det visade vara impingement, så nu går jag på smärtstillande/antiinflammatoriska och ska vara snäll med axeln.

Jag tyckte ganska synd om mig själv igår. Bokpaketet hade inte kunnat komma med bättre tajming.

Internet och de fina människorna i mitt liv tack vare det, alltså ♥

Att vara ensam förälder

Något som de senaste två och en halv månaderna har lärt mig är en enorm beundran för dessa föräldrar som har ensamt ansvar för föräldraskapet. Jag tänker till exempel på Schmarro, som blev ensamstående mamma helt oförutsett, och bokstavligen över en natt, eller Sara, vars "delade vårdnad" efter skilsmässan består av att pappan två helger i månaden är skoj- och lekpappa med barnen medan hon drar hela vardagslasset själv, eller Bella, som har sonens pappa på långdistans och har veckor och månader av ensamföräldraskap.

Eller för den delen Fifi och Johanna som visserligen lever ihop med sina barns pappor, men ändå måste rodda föräldraskapet själva emellanåt eftersom papporna har jobb på annan ort periodvis.

Jag är ju ingen ensamstående förälder tekniskt sett, inte när det gäller till exempel bostadsbidrag eller avgift till förskolan, men i praktiken är jag ju just det, om än tillfälligt.

Det är så himla mycket jobbigare än jag föreställt mig.*

Även om jag har mina föräldrar, aka världens bästa morföräldrar, som underlättar vardagen enormt, så är det så himla mycket jobbigare att vara en än att vara två.

Att vara ansvarig för både förskolelämningar och -hämtningar. Att ta alla läggningar, varje kväll. Att aldrig kunna svänga förbi affären för att kompletteringshandla utan logistiken det innebär att dessutom ta med sig en treåring. Att storhandla med treåring. Att försöka storstäda lägenheten med en treåring som inte vill leka själv, och som vaknar om man skulle försöka sig på att dammsuga efter han somnat på kvällen. Att varje kväll, efter treåringen somnat, om jag inte somnar själv på kuppen vilket händer lite nu och då, måsta ta itu med disk och köksröjning och tvätt och räkningar. Att aldrig hinna träna. Att aldrig ha egentid, för "egentiden" går åt till alla hushållssysslor som måste göras efter barnets läggdags.

Jag jobbar verkligen på att försöka vara snäll med mig själv och sänka kraven. För det är ett konstant dåligt samvete som mal. Mina tålamodsreserver tar slut fortare för de hinner inte fyllas på tillräckligt ofta. Det blir mer TV och iPad än vad jag skulle vilja, för ibland är det enda sättet att få någon mat på bordet i rimlig tid. Min ork och energi räcker inte alltid till att vara rolig. Och även om jag försöker lämna så mycket som går av hushållssysslorna till efter Gael har somnat känner jag aldrig att jag ägnar honom tillräckligt mycket tid eller uppmärksamhet. För jag måste ju ändå laga mat. Vi måste ju ändå handla och då måste han följa med fast han hellre vill leka med mig.

Min bästa person i hela världen och min sidekick i vått och torrt

Det är skitjobbigt. Men ändå såklart tusen gånger bättre än alternativet att vara den föräldern som inte är med honom. Jag skulle bara önska att vi var två om föräldraskapet i vardagen, som vi borde och som vi vill vara.

En annan konsekvens är också att jag just nu knappt hinner eller orkar längta efter Oscar, mitt livs kärlek. Bara efter Oscar, den andra vuxna som delar 50% av barnuppfostran, tvätt, städning och matlagning. Det är så synd.

Ni som gör det här permanent: Ni är mina hjältar.

----- 
* I någon slags tänka positivt-anda inför ensamflytten med barn föreställde jag mig hur det ändå kunde bli lite mysigt med ensamkvällar med TV-serier och bokläsning. Ha. ha. ha. Jag vet inte när jag ska sluta vara en så verklighetsfrånvänd tidsoptimist. Ungefär som när jag trodde att jag skulle hinna läsa en massa böcker under den 14 veckor långa colombianska mammaledigheten.

Äventyrarens sista äventyr

Det mest lästa inlägget någonsin på den här bloggen handlar om Jan Braunisch. Så hette den svenske kille som i maj för två år sedan gav sig ut för att vandra mellan Colombia och Panamá genom det notoriskt livsfarliga Daríen Gap.

I förrgår berättade svenska nyhetsmedier att han nu hittats död i Colombia. I svenska tidningar står inget mer än att colombianska polisen undersöker fallet, men i colombianska veckotidningen Semana står att läsa att FARC-gerillans Front 57 stoppade en turistbåt han reste i för att söka igenom resenärernas bagage. Eftersom de hittade en GPS i Jans väska blev han kidnappad, misstänkt för att utföra spionage.

Enligt anonyma källor från utredningen fick internationella Röda Kors-kommittén nyligen uppgifter om koordinaterna där hans kropp fanns av FARC-delegationen i Havanna. De grävde upp honom i slutet av maj och DNA-analyser har nu fastslagit att det verkligen handlar om Jan, och skottskador visar att han troligen sköts till döds.

Jag blir lite irriterad när tidningarna helt svepande och slentrianmässigt skriver att "Colombia hör till ett av världens farligaste länder", men det går ju inte att sticka under stol med att det finns regioner i landet som man som turist kanske ska hålla sig borta ifrån. Darién Gap, där Jan Braunisch äventyr tog slut, är en av dem.

-----
Här finns svenska tidningsartiklar om fallet: DN, SvD, Aftonbladet och Expressen

Ett steg på vägen

Igår hade Oscar sin intervju på svenska ambassaden i Bogotá. Ännu ett steg avklarat i ansökningsprocessen, som funkar såhär:

ansökan -> (eventuell komplettering) -> intervju -> beslut -> UT-kort

Frågorna var mest rutinfrågor; när gifte vi oss (9 juli 2011), vad jobbar Annika med, vad ska ni göra i Sverige? Bevis (foton, hyreskontrakt med bådas namn, utdrag ur folkbokföringen, lite sånt) på att vi bott ihop i minst två år och har ett seriöst förhållande lämnades in.

Nu får vi vänta igen. Som vanligt utan någon slags rimlig tidsrymd att förhålla sig till - "beslutet kan ta mellan några dagar och tre månader" (jahapp, hur ska vi planera då?).

Jag hoppas på det tidigare, för sen, när beslutet väl är taget, tar det 2-3 veckor innan UT-kortet, som han sedan måste visa upp när han reser in i Schengen, landar på ambassaden i Bogotá. I så fall kommer han i sommar!

Åh, tänk om vi får sommaren ihop.