Vardagslyx på jobbet

Jag skulle bli världens sämsta fackrepresentant. Jag är nämligen bland de mest tacksamma arbetstagarna en svensk arbetsgivare kan hitta just nu. Efter ett sju år med colombianska anställningsvillkor känns allt med att jobba i Sverige som ren lyx.

Om jag jobbar längre någon dag får jag tillgodoräkna mig den tiden i flextid sen! Restidsersättning och traktamente på jobbresorna! Friskvårdsbidrag! Sex veckors semester! VAB! Föräldraledighet i evigheters evighet!

Sånt där som många verkar se som helt självklart tar jag små glädjeskutt av varje gång jag inser att Oj! Har jag rätt till det här OCKSÅ!?

Senast i raden på min lista över den extrema lyxen med att jobba i Sverige är mitt nya skrivbord på kontoret. Jag minns när jag en gång för några år sedan var på svenska ambassaden i Colombia och för första gången såg höj- och sänkbara skrivbord. De hade importerat dem från Sverige, jag har aldrig sett (eller hört talas om heller för den delen) några sådana på någon annan colombiansk arbetsplats. En vacker dag kanske jag också får ha ett jobb med ett sådant skrivbord, tänkte jag. Nu har det blivit en vacker dag och det känns så himla lyxigt.

Här står jag numera och jobbar på dagarna. Like a boss.

Baksidan av att vara en internationell fastighetsmogul

Ganska snart efter att vi flyttade ihop köpte Oscar och jag den lägenhet vi sedan bodde i under alla år i Colombia. Den har vi kvar, och just nu hyr vi ut den medan vi bor i hyresrätt här i Sverige. Men tanken är att någon gång inom en ganska snar framtid sälja den och använda de pengarna till insats för att köpa ett litet hus här i Sverige.

Problemet är bara växelkursen.

Här ser ni hur det har gått med växelkursen på senaste tiden, till vänster ser ni senaste året hur den har störtdykt och till höger hur det har sett ut de senaste tio åren. Vi lyckades tajma in att köpa lägenheten när peson var som allra dyrast i förhållande till den svenska kronan. Det vill säga, för våra svenska lånade pengar fick vi historiskt sett minimalt med pesos. Idag, när vi vill sälja lägenheten, är växelkursen istället på sin allra lägsta punkt de senaste tio åren. Säljer vi den idag får vi alltså historiskt sett minimalt med svenska kronor.

Lägenheten har nästan fördubblat sitt värde i pesos sedan vi köpte den. Säljer vi den idag får vi ut i svenska kronor ungefär precis lika mycket som vi betalade för den för sex år sedan.

Jag vet att det är "låtsaspengar", för det är ju inte pengar vi har, det är ju pengar vi hade haft om om hade varit och vi förlorar ju rent krasst ingenting egentligen. Och såklart att överhuvudtaget äga en lägenhet är en lyx som långt ifrån alla har tillgång till.

Men ändå. Det hade ju varit fint om de internationella valutafluktuationerna hade varit på vår sida istället för precis tvärt om. Det hade det ju.

Jullovet 2015-2016

Imorgon är vardagen med jobb och förskola tillbaka igen och det känns välkommet efter ett tre veckor långt jullov.

När förskolan frågade där i slutet av november vilka dagar vi skulle vara lediga under jullovet, så kryssade vi i allihopa, utan att tänka efter särskilt mycket. Jag tror att jag bara antog att förskolan skulle vara stängd då, som den var i Colombia i tre veckor över jul.

Det är klart att den inte är stängd, folk jobbar ju, det är klart att de måste ha barnomsorg, vad skulle de annars göra? har jag fått höra sen. Tja, det förstås. Jag tänkte nog inte riktigt på det, vad gjorde vi i Colombia? Var lediga några dagar, och pusslade ihop barnpassning med hjälp av Flor och Gaels farmor och farfar, så gott vi kunde.

Jag har inte riktigt kommit in helt i det svenska tänket ännu, att bara förutsätta att det är klart att förskolan är öppen, för barnomsorg är ju en rättighet. Inte riktigt det jag har varit van vid som förälder hittills.

Hur som helst, så vi hade ett tre veckor långt jullov* ihop hela familjen.

Första veckan var vi sjuka, och sedan, tja, har vi mest ägnat oss åt att göra ingenting. Träffat tremänningarna litegrann, varit på badhuset en dag, lekt i snön de dagar det har varit snö och inte alldeles för himla svinkallt för att överhuvudtaget vistas ute någon längre tid, och lekt lite med grannflickan. Men allra mest lufsat runt i pyjamas härhemma halva (eller hela dagen) och mest inte gjort så mycket alls.

Det har varit mysigt, men det räcker nu. Nästa år blir det nog inte tre veckor, i alla fall inte utan planer, bil, skid- och skridskoutrustning och/eller särskilt mycket pengar alls att röra oss med. Tack för den här gången, jullovet, välkommen tillbaka imorgon, vardagen!

En dag åkte vi i en isbacke vid en förskola i närheten.

-----
En av de få fördelarna med att föräldraledigheten i Colombia var så kort är att vi nu har en massa innestående dagar att pytsa ut lite här och där när vi vill, så det funkar att vara ledig tre veckor över julen utan att bränna nästan all semester.

Nygammal Colombia-blogg

Ganska många som surfar sig hit gör ju det för att läsa om Colombia, och det är ju lite glesare mellan de inläggen här på bloggen nuförtiden. När det var dags för Sverige-flytten tipsade jag om lite andra bloggar från Colombia och Latinamerika.

Nu skulle jag vilja lägga till ännu en på listan - Er man i Bogotá. Där bloggar Johannes, som hittat kärleken i Colombia, både i landet och i en person, och har bott där i omgångar. Nu är han tillbaka igen och bloggar direkt från Bogotá. In och läs!

Tillbakablick 2015

2015 blev året jag lämnade Colombia, efter sju år i landet. Ett ganska jobbigt år, men som lade grunden för vad som kan bli ett fantastiskt 2016.

Januari
Vi välkomnade det nya året i Karibien, där vi var på stor nyårsfest hemma hos en vän i Ciénaga. Jag hatade som vanligt colombianska banker och sedan började flyttförberedelserna - vi sålde allt vi ägde och jag började oroa mig för Migrationsverkets väntetider.

Februari
Vi fick besök en sista gång av finaste bloggvännen Julia, och sedan började vi fira Gaels födelsedag - med picknick och kalas på förskolan och hemma. Vi rensade ut hemma och fick en lägenhet i Sverige.

Mars
Hej då-månaden. Avslut efter avslut, sista hänget med vännerna och en massa byråkrati och mitt i allt hann vi med att lägga upp Gaels treårsvideo. Sedan satte Gael och jag oss på planet till Sverige. Väl framme i Sverige hann jag aldrig riktigt sortera alla intryck. Jag fortsatte oroa mig för Migrationsverkets väntetider.

April
Jag rensade ut bland allt gammalt rat jag sparat hemma hos mina föräldrar, vi firade påsk i stugan, för första gången för mig sedan jag var student och hade dreads. Gaels svenska började lossna, och mina föräldrar var klipporna medan jag kastades mellan hopp och förtvivlan av Migrationsverket.

Maj
Äntligen flyttade vi in i lägenheten, Gael började på sin nya svenska förskola, och vi hörde efter fem månader äntligen av Migrationsverket - dags att boka tid för intervju.

Juni
Oscar hade sin intervju på ambassaden, och väntan började bli riktigt, riktigt jobbig. Det här med att vara ensam förälder, att det kändes som att väntan aldrig skulle ta slut, och det här med att inte veta något. Ibland ville jag bara skita i allt och ge upp. Månaden avslutades i alla fall med en fin midsommarhelg.

Juli
Gaels svenska gick framåt i racerfart. Jag tog en bloggpaus och det var för att Oscar kom, och jag äntligen kunde andas igen.

Augusti
Semestern, min längsta betalda någonsin, hela fyra veckor, tog slut. I övrigt kände jag lite av ett mindervärdeskomplex jämfört med alla andras uppstyrda liv och hem.

September
Inget annat denna månad var viktigare än att Oscar äntligen, äntligen fick uppehållstillstånd, efter 266 dagar av oviss väntan.

Oktober
Jag efterlyste och fick mängder av banktips av er, jag visade lite bilder hemifrån köket, och Oscar fick äntligen se norrsken. Annars reste jag rätt mycket med jobbet mest hela tiden.

November
Jag fortsatte visa hemifrån-bilder, från vårt sovrum och från Gaels rum. Vi fixade och trixade med byråkratin det innebär att komma in i systemet, och Oscar började söka jobb. Jag hade diskussioner med bloggkommentatorer som ledde till ett borttaget inlägg. Oscar och jag hade en välbehövlig vuxen-helg i Stockholm-Uppsala.

December
Vi försökte oss på lite velitas, jag träffade Mirijam i Malmö, och härhemma klippte jag håret för hutlöst mycket mer än vad det kostar i Colombia. Julen kom med grandoft och sjukstuga. Innan året var slut för den här gången hann vi friskna till, jag fyllde år och vi var med i radio.

Det hände mycket fint under året, men 2016, jag hoppas verkligen att du blir bättre än jobbiga himla 2015.

-----
Tillbakablickarna från tidigare år hittar du här: 2014, 2013, 2012 och 2011

Årsslutet 2015

Vi blev friska innan året gick över i nästa, och vi hade födelsedagsfirande hemma. Jag fyller år på ett av årets sämsta datum för att kunna ordna något - dagen före nyårsafton. Alla är bortresta, och ingen vill ha fest. Men hela släkten på pappas sida var bortresta till Umeå, lägligt nog, och kom på födelsedagsfika!

Vi lyckades också med konststycket att samla alla åtta tremänningarna på en och samma bild, och ingen gråter och ingen är suddig. (Det närmaste vi kommit tidigare var fotot från i somras där sju av dem är med):

Släktens åtta yngsta medlemmar: Melker, Gael, Malte, Solveig, Folke, Moa, Tage och Bo.

Det var fint. Sedan gick Oscar och jag ut och åt middag på restaurang. Det var mysigt och gott, och för vår mentala hälsas skull måste vi verkligen lära oss att inte konvertera till pesos när vi ska betala.

Nyårsafton firade vi hemma med bara familjen, precis som för två år sedan. Det hamnade till och med i radio, när vi var in till stan för att fixa lite under dagen. Så om ni vill veta hur jag låter när jag pratar svenska kan ni klicka på länken.

2015 var De Stora Förändringarnas År, men det var också ett så himla jobbigt år. Så skönt att lägga det bakom oss. 2016 kan bara bli bättre, det ska bli året då allt faller på plats. Gott nytt år!