Anledning 10: Min familj

En högst personlig anledning, men såklart den största av alla. De här två, vad vore mitt liv utan dem? Vad vore mitt Colombia utan dem?

Oavsett om vi flyttar till Sverige i framtiden och aldrig flyttar tillbaka till Colombia igen sen, så har landet en plats i mitt hjärta som ingen kan ändra på. I Colombia träffade jag mitt livs kärlek, i Colombia gifte jag mig, och i Colombia föddes mitt första barn. Det är större än mycket. Hur skulle jag inte kunna älska platsen på jorden som gett mig min familj?

Anledning 9: Gästfriheten

Näst sista anledningen, fast det finns många, många fler. Det är svårt att skriva om den utan att få det att låta som en klyscha.

Folket i Colombia är så himla härliga och öppna och gästvänliga.

Men det är ungefär precis så det är. Du är alltid välkommen till någons hem. En väns vän är din vän. En väns familj är din familj. Finns det hjärterum så finns det stjärterum omsatt i praktiken.

Man vet aldrig riktigt hur många som dyker upp på en fest. Eller ens på en middag man bjudit in kompisarna till. Deras kompisar kan mycket väl också hänga på. Och då delar man på den maten som finns. Det skulle aldrig, aldrig, aldrig någonsin hända att barnens kompisar skulle få vänta på rummet medan familjen åt.

När mina föräldrar hälsar på är det ett ständigt sjå med att avstyra alla möjliga inbjudningar så att inte precis varje dag är uppbokad med luncher hos alla vänner och bekantas föräldrar (som alltsom oftast inte pratar engelska, och mina föräldrar pratar inte spanska. Det är dock inget hinder för inbjudningarna). Eller varenda helg med resor till olika lantställen.

När Oscar och jag gifte oss kom både vänner och familj från Sverige på besök. Vi var sju personer i vår lilla trea. Två andra kompisar bodde hos vänner till oss, som de inte kände, men våra vänner är deras vänner, och självklart välkomna.

I Colombia är du alltid välkommen, och det älskar jag.

Valdag här och där

Det är inte bara EU-val idag. Colombia röstar om en ny president också. Jag hade velat skriva om valet, men allt möjligt kom emellan.

Svensk media har i alla fall uppmärksammat för den som vill läsa mer:

• Presidentval med sikte på fred i SvD
• Fredssamtal i fokus för presidentval i SvD
• Presidentvalet Colombia blivit folkomröstning om freden i SR
• Spionskandal skakar Colombia inför valet i SR

Fredsobservatörernas blogg har inlägget Colombianska presidentvalet präglat av skandaler, och Magnus Linton har skrivit om Högerns återkomst. Plus att DNs korrespondent Henrik Brandão Jönsson också ska ha skrivit, men den artikeln hittar jag inte på nätet.

Det är fredsprocessen och skandaler som är de två röda trådarna i valrörelsen och som vanligt när det gäller politiken här är det en himla cirkus. Dessutom vilar expresidenten Uribe, en av Colombias mest populäre genom tiderna, trots att han är ett fascistiskt as, som en skugga över hela spektakelt. Av de fem kandidaterna är en hans egna marionett-kandidat (Óscar Iván Zuluaga), två hans före detta ministrar (president Juan Manuel Santos och Martha Lucía Ramírez), en hans före detta borgmästarkandidat i Bogotá (Enrique Peñalosa) och en hans exflickvän från ungdomen (vänsterkandidaten Clara López).

Vi får se hur det går idag. Jag har inte rösträtt, men jag hoppas att nästan vem som helst vinner utom krigshetsaren Óscar Iván Zuluaga.

Men vad som helst kan hända.

I EU-valet röstade jag för övrigt för flera veckor sedan. Jag är mer hoppfull inför utgången i det valet än det colombianska.

Ut med rasisterna, in med feministerna!

Anledning 8: Landskapen

Colombia måste vara ett av de absolut vackraste länderna på denna jord. Helt utan överdrift. Har man tillräckligt med tid rekommenderar jag alla gånger att resa runt i landet i bil eller buss hellre än med flyg, för att inte missa de fantastiska landskapen, som skiftar allteftersom klimatet ändras.

Det här blir ett bildinlägg med smakprov, även om det såklart är cirka tusen gånger vackrare i verkligheten.

Kaffedistriktet - Eje cafetero

Andernas högländer - Boyacá

Karibien

Slättländerna i öster - Los Llanos 

Amazonas

Anledning 7: Planeringsavsaknaden

Hand i hand med ett flexibelt synsätt på tiden går nästa fenomen som jag älskar med Colombia. Avsaknaden av planering.

Jag både älskar och avskyr att planera.

Jag älskar att drömma framtidsdrömmar, lägga upp planer för vad jag ska göra med resten av mitt liv, skriva listor på var vi ska bo och göra när vi flyttar till Sverige. Men den sortens planering är ju totalt icke bindande, och därför kan jag hänge mig totalt åt den. Att göra upp planer som innebär att schemalägga och ruta in tiden alltför mycket, däremot, drar jag mig för.

I Colombia är inte många planer skrivna i sten. Planer om fika, luncher, utekvällar som görs upp mer än, säg, en vecka i förväg har inga garantier. De måste bekräftas dagen innan, för att kolla om de fortfarande gäller. Det var källa till många förvirringar i början - där jag tog vi kan väl luncha nästa lördag på orden, vilket ingen annan gjorde.

Det fina i kråksången, när man väl lär sig tolka vilka planer som verkligen är spikade planer och vilka som mer är en av flera möjligheter, är att det får plats så väldigt mycket mer spontanitet och överraskningar i vardagen. Du behöver inte veta på måndagen vad du ska göra i helgen för att överhuvudtaget ha en chans att få hitta på något. Du behöver inte ens veta på fredagen. Eller på lördag morgon heller, för den delen.

Du kan bestämma dig för att resa bort med kompisar över helgen en halvtimme innan ni sätter er i bilen, en fest kan bli till för att några kompisar befinner sig i närheten. Och det är inte undantag. Jag älskar det.

Anledning 6: Förhållandet till tiden

Det har tagit mig många år och ganska mycket frustration innan jag lyckats lära mig att förhålla mig till Colombias, och Latinamerikas, förhållande till tiden. Och faktiskt uppskatta det.

Det är väldigt lätt att känna att folk bara är vansinnigt ineffektiva. Att saker och ting skulle bli gjorda snabbare om folk bara gjorde si eller så.

Men vem har sagt att effektiv tidsanvändning nödvändigtvis är att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt? Effektiv tidsanvändning kan väl lika gärna vara att få ut så mycket som möjligt, och ha så trevligt som möjligt, under tiden du gör det du nu gör?

Ta att storhandla, till exempel. Visst skulle det gå snabbare om Oscar och jag delade upp inköpslistan och Oscar hämtade mjölken och jag brödet och så möts vi igen vid tvättmedelshyllan. Men det är ju bara effektivast om målet är att det ska gå så snabbt som möjligt. Om vi nu ändå ska gå och handla, så kan vi lika gärna göra det tillsammans. Det tar längre tid, men vi har ju mycket trevligare under tiden.

På samma sätt blir den konstanta oförmågan att komma i tid så mycket mer frustrerande om väntan i sig inte har något värde, utan bara den inplanerade aktiviteten. Det är ju då som väntetiden förvandlas till bortslösad tid. Bjuder du folk till lunch klockan ett så är det mycket möjligt att de första gästerna kommer vid två, och nästa kanske vid tre. Men vad gör det? Mellan ett och två kanske du hinner pyssla på lite hemma, medan du väntar, mellan två och tre så hinner du umgås med de första gästerna och när de andra kommer vid tre så kan du styra upp maten.

Det är inte ineffektivt, det är bara att förhålla sig till tiden på ett annat sätt.

Trots att nästan allt tar mycket längre tid i Colombia än i Sverige, och trots att i princip ingen någonsin kommer i tid till något, så är jag väldigt mycket mindre stressad i Colombia än i Sverige. Det är ju inte att hinna med som är det viktiga, det är att ha trevligt under tiden.