Jobb, jobb, jobb

Den här lilla enkäten cirkulerade i våras. Här kommer mitt bidrag, bättre sent än aldrig.

Sjuksköterska eller läkare tror jag inte att jag ville bli
när jag var liten. Eller nu heller.

1. Vad ville du bli när du var liten?

När jag var liten-liten vet jag faktiskt inte. Jag har ett minne av att jag gick runt och sa att jag ville bli konsertpianist, men jag tror att det nog var mer för att det var en fint och speciellt ord, än för att jag egentligen visste vad det innebar (eller hade något intresse av att spela piano). Sedan ville jag länge bli författare, i låg-, mellan- och högstadiet ägnade jag kopiöst många skrivböcker åt att skriva ner mina sagor och berättelser.

2. Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Något med språk. Språklärare, tolk, översättare, något ditåt. Jag hade nog det inte helt klart för mig.

3. Gick du något nishat gymnasieprogram?

Nja, nishat och nishat, men jag gick Sam-Hum och läste mest bara språk.

4. Vad hade du för betyg?

Bra betyg. 18-nånting i snitt när jag gick ut gymnasiet för flera betygssystem sedan. Jag har alltid gillat att plugga.

5. Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Alla språk var mina bästa ämnen. Sedan var jag rätt bra på samhällsvetenskapliga ämnen i allmänhet. Mitt allra sämsta ämne var helt klart naturkunskap som det hette i gymnasiet. Kemi är det värsta jag kan tänka mig.

6. Utbildade du dig efter gymnasiet?

Ja, det kan man verkligen säga. Jag har som sagt alltid älskat att plugga, kanske ännu mer på universitetet då man får välja helt själv bland hur mycket spännande som helst. Det där med att begränsa studierna har inte varit min grej så jag har en kandidatexamen i engelska, en magisterexamen i statsvetenskap, en ettårig master i communication for development och en tvåårig master i genusvetenskap.

Men nu får det räcka. I alla fall tills jag blir pensionär eller får oväntat mycket fritid. Då ska jag uppfylla min dröm och lära mig det vackraste språket i världen, det vill säga finska.

7. Vilket var ditt allra första jobb?

Förutom de där sommarjobben som man fick genom kommunen i högstadiet(?), så jobbade jag en vinter i gymnasiet som tidningsutdelare för söndagstidningar. Det innebar att stiga upp klockan tre på natten mellan lördag och söndag, varje helg, och bege sig ut i kylan och beckmörkret för att dela ut tidningar fram till kanske klockan sju på morgonen. Hade det snöat under natten var det för tidigt för att plogbilarna skulle ha hunnit ploga, och jag fick släpa cykeln som var tung av tidningar genom snön. Nästan alla hus hade portkod och för att kunna slå den ordentligt, och sedan hantera tidningarna smidigt, kunde jag bara ha tunna fingervantar.

Jag härdade ut i kanske tre-fyra månader, de kallaste vintermånaderna, innan jag sa upp mig. Mot slutet grät jag varje söndagsnatt väckarklockan ringde. Det är fortfarande det värsta jobb jag haft. Dåligt betalt var det också.

Såhär såg jag ut för drygt tio år sedan
i dreads som jag gjort på mig själv.

8. Vad har du mer haft för yrken?

Mitt kanske mest otippade jobb var som dreadsfrisör när jag bodde i Uppsala.

Annars har jag jobbat extra på bensinmack i en massa år - som extrajobb älskade jag det.

Jag har varit konsult, jag har jobbat på FN i Argentina, jag har varit generalsekreterare på CISV i Colombia, jag har jobbat som genusforskare. Smått och gott.

9. När hamnade du i den banan du är i idag?

Jag vet inte ens om jag har en bana. Den är i så fall inte tydlig och inte särskilt rak. Två röda trådar kan väl i alla fall urskiljas -  å ena sidan genusfrågor, framför allt sexuella och reproduktiva rättigheter, och å andra sidan civilsamhället. De har funnits med på ett eller annat sätt i det mesta jag gjort. Något slags "rädda världen" med genusfokus är väl min bana, kanske.

Men för att svara på frågan, kanske när jag upptäckte u-landskunskap, som det hette på den tiden, som ledde mig iväg från språkbanan jag börjat på universitetet, och som sedan via lite omvägar ledde mig till Latinamerika och en praktikplats på FNs befolkningsorgan UNFPA i Buenos Aires. Kanske var det då.

10. Vilken är stunden då du liksom visste att du var på rätt väg?

Vet jag ens det? Just nu känns det som att jag är på rätt plats. Det har det för det mesta känts som, och när det inte har det så har jag bytt.

Så länge det känns rätt där jag är i livet just nu så är jag på rätt väg. Längre fram kanske vägen svänger.

11. Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Nästan oavsett jobb och arbetsuppgifter brukar jag alltid få höra att jag är strukturerad och organiserad. Har koll, liksom, och är pålitlig.

12. Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Jag är konflikträdd. Jag tycker verkligen att konflikter är jättejobbigt.

13. Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?

Jag är inte så prestationsfokuserad eller så mycket karriärist. Det är viktigare för mig att jag trivs och att mina kollegor är nöjda med mitt arbete än att räkna prestationer och klättra uppåt. Men okej:
1. Att jag sålde allt jag hade, köpte en enkelbiljett till andra sidan jorden och byggde en karriär och ett namn där, från scratch. En karriär som till exempel innebar att bli publicerad flera gånger på spanska, och att jag blev inbjuden som expert både i radio (till exempel här och här) och i TV (till exempel här och här).
2. Att jag sedan lyckades lämna allt det bakom mig och pröva vingarna på nytt, i Sverige, och landa ett bra och utvecklande jobb här, utan en dags relevant svensk arbetslivserfarenhet i bagaget.
3. Att jag vågade byta när det blev fel, trots att hela mitt rationella jag försökte övertyga mig att stanna med "härda, det ser inte bra ut på CVt, det här är en bra chans för framtiden".

14. Vad ditt jobb går ut på mest?

Ibland tänker jag att det skulle vara skönt att vara läkare, eller lärare, eller något annat som folk fattar med en gång vad det är man faktiskt gör på jobbet. Så är inte fallet med föreningsutvecklare, eller med ett enda av de tidigare jobb jag haft i livet heller.

Men som föreningsutvecklare arbetar jag med att stödja och stärka organisationens ideellt engagerade runtom i landet, vilket kan vara genom alltifrån att bolla och ge feedback på verksamhetsidéer till att utbilda förtroendevalda. Just nu har jag en samordnande funktion och arbetar med att utforma nya processer och metoder inom olika stödområden.

15. Vad du skulle du vilja jobba med om du inte gör det du gör nu?

Om jag hade varit bra på / intresserad av naturvetenskapliga ämnen (se fråga 5) så hade jag väldigt gärna velat vara gynekolog. Egentligen är det ju bara att jobba med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter men inom ett annat område istället.

För att tänka långt utanför boxen, tänker jag ibland att om vi någon gång skulle flytta tillbaka till Colombia så skulle jag vilja öppna en liten bokhandel/café med god vegetarisk mat och svenskt fika och tillhandahålla en plats för seminarier och politisk diskussion. En slags colombiaversion av Umeås Bokcafé Pilgatan.

16. Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Säljare. Jag kan nog inte tänka mig något värre. Jag skulle vara jättedålig på det och jag skulle avsky att jobba med det.

17. Vad gör du om fem år?

Om jag inte är kvar där jag jobbar nu så jobbar jag förhoppningsvis i den offentliga sektorn. Kanske Länsstyrelsen? Som... jämställdhetshandläggare?

18. Vad gör du när du är 60 år?

Kanske är jag chef någonstans. Om jag kommer över konflikträdslan (se fråga 12), men det ska jag väl ha gjort. Inte högsta chef, det tycker jag ärligt talat inte verkar så kul, men chef för någon slags enhet inom någon myndighet eller organisation.

Eller så gör jag något helt annat. Jag gissar att jag jobbar ett bra tag fortfarande i alla fall. Inga intjänade pensionspengar är priset man får betala för att ha levt utomlands länge.

19. Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?

Jag vet faktiskt inte. Just nu är jag väldigt nöjd med vad det står och var kortet kommer ifrån. Men nej, jag önskar väl mest att det alltid ska stå det jag känner att jag vill just då. Att jag aldrig ska känna att jag lämnar fram ett visitkort, men önskar att jag skulle slippa, eller att det skulle stå något annat på det.


-----
Andra har också gjort den här listan. Här hittar ni Schmarro, Johanna, Sanna, Maria, Egon, Katta, Jeanette och Lisa.

Verklighetens Macondo

Den här veckan, alltså. Så svårt det har varit att fokusera på Sverige, på jobbet, på något annat än det helt osannolika nyhetsflödet från Colombia.

Veckan i sammanfattning:
Söndag: Nej vann i folkomröstningen om fredsavtalet.
Måndag: President Santos bjuder in oppositionen till ett samtal för att gå vidare efter nej-resultatet. Oppositionen tackar nej(!)
Tisdag: Ex-president Uribe, en av de främsta nej-förespråkarna, som ser president Santos som sin ärkefiende, möts med Santos för första gången på sex år. Utan större framgång. Vapenvilan upphör 31 oktober meddelas det.
Onsdag: Enorma demonstrationer för fred, med tusentals deltagare, hålls, samtidigt som gerillasoldater börjar återvända till sina baser.
Torsdag: Ex-senatorn Juan Carlos Vélez, partikamrat med ex-president Uribe och chef för nej-kampanjen berättar i en intervju hur de använt lögner och skrämseltaktik för att vända folk emot fredsavtalet. Han blir utesluten ur partiet, inte så mycket för vad han faktiskt har gjort utan för att han avslöjat taktiken.
Fredag: President Santos vinner nobels fredspris. Regeringen och FARC går ut med ett gemensamt pressmeddelande att vapenvilan fortsätter och att de öppnar för att diskutera förändringar i avtalet.

Colombias andra nobelvinnare genom historien, litteraturpristagaren Gabriel García Márquez sammanfattade den här veckan perfekt, redan 1967 när han skrev sin mest kända roman Hundra år av ensamhet.

Bokens by Macondo har ofta använts som metafor för Colombia, nu är det kanske mer träffsäkert än någonsin:

"Det var som om Gud hade beslutat att sätta all deras förmåga till häpnad på prov och hålla Macondos invånare i en ständig växling mellan jubel och besvikelse, mellan tvivel och avslöjanden, tills ingen längre visste med säkerhet var verkligheten hade sina gränser."*

*Karin Alins översättning i svenska utgåvan

Varför blev det nej?

Ni har frågat allihopa i kommentarerna - hur är det möjligt? hur kunde det bli nej?

Jag har inget bra svar. Jag tror att det är olika för olika grupper, Colombia är på många sätt ett så mycket mer heterogent samhälle än Sverige att det är omöjligt att svara på vad colombianerna tänker.

För först och främst, kartan är tydlig. Nej-majoriteten fanns i de delar av landet som inte är direkt och värst drabbade av kriget, medan ja vann i konfliktzonerna. Bojayá i Chocó-departementet är ett samhälle som drabbades av en vidrig massaker 2002 under en sammandrabbning mellan FARC och Paramilitärerna där 120 personer dog, de flesta kvinnor och barn som hade tagit skydd i en kyrka. Där röstade 96% av befolkningen ja. Toribío i Cauca-departementet har utstått mer än 600 FARC-attacker de senaste decennierna. Där röstade 85% av befolkningen ja.

Och så vidare.

Nej-resultatet är ett sådan fruktansvärt svek mot de värst drabbade.

-----

Vilka som röstat nej och varför är svårare, för resultatet var ju oerhört jämnt. Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla även längre bort från kriget röstade emot avtalet. Några röda trådar i nej-argumenten går ändå att hitta, som alla bottnar i rädsla, grupper som ställts mot varandra, misstro och ett djupt rotad avsky sedan decennier mot FARC. Jag försöker nysta lite i dem, och lämnar er med länkar som förklarar bättre och analyserar djupare.


Straffriheten
En av hörnpelarna i nej-sidans argument var rädslan för straffriheten. Det falska argumentet att FARC kan begå decennier av grymma brott och sedan komma undan straff. Hela tanken grundas i att straff och hämnd är oumbärligt. De måste sona för vad de har gjort, och det görs tydligen enbart genom långa fängelsestraff och lidande.

Det vittnar också om en total oförståelse för och okunskap om hela konceptet transitional justice (rättssystem för övergångsperioder verkar vara den närmaste svenska översättningen). Fredsavtalet bygger ju såklart inte på på straffrihet, men, förutom att det inte leder framåt, är det praktiskt omöjligt att pröva och straffa varje gerillamedlem individuellt i det ordinarie rättssystemet.

Enligt fredsavtalet inrättas en speciell tribunal som ska pröva framför allt befälen, och de ansvariga för de allvarligaste brotten, som kidnappning, sexuellt våld, massakrer, tvångsförflyttning, tvångsrekrytering av minderåriga, personminor, etc. Straffet beror på huruvida de erkänner eller inte. Om de erkänner, och kompenserar sina offer, kan de få symboliska straff, medan om de inte erkänner, eller gör det först när domen ska falla kan de få fängelsestraff.

Grundvalarna i transitional justice är just verdad (sanning), justicia (rättvisa eller rättsskipande) och reparación (kompensation), som en väg för hela samhället att gå framåt.


Etableringsprocessen för FARC-medlemmar
Det som kanske allra mest sticker i ögonen för "vanligt folk" är processen för återetablering i det civila samhället, där före detta gerillamedlemmar, efter att ha lämnat vapnen, får ekonomisk hjälp under en övergångsperiod. Det handlar inte om mycket pengar, men att de får något överhuvudtaget i ett land som i princip saknar socialt skyddsnät är såklart svårt att sälja in till allmänheten.

Julia, från bloggen Mammas Machete, kommenterar såhär, utifrån ekonomiskt fattiga människor på landsbygdens perspektiv:

Jag kan tyvärr inte svara på frågan överlag, men jag kan berätta vad folk jag känner som röstat nej eller struntat i att rösta har sagt på fb idag. Främst så känner de sig trampade på av regeringen, de menar att de hela sina liv har levt utfattiga på landsbygden, men ändå "gjort rätt". De har trots sin utsatta situation fortsatt att knega med sitt kaffe och sina grödor utan att bryta mot lagen eller mörda någon. Nu, när de ser att gerillakrigarna ska få en månadsersättning av staten som för dem representerar en halv årslön, så anser de att det är orättvist, att ALLA inblandade maktmän – oavsett ideologi - skrattar dem i ansiktet. Ingen av dem jag pratat med säger sig vara emot fred, tvärtom, men de är övertygade om att ingen hållbar fred kommer uppnås med ett avtal som ger amnesti och privilegier åt gerillan. 

Varje gerillamedlem som lämnar in vapnen har rätt till ett initialt etableringsbidrag på 2 miljoner pesos (ca 5700 kronor) för att köpa kläder, mat, husgeråd, och annat som behövs för att starta i det civila. Sedan får de 90% av den lagstadgade minimilönen under två års tid (runt 1800 kronor i månaden), så länge de inte har någon annan inkomst. De får också ett engångsbelopp på 8 miljoner pesos (ca 23000 kronor) för att starta ett "produktivt projekt", dvs ett mikroföretag.

Förutom att det är en nödvändighet för att människor som år ut och år in levt i djungeln och fått mat och kläder av gerillan överhuvudtaget ska kunna etablera sig i samhället, och inte lockas, eller tvingas, in i kriminalitet för att överleva, så är det naturligtvis också ett sätt för staten att hålla koll på de före detta gerillamedlemmarna när de varje månad måste dyka upp för att få sin check.


FARCs politiska makt
Den politiska eliten har fått med sig massorna - kanske framför allt den urbana lägre medelklassen och arbetarklassen, som inte direkt påverkas av konflikten - med argumenten ovan. Det är lätt att ställa grupper mot varandra och spela på populistiska argument och hämndbegär. Varför ska de slippa undan, och få fördelar när inte ni, hederliga medborgare? Ungefär som SD gör i Sverige.

Men den politiska ultrahögereliten, som i Colombia är mycket starkare och mycket mer sofistikerad än i Sverige, är nog framför allt rädda för att förlora makt. Fredsavtalet reglerar även FARCs politiska deltagande. De blir ett politiskt parti, och så länge de ställer upp i allmänna val kommer de att garanteras 10 platser i kongressen de närmaste två valen, oavsett hur många röster de får. Om de får röster som motsvarar 3 platser fylls övriga 7 upp med garantiplatser. Dessa garantiplatser har rätt att komma med förslag och delta i debatter som vilken annan kongressledamot som helst, men har ingen rösträtt.

Naturligtvis är ultrahögern som utgör makteliten i Colombia livrädd för att ge makt till FARC, och argumenten har också snurrat i debatten - ni ger bort landet till FARC, vi kommer att bli ett nytt Venezuela, osv.

Andra argument kan låta skrattretande ur ett svenskt perspektiv, men har fått fäste i debatten, framför allt i vissa sektorer. De handlar om inkludering av minoritetsgrupper och genusperspektiv, som frikyrkorna allierade med konservativa ultrahögern slagit bakut kring. Argumentet att vänster-homo-genus-maffian har infiltrerat fredsprocessen, för att raljera. Men frikyrkorna mobiliserar röster, de är en politisk kraft att räkna med. Det är också talande att expresident Uribe, en av nej-sidans främsta talespersoner, i sitt första uttalande efter omröstningen nämnde att nya fredsförhandlingar "måste ta moral och familjevärderingar i beaktning".

-----

Även om jag inte håller med om ett enda av nej-sidans argument och tycker att de är kortsiktiga och trångsynta (för att vara snäll) och har helt fel, så kan jag liksom förstå på något slags intellektuellt plan hur de tänker.

Men det som är allra svårast att förstå är ändå det låga valdeltagandet. Som Julia säger:

Sorgligast av allt – och svårast att greppa – är nog likgiltigheten som det låga valdeltagandet syftar till. Den likgiltigheten är den väpnade konfliktens fel, allt våld genom alla decennier, utfört av alla aktörer, alla sidor. Insikten om att så många människor bär på en känsla av att fred är omöjligt.

I praktiken var det 18% av de röstberättigade som kastade bort fyra års fredsförhandlingar och den bästa chansen till en annan framtid Colombia haft.

Igår meddelade presidenten att vapenvilan upphör 31 oktober.

-----

Ni som vill läsa mer, här kommer lite länktips på svenska och engelska:
Rädslans journalistik - därför röstade folket nej till fredsavtalet i Colombia
How Colombia's voters rejected peace
What the hell just happened in Colombia?
Biggest obstacle to peace in Colombia may not be FARC, but an ex-president
Did Human Rights Watch Sabotage Colombia’s Peace Agreement?
Colombias nya mörker
Saving Colombia's peace agreement

Baksmällan

Vi kunde såklart inte somna igår, inte förrän resultatet stod klart. Inte på en lång stund efter det heller.

Idag kändes det som att vakna med baksmälla, och inte främst på grund av de få timmarnas sömn.

Att nej vann. De är helt ofattbart. Det är som en chock, och med så få röster. Skillnaden mellan ja och nej var mindre än antalet ogiltiga röster, de som inte lyckades med att rita ett kryss i en ruta.

Colombia, Colombia, hur kunde ni kasta bort den viktigaste chansen till fred ni haft på sextio år? Hur kunde ni?

Det som är smärtsamt är inte bara resultatet, utan också hur rösterna fördelades. Ja till fredsavtalet vann i alla delar av landet som konkret och direkt påverkats av kriget. Nej röstades fram av dem som framför allt ser kriget på TV, och vars dagliga kontakt med kriget framför allt består i mötet med de tiggande internflyktingarna på bussen på väg till jobbet varje morgon.

Ja är grönt, nej är orange. Kartan visar resultaten på departementsnivå.

På kommunnivå är resultaten ännu mer talande. Antioquia är ett traditionellt fäste för ex-presidenten Uribe som var en av nej-sidans ledare, men även om nej helt väntat vann där, så vann ja i de bortglömda perifera kommunerna även i Antioquia. Sådana som Ituango, där de offentliga byggnaderna mitt på torget omringas av sandsäckar och skyttegravar.

En annan stor sorg med resultatet är de som inte röstade. Valdeltagandet var skrämmande låga 37 procent. Även om det rent praktiskt är mycket svårare att lyckas rösta i Colombia än i Sverige (som jag skrivit om här), så förklarar inte det hur detta val, det kanske mest avgörande någonsin i Colombia, kunde ha det lägsta valdeltagandet på 22 år.

Jag har pendlat mellan sorg och ilska, och ta ut mina frustrationer och min besvikelse genom att kommentera i affekt på nej-röstares facebookstatusar.

Men efter den här baksmällan måste det finnas en väg framåt. Jag vet inte vilken den är, ingen verkar veta säkert, men den är garanterat långt mycket svårare, riskablare och sämre än alternativet som föll på mållinjen. Men den måste finnas. Colombia får inte svika alla krigets offer som valde att vända blad och rösta för fred. Även om hjärtat går sönder just nu.

-----
Den som vill läsa mer på svenska kan läsa analysen här.

Rysaren

Valet idag, vi följer det på avstånd. Ingen av oss kan rösta, tyvärr, men vi hoppas, hoppas, hoppas att valresultatet blir ett rungande SÍ.

Jag hade tänkt gå och lägga mig och vakna till valresultatet imorgon bitti, men med en tredjedel av rösterna räknade och dödläge mellan ja och nej är det helt omöjligt att somna.

Kom igen, för tusan Colombia! Det finns bara ett alternativ, det finns bara en väg framåt. Snälla.

-----
Varför röstar folk nej? Den här artikeln på svenska ger en del svar.