måndag 24 augusti 2015

Hagamannen och paramilitärerna

Det kändes inte som så speciellt bra tajming att flytta tillbaka till Umeå ganska exakt samtidigt som Hagamannen, Sveriges kanske mest kände (och våldsammaste) serievåldtäktsman, släpptes ur fängelset. Släpptes trots att han tidigare nekats permission, trots att kriminalvården tror att han är farligare nu än när han sattes i fängelse.

Jag måste erkänna att min primitiva sida kände viss skadeglädje när nyheten om att han misshandlats kom ut. Lite rätt åt honom-känsla. Och när polisen ganska tydligt markerar att de inte tänker lägga ner mycket krut på att leta gärningsmännen när de till tidningen säger att "Vi har inte jobbat med det här under natten, för det har vi inte resurser till, men vi fortsätter i dag i konkurrens med annat som hänt."

Men min tänkande sida, känner att det här med privat rättsskipning är en väldigt farlig väg att gå. Visst är det mycket som säkert skulle kunna förbättras med rättssystemet, men det uppnås inte genom att ta rättvisan i egna händer.

Privat rättsskipning, eller lynchningar, är vanligt i Colombia. Precis som, gissar jag, i många andra länder där rättssystemet - såväl polisen som domstolarna - inte kan eller vill göra sitt jobb ordentligt. Rån är vanligt, och det är extremt sällan som polisen gör något åt saken. I princip bara om rånaren blir tagen på bar gärning, och även då släpps de oftast nästa dag. Det vet ju alla, så därför bemödar sig många inte ens att ta omvägen om polisen utan drar ihop en mobb som attackerar rånaren direkt. Oftast klarar rånarna sig undan med blåmärken, ibland klarar de sig inte alls, som 16-åringen som blev ihjälslagen av en lynchmobb i Bogotá i februari i år.

Förutom det totalt oproportionerliga och godtyckliga i straffen när allmänheten tar rättsskipningen i sina egna händer, och den uppenbara risken för att ta fel person, så kan hela mekanismen också infogas i en väldigt obehaglig logik. För det är en sak att en av Sveriges kanske mest avskydda män blir nedslagen en mörk augustinatt. Men det sänker tröskeln för att göra något liknande igen. Och igen. Och att ta saken i egna händer för att staten inte gör det den ska, för att försvara privat egendom eller sig själv eller nära och kära mot ett indirekt hot, det är exakt samma logik som ligger bakom en av världens vidrigaste och våldsammaste privata arméer, Colombias paramilitärer. Vi vill inte gå den vägen.

4 kommentarer:

  1. Så sant. Spontant kände jag också "rätt åt honom", men om vi inte följer lagen är det fanimej ett livsfarlig samhälle vi rör oss mot.

    SvaraRadera
  2. Jag kände aldrig "rätt åt honom"-känslor, men det kan också ha att göra med att jag inte bodde här när han begick sina brott och jag minns ingenting från medierapporteringen. Därför har jag inga egna känslor från den här tiden.

    Jag håller med om och förstår att samhället kommer gå åt fanders om vi tar lagen i egna händer. Det blir livsfarligt som Peppe skriver. Det du berättar från Colombia låter fruktansvärt.

    Vi lever i en demokrati med ett rättsväsende som, vad jag förstått, följt praxis även i detta fall. Han har alltså behandlats som andra fångar och nu är han ute. Folk kan inte lägga sig i detta genom att slå honom. Vi vinner ingenting på det, som sagt.

    Det vi kan göra är att engagera oss. Att gå promenad på kvällen ändå. Att prata och diskutera och komma på nya smarta idéer och lösningar tillsammans. Att påverka politiker som kan påverka rättssystemet.

    Jag hoppas att varken han eller någon annan begår liknande brott igen... även om jag vet att det är en utopi...

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.