Kulturkrockar i barnuppfostran: BB-besök

En av mina bästa colombianska kompisar ringde mig för ett tag sedan och berättade att hon är gravid. Hon bor i ett annat land och kommer att föda barnet där, och jag kunde inte låta bli att fråga - kommer hennes föräldrar till förlossningen?

Det var vad alla frågade mig, och det är vad som förväntas.

Och ja, hennes föräldrar skulle naturligtvis komma. Lite innan beräknat förlossningsdatum och stanna några veckor.

Annika berättade nyligen om sin förlossning i Spanien där svärföräldrarna redan hunnit hålla, mata och byta blöja innan hon fick chans att vara med sitt barn. Och då med svärföräldrarna runt sängen som publik resten av de där första timmarna som ny familj.

Illustrativ bild hittat någonstans på internet

Det här var verkligen min största skräck inför förlossningen. För i Colombia, precis som i Spanien, och Bolivia (och stora delar av Latinamerika skulle jag gissa), är besök i princip så fort britsen rullar ut från förlossningssalen det vanliga.

Jag visste ju det, och jag såg framför mig hur den där intima stunden att verkligen få titta på och hålla vårt barn första gången, skulle delas med en massa släkt som också skulle titta och peta och hålla. Eller att komma utmattad från en förlossning och känna att man måste vara någon slags trevlig värd och underhålla besökarna?

Tanken på det var så himla jobbig att jag aldrig riktigt hann oroa mig för förlossningen. Jag oroade mig bara för att få besök på BB.

Så jag införde helt ensidigt totalt besöksförbud på BB. Och sa till Oscar att "det är dina föräldrar, du får ta snacket med dem, och det är bättre att du gör det innan, för det blir så himla dålig stämning om du måste mota bort dem i dörren, för ingen (hör du det, ingen!!!) kommer över tröskeln till vårt rum".

Jag var inte så resonlig alls på den punkten. Oscar var desto mer resonlig och sa typ "okej, det är du som föder barn, du bestämmer", och pratade med sina föräldrar, som accepterade och respekterade.

Jag undrar ibland vad sjukhuspersonalen trodde om oss. För inne i alla andra rum liknade det släktträff, och utanför alla andra rum stod enorma blombuketter med gratulationskort och nallar. Vårt rum var alldeles kalt, och de enda som besökte oss var sjukhuspersonalen.

Det var SÅ HIMLA SKÖNT.


-----
PS Den första tiden hemma med nyfödd bebis är förresten en historia för sig, den biten förtjänar ett eget inlägg senare.

Att kunna andas

Semesterns sista vecka började idag. Allt och inget har hänt de senaste veckorna.

I stan och i sommarstugan, inga stora planer.

Inga stora utom den här: Oscar kom.

Efter en hel vår av att aldrig varit riktigt, riktigt glad, och emellanåt velat ge upp helt, bestämde sig mamma för att investera sin skatteåterbäring i en flygbiljett, för att vi åtminstone skulle få några semesterveckor tillsammans mitt i väntan som aldrig verkar ta slut.

Lyckan i att en vacker dag bli väckt av en pappa som man inte sett de senaste fyra månaderna.

Det är så mycket jag vill skriva om det. Men det måste vänta ett tag till.

Sammanfattningsvis: som att kunna andas igen.

Bloggens femårsdag

Jag bryter bloggpausen bara en kortis för ett årligt återkommande inlägg. Bloggen fyller nämligen fem år idag!

Det kan jag ju inte missa, det har jag ju skrivit om varje år - 2014, 2013, 2012, 2011 - ända sedan bloggens allra första inlägg den 15 juli 2010.

Totalt 834 inlägg har det blivit sedan dess, med ganska ojämna mellanrum.

De genom tiderna tio absolut mest lästa inläggen av dem är de här:

• Darién Gap och äventyrslustan - om Jan Braunish som försvann på sin vandring mellan Colombia och Panamá genom Sydamerikas farligaste träskdjungel. Hans kropp återfanns nyligen, ganska precis två år efter hans försvinnande.
• Hur är vädret i Colombia? - klimatet i ett land utan årstider. Åh vad det känns typiskt svenskt att det här är det inlägget som flest googlar sig till.
• Att vara ensam förälder - ledtråd: det är inte så lätt.
• Major mindfuck - den psykiska tortyren av att inte veta något, inte kunna göra något annat än att vänta på obestämd tid och känna att ens tillvaro helt ligger i händerna på Migrationsverket.
• Den oändliga historien - om den här evighetskarusellen som en väntan på uppehållstillstånd är.
• Cirkeln är sluten - inlägget som släppte bomben: vi flyttar till Sverige!
• Hemlängtan - om min saknad efter Sverige, och Västerbotten, efter en massa år på andra sidan jorden.
• Plötsligt händer det - när vi fick ett mejl från Migrationsverket att nu kunde intervju äntligen bokas. Ett steg framåt på den evighetslånga vägen mot uppehållstillstånd.
• Paradiset vid Stilla Havet - den fantastiska resan till Nuquí som min lillebror och jag gjorde. Kanske mitt favoritresmål i Colombia.
• Morbror Erik är här - min lillebror kom på besök.

Och länkkärlek, från de här andra bloggarna hittar folk hit oftast:

• Dobre Futro - Maria som skriver rakt och osminkat om småbarnsvardagen i Göteborg
• Mirijam - Småbarnsvardag här också, men i Skåne. Denna kvinna är även upphovsmakare till mitt favoritklipp på internet, alla kategorier, titta här.
• Linnéa i USA - som gifte sig med sin american dream och nu bor de i Colorado och har just fått en extremt gullig liten bebis.
• Den där om Jenny - egentligen är det hennes gamla blogg som ligger kvar på topplistan, men hon har ju flyttat till en ny här.

Jag kan inte lova att det blir fem år till, men ett tag till tänkte jag fortsätta i alla fall! Hoppas ni vill följa med, jag gillar att ha er här!

Julipaus

Jag går på semester nu - fyra veckor, som är min längsta betalda semester någonsin (och då har jag inte ens tagit ut hela!) Jag tar paus också i juli, är tillbaka igen i augusti. Av en mycket viktig anledning som jag inte vill/kan skriva om förrän efteråt. Så, nu lämnar jag er med den cliffhangern. Ses om en månad!

Gael och språket, två och en halv månad senare

I början av april skrev jag om Gael och svenskan, en månad efter ankomst till Sverige. När jag läser inlägget igen tänker jag mest, vad otroligt mycket som hinner hända på två och en halv månad.

Då skrev jag: "Men summa summarum: vi landade i Sverige för en månad sedan. Då hade han knappt sagt mer på svenska än enstaka ord i hela sitt liv, nu kan han formulera vissa fullständiga, om än enkla, meningar, och uttrycka väldigt mycket av det han vill få fram, på svenska. Till sommaren leker han helt obehindrat med tremänningarna i stugan, det är jag säker på. Det går i racerfart."

Ett paket med de kompletta inbundna bamseårgångarna 1974,
1978, 1979, 1981, 1983 och 1984 kom i ett paket på posten från
min morbror igår. Som julafton för en viss familjemedlem.

Det har gått i racerfart. Nu pratar han obehindrat på svenska. Borta är e-ljudet framför ord med s+konsonant, och de flesta stumma H. Vokalljuden låter svenskare och svenskare, även om det fortfarande hörs att de är under inlärning. Till och med sitt eget namn uttalar han mer med svensk språkmelodi än spansk, liksom mer studsigt.*

Han blandar en del, speciellt när han pratar med mig. Säger en mening på spanska, med ett svenskt verb som han böjer med spanska verbändelser. Ordföljden blir tokig ibland.

Men han är tvåspråkig. Nu är han tvåspråkig fullt ut.

Eller, så fullt ut det går utan att ha full koll på vad allt betyder i sitt sammanhang. För 1177 skriver till exempel att "Årstider blir viktiga. Treåringen kan ställa frågor som 'När fyller jag år? Är det före eller efter sommaren? När är det jul?'". Sådant frågar Gael aldrig om. Han har inte riktigt fattat konceptet årstider ännu. Sommar är ett abstrakt begrepp som jag inte vet om det riktigt betyder något för honom. När han pratar om sina förskolekompisar som är på sommarlov verkar det som att han föreställer sig en fysisk plats. Som sommarstugan, som är en konkret referens för honom. Sommarlov, sommarstugan, same same.

Jag kämpar på med spanskan, försöker prata spanska tills hans pappa kommer, så att han inte tappar det språket. För svenskan blir han ju översköljd av nu, av alla kompisar på förskolan, släkten, vännerna på gården, och Bamse. Hans stora idol, det enda han vill läsa just nu, och anledningen till att kraftuttryck som milda makaroner finns i hans vardagsvokabulär.

-----
* Om någon undrar, Gael uttalas med två korta vokaler, med betoning på sista stavelsen. Som Gabrielle, utan bri i mitten. Eller gasell, utan s.