Jordbruksstrejk

Det pågår en jordbruksstrejk i hela landet just nu. Det står ingenting i svenska tidningar, men det är förstasidesstoff i de colombianska.

Jag har inte hunnit sätta mig in i det hela tillräckligt ordentligt för att skriva om det, men det har andra gjort. Läs, det är jätteviktigt:

• Mammas Machete har skrivit här och här
• Latinamerika.nu har en artikel här
• Lite på engelska finns på Colombia Politics

Det finaste med det hela är det enorma stödet för landets jordbrukare som bara växer även i de urbana delarna av landet, trots att de direkta praktiska konsekvenserna för landets stadsbor är dyrare mat och resproblem på grund av alla vägblockader. Titta, hela stora torget i centrum är kväll efter kväll fyllt av folk som stödjer strejken:

Överallt i stan går demonstrationer, och nästan varje kväll klockan sju fylls husens balkonger av folk som bankar på kastruller, och på gatorna tutar bilarna extra mycket. Jag älskar Colombia, och jag älskar Colombia extra mycket när folket säger ifrån ordentligt. Det är verkligen på tiden.

Nya jobbet

Ni kanske undrar, hur går det egentligen på nya jobbet?

Nu har jag jobbat här i ganska precis tre veckor och ja! Det var rätt beslut. Att sluta på gamla jobbet som jag ändå tyckte så himla mycket om, så mycket att jag fick tårar i ögonen sista dagen när jag packade ner mina grejor i en kartong och sa hej då. Att kasta sig in i något helt nytt och helt annat.

Det är en utmaning varje dag. Som Emma skrev häromdagen, varje dag är det lite, lite för svårt. Och jag har en chef som litar till hundra procent på att jag är kapabel, som säger Annika, kan du ta hand om det här? och litar på att jag ror det iland, trots att jag inombords tänker "hjälp! hur ska jag göra det?" när jag nickar och säger att såklart kan jag det.

Sen gör jag det. Och det är klart att jag är kapabel.

Den kombinationen, en konstant utmaning och ett stort förtroende för mina förmågor, motiverar mig enormt. Och det är just det som gör att det känns som att det var helt rätt beslut att lämna tryggheten på gamla favoritjobbet och bara dyka rakt ut på djupt vatten. Och att det var rätt beslut att skjuta på sverigeflytten ett tag till.

Det är precis här jag borde vara precis just nu.

Ett och ett halvt år

Hej Gael,

Du har blivit så stor! Du springer, pratar, läser, spelar instrument, skämtar, har koll på finmotoriken. Du är helt plötsligt ingen liten bebis längre.

Gå och springa har du ju i och för sig gjort länge, det här med motorik har alltid varit din grej. Men prata! Visserligen är det väl inga uttömmande konversationer, men att det i alla fall går att urskilja ord i babblandet är hur stort som helst. Ditt första riktiga ord är chao. Hej då, alltså. Du drottningvinkar och ropar chao till allt och alla så fort jag hämtar dig på förskolan, så fort vi går ut på balkongen, så fort du ser ett flygplan, och lite när som helst därutöver också. Ditt totala ordförråd består av mamma, pappa och chao. Med lite god vilja även lampa och eventuellt agua. Spanska och svenska blandas hittills friskt, alltså. Förutom ord kan du hur många djurläten som helst. Hund, katt, lejon/tiger, häst, elefant, tupp, orm, apa, blåval, varg, anka och krabba har du på repertoaren.

Du har äntligen börjat gilla böcker också. Jag har läst för dig sedan du föddes, men det är först de senaste kanske två månaderna som du helt plötsligt blivit en bokmal. Du hämtar en bok ur bokhyllan och så backar du ner i knät på den som råkar vara närmast till hands för att läsa den för dig.

Musik älskar du sedan länge. Du har trummor, tamburiner, maracas, en xylofon, en flöjt och ett munspel. Munspelet har du kämpat med länge och nu har du äntligen fått till det och går runt och blåser och blåser och sen applåderar du dig själv och ropar bravo! Just det, bravo är ett till ord som du kan.

Du har en mycket bestämd vilja. Du vet precis vad du vill och framför allt vad du inte vill. När du inte får göra som du vill kan du bli otroligt arg och då kastar du dina saker, eller vad som nu råkar finnas i närheten, så långt du kan. Du blir riktigt förnärmad när du blir tillsagd också, och plutar med munnen och hänger med axlarna så demonstrativt du bara kan.

Men för det mesta är du glad och nöjd med tillvaron. Du är ett lyckligt barn, tror jag.

Du är min absoluta favoritperson i hela världen.

Finbesöket

Jamen mamma och pappa var ju här för ett tag sen. Det var en blixtvisit på 10 dagar och det är redan över en vecka sedan de åkte igen, men så himla fint att de var här. Det sämsta med att bo på andra sidan jorden är att det är så himla långt (och dyrt) till så många nära och kära.

Hur som helst, vi fick intensivumgås, och framför allt fick de intensivumgås med sitt barnbarn och Gael med sin mormor och morfar. Under veckan medan Oscar och jag jobbade var det mormor och morfar som skötte lämning och (extratidig) hämtning på förskolan varje dag och på helgen drog vi iväg på minisemester till Anapoima. Jag tror att jag har sagt det förr, men det är värt att sägas igen - en av de bästa grejerna med Colombia är att ha tropiskt klimat på någon timmes bilavstånd, året runt.

Gael fick bada i pool (spännande och lite läskigt kan kanske hans inställning till det sammanfattas med), titta på djur och äta färska mandariner plockade direkt från träden i hotellträdgården.

Nu dröjer det nog ett år tills vi ses igen och det är ju alldeles för länge.

Hej igen

Vilken försummad blogg! Det har varit minst sagt hektiskt senaste tiden med besök av mina föräldrar och nytt jobb på samma gång, och bloggen har fått komma i sista hand. Jag har massor att ta igen, till exempel nyss nämnda. Och så har Gael hunnit fylla ett och ett halvt och det är dags för ett månadsbrev. Och igår föddes hans lilla kusin Sara som inte skulle komma förrän i början av november och bara väger ett halvt kilo (håll tummarna, snälla, att allt går vägen).

Det är inte bara min blogg jag försummat, utan alla mina andra bloggkompisar också. Julia och Linnéa som varit på sommarsemester i Sverige. Mirijam som är på väg att föda barn vilken sekund som helst nu (kanske till och med i skrivande stund), Katta som också får barn i dagarna, Baglady och Maria som är nyblivna två- och trebarnsmammor, Egon som är gravid, Maria och Lisa som köpt hus, Linn som börjar nytt jobb. Listan är oändlig och jag har säkert missat en massa. Jag läser er alla, vänner, jag är bara lite dålig på det här med kommentarer på senaste tiden.

Här finns ju inga årstider och därmed ingen höstlig nystart, men om jag låtsas vara i Sverige tänker jag att nu är det snart höst och det är dags att återuppta bloggandet ordentligt igen.

Gissa vilka som är på väg hit?

Ikväll landar de, Gaels mormor och morfar. Hurra för det!