Lucka 9: Om en av mina favoritlåtar

Jag är jättedålig på låtar. Och jag har sådär typiskt töntig musiksmak, sån som man har om man inte hänger med i alla de nya bra band som ständigt dyker upp, utan hakar upp sig på gamla godingar, som kanske inte ens är särskilt bra i gemene persons ögon.

Så det blir ju lite prestationsångest att berätta om någon favoritlåt.

Därför berättar jag om två favoritpersoner, som jag "har låtar" med. Ni vet, en sån där det här är vår låt. Oavsett hur töntiga själva låtarna är så är de förknippade med några av de finaste människorna här på jorden och då gör det inget om låtarna inte är tuffast i världen.

Den ena är Juliana. En av mina finaste vänner här i Colombia som tyvärr har flyttat till andra sidan jorden. Det här är vår låt, en klassiker inom genren rock argentino:

Den andra är Cecilia. En av de där allra bästa människorna jag lärde känna när jag pluggade i Uppsala. Hon har varit här i Colombia två gånger och hälsat på, och det är få människor jag skrattar med som med henne. Det här är vår låt, från en av Colombias två internationella popfenomen, Juanes (den andra är Shakira, såklart):

Nej, de är inte de tuffaste låtarna på någon lista, men de får mig att tänka på människor som gör mig varm i hjärtat. Det är nog så bra.

Lucka 8: Om ett av mina favoritplagg

Favoritplagg vet jag inte, men ett plagg jag är så himla nöjd med är min bröllopsklänning.

Egentligen skulle min mamma ha sytt den, det har vi alltid sagt. Men så flyttade ju jag till andra sidan jorden och då var det inte så himla lätt att ta mått och prova och hålla på, så det blev inte så.

Jag ville inte ha en lång klänning. Inte heller nödvändigtvis vit. Och jag ville inte spendera tusentals kronor på att låta sy upp ett klädesplagg för att använda en enda gång.

Så jag surfade runt och hittade en som jag gillade, och Kristina fick ta med sig den hit.

Inhandlad på H&M. På rea, dessutom, 149 kronor tror jag att den kostade.

Puderrosa och knälång. Den passade perfekt och även om jag inte gjort det (ännu) skulle jag i teorin kunna använda den igen, på någon annan fest eller så.

Alldeles precis som jag ville ha det.

Lucka 7: Om ett av mina favoritfotografier

Det här är ju en jättesvår rubrik. Jag har nog inget favoritfotografi. Jag har massor som jag gillar jättemycket. Men att välja ut ett? Jag skulle nog inte ens kunna välja ut tio.

Hur som helst.

Häromdagen drog Gael ut en bok ur bokhyllan och ur den ramlade ett foto som jag inte ens visste att jag hade.

Det föreställer mamma och pappa när de gifte sig 1975. Nu sitter det på väggen ovanför mitt skrivbord och mina pluttiga föräldrar (mamma var 20! pappa 22!) tittar på mig när jag jobbar här hemma. Det känns himla fint, tycker jag.

Mina föräldrar är för övrigt mina förebilder när det gäller äktenskap. Snart 40 år senare är de fortfarande lika kära, och det känns som att de aldrig har tråkigt ihop. Så hoppas jag att Oscar och jag har det om 40 år också.

Lucka 6: Om bloggarna jag läser

Bloggvärlden alltså! Så himla mycket fina människor som bebor den.

Vissa av bloggarna jag läser skrivs av personer som jag känner i verkliga livet också, som Inte skyldig någon något och Therése. Andra har jag lärt känna tack vare bloggandet, som Mammas Machete, Stambyte, Litenlängtan och Anna. Och vissa andra känns som att jag känner dem, som Jenny och Egoistiska Egon.

Jag läser framför allt två sorters bloggar. Sådana som handlar om vardagsliv, ofta med barn, som Onekligen, the Unsatisfactory, Hilarious Baglady och sådana som skrivs av andra utlandssvenskar, som Any day now, Linnéa i USA, Cinderalley. Eller båda, i kombination, som Liftarens guide till mig, Berlin Ick eller A life in Oz.

Ibland när jag tänker på att flytta till Sverige tänker jag att åh, men om vi får jobb i låt säga Göteborg, där känner jag ju nästan ingen. Men jo, det gör jag. För där finns Johanna, Josefine, Maria och Fifi. Det gör inte så mycket att vi inte träffats "på riktigt" ännu.

Bloggvärlden alltså! Så himla fin.

Lucka 5: Om den jag var för ett år sedan

För ett år sedan gick vi i väntans tider. Imorgon för ett år sedan gjorde vi ultraljud och fick se Gael i 3-D. Det var för övrigt det sista normala ultraljudet, nästa gång vi gick på kontroll fick vi veta att fostervattensnivån var låg och sen blev det täta kontroller och mycket snarare än vi väntat oss var Gael född.

Men hur som helst, vid den här tiden förra året var allt fortfarande som det skulle. Och vi räknade ner.

Förutom att jag nu har en bebis på utsidan istället för på insidan är jag nog i stort sett samma person. Och det känns väldigt skönt.

Jag är mamma men jag är fortfarande jag. Det är en viktig del av men långt ifrån hela min identitet och det har inte personlighetsförändrat mig totalt.

Jag var lite tjockare den här tiden förra året

Lucka 4: Om en person jag beundrar

En person? Jag beundrar en hel kategori personer.

Sådana som tror på en bättre värld och gör något konkret åt det, även om det innebär att offra sin egen bekvämlighet, eller riskera sitt eget liv eller frihet.

Sådana som tar sig vattenvägen dit det inte går att komma landvägen, trots vapenhot, för att de behövs där, som Women on Waves eller Ship to Gaza.

Sådana som riskerar sin egen frihet för att berätta för världen sådant den behöver veta, som Martin och Johan.

Sådana som gömmer flyktingar.

Sådana som riskerar sitt eget liv för att kräva rättigheter som borde vara självklara, som Malala Yousafazi eller de som deltog i Ugandas första gay pride-parad.

Och alla andra som inte fastnar i nyhetsflödet, men som drar sitt strå till stacken för att världen vi lever i ska bli lite rättvisare för alla, trots att det inte alltid innebär någon direkt personlig vinst för dem. De beundrar jag.

Världsmedborgaren

Lucka 3: Om min bästa vän

Har folk en enda bästis i vuxen ålder?

Jag har nog inte det i alla fall. Jag har många vänner. Många som jag ser som mina bästa vänner, de där allra viktigaste. Många andra som jag önskar att tiden, omständigheterna, geografin, skulle hjälpa mig att komma närmare.

Men okej. Ett exempel.

En av de där människorna som är bland de bästa som funnits och finns i mitt liv är Kristina.

Vi träffades för tio år sedan, när vi läste en termin ihop i Chile. Sedan visade det sig att vi båda pluggade statsvetenskap i Uppsala och bodde i samma kvarter, i princip. Vi hade massor av gemensamma vänner (eller hade vi egentligen det? Jag minns faktiskt inte, det kan vara så att våra bekantskapskretsar flätades ihop allt efter som), och vi hade samma politiska intressen.

Under årens gång bodde vi i Argentina. Vi flyttade ifrån våra studentkorridorer och ihop i världens bästa lägenhet i Uppsala.

Sen tog vi examen från den där statsvetenskapen med mera som vi läste. Hon flyttade till Stockholm och jag till Sydamerika. Vi träffas inte varje dag längre, vi hörs inte hela tiden heller. Men jag tänker på Kristina mycket, mycket oftare än jag hör av mig. När jag reser till Sverige är hon bland de som står högst på listan över de människor jag allra mest vill hinna med att träffa. När jag tänker på våra framtida sverigeflyttarplaner tänker jag att åh, då får jag bo närmare Kristina.

Kristina har en fantastisk sångröst. Sedan vi lärde känna varandra har jag velat att hon skulle sjunga på mitt bröllop. Och tänk! Hon kom hit till Bogotá, enkom för vårt bröllop, och ja! Hon sjöng Somebody på vigseln, och det lät vackrare än Depeche Mode någonsin framfört den låten.

Nu är det mindre än tre veckor kvar tills vi reser till Sverige. Då får jag äntligen träffa Kristina igen. Det var alldeles för länge sedan sist.

Lucka 2: Om staden jag bor i

Älskade Bogotá.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket om den här stan. Rent objektivt har den ganska mycket som talar emot sig. Hög kriminalitet*, totalt trafikkaos, luftföroreningar, dyrt och ganska sempigt klimat.

Men Bogotá är en känsla. En känsla som jag aldrig fick på samma sätt i Buenos Aires där jag bodde i två år, och som ligger högt på alla topplistor över fantastiska latinamerikanska städer där Bogotá sällan kvalar in. Bogotá känns i magen för mig.

Bloggaren på Banana Skin Flip Flops, en blogg som har vissa helt klockrena inlägg och andra som jag avskyr, skrev för ett tag sedan ett kärleksbrev till Bogotá. Det summerar ganska bra mina känslor inför den här staden.

Bogotá är en blandning mellan modernitet och tradition, mellan snofsiga lyxrestauranger och mysiga kullerstensgator, mellan splitternya skyskrapor och pittoreska små stenhus, mellan trafik och enorma parker. På ett drygt stenkasts avstånd från Bogotá finns tropikerna, det går att åka över helgen till trettio graders värme och pool vid mangoträden.

Dessutom: I Bogotá gifte jag mig. I Bogotá föddes mitt barn. Även om vi flyttar härifrån kommer Bogotá alltid ha en jätteportion av mitt hjärta.

* Colombia har 33,4 mord per 100 000 invånare, att jämföra med Sveriges 1,0. Bogotás siffra har just minskat drastiskt till 16,0, den lägsta siffran på 27 år...

Lucka 1: Om mig själv

Jag har berättat om mig själv förut. Om hur jag hamnade i Sydamerika, om vad jag gjorde först, om mitt jobb, om lite allt möjligt.

Så här kommer tio saker ni kanske inte visste om mig:

1. Jag älskade och älskar språk. I gymnasiet läste jag humanistiskt program och när jag började plugga på universitetet läste jag engelska först. Jag har förresten en fil.kand. i engelska också. Och jag läste förresten franska, tyska och latin på gymnasiet, för spanska det skulle jag aldrig ha någon användning av.
2. Apropå språk så är min dröm att någon gång lära mig finska. Det är det vackraste och mest fascinerande språket som finns på denna jord.
3. Apropå språk igen läste jag tre terminer portugisiska på Universidad de Buenos Aires. Någon gång borde jag bosätta mig ett tag i Brasilien och lära mig det där språket ordentligt.
4. När jag bodde i Uppsala jobbade jag extra som dreadsfrisör på en afrosalong.
5. Mitt längsta extrajobb var på bensinmack i Umeå där jag fortsatte sommar- och juljobba även sedan jag flyttat till Uppsala. Tack vare det jobbet är jag rätt bra på motorolja och lampor till billyktor och sånt.
6. När jag gick i gymnasiet var alla feminister (humanistklass, ni vet). Mest för att vara tvärt emot, tror jag, bestämde jag mig för att det här med feminism var skitlöjligt. Som tur var kom jag tids nog på bättre tankar.
7. Efter att ha pluggat två år på universitetet ville jag ut i världen. Jag fick höra om en intressant kurs i Chile, men jag fortsatte leta, för Latinamerika kändes inte särskilt intressant. Jag ville till Afrika. Jag åkte till slut till Chile, då jag inte hittade något bättre alternativ. Sen var jag fast.
8. Jag älskar att drömma och planera min framtid. Planerna ändras konstant, men hela mitt liv har jag gjort listor och åter listor på vilka länder jag ska bo i, kurser jag ska läsa, jobb jag ska söka.
9. Samtidigt är jag lite allergisk mot att planera in min tid alltför mycket, planera in träffar och sånt alltför långt i förväg. Jag antar att det har att göra med att jag då blir uppbunden på ett annat sätt, det jag planerar för mig själv kan jag ju ändra när och hur jag vill.
10. När jag var 16-17 var jag utbytesstudent ett år på high school i en förort till Toronto i Kanada.