Lucka 3: Om min bästa vän

Har folk en enda bästis i vuxen ålder?

Jag har nog inte det i alla fall. Jag har många vänner. Många som jag ser som mina bästa vänner, de där allra viktigaste. Många andra som jag önskar att tiden, omständigheterna, geografin, skulle hjälpa mig att komma närmare.

Men okej. Ett exempel.

En av de där människorna som är bland de bästa som funnits och finns i mitt liv är Kristina.

Vi träffades för tio år sedan, när vi läste en termin ihop i Chile. Sedan visade det sig att vi båda pluggade statsvetenskap i Uppsala och bodde i samma kvarter, i princip. Vi hade massor av gemensamma vänner (eller hade vi egentligen det? Jag minns faktiskt inte, det kan vara så att våra bekantskapskretsar flätades ihop allt efter som), och vi hade samma politiska intressen.

Under årens gång bodde vi i Argentina. Vi flyttade ifrån våra studentkorridorer och ihop i världens bästa lägenhet i Uppsala.

Sen tog vi examen från den där statsvetenskapen med mera som vi läste. Hon flyttade till Stockholm och jag till Sydamerika. Vi träffas inte varje dag längre, vi hörs inte hela tiden heller. Men jag tänker på Kristina mycket, mycket oftare än jag hör av mig. När jag reser till Sverige är hon bland de som står högst på listan över de människor jag allra mest vill hinna med att träffa. När jag tänker på våra framtida sverigeflyttarplaner tänker jag att åh, då får jag bo närmare Kristina.

Kristina har en fantastisk sångröst. Sedan vi lärde känna varandra har jag velat att hon skulle sjunga på mitt bröllop. Och tänk! Hon kom hit till Bogotá, enkom för vårt bröllop, och ja! Hon sjöng Somebody på vigseln, och det lät vackrare än Depeche Mode någonsin framfört den låten.

Nu är det mindre än tre veckor kvar tills vi reser till Sverige. Då får jag äntligen träffa Kristina igen. Det var alldeles för länge sedan sist.