Nio månader

Hej Gael,

Idag fyller du nio månader. Nu har du funnits lika länge på utsidan som på insidan. Eller, lite längre på utsidan redan, för du föddes ju faktiskt några veckor tidigt.

Det går så fort nu, vi hinner nästan inte med. Sedan sist har du hunnit med att premiärvara sjuk, lärt dig krypa, lärt dig att ställa dig upp, lärt dig sätta dig, lärt dig att säga stavelser och fått tänder. Vi tar dem en efter en:

Den där livskrisen du hade förra månaden, minns du? Det var kanske lite livskris, men mest av allt var det nog sjukdom. Sen du fick komma hem från dina första dagar i livet på sjukhuset har du varit frisk som en nötkärna. Men din nionde livsmånad slog du på stort och fick tredagarsfeber, komplett med förkylning i en vecka, 40 graders feber tre dagar i sträck och sen utslag över hela kroppen. Inte så kul för dig, precis.

Så fort du blev frisk igen tog du tag i det här med att lära dig krypa. Från att ha stått på alla fyra och gungat fram och tillbaka begav du dig plötsligt iväg framåt. Cirka en sekund senare började du ställa dig upp. Du tar tag i allt som finns i närheten i någorlunda lämplig höjd - stolar, bord, hyllor, byxben - och så drar du dig upp. Sen står du där och vinglar och vet inte riktigt hur du ska komma ner igen. Ibland släpper du helt enkelt taget, så det gäller att vara beredd för att ta emot dig.

Häromdagen när du kröp omkring lade du in backen och vips hade du satt dig på rumpan. Nu sätter du dig lite här och var, lite nu och då. Som om du aldrig gjort något annat. Det är så med allt du lär dig. Från att inte kunna alls knäcker du plötsligt koden till hur det är man gör och sen från en sekund till en annan är det som om det vore den självklaraste saken i världen. Som om du alltid kunnat.

Vi har undrat ett tag när du ska börja säga dina första stavelser. Hittills har det varit vokaler av olika slag och i olika tonläge som du koncentrerat dig på. Men så i helgen sade du plötsligt ba. Sedan dess kryper du runt och låter ba-ba-ba-ba mest hela dagarna. Folk undrar ofta vilket språk ditt första riktiga ord kommer att vara på. Jag tror att det kommer att bli mamma eller pappa och det låter ju ungefär likadant på både spanska och svenska. Men det dröjer nog ännu, din hjärna ska ju bearbeta och lära sig att förstå två språk först, så det får ta den tid det tar.

Sist men inte minst är tänderna till slut på väg upp. De är inte framme riktigt ännu, men nu har tandköttet spruckit och det går att känna något hårt med fingret. Det är nog två tänder på väg på samma gång. Som tur är verkar det inte göra ont utan mest klia.

Du är så aktiv, så social, så viljestark. Du vill inte vara stilla en sekund och protesterar om man försöker få dig att sitta stilla i ens knä mer än en sekund eller två. Det går heller inte att få dig att ligga stilla på rygg den tid det tar att byta blöja. Jag har blivit expert på att sätta på dig en ny blöja när du ligger på mage, eller kryper, eller står upp, eller allt på samma gång. Du protesterar vilt så fort det är något du inte gillar, till exempel om blir fråntagen en leksak, eller om du får sitta för länge i din matstol. Du ler mot de flesta och du låter dig bäras runt av alla som vill. Jag älskar att du är social, du gillar folk och folk gillar dig. Alla som råkar komma för nära med ansiktet får också blöta kindpussar, där du trycker din öppna mun mot ens kind och dreglar lite. Eller mycket.

Det skojigaste du vet just nu är att klättra, stå upp, kasta/banka saker i golvet, när din pappa och jag gör roliga ljud och grimaser, eskimåpussar, bli buren högt upp i luften (och sedan låtsastappad) och att skrämma bebisen och mamman i spegeln.

Livet med dig blir bara roligare och roligare för varje dag. Du är världens bästa bebis.

Vad jag ser på vägen till jobbet

Johanna i Berlin undrade för ett tag sedan: Jag är nyfiken på hur det ser ut i Bogotá. Vardagsbilder bara. Fasader, torg. Det du ser på väg till jobbet, typ.

Jag fattar att hon kanske inte menade det riktigt så bokstavligt, men här kommer en liten bildserie om det jag ser på väg till jobbet i helt vanliga kvarter någonstans i Bogotá (det går att klicka på bilderna för att se dem större):

Trafiken! Det går inte att berätta om Bogotá utan att berätta om trafiken. Den är alla bogotábors huvudvärk, oavsett om man har egen bil, åker taxi, kollektivt eller promenerar.

1. Det här är Transmilenio, Bogotás hybrid mellan buss och tunnelbana. Det är bussar, men de går enligt fasta linjer och stannar på speciella stationer.
2. Sen finns det vanliga bussar också. De stannar var som helst där man sträcker ut handen.
3. Fortfarande kan man se häst och vagn emellanåt på gatorna. De som kör åker runt och samlar skrot och återvinningsmaterial, som de sedan säljer vidare till återvinningsföretag.
4. Alla trafikregler, inklusive rödljus, ses mer som rekommendationer. När det håller på att slå om till rött gasar man hellre än bromsar, oavsett om det är trafikstockning framför. Vilket innebär att scener som i bild 4 här ovan snarare är regel än undantag - bilar som fastnat mitt i korsningen, medan de från de andra hållen som fått grönt ljus försöker ta sig fram.

1. Det görs vägunderhåll lite nu och då (även om det är svårt att tro när man ser vissa gator som liknar schweizerostar). Det mesta görs manuellt. Arbetskraften är så billig att det är mer ekonomiskt att betala människor än maskiner, för att göra arbetet. Därför ser man till exempel personer som sopar gatorna, för hand.
2. I nyare bostadsområden, till exempel där vi bor, är elledningarna oftast nedgrävda. Men i lite äldre områden är det såna här kråkbon som är det vanliga. Bogotá ligger ju mitt på en jordspricka (den som går längs hela Amerikas västkust) och när jag går förbi alla de där elstolparna brukar jag tänka att det känns nästan som en större risk att dö av elchock från nedfallande elledningar än i husras om det blir en jordbävning.
3. Sen jag började gå ut med barnvagn har jag lagt märke till trottoarerna på ett helt annat sätt, och tänker stackars alla människor i rullstol. Med barnvagnen går det ju någorlunda att manövrera runt alla hål och över alla kanter som dyker upp från ingenstans, men i rullstol måste det vara en mardröm.

Över 50% av alla som arbetar i Colombia gör det i den informella sektorn. Därför ser man alla möjliga försäljare runt om på gatorna:

1. Den här killen säljer färska kokosbitar för 3,50:- styck. Man kan även köpa olika sorters kokoskakor. Jag brukar äta en kokosbit till efterrätt om jag stöter på honom på väg tillbaka till jobbet efter lunchen.
2. Dessa stånd finns överallt. De säljer godis och chips och cigarretter (styckvis) och mobilsamtal.
3. Den här farbrorn jobbar i gathörnet vid mitt jobb. Det finns inga parkeringsautomater på gatorna, istället finns det informella parkeringsvakter som för några mynt från de som parkerar håller koll på bilarna.

Mitt jobb ligger i området La Soledad. Det är ett av Bogotás äldre områden och det finns fortfarande kvar en massa fina tegelhus i gammal engelsk stil som gör att det känns mysigt trots att det inte är långt från stadens bullriga centrum.

Bergen! Det går inte att berätta om Bogotá utan att berätta om bergen. Andernas bergsmassiv som utgör Bogotás östra gräns från norr till söder. Tappar man bort sig kan man alltid hitta riktningen genom att se var bergen är någonstans. De gröna bergstopparna som ser ut som kullar är i själva verket mer än dubbelt så höga som Kebenekajse. Vyn över bergen, var man än är i staden, är nog något att det, rent visuellt, som jag kommer att sakna mest med Bogotá om vi flyttar härifrån.
Det här fotot har jätteduktige fotografen Alfonso Jaramillo tagit.

Amerika är inte USA

För ett tag sedan spelade vi Trivial Pursuit med några vänner och då uppstod en diskussion om hur många världsdelar det finns. Sju, hävdade jag - Europa, Asien, Afrika, Oceaninen, Nordamerika, Sydamerika och Antarktis. Fem, hävdade alla colombianer - Europa, Asien, Afrika, Oceanien och Amerika. De menade att det var helt absurt att dela upp Nord- och Sydamerika i två olika världsdelar, det är ju en och samma amerikanska kontinent.

Nej, DN. Däremot USA.

På spanska är det mycket sällan någon som säger americano om en person från USA (och när det händer är det oftast just en person från USA som direktöversätter american).

Det kan kanske tyckas vara hårklyveri för vissa, men för många är det ett viktigt anspråk att inte låta USA lägga beslag på epitetet Amerika och amerikan. För en kontinent vars länder bara varit självständiga i runt 200 år och som kallats "USAs bakgård" är det viktigt att inte bli bestulna på den delen av sin identitet, av just USA.

Att kalla USA för Amerika och att mena en person från USA med ordet amerikan är lika befängt som att till exempel Tyskland skulle heta Europeiska Förbundsrepubliken och att man därför skulle mena en tysk, men inte en spanjor, med ordet europé.

På spanska finns ordet estadounidense för en person från USA, och på engelska US-American. På svenska finns ingen vettig motsvarighet, men jag undviker så gott det går att använda amerikan i den snävare betydelsen.

Jag bor också i Amerika. Och här har vi inget presidentval idag.

Jämställdheten efter barnet

Efter inspiration från en massa givande diskussioner i en facebookgrupp som Fiat startade tänkte jag ta itu med det där inlägget som jag lovade för ett tag sedan. Det här med att vara feminist och mamma, det här med att leva jämställt som föräldrar.

Vi försöker, och det går rätt bra för oss, tror jag, efter förutsättningarna. Men förutsättningarna är rätt sempiga.

För det första det här med mammaledigheten. I Colombia finns inte föräldraledighet, bara mammaledighet. Den är jättekort, men framför allt är den bara för mamman. Den erfarenheten har gjort mig till en ännu större förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring än jag redan var. För det är inte bara det här med att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen och förlegade könsroller cementeras och så vidare. Att vara mammaledig ger också ett sånt himla försprång med barnet. Det är klart att om jag är hemma hela dagarna med barnet och Oscar bara träffar Gael en stund varje morgon och kväll och på helgerna så får ju jag mycket mera träning. Vilket innebär att jag lär mig mycket mer om vad han gillar och inte gillar och vilket sätt som funkar bäst att göra det ena eller det andra och vad den där typen av skrik egentligen betyder. Och det är ett försprång som Oscar inte kan ta igen för han får aldrig chansen att vara pappaledig. Och sen används det till att underblåsa någon slags myt om en naturlig modersinstinkt som gör att kvinnor är så himla mycket bättre lämpade på att ta hand om barn än vad män är. Klart som tusan att de blir det när de får träning 24 timmar om dygnet till skillnad från männen (plus att de indoktrinerats med dockor sedan barnsben...).

Jag biter mig i tungan hela tiden och försöker att ha inställningen övning ger färdighet och det finns inte bara ett rätt sätt och vägrar bli den där som vet bäst och alltid ska tala om för sin man hur han borde göra med barnet.

För det andra våra jobb. Mitt kontor ligger tio minuters promenad hemifrån. För Oscar tar det drygt en timme att ta sig hem genom Bogotás rusningstrafik. Det gör ju att även om vi slutar samtidigt så är jag hemma långt innan honom. Även om Oscar åker tidigare på morgonen och jag stannar och väntar in barnvakten så är jag ofta på kontoret innan honom. Dessutom delammar jag fortfarande och eftersom det är så nära går jag hem varje lunch och ammar. Det innebär inte bara att jag får mycket mer vardagstid med Gael utan även att det är jag som tar nästan alla barnvaktsöverlämningar och har mest vardagskontakt (=får mest information) med barnvakterna.

För det tredje hatar Gael nappflaskan. Han kan dricka juice eller vatten ur den, men inte mjök eller sånt som liknar mjölk. Tanken var ju att dela på nattmatningarna när jag börjat jobba igen, men det har inte gått överhuvudtaget. Han vill bara amma, inget på flaska.

För det fjärde är det det här med projektledandet, som säkert lite har att göra med punkt två. Även om vi delar lika så gott det går på det som funkar att dela lika på så är det oftast jag som har koll på sånt som vilken mat som finns till Gael och när det är dags att vaccineras och hur många blöjor som finns kvar i paketet. Det är ju en klassisk kvinnoroll, men på samma gång ligger det nog i min personlighet - jag har större kontrollbehov - och delvis har det nog med kulturella skillnader att göra. Det colombianska samhället som Oscar är uppväxt i präglas av en ta-dagen-som-den-kommer-attityd med noll framförhållning, medan det svenska samhälle jag är uppväxt i bygger på att allt ska planeras och organiseras i förväg.

Så jag tycker att jämställdheten i vardagen inte är lika enkel nuförtiden, men samtidigt oändligt mycket viktigare, för nu handlar det också om det exempel Gael kommer att växa upp med. Och jag tror att vi är på god väg, trots allt.

Byråkrati, Colombian style

Jag bytte mobilnummer för ett tag sedan, och igår tog jag mig till banken för att ändra numret i deras register. Jag hade redan försökt via telefon och internet men nej, man måste inställa sig personligen på ett bankkontor för att åstadkomma detta.

Sagt och gjort. Jag gick till banken och ställde mig i kö och när jag kom fram till kassan legitimerade jag mig och talade om att jag har ett nytt mobilnummer så det vore fint om de kunde uppdatera det i sina register.

Okej, sa kassörskan och räckte fram en blankett på två sidor. Var så god och fyll i den här och lämna in den tillsammans med en förstorad kopia på ditt ID-kort.

Men kan du inte bara skriva in mitt nya nummer i systemet? Nej, det går inte. Nehej, men kan du ta en kopia på mitt ID-kort, då? Nej, det gick inte heller, trots att kassörskan hade en kopieringsapparat precis bakom sig.

En kvarts arbetsdag senare, efter att ha letat upp ett kopieringsställe och sedan fyllt i blanketten, inklusive mina inkomstuppgifter, namn, adress och telefonnummer till en personlig referens, mitt fingeravtryck och underskrift, finns nu i alla fall mitt mobilnummer i bankens register. Lätt som en plätt, nästan.

-----
PS Jag skulle egentligen inte brytt mig om att ändra numret i deras register om det inte vore för att jag behöver registrera mobilabonnemanget på autogiro. För att den registreringen ska godkännas ringer banken och kontrollerar, och det kan de inte göra om de inte har mitt nummer. Tills det är gjort måste jag alltså betala räkningen på bankkontor varje månad, och det är om möjligt ännu mer själsdödande än det här.

Ett sjukt system

Julia skriver på sin blogg Mammas Machete om sin bästis som nästan dog för att hon inte fanns i sjukförsäkringens register och de vägrade ta emot henne. Istället fick hon för dyra pengar akutoperera en magsäck fylld med blod på en privatklinik, en skuld som hon inte vet hur hon ska kunna betala tillbaka. Det är inte första gången Julia berättar skräckhistorier om Colombias sjukvårdssystem. Hon har tidigare berättat om Miriam som dog av blindtarmsinflammation när sjukhuset inte ville ta emot henne och lille David som dog i en lunginfektion medan sjukvårdens byråkrati tragglade för långsamt.

Colombias sjukvårdssystem är egentligen tre - det allmänna som bara är till för de allra fattigaste, det halvprivata som betalas genom jobbet (och har du inget jobb är det upp till dig att hitta något sätt att punga ut de hundralappar det kostar varje månad eller stå utan sjukvård), och det helprivata som man kan betala utöver det obligatoriska halvprivata.

Vi har en helprivat sjukförsäkring, den billigaste som fanns, som vi betalar en massa pengar för varje månad utöver det som redan dras från lönen för den halvprivata. När Gael var sjuk, och hade haft hög feber i ett och ett halvt dygn som stigit till 41 grader, åkte vi in till sjukhuset. "Vårt" sjukhus tar bara emot de med helprivat försäkring, så akutmottagningen är inte överfull som den är på andra sjukhus. Vi blev emottagna nästan direkt, de undersökte Gaels öron och hals och tog blodprov och urinprov och de konstaterade att det inte var något allvarligare än ett vanligt virus och vi kunde åka hem efter kanske två timmar där.

Vi får jättebra vård, för vi betalar för det.

Och jag blir så himla förbannad på världens orättvisa att medan Gael får en total undersökning på nolltid för något som inte alls var så allvarligt så går andra och dör i helt botliga åkommor bara för att de inte har privilegiet att kunna köpa den vård som borde vara allas mänskliga rättighet.

Såhär funkar privat vård i ett klassamhälle. Och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan rösta för sänkt skatt som ger några hundralappar mer i plånboken när det i förlängningen innebär nedmonteringen av ett system som, även om det inte är perfekt, ger vård efter behov och inte efter plånbok. Vård kostar alltid. Jag skulle föredra att betala den solidariskt via ett skattesystem som ger vård även till Miriam, David och Julias bästis, istället för bara till mig och min familj.

Visum, check

Nu har Oscar fått sitt schengenvisum. Två av tre familjemedlemmar är klara att åka till Sverige i jul nu. Gael har nämligen inget pass ännu. Det skulle vi skaffat redan, men så brann det på svenska ambassaden för en månad sedan, och de har ingen passmaskin sedan dess. Tydligen ska de återuppta passutgivningen i mitten av nästa vecka. Sen tar det sex veckor att få det svenska passet. Då har vi precis en vecka till godo innan vi reser. Puh!

Och ja, han måste ha sitt svenska pass för att kunna resa. Colombianska medborgare måste ha schengenvisum för att komma in i Sverige.

Kulturkrockar i barnuppfostran, del 6: Örhängen

I Colombia, eller vilket latinamerikanskt land som helst, går det i princip alltid att se om en bebis är flicka eller pojke, oavsett färgen på kläderna. Hur rött eller rosa vi än klär Gael är det nästan aldrig någon som tror att han är en flicka. Han har nämligen inte hål i öronen.

Här har alla flickbebisar örhängen. Oftast tas hålen direkt på BB och det är inget jag någonsin hört ifrågasättas.

Jag minns det ramaskri som uppstod i Sverige när Isabel Adrian på Svenska Hollywoodfruar tog hål i öronen på sin dotter i ett avsnitt, och hur hon menade att det bara var tradition. En sådan reaktion från allmänheten skulle aldrig uppstå här, och jag tror inte ens att argumenten skulle gå fram till gemene person, så främmande är det.

Överhuvudtaget pyntas flickbebisar mycket mer. Inte bara med örhängen, utan de allra flesta har också det helt onödiga, och säkert för en bebis ganska irriterande, huvudbandet. Gärna med en rosett eller blomma på eller så.

En gång för länge sedan frågade jag varför i hela friden alla tar hål i öronen på flickbebisarna. ”Jamen, så att man ska se om det är en flicka eller en pojke” var svaret jag fick, som det självklaraste i världen. För det är ju verkligen jätteviktigt att veta.

Låtsas-VAB

En febrig bebis och samma bebis
lite piggare, lite prickigare

Det är en slagen hjälte vi har hemma, som legat däckad hela helgen. Det visade sig vara tredagarsfebern han åkte på när han nu blev sjuk för första gången i sitt liv.

Eftersom VAB och andra fina förmåner för föräldrar är totalt icke-existerande på den colombianska arbetsmarknaden är det tur att både Oscar och jag har rätt flexibla jobb, och jag kan jobba hemifrån om jag vill (vilket jag i princip aldrig gör eftersom det är totalt omöjligt att koncentrera sig).

En är ju inte så sugen på att lämna en ynklig liten skrutt hemma och gå till jobbet när han vaknar på måndagen med över 39 graders feber för tredje dygnet i rad och på tisdagen med prickiga utslag över hela överkroppen. Så igår och halva dagen idag har jag jobbat hemifrån medan farmor och farfar passat Gael. Pussat och kramat lite extra på sjuklingen och tänkt att Sverige, alltså. Vilket himla bra land att vara förälder i, i jämförelse.

Hur smakar colombiansk öl?

Nu behöver ni inte ligga sömnlösa och fundera längre, Systembolaget har nämligen börjat sälja Colombias populäraste öl, Águila.

11,90:- får man ge för en 33 cl-flaska, vilket är ganska mycket mer än vad den kostar i Colombia. Men man slipper å andra sidan de sexistiska reklamaffischerna.