Askonsdag

Idag är det ju som vi alla säkert vet askonsdag, som inleder fastan som varar än till påska.

Jag minns första gången jag var i Colombia i påsktider och promenerade på gatan en dag som visade sig vara askonsdagen. Först trodde jag att människan jag mötte hade råkat få smuts i pannan. Sen upptäckte jag att en massa folk gick omkring med samma klet.

Det är ett kors av aska, som man får satt i pannan av en präst. Så på askonsdagens morgon tar många en sväng förbi kyrkan innan jobbet för att få sig sitt askkors, för i Colombia är många katoliker inte bara på pappret utan även i praktiken.

Själv har jag ju ingen större koll på det här med religiösa företeelser, så jag kan inte säga riktigt vad det symboliserar det där med ett kors av aska i pannan, men så mycket vet jag att nu är det nedräkning till påsk, som ju är kanske den viktigaste katolska högtiden. Och från och med nu fram till och med någon av påskhelgdagarna är det fasta, vilket i Colombia innebär att man inte får äta rött kött om man är en god katolik. Det skulle ju kunna innebära ett uppsving för vegetarisk mat, men det innebär snarare ett uppsving för substituten fisk- och kycklingburgare, till exempel. Jag drar i alla fall mitt strå till stacken för att hålla religionen vid liv och avstår helt från döda djur. Tänk vad påven skulle bli nöjd om han visste.

8 mars på colombianskt vis

Här i Colombia har internationella kvinnodagen - en feministisk kampdag - på något sätt tagits över av patriarkatet och kommersialismen och blivit en slags motsvarighet till alla hjärtans dag eller mors dag, där folk går runt och gratulerar alla sina kvinnliga vänner på "deras dag", männen köper blommor till sina fruar och kvinnor på olika arbetsplatser landet runt får presenter eller gratulationer från chefen.

Det får det att krypa i mig. Grattis till vad, undrar jag:

• I Colombia tjänar kvinnor i genomsnitt 20% mindre än män
• I Colombia är abort endast tillåten vid våldtäkt eller incest, vid fara för kvinnans liv eller hälsa, eller om fostret inte kommer att överleva. Men även då är det extremt svårt.
• I Colombia dödas en kvinna var sjätte dag av sin partner.
• I Colombia används kvinnors kroppar som vapen i konflikten, och våldtäkt är en av de främsta anledningarna till att kvinnor tvingas fly.
• I Colombia är endast 14% av kongressledamöterna kvinnor.

Till exempel. Är det det ni vill gratulera till? Eller vad menar ni egentligen?

Uppdatering: Lite andra fina vänner här i Colombia har också skrivit om det här med hur 8 mars funkar i det här landet: Elisabeth, Katarina på sin egen blogg, Katarina på fredsobservatörernas blogg och Hanna & Balder.

Jämställdhet i vardagen: Städning

När det kommer till städning blir det en del kulturkrockar i vårt hushåll. Inte för att vi tycker olika om hur det ska delas upp, där är vi båda med på att dela lika, naturligtvis. Men, Colombia är klassskillnadernas och uppassandets förlovade land, och alla som har råd anställer en hemhjälp, åtminstone en gång i veckan.

För mig bär det emot något alldeles enormt, på alla plan. Jag kommer inte överens med tanken på att ha en främmande människa som går omkring och plockar i våra saker, och jag kan verkligen inte tänka mig att anställa någon utan värdiga anställningsvillkor, vilket innebär sjukförsäkring, pension och semester, förutom lönen.

Och då blir det helt plötsligt inte så billigt längre. För de allra flesta som har hemhjälp betalar en hundralapp i handen och sen är det inte mer med det. Usch och fy, säger jag. Tycker man att samhället är orättvist och behöver förändras måste man faktiskt börja med sig själv, och inte bidra till att cementera de där ojämlikheterna som man säger sig vara emot.

Det håller Oscar också med om, även om man kanske kan säga att det är jag som är mer orubblig i hemhjälpsfrågan.

Hur som helst, så vi är alltså bland undantagen i vår bekantskapskrets som städar vår lägenhet alldeles själva. Det gör vi genom att vi inser att det gått alldeles för länge sedan sist vi hade storstädning och så tar vi itu med det hela alla tre, och städar på tills hemmet är skinande rent igen. Vi har inga speciella sysslor utan gör allt som behövs tills det är klart. Vi har ganska samma toleranströskel och vi tycker att det är ungefär lika jättetråkigt både Oscar och jag, och därför blir det mer sällan än vad som kanske skulle behövas. Men när vi väl gör det så gör vi det ordentligt. Och tillsammans, alltid.

----------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar.

Viktigt meddelande

Mina damer och herrar, härmed presenterar jag stolt:

En färdig Gran plan maestro!

Joråsåatte... Vissa hinner ju färdigt en hel vecka innan utsatt datum. Minsann.

Men innan ni nu går helt i taket och börjar skriva hyllningar till min ära vill jag meddela att detta innebär att jag är färdig med första utkastet. Inte hela uppsatsen. Men ändå. Nu har jag en lunta text på 181 sidor som jag ska läsa igenom och ägna de närmaste veckorna åt att putsa till perfektion.

Snart kommer El gran plan maestro version 2.0 för slutspurten. Den kommer att innehålla saker som genomläsning, dubbelkoll med intervjuer, litteratur och tidningsartiklar, ordnande av källor och allmänt fix.

Men först ska jag fira med en bit kantarellpaj och en semla. Det är jag värd.

Lite bilder från annafirandet

I fredags var det dags för Annas födelsedagsfest. I vanliga fall är mitt sociala liv ungefär noll och inget tills uppsatsen är inlämnad, men vissa undantag måste faktiskt göras i nunnelivet. Ett alldeles självskrivet sådant är när Anna går och fyller 29. Det händer ju inte varje dag, och ett sådant firande kan man ju inte missa.

Bilden blir större om man klickar på den

Eftersom hon bara planerar fira en endaste födelsedag i Colombia inom en överskådlig framtid gällde det att göra det enligt konstens alla regler. Vilket i Colombia innebär att hyra in en parranda vallenata som kommer och spelar vallenato i vardagsrummet som överraskning till födelsedagsbarnet.

Det blev mycket lyckat. Resten av helgen... gissa? Uppsats, uppsats, uppsats.

Jämställdhet i vardagen: Pengar

Inte så mycket pengar som det verkar

Först ut i serien är alltså pengafrågan.

Det är kanske här Oscar och jag är som minst jämställda. Inte när det gäller vem som tjänar vad, men däremot vem som administrerar vad.

Vi har alltid tjänat ungefär lika mycket - ibland har jag tjänat mer, ibland Oscar - så vi har alltid delat rakt av på det mesta. Amorteringar, räkningar och mat delar vi på tre (vi delar ju lägenhet med Andrea också).

När det gäller själva administrationen av hushållets finanser är det jag som håller i trådarna. Lite har det att göra med att till exempel lägenheten har vi köpt med hjälp av ett lån från mina föräldrar, så det blir ju liksom enklast att jag sköter hela avbetalningsbiten, men mest har det kanske att göra med att det faktiskt är jag som är bäst på sånt i vår lilla familj (Oscar skulle nog också hålla med om ni frågar honom). Och så lite att jag har ett visst kontrollbehov och lite svårt för att släppa ifrån mig ansvaret för just det.

Oscar och jag har ibland lite olika syn på det här med spara och slösa, så medan jag får ont i magen av att inte ha några besparingar tycker Oscar inte att det är något större problem att handla på avbetalning med kreditkortet. Som tur är tycker vi båda att jag ändå har mest rätt, för det mesta. Så vi har ett gemensamt sparkonto (i mitt namn) där vi sätter av pengar varje månad, och vi har ett kreditkort (i Oscars namn) som vi använder så lite det går.

Vi är inte så noga med mitt och ditt när det gäller pengar, och lånar aldrig av varandra. Har jag slut så får jag av Oscar, har han slut får han av mig. Eller så betalar den ena lite mer när den andra har det knapert i kassan. Det jämnar liksom ut sig i längden, tycker vi båda. Egentligen tycker jag att det enklaste är att helt enkelt ha ett gemensamt konto, och det kanske vi har någon gång i framtiden, men än så länge går det alldeles utmärkt som vi har det.

Oavsett att det mest bara är jag som har koll på ekonomin i huset och vet när räkningarna ska betalas och hur mycket pengar vi har på vårt sparkonto så fungerar vår uppdelning finfint för oss och gör att vi aldrig bråkar om pengar. Det känns ändå som huvudsaken.

Codensa och jag, round femtielva

Ni kommer kanske ihåg min historia med Codensa, elbolaget som jag älskar att hata?

Efter förra inlägget bestämde jag mig för att ta till en ny taktik, nämligen att skriva brev. Colombias företag och myndigheter tycker att det här med brev är mycket viktigt, gärna med många stämplar på. Skriver man ett brev så måste de enligt lagen svara inom femton arbetsdagar.

Så jag skrev alltså ett brev där jag förklarade hela historien och krävde att de skulle avsluta extrakontot omedelbums.

Drygt femton arbetsdagar senare gick jag till Codensa för att hämta upp mitt skriftliga svar (de hade skickat det, men eftersom jag inte var hemma mitt på dan när de kom för att lämna över det personligen fick jag stå mitt kast, tydligen, och hämta upp det personligen på deras kontor).

Svaret var ett två sidor långt brev där det stod ungefär såhär: "blablablabla (=lång redogörelse för exakt alla räkningar vi fått, hur mycket pengar de var på och alla tillgodobetalningar) blablabla, avslutandet av kontot är under process".

Men tack för det, goddag yxskaft, det är ju precis vad ni sagt varenda gång jag gått dit eller ringt.

Idag kom nästa elräkning.
I två exemplar.
Jag blir tokig.

Och fortsättning följer.

Jämställdhet i vardagen

För ett tag sen var det ett par bloggar runtom på nätet som skrev om jämställdhet i vardagen. Ni vet, man liksom pratar så mycket och i stora vida samhällstermer är det så himla lätt att tycka, men det är ibland lite svårare att göra, när det kommer till vardagspraktiken i ens eget liv.

Jag råkar ju tycka att sånt här är bland det intressantaste som finns, så jag tänkte sent omsider haka på med mina egna reflektioner hur det funkar det här med att leva jämställt i vardagen i ett land som inte är särskilt jämställt alls och där ämnet knappt finns på den politiska agendan. Den närmaste tiden kommer det en del inlägg på temat, alltså.

----------

Ursprunget till min idé att hänga på (vars uppdelning jag kanske kommer att följa) finns här: inledningen, pengarna, städningen, barn, maten, disken och tvätten, klyschorna och måste allt vara millimeterrättvist?

Lulo

Apropå Annas exotiska frukt-frukost var det längesen jag skrev om någon ny colombiansk frukt, och det finns ju massor kvar att berätta om.

Nästa på listan är alltså lulo, en annan av mina absoluta favoriter (och nej, jag har ingen aning vad den kan tänkas heta på svenska, men i Ecuador kallar de den tydligen för naranjilla. Kärt barn har många namn).

Det är en lagom stor och rund gul-orange frukt med ett ganska mjukt skal och syrligt grönt fruktkött inuti. Jag läser på Wikipedia att det är en art i familjen potatisväxter, vilket låter jättekonstigt, men vad vet jag om biologi. Inte mycket alls, faktiskt.

Den smakar inte alls som potatis i alla fall, snarare som ja, som syrliga frukter brukar smaka. Det är inte riktigt en frukt som man äter bara sådär, utan oftast intas den i juice-form. Då är den grön och en av de godaste juicer som går att uppbringa. Och gör man den på hälften lulo och hälften passionsfrukt blir den helt magisk.

Tidigare har jag skrivit om granadilla och om pitaya

Grattis, Anna!

Idag fyller Anna år.

Jag råkar veta att hon önskar sig en bricka med exotiska frukter till frukost på morgonen, och jag gissar att hennes pojkvän kirrar den biffen, men hur som helst så bidrar jag lite här med en virtuell fruktbricka:

Ikväll går vi ut och äter födelsedagsmiddag, och imorgon kväll blir det födelsedagskalas enligt konstens alla regler.

Firande i dagarna två som det sig bör när man fyller 29.

Grattis Anna på födelsedagen!