söndag 12 januari 2014

Det här med städhjälp

När jag kom till Latinamerika för första gången, till Chile som 22-åring, blev vi hembjudna på lunch hos en kompis pojkväns farföräldrar i en fin villa i en snofsig del av Santiago. Det var någon av våra första dagar i landet, och jag minns fortfarande hur obekväm jag kände mig när vi serverades lunchen av ett hembiträde i uniform.

Det här med hembiträden fanns inte överhuvudtaget i min värld. Det är fortfarande en av mina största kulturkrockar i Latinamerika, även om jag vant mig vid det på ett helt annat sätt än den där första lunchen i Santiago de Chile 2002.

För alla har hembiträde, eller åtminstone städhjälp som kommer en gång i veckan. Och med "alla" menar jag såklart långt ifrån alla, men alla i mina kretsar. Alla som tillhör någon slags medel- eller överklass i städerna. Alla, inklusive singlar i min ålder som bor själva i en etta.

Det är det mest naturliga i världen.

Ingen som har råd städar själv. Och det krävs inte särskilt mycket för att ha råd, en hel dags städning kostar en hundralapp.

Jag stod emot länge, vägrade ha städhjälp hemma, av alla de anledningar som präntats in i mitt samvete under hela mitt liv.

Egentligen tycker jag nog inte att det är särskilt försvarbart. Och jag är definitivt, totalt, motståndare till RUT-avdraget, alltså att staten ska subventionera städhjälp hemma hos välbeställda (kolla vilken statistik som helst över vilka som utnyttjar RUT, det är inte precis överarbetade ensamstående mammor), med skattepengar. Det är så absurt att jag vill gråta.

Men Sverige är en helt annan verklighet än Colombia. Kulturellt, såväl som hela samhällsstrukturen.

De som jobbar som städhjälp utgör en inte helt obetydlig portion - 3,4% av hela den arbetande befolkningen, och 7,6% av den arbetande kvinnliga befolkningen - har ofta inte tillgång till särskilt många andra arbetsmöjligheter (på en arbetsmarknad som är informell till över hälften, och där minimilönen är medianlönen).
Flor och Gael

Men också, sett från den andra sidan, det finns inget socialt skyddsnät, inget som underlättar. VAB existerar inte. Skol- och förskoledagarna är kortare än arbetsdagarna, och du har ingen rätt till arbetstidsförkortning bara för att du har barn. Arbetsdagarna är långa och resvägarna längre, och många kommer inte hem från jobbet förrän vid sex-sju på kvällen, när de åkt hemifrån i ottan. Det är inte lika lätt i Colombia att hinna med det så kallade livspusslet utan hjälp som i Sverige*.

När jag var mammaledig började Lebys komma hem till oss en gång i veckan. Anledningen var att hon och Gael skulle lära känna varandra, men hon hjälpte också till med städning och lagade en massa maträtter och frös in, och det var guld värt med en liten bebis hemma (pappan får ju åtta dagar i samband med förlossningen, sen är det mamman helt själv med nyfödingen som gäller).

Sedan snart ett år tillbaka är det Flor som hjälper oss en gång i veckan med städningen. Det är helt ovärderligt. Inte bara för den otroliga bekvämligheten i att slippa städa (även om vi röjer litegrann också på helgerna), men också för att ha en backupperson till som vi litar på, som kan hjälpa oss med Gael när det behövs - eftersom VAB inte existerar, ni vet, och farmor och farfar inte alltid kan hjälpa till.

Även om jag numera inte är så vansinnigt obekväm runt hela fenomenet städhjälp / hembiträde som jag var där i början för tolv år sedan, och vi faktiskt får hjälp med städning en gång i veckan så vet jag inte riktigt hur jag känner inför hela fenomenet. Bara att Colombia är en helt annan verklighet än i Sverige och mina argument ser annorlunda ut här.


*Ja, jag förstår såklart mycket väl att det är ännu svårare att hinna med för de som själva jobbar som städhjälp och inte har någon som hjälper dem hemma.

69 kommentarer:

  1. En kompis till mig bodde ett par år i Sydafrika och hon fick onda ögat av alla i omgivningen tills hon föll till föga och skaffade hemhjälp. "Vad är det för fel på dig, varför vill du inta hjälpa någon att få jobb, varför är du så missunnsam mm mm" hette det. Så ja, olika kulturer, olika synsätt. /Ing-Marie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite så funkar det här också. Och det stämmer ju till viss del, när arbetsmarknaden är strukturerad som den är.

      Radera
  2. Jag har arbetat med överbetalda män som har diskuterat hur duktiga deras städerskor är för det har lärt sig att vika tvätten precis som de vill ha den. Kanske det vidrigate jag har hört diskuteras på en arbetsplats faktiskt. Så oerhört förminskande. Med det sagt: jag hade känt preci som du om jag hade bott under samma omständigheter. Ändå så himla skönt att ni kan få den hjälpen. Barnomsorgen i Sverige är ju trots allt fortfarande stabil.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen vidrigt.
      Och ja precis, jag tänker annorlunda här än jag nog skulle gjort i Sverige, för precis alla faktorer runtomkring ser helt annorlunda ut.

      Radera
    2. Varför är det vidrigt och förminskande? Får hon inte betalt? Är lönen under minimilönen? Jag tycker att det är vidrigt hur ni resonerar.

      Radera
  3. Hm, jag tycker du inleder med en rejäl släng av hyckleri, Annika. Som halvdant alibi (i dess slarviga betydelse) så snyggar du ditt samvete över detta med städhjälp som du känner lite obehag inför, genom att påpeka hur jätte-emot RUT du är. Säger du, sittande i ett land där städhjälpen kostar nada.

    Jag har som mest låtit städare ta alla våra fönster en gång för några år sen. Det gjorde han typ 10 ggr snabbare än vad jag skulle gjort, men jag hade inte gjort det för 1500 spänn, utan betalade 750, vilket var ok.

    Jag har en dålig känsla för detta med att ta hem städhjälp, också medtaget från uppväxten, men efter att vi haft en del bygghjälp under stora renovationer (pga byggfusk från tidigare ägaren) så har jag börjat se de olika typerna av arbete smälta samman. Dra avlopp, lägga golv, laga fönster, tvätta fönster, tvätta golv, var drar man en logisk linje mellan ok och inte ok? Och på jobbet städar ju andra, för att jag ska kunna arbeta. Hemma lagar jag mat, är med barnen, renoverar, etc etc.

    Nästa halvår kommer jag gå ner i tid för att hinna med mer med barnen och hemmet när Sofie vikarierar in i sin nya karriär som gymnasielärare och pendlar till Stockholm varje dag (2x2 timmar). Vi har redan fram till snu haft svårt att hålla rent hemma då hon pluggat 150% och jag fortsatt med renovationer hemma och samtidigt vill hinna med barnen. Vi sover typ 5 timmar per natt, nu innan hon börjat sitt jobb. Därför börjar vi fundera på att ha lite städhjälp i ett halvår, men vi är inte säkra på vad vi kommer har råd med. Troligen inte varannann vecka, men kanske var fjärde? Men utan RUT hade det inte ens kommit på fråga.

    Så sitt du och moralisera om RUT och hur det bara kommer rika knösar till del, medan Leby städar o lagar mat.... :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där med var gränsen dras är jättesvårt, jag har personligen mycket lättare för typ hantverksjobb än städhjälp. Jag tänker lite att det är skillnad på arbeten som kräver vissa fackkunskaper, typ dra avlopp, men det är långt ifrån någon gränsdragning som jag har klar för mig (eller om någon har klart, kanske?).

      Men alltså, jag säger verkligen inte att det är perfekt på något sätt i Colombia, det är i mångt och mycket ett jäkla skitsystem, bara att jag inte tycker att den "svenska modellen" är särskilt lyckad. Jag tycker inte att det är skattepengar som ska gå till det, i Sverige. Sen att det inte kostar knappt något alls i Colombia är ju inte eftersträvansvärt (obs att vi betalar mer än den ovärdiga standardlönen).

      Men jag tycker ändå inte att alla argument är överförbara (som jag en gång i tiden tyckte), för allt annat är helt annorlunda. Och de politiska åtgärder som krävs för en värdig arbetsmarknad för alla, och för att alla ska kunna ha familj och jobba och inte gå in i väggen på kuppen.

      Radera
  4. Jag måste nog hålla med David, vad är skillnaden mellan att montera fönster i ett hus och att rengöra samma fönster, det ena RUT och det andra ROT. Jag tycker faktiskt att det är bra med båda, det har skapats massor med vita arbeten för både kvinnor och män.

    Sen vet jag inte om det verkligen stämmer att bara rika har råd med RUT. Din farmor är en vanlig folkpensionär med lägsta pension och hon har RUT till städning, fönsterputsning m.m. Din mormor har också RUT och är heller inte förmögen alls utan med sina 92 år tycker hon att det är skönt med hjälp med städning m.m.
    De flesta jag känner som använder RUT och ROT är vanlig medelklass. Sen finns det naturligtvis alltid vissa som missbrukar det mesta, men det är svårt att komma åt.

    Kram mamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag sa till David, jag är inte säker på gränsdragningen, och gråzonen är nog enorm, men jag tycker ändå att det är skillnad på sådant som kräver vissa fackkunskaper. Sen hur många jobb, och framför allt, vilka sorts jobb och med vilka arbetsförhållanden, som RUT och ROT skapat är väl rätt omtvistat.

      Sen tycker jag naturligtvis att mormor och farmor ska få hjälp med städning och fönsterputsning. Det borde alla som behöver det få (t.ex. 90-åringar som är lite skröpliga), men det borde ingå i hemtjänsten, inte köpas som privata tjänster av de som kan betala, och det skulle kanske finnas skattepengar till om de inte gick till att subventionera städhjälp till sådana som faktiskt kan betala för det / städa själva.

      Kram!

      Radera
    2. Rockpaperscissorlizardspock14/1/14 05:27

      Fast nu tycker jag nog att du är ute och cyklar när du nedvärderar arbete som städning med hänvisning till att man inte behöver fackkunskaper. Med den logiken så borde ju ingen få betalt för arbete som inte kräver fackkunskaper och det är ju faktiskt den stora majoriteten av arbeten vi då talar om. Om vi definierar fackkunskaper som kunskaper som anskaffas genom någon form av utbildning så krävs ju t ex inte fackkunskaper för att sitta i kassan på mataffären, eller jobba i någon form av butik, sitta i reception, jobba som servitris, jobba som hotell eller konstorsstäderska etc etc. Jag tvivlar på att du tycker att någon av dessa yrkesgrupper borde sluta ta betalt för sina tjänster.
      Faktum är att ett av de största arbetsmiljöproblem som utövare av hemnära tjänster som faller under RUTavdraget upplever är att de stigmatiseras av människor som tycker att det är fult att de behöver städa hemma hos människor för att försörja sig.
      http://www.arbetsmiljoforskning.se/flexibilitet/rut-arbetaren-trivs-med-jobbet-men-far-illa-av-nedl%C3%A5tande-attityder

      Radera
    3. Fast det handlar inte om att nedvärdera, utan det var mer ett svar på vad skillnaden mellan RUT-arbeten och ROT-arbeten är (om det nu är någon skillnad, som sagt, gråzonen är ju enorm), inte att någon med dessa arbeten ska sluta ta betalt för sina tjänster.

      Och jag tvivlar inte på att själva synen på arbetet (från arbetsköparna) utgör ett enormt arbetsmiljöproblem, som säkert i Sverige är särskilt stort eftersom ovanan också gör ingen riktigt vet hur de ska förhålla sig till de här typen av jobb/tjänster (med det dock inte sagt att alla har ett så himla skönt förhållningssätt till det hela i Colombia, verkligen inte).

      Radera
    4. Rockpaperscissorlizardspock15/1/14 01:55

      Okej. Jag tolkade dina kommentarer ovan som att du tyckte att det var skillnad på RUT och ROT och hänvisade till att ROT kändes mer okej att köpa som tjänst än RUT eftersom det då rörde sig om fackkunskaper. RUT tjänsterna kunde man istället sköta själv och när det inte längre är möjligt så skall det ingå i hemtjänsten.
      Men då menade du något annat, har du möjlighet att förklara vad jag missförstod. Det här är en vansinnigt intressant fråga!

      En liten rättelse bara, det var inte primärt arbetsköparnas nedlåtande attityd som undersökningen primärt identifierar som problematisk för arbetsmiljön utan allmänhetens (25%) vad gäller problem i kontakt med arbetsköpare så uppgav 58,6% att kundkontakten var det bästa med arbetet, 16% nämnde att kundkontakt kunde vara problematisk men då angavs flera anledningar varav "”pigkänsla – nedvärderad av förmögna” bara var en. Att dra slutsatsen: "själva synen på arbetet (från arbetsköparna) utgör ett enormt arbetsmiljöproblem" är alltså något drastiskt.

      Radera
    5. Rockpaperscissorlizardspock15/1/14 01:57

      Jag är trött... det saknas ett frågetecken i texten ovan och första meningen i andra stycket skall inte innehålla mer än ett "primärt", so sorry.

      Radera
  5. Meh! Jag skrev en jättelång kommentar förut som verkar ha försvunnit. Hur som helst, den gick ungefär ut på att jag förstår att det känns konstigt och tudelat, men att ni verkar fatta kloka och genomtänkta beslut. Och så berättade jag om min kompis släkting som arbetat för unicef i många år och bott över hela världen. I början ville han och hans fru inte alls ha hemhjälp (de förväntades ha kock, trädgårdsmästare etc etc) men då tyckte lokalbefolkningen att de var dryga, som om de inte ville beblanda sig med någon. Det uppfattades som drygt att de inte ville ge någon jobb. När de anställde någora personer blev det helt annorlunda.

    Ser att någon annan skrivit något liknande ovan, och även om detta var en annan sitiation än er visar det iaf att det inte är så lätt alltid att göra det "rätta" valet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad konstigt! Jag kollade igenom spam-kommentarerna och där fanns ingen, den verkar ha försvunnit i cyberspace...

      Ja, synen på olika "hushållsnära tjänster" är, precis som du säger, en helt annan än i Sverige (även om den verkar vara på väg att ändras?), och det formar ju såklart både potentiella "arbetsgivares" såväl som "arbetstagares" inställning till själva arbetet.

      Men du har helt rätt, det är verkligen inte lätt alltid att göra det "rätta" valet. Eller om det ens finns ett enda rätt val.

      Radera
  6. Hej!
    Vet ej varför det är skillnad på RUT och Rot avdrag eftersom det i mina ögon är samma sak. Jag säger det i mina ögon för i Sverige fixade jag allt själv. Flyttade in i eget hus i Sverige 1974 och sålde det innan jag flyttade till Colombia. Hade aldrig en hantverkare hemma i huset. Städning, byte av fönster, reparation av diskmaskin eller tvättmaskin allt fixade vi själv. Förstår att inte alla har råd med städhjälp i Sverige men med RUT avdrag får i alla fall fler hjälp. Det är bra. Det går inte att jämföra en svensk och colombiansk familj. Den svenska mamman och pappan har anställning 100 %, kör barnen till alla dess aktiviteter, fixar mat, städning och handlar allt själv. Hämtar och lämnar barnen på dagis. Ovanstående gör man inte i Colombia. Naturligtvis har tyvärr inte alla 100 % jobb i Sverige och i Colombia finns det familjer som också gör delar av ovanstående.
    Har nu bott >2 år i Colombia och har fortfarande ingen städhjälp. Våra vänner respekterar numera också att jag hjälper till att duka fram och av när vi är hemma hos dem. Detta fastän de har hela kittet med trädgårdsskötare, poolskötare, barnpasserska, städhjälp och kokerska.
    Tycker nog att din ideologi har fått sig en törn i kanten i och med du har "städhjälp".
    Vad är rätt eller fel? Flor uppskattar förmodligen i alla fall att få arbete och lön. Tror och hoppas att Gael p.g.a. Flor hjälp får mer tid tillsammans med sina föräldrar. /Christer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det går verkligen inte att jämföra en svensk och en colombiansk familj, men inte bara för att det är mycket vanligare med hela "gör-det-själv-kulturen" utan också för att det är möjligt tack vare en samhällsstruktur som är uppbyggd så. Som jag skrev i inlägget - det finns inget som underlättar. VAB existerar inte. Skol- och förskoledagarna är kortare än arbetsdagarna, och du har ingen rätt till arbetstidsförkortning bara för att du har barn. Arbetsdagarna är långa och resvägarna längre, och många kommer inte hem från jobbet förrän vid sex-sju på kvällen, när de åkt hemifrån i ottan.

      I Colombia är det ju i princip omöjligt att ha två heltidsanställningar och hämta och lämna på dagis eller i skolan, eftersom skolan slutar typ ett på dagen. Det går ju bara om man har tur att ha så flexibla arbetsgivare som Oscar och jag råkar ha, vilket innebär att ena dagen lämnar jag på morgonen och Oscar hämtar på eftermiddagen, och nästa dag tvärtom. Men för att kompensera att jag går tidigt (16.30) ena dagen jobbar jag senare dagen efter och är sällan hemma innan sju på kvällen.

      Jag skulle nog inte heller ha städhjälp om jag bodde utan barn (hade aldrig det förut, under mina första fyra år i Colombia).

      Vet inte om min ideologi fått sig en törn i kanten, jag tänker mest att allt inte är så himla svartvitt och att det inte går att överföra alla argument rakt av, från en kontext till en annan.

      Radera
  7. Precis, gränsdragningen är svår. Förut hade jag några bestämda idéer om vilka som var "rätt", men allteftersom man upplevt alla komplicerade förhållanden mellan behov av hjälp, behov av jobb (vilket även i Sverige är stort för lågutbildade), delar av bidragssystem som funkar bra respektive dåligt, jobb av olika "värdighet" (tungt, tråkigt, skitigt), yrkesskicklighetskrav och livssituationer (där många ser att just deras situation berättigar till hjälp).... så inser jag att det är såpass komplext att jag inte kan dra nån alls tydlig gräns. Inte minst för att jag inser att jag inte har hela bilden. Men tydligt är att det inte bara är överklassen som numera har hemhjälp och bygghjälp. Tvärtom så är det nu en större andel än någonsin som är medelklass, både övre och undre. Gränsen för vilka som har råd har helt enkelt flyttats ned (och en möjligen oönskad bieffekt är att det även blir billigare för rika). En debatterande hemstädare jag läste hade städhjälp hemma, medan hon var ute o och städade.

    Angående yrkeskunnighet. Det ligger förstås nåt i det alla kan städa, men inte dra elinstallationer etc, men det är inte ett helt giltigt argument. Jag har hemrenoverat så mycket nu så att jag förmodligen är bättre på att rolla färg än att tvätta fönster. Mycket sånt där är hyggligt lätt att lära sig, även om man nog ska låta andra lägga grunden till huset. Angående värdighet: Jag rengör hellre en toalett (städarens jobb) än att fixa nåns rörproblem (rörmokarens jobb; betänk insidan på dessa rör)

    Som sagt, det är svårt! Men att vara emot RUT ooch/eller ROT är alltför mycket en norm, närmast ett dogma, inom vänstern, vilket inte alltid känns tillräckligt genomtänkt.

    Kommer fortsätta grunna på om det känns ok och om vi har råd att ha städhjälp 1-2 ggr i månaden. Troligtvis prövar vi det och ser hur det känns...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig om att det är långt ifrån svartvitt och väldigt komplext. Jag har inga klara svar, och som jag skrev i inlägget, jag vet fortfarande inte hur jag känner inför hela fenomenet.

      Det där med yrkeskunnighet är ju solklart i vissa (få) situationer, men en väldigt svår gränsdragning i de allra flesta. Det är mer en känsla än ett regelverk, jag fattar att det måste till mer tydlighet än så för att basera ordentliga argument på det.

      Men egentligen kan jag inte diskutera Sverige så mycket överhuvudtaget, det var mer ett illustrativt exempel, men jag har ju aldrig varit "vuxen" (icke-student) någonsin i Sverige, så vad vet jag? Det jag skrev var egentligen mer tänkt att handla om Colombia.

      Radera
    2. Ja, det var lite av det jag ville påpeka - att du ju inte varit arbetande förälder i Sverige och hur lätt det är att tycka att ens egen situation här och nu i denna kontext rättfärdigar (typ) hemhjälp, men inte de sätt ni andra lever på. Det finns många situationer och orsaker till att man skulle kunna behöva hjälp. (Har några grannar som är brevbärare resp. säljare (med mycket restider) och 4 barn i villa; de har städhjälp varannan vecka). Då sticker det lite i ögonen när du uttalar dig om RUT som du gjorde ovan, samtidigt som du troligen har mer hemhjälp än nån av dina läsare.

      R & R har helt klart skapat många nya vita jobb, vilket förstås ger pension och a-kassa till de anställda. Såg några annonser på en svensk jobbförmedlingssite där städare begärde 20-25 kkr i månaden, vilket kanske är rätt ok med tanke på att t.ex. många doktorander med universitetsutbildning och lite forskningserfarenhet just börjat tjäna några tusingar mer än så.

      Från att själv ha varit kategoriskt emot känner jag att min ståndpunkt glider. Jag antar att det är ok och att det funkar så när man lär sig och får bredare förståelse för andras situationer. Det behöver inte betyda att man är ideologiskt slapp. Förhoppningsvis.

      Radera
    3. Nej, men just när det gäller RUT-avdrag (obs obs att jag inte är jätteinsatt i frågan, bodde inte ens i Sverige när det infördes, tror jag, jag går mer på känsla och det lilla jag läst om det hela), så känner jag att det finns andra politiska åtgärder som kanske är vettigare. Typ rätten till att gå ned i arbetstid och sånt.

      Hur som helst, håller absolut med om att ståndpunkten glider, det är ju just vad den gjort i mitt fall efter så många år i Colombia, och ännu fler år i Latinamerika, där jag de första sex åren eller så aldrig i hela livet skulle haft städhjälp hemma. Men omständigheter ändras, och jag tror inte heller att det nödvändigtvis behöver betyda ideologisk slapphet.

      Radera
  8. Spännande inlägg och kommentarer. Det är svårt det här. Jag förstår dig Annika, jag hade själv behövt barnflicka för att slippa sitta uppe hela nätterna och jobba. Jag hade barnflicka under några månader när bäbisarna var små. Dock har jag också fått möjlighet att se ”den andra sidan.” Och den är inte särskilt vacker, tyvärr. I min killes familj har de flesta kvinnor perioder av sitt liv hankat sig fram på att städa i Bogotás medelklasshem, inte för att de vill eller tycker det är roligt att städa, utan just för att det inte finns några andra jobb. Det är kvinnor som knappt sett sina egna barn för de har tvingats att tre parallella städjobb samtidigt för att kunna betala sina räkningar. Dessutom har de inte kunnat ha någon försäkring, eller någon som helst trygghet för sig själva och sina barn. Det är inget värdigt liv. En hundralapp per dag i Bogotá är INGENTING. Bara bussen fram och tillbaka från "el sur" till "centro/norte" är ju nästan 20 procent av dagsverket! Jag tycker som sagt inte det är fel att ha hemhjälp, däremot så borde man betala en skälig lön med försäkring och cesantía och allt. Då skulle inga medelklassfamiljer längre ha råd med hemhjälp och barnflickor, vilket är bra! För då måste samhället på sikt reagera, skapa bättre barnomsorg, fler föräldrardagar, längre semestrar och så vidare. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det blev verkligen en intressant diskusison!

      Andra sidan är verkligen inte vacker. Vem fixar livspusslet för de som fixar andras livspussel, liksom. Och en hundralapp är ingenting (vi betalar mer). Men systemet, alltså, känns ju verkligen som gjort för att inte underlätta något sorts socialt skyddsnät för "las empleadas" överhuvudtaget. Det är ju först nu som det äntligen kommit en resolución som gör att det ska gå att betala flera arbetsgivare för en person - dvs en som jobbar fem dagar i veckan i fem olika hushåll - så nu håller vi på att ta reda på hur det funkar rent praktiskt för att betala för Flor, men det är en jäkla byråkratisk djungel (vi lutar åt att hon helt enkelt "cotizar como independiente" så betalar vi en femtedel av hennes cotización var).

      Men alltså på sikt håller jag helt med dig. Det är ju det politiska förändringen som behövs, som måste till. Som jag skulle rösta för om jag fick rösta i det här landet.

      Radera
    2. Ja, de där långsiktiga förändringarna hade varit så bra! Tills dess hade jag gjort precis som du, trots att -som du skriver - det moraliskt är svårt. Det är ju i princip omöjligt att vara yrkesarbetande föräldrar utan att ha hjälp utifrån i C. Jag minns att jag själv fick stanna kvar till sist på dagis i Sverige, till sex, sju, sådär när min ensamstående mamma var tvungen att jobba. Sådana tider har jag inte sett röken av i Colombia. Prick fyra gällde på mina barns dagis, vilket blir omöjligt att hinna till efter den colombianska arbetsdagen knappast stannar vid 8 h... tja... Vad bra att ni försöker betala så bra som det går till Flor! Det är ni mycket ensamma om i Bogotá, tyvärr. Stor kram fina!!!!!!

      Radera
    3. Ja det är ju just det, att barnomsorgen/skolan verkar existera liksom helt oberoende av hur arbetslivet ser ut - skolor som slutar efter lunch, dagis som bara har halvdagar, osv. Det är i princip omöjligt att jobba och ha barn utan hjälp och/eller väldigt flexibla arbetsgivare...
      Kram!

      Radera
  9. Vilken intressant diskussion! Jag har också väldigt svårt att förstå varför ROT är ok men inte RUT (nu kanske du är emot ROT också men jag blir tokig på att det alltid är RUT som kritiseras). Förutom det självklara absurda i att tycka det ena är ok men inte det andra (alltså vad gäller skattesubventionen), gör vi som vanligt skillnad på typiska mansyrken och kvinnoyrken? Min arbetslösa svärmor anlitade en målare för att måla staketet medan mina vänner som båda jobbar heltid som forskare (går det att jobba annat än heltid som forskare..?), tjänar således "ok men inte bra" och har tre barn anlitade en städare för att hjälpa dem med städningen en gång varannan vecka. Både svärmor och vänner skulle kunna göra det själva om de prioriterade det. Vad är fel och vad är rätt? En viktig skillnad mellan Sverige och Colombia - och som är lätt att glömma - är mentaliteten kring denna typen av tjänster. Nu vet jag inte exakt hur skillnaden ser ut i Sverige och Colombia vad gäller vem som städar/passar barn, men jag i Sverige kan mycket väl vara en student från "medelklassen" som vill tjäna lite extra vilket aldrig skulle förekomma i Colombia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag använde mest RUT som exempel för att inlägget handlade just om fenomenet städhjälp, men jag kan hålla med om att det är väldigt problematiskt, särskilt när uppdelningen mellan de två också går i linje med uppdelningen mellan traditionella kvinno- och mansyrken.

      Men som jag skrev i en annan kommentar, egentligen var jag inte så mycket ute efter att diskutera RUT och ROT, utan det var mer ett illustrativt exempel, det handlade framför allt om Colombia. Och du har helt rätt i att det är en enorm skillnad i mentaliteten kring dessa tjänster, inte bara när det gäller att anlita utan även att utföra. Barnpassning kan nog medelklasstudenter också göra, men inte städning, aldrig.

      Radera
  10. Hej igen!
    "mammas machete"
    Viken är lösningen på din sista mening i din debattinlaga. Det gäller ju inte bara att reagera för det kostar pengar som inte finns för de går ju åt till att bekämpa brottsligheten (=gerillan+korruption och polis-militär).

    "Lotta"
    Tycker att du slår huvudet på spiken. Mansyrken och kvinnoyrken. Det är just det som skiljer.
    Har förresten varit på en forskningsavdelning i stort sett hela mitt yrkesliv så det är ingen ursäkt för att skaffa en städhjälp om man av princip eller övertygelse är emot det.

    "David"
    Tycker att många och speciellt personer i Sverige nedvärderar olika yrkeskategorier. Varför är det alltid så hemskt att vara städare. Jo, det är bara för att det är ett kvinnoyrke! Bilmeckaren (inte nu med moderna bilar utan tidigare, eller som i Colombia) har väl aldrig nedvärderats. Typiskt manligt yrke. Mycket mera smutsigt än städarens och betydligt farligare med mycket större hälsorisker.
    Tror faktiskt att en hemhjälp i Colombia och Sverige kan tycka om sitt jobb fastän de tjänat för lite för sin insats. Det är ju lätt att fixa. Ge dem mer betalt. Det är den som är arbetsgivare som bestämmer lönen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Christer! Nej, att vara forskare är ingen ursäkt alls. Vad jag försökte säga är att det inte alltid är självklart att gå ner i tid även om man enligt lag har rätt till det, inte ens i Sverige.

      Radera
    2. Hej Christer! Nej, det är klart att det barnomsorg etc automatiskt inte byggs ut om fler medelklasspersoner väljer att inte ha dåligt betald arbetskraft i sitt hem, men jag tror att det kan bli ett steg på vägen. I synnerhet är det viktigt att arbetsgivare till hemhjälper betalar skälig lön och tillhandahåller goda villkor (som Annika gör!) och gör man inte det kanske man kan se över sin egen tid.

      Radera
  11. Ja, jag förstår att det inte var det som inlägget handlade om. Men visst borde yrket städerska/hushållerska få upprättelse? Och faktum är att i Sverige har RUT-avdraget underlättat för många, ffa kvinnor som försöker få ihop karriär och familj. Det är ingen "lyxgrej"folk unnar sig utan har vad jag vet snarare räddat en del äktenskap under småbarnsåren... Och de som arbetar som städare får en vettig lön och kan vara stolta över sitt jobb. Det handlar inte om att passa upp, laga mat och servera. Så det jag försöker säga är kanske att man får se det i lite olika perspektiv i de olika länderna. (Personligen tycker jag att man ska försöka engagera sina barn i det dagliga hushållsarbetet, både det "typiska manliga & kvinnliga", det är en del av uppfostran och familjelivet och värt att prioritera)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det borde nog få upprättelse. Däremot tycker jag inte nödvändigtvis att det är en så himla bra jämställdhetsåtgärd - klart att det gör "vardagspusslet" enklare för medelklasskvinnor i karriären (mig själv inkluderad) - men där skon klämmer (när det gäller själva jämställdhetsbiten, alltså) är ju egentligen att kvinnor fortfarande utför lejonparten av det obetalda hushållsarbetet, och det är ju den fördelningen som borde ändras.

      Angående att engagera sina barn - jätteviktigt! Håller helt med.

      Radera
  12. Inger skrev om "vanlig medelklass"; att det är vanlig medelklass som använder RUT och ROT. Just precis. Medelklassen tror att den är normen och alltings rättesnöre, att alla tänker som de. Jag är "vanlig arbetarklass" och jag känner ingen som använder R&R. De flesta är klart emot det. Det är vi som är hembiträdena. /Ing-Marie (igen)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vänta nu, en person som tjänar 20-25000 kr/mån (som städare gör) kan väl i högsta grad sägas tillhöra "medelklass" och mycket väl ha råd att själva anlita städerska/målare/barnvakt?

      Radera
    2. Ing-Marie, jag tror "vanlig medelklass" nämndes i kontrast till påståendet att endast väldigt rika skulle använda RUT och i och med detta dra alla andra vid näsan och spara ytterligare en slant.

      Vet inte hur vanligt det är att arbetarklass använder RUT, men säkerligen ROT. Hur som helst, de hantverkare jag känner är ju väldigt positiva till ROT, då det gett dem mer jobb och utökad verksamhet.

      Radera
    3. Ing-Marie, det är nog kanske det som skaver hos mig, tror att du satte huvudet på spiken där.

      Radera
  13. Hej,
    Varför låtsas? Du är medelklass och jag upplever det som att du växt upp medelklass men med vänstervärderingar. Det är så klart fint, men känns lite hycklande. Varför inte bara våga vara medelklass istället för gå runt med ett komplex. Om du inte tycker hembiträde är försvarbart, strunta i det. Om du ändå inser att världen inte är svart eller vit, stå för det. Detta hycklande är det jag stör mig mest på, inte att du har hembiträde. Tack för en annars intressant blogg, följer den varje dag från mitt trista jobb.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast jag låtsas inte... Jag skriver ju precis det i inlägget, att jag inser att världen inte är svart och vit:
      "Även om jag numera inte är så vansinnigt obekväm runt hela fenomenet städhjälp / hembiträde som jag var där i början för tolv år sedan, och vi faktiskt får hjälp med städning en gång i veckan så vet jag inte riktigt hur jag känner inför hela fenomenet. Bara att Colombia är en helt annan verklighet än i Sverige och mina argument ser annorlunda ut här."

      Radera
    2. Ja, det är verkligen en spännande diskussion! Jag själv, som är vänster-medelklass sedan liten, har flera gånger fått tänka till när min colombianska familj och mina colombianska vänner (som är vänster-arbetarklass, en enorm skillnad har det visat sig) gett sina versioner av saker och ting. Ofta har de rubbat på hela min världsbild. Till exempel när jag själv funderat på att anställa någon i trakten som kan hjälpa till med barnen eller tvätten ibland – både jag och min man arbetar heltid –och han svarar att i så fall arbetar han själv mindre och tar hand om barnen när jag jobbar, för han vill aldrig någonsin utsätta någon annan för vad hans familj utstått. Hans svar känns alltid så radikalt i början, men när han förklarat och gett bakgrund till det han säger så förstår jag honom. Att vara det barn som aldrig har sin egen mamma hos sig, vars mamma firar rika barns födelsedagar, men aldrig hinner med att fira ens egen. Att bli inlåst ensam i sitt hem när man är fem år för att ensamstående mamman måste jobba för att få ihop till maten och vet att hon blir sparkad om hon tar med barnen på jobbet. Att mamma blir gammal och trött och behöver mediciner som man själv får jobba ihop som hemhjälp fast man är femton år och vill bli skejtboardproffs och advokat och marinbiolog. ”Hemhjälpen”, i alla fall den colombianska, jag vet inte hur det är i Sverige, lever i snitt i en sådan situation, i alla fall utifrån de många personer som berättat detta för mig, varav ca femtio procent av bygdeborna där jag bor nu, alltså ALLA kvinnor som bor här. Jag kommer aldrig själv behöva uppleva hur det är, det är en erfarenhet som aldrig kommer finnas inskriven i min kropp, och kanske just därför är det otroligt viktigt att det finns diskussioner om det, som exempelvis den här. Det är så lätt att bortse från saker utanför ens egen erfarenhetsram. Jag tycker inte det är fel att ha hemhjälp, att städa är ett jobb som alla andra, men som arbetsgivare måste man vara noga med att betalningen går att leva på och att villkoren uppfyller det man själv kräver av sin egen arbetsgivare. Det vet jag att du Annika, är. Däremot har jag ett horn i sidan till ca 95-procent av Colombias övriga medelklass-befolkning som inte tänker som du. Kram!

      Radera
    3. Jag tycker bara att det är himla viktigt att göra skillnad på "hemhjälp" i Sverige och Colombia. Vi har redan kommit en lååång väg i Sverige jämfört med Colombia, skillnaden är milsvid. Arbetar man som städerska vitt i Sverige så kan det inte alls jämföras med att jobba som hemhjälp i Colombia. I Sverige får du en anständig lön, kan bo bra och ha råd med semester (och yrket kan jämställas med vilket annat serviceyrke som helst). Jag tycker det är jättebra att ni försöker göra så gott ni kan för Lebys Annika, visst måste det till en förändring och i din situation gör du nog det enda rätta. Hoppas fler i din vänkrets följer ditt exempel och tänker till.

      (Vad hände förresten egentligen med Petro, borgmästaren i Bogota? Vore intressant att höra dina tankar kring detta igen!!)

      Radera
    4. Mammas Machete: Ja, den sidan av myntet är det verkligen ingen i storstadsmedelklassen som ser, eller vill se.
      Och det här med att arbetsvillkoren måste vara de man själv är beredd att arbeta under är självklart. Vettig lön, vettiga arbetstider, allt. Och såklart är ju det lag, men lagen i Colombia... Finns ju mer på papper än i praktiken. Lebys har alltid tagit med sina döttrar hem till oss när de inte haft skola, jag lånar ut pengar till Flor så hon kan betala av sina kreditkortsskulder och slipper betala hög ränta, vi betalar extra för att täcka sjukförsäkring / pension (vi ska betala det direkt sen, men det är en stört jobbig byråkratisk process som inte är så himla snabb, med alla afiliaciones etc.). Men jag vet ju också att hemhjälp är en otroligt utsatt yrkesgrupp. Att kunna försvara sina rättigheter är ju i princip David mot Goliat och det är helt sjukt att det ska bero på om man har turen att få en "snäll" arbetsgivare.

      Lotta: Oh ja, skillnaden är absolut milsvid! Håller med helt och hållet!
      Angående Petro, det är juridiska och politiska turer hit och dit och fram och tillbaka och allt verkar befinna sig i ett slags limbo just nu och ingen vet riktigt vad som kommer att hända. Jag återkommer i frågan!

      Radera
  14. Min kommentar lät nog onödigt aggressiv, menade inte att låta så dömande. Jag försöker bara säga att har man hembiträde så är man (nästan alltid) på "rätt" sida om klassklyftan, dvs den rika. Jag har själv bott i länder där medelklassen har hembiträde, så jag vet att det är komplicerad. Och enligt patriarkalisk maktstruktur så blir man som kvinna ensam att ta hand om sitt barn och då är det ju fint att ha ett hembiträde så man kan förverkliga sig själv. Jag vill dock få fram att privilegier är svåra att göra sig av med. Hellre då stå för att man är medelklass istället för att debattera i om det är fel att utnyttja de förmåner som ingår. Hur kan du vara emot RUT men ändå ha hembiträde? Skulle jag kunna gå ner i lön och inte ha råd att resa som jag älskar, så att en risbonde i Vietnam fick bättre levnadsvillkor?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen fara! Jag tycker att det är en jätteintressant diskussion, älskar verkligen sånt här, och har långt ifrån några självklara svar. Och privilegier är en otroligt komplex fråga, och så svårt att komma ifrån för de är så inbyggda i systemet som formar hela ens verklighet (dessutom, du vet, blindheten inför sina egna privilegier, osv).

      Sen är det ju både en klass- och könsfråga. I just vårt fall är vi verkligen jättenoga med att dela ansvaret 50/50, men det hör ju inte till vanligheterna här. Och dessutom, hur går det för de kvinnor som underlättar för andra kvinnor att "förverkliga sig själva" - som Mammas Machete skriver om ovan? Sånt brottas jag mycket med, men det är inte svart eller vitt för mig längre.

      Radera
  15. Mvh Johanna som skrivit de anonyma inläggen ovan.

    SvaraRadera
  16. Jag och min dotter, då 10 år, var över i Argentina inför jul-nyår 2008-2009. En kväll var vi inbjudna hos en familj. De hade en ung flicka (som då var ungefär 14-16 år) som arbetade där som hembiträdesflicka, städflicka, barnflicka, köksflicka med mera (de hade en dotter också) som var inneboende där.

    På eftermiddagen blev vi serverade. Flickan var i klädd en vit, långärmad blus och en svart, halvkort, kjol samt vitt förkläde som uniform (såg ut ungefär som en servitrisflicka). Hon neg för oss, och var väldigt trevlig. Trevlig var tyvärr inte hennes arbetsgivare (jo, mot oss, men inte mot henne). Han röt och skrek åt den stackars flickan, som med tårar i halsen försökte ursäkta sig för varje litet misstag hon råkade göra. Hela tiden fick hon höra att hon skulle göra det och det, vara noga och knäppa varenda blusknapp, ha blusen innanför kjolen, men också att hon skulle passa sig för att spilla ner blusen, uppföra sig bra och liknande. Visst fick han ställa de kraven (flickan skötte sig ju också bra), men i stället för att lugnt tala om för henne kunde han rätt var det var hojta till.

    Vi gick därifrån, och jag lämnade en lapp.
    "My daughter is very upset over the way you treat this girl!"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att du sa ifrån (fast kanske hade det varit ännu effektivare att säga det rakt ut - så att även flickan fick känna lite stöd från någon? Eller det kanske inte funkade i just den situationen?)!

      Radera
    2. Hej igen! Jag upplevde det som lite svårt att bara gå fram och säga mot. Hade vi börjat bråka om det hade han kanske börjat bete sig ännu värre mot flickan för att visa vem som bestämde, eller också hon hade kanske blivit ännu mer nervös och spillt ner hela bluskragen eller kanske blusarmen, och då hade han garanterat blivit jättearg. Flickan var hur gullig, snäll, artig och trevlig som helst. Min dotter tittade i alla fall lite på henne och försökte visa så gott hon kunde att hon tyckte synd om henne. Hade dock (just då) lite svårare att se hur han skulle bli arg på henne över en lapp från mig när vi väl försvunnit. Dessutom ville min dotter därifrån, för hon tyckte det var så jobbigt att se detta. Hade han slagit flickan hade jag inte tvekat att försöka leta upp den lokala polisen.

      I dag talade faktiskt jag med en arbetskamrat som kommer från Ecuador (men kan ganska bra svenska) och är i 25-årsåldern. Hon berättade att hon också arbetade som inneboende hembiträdesflicka hos en rik familj i tonåren, efter att hon slutat skolan. Hon var fattig och blev föräldralös tidigt, sedan blev även hennes storasyster, som hon tycke väldigt mycket om, svårt sjuk och dog. Då tog han anställningen.

      I familjen hon arbetade var allting väldigt strängt. Det var mycket hårda krav på klädsel och uppförande, som uniform hade hon också vit långärmad blus med svart, halvlång, kjol med skärp, och förkläde då hon städade och så. Hon fick niga så hon nästan fick problem med knäna till slut. Lönen var låg och hon var väldigt sällan ledig, men var hon fattig var det inte så lätt att bara sluta utan att först hitta nytt jobb. Det var skrämmande likt flickan i Argentina jag nämnde, fast värre.

      Hon behandlades fruktansvärt illa måste jag säga. De skällde jämt och ständigt och anmärkte alltid på något, och till och med slog henne ibland (oftast en örfil), fastän hon alltid kämpade och gjorde sitt bästa. Det kunde handla om allt från nedspilld bluskrage på flickans uniform till tappat porslin. Varje kväll gick hon uppför trappan och in till sin jungfrukammare, trött och helt utmattad efter en lång och hård arbetsdag från tidig morgon till sen kväll med mycket städning, och satte sig en stund och grät och bad till Gud, Jesus och Maria (katolsk kristendom) att så snart som möjligt komma därifrån. Varje morgon när hon knäppte på sig blusen, tog på kjolen och gick fram till arbetsgivaren för att niga, var hon orolig. Under dessa år förvandlades hon från en (oftast) väldigt glad, lycklig och sprallig liten tjej med framtidsdrömmar (fastän hon var fattig) till en ledsen och sorgsen tonårsflicka. När hon var 21 någonting träffade hon en svensk kille och de flyttade till Sverige. I Sverige fick hon även en jämnårig väninna och hon tröstade henne väldigt mycket. Till slut orkade hon inte berätta mer.

      Har du sett något liknande? Har hört och läst om en del svenskar som sett en hel del sådant (bland annat i Central- och Sydamerika, men även i exempelvis Filippinerna, Hongkong, Malaysia, Singapore, Thailand och Sydafrika), och vissa har sagt ifrån på skarpen. Jag tror det är värre för de unga flickor som är inneboende, än en flicka som bara kanske kommer och städar ibland.

      Radera
    3. Ja, det låter fruktansvärt, och jag tror tyvärr inte att det är helt ovanligt heller. Det är ju en väldigt utsatt grupp arbetare, eftersom arbetsplatsen är bakom stängda dörrar i någons hem.

      Jag har (tack och lov) sluppit se sådant i mina kretsar, (även om jag har sett vissa som inte får sitta vid matbordet utan måste äta i köket osv) tvärtom har jag sett många som har "nanas" som är som familjemedlemmar - de har varit med under hela barnens uppväxt och de är med på barnens examensdagar och födelsedagar, osv. En familj jag känner har haft ett inneboende hembiträde/barnflicka hela livet, och nu är hon gammal och orkar väldigt lite och nu är det de som tar hand om henne istället, skjutsar henne på läkarbesök och ser till att hon har det bra.

      Sen tror jag nog att det kan stämma att det är värre, eller en mer utsatt situation, att vara inneboende än att städa hos någon en dag i veckan eller så.

      Radera
    4. Dessutom är de yngsta flickorna oftast mest utsatta.

      Att de inte får sitta vid matbordet tror jag de tar som naturligt. Min arbetskamrat talade i går också om detta och hon sa att hon fick äta på helt annan tid. När arbetsgivarfamiljen och eventuella gäster åt (vilket de gjorde i vardagsrummet) skulle hon fixa mat, duka fram och servera. Sedan fick hon bara stå knäpp tyst och stilla bredvid matbordet hela tiden och se artig och trevlig ut (och servera mer om hon blev tillsagd) tills de ätit färdigt (undantag om hon behövde gå på toa), då fick hon duka av, torka av och diska. Hon arbetade i en väldigt formell familj, där allt skulle se så fint ut. Gör mig arg, flickan kunde väl åtminstone fått en stol eller i alla fall en pall att sitta på!

      Radera
  17. Intressant inlägg och intressant diskussion bland alla kommentarer. Jag är själv kluven till frågan, eller, jag vet bara att kultur ofta skapar åsikter som saker - för mig tex gällande vissa lättare droger efter att ha bott i Karibien. Nu använder jag mig inte av droger, men här är folk närmast rabiata medan det på PR är helt annorlunda. Det är säker samma sak med städhjälp. Jag tror dock att många åker hemifrån i ottan och kommer hem sent även här, tex i Sthlm. Jag har 3h resväg dagligen till och från jobb som det är nu, så även Martin (men vi ska flytta osv). Det är en bisak, men ändå... Vi hade säkert haft som ni om vi bodde i Colombia - och förhoppningvis betalat lite extra precis som ni gör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jätteintressant, verkligen!
      Och visst är det så att kulturer formar åsikter, jag har nyanserat mitt synsätt väldigt, till exempel i den här frågan.
      Det låter jättejobbigt med pendling så länge, så himla tur att ni har köpt värsta fantastiska huset (som jag måste komma och hälsa på i nästa sverigeresa :))!
      Kram

      Radera
  18. Vilken superintressant diskussion. Jag har städhjälp här i Lima en gång i veckan och jag har inga barn. Motiverar det valet med att jag betalar en rättvis lön och är rättvis och snäll. Skulle hon inte jobba för mig den där ena dagen i veckan skulle hon kanske jobba för någon som skulle betala mindre och ha sämre villkor. Fast mest är det förstås för min egen bekvämlighet (ska inte låtsas vara någon moder Teresa).
    Tycker väl överlag att så länge man ger någon jobb, betalar skäligt och har goda vilkor så är det inget fel på att ha just städhälp eller annan hjälp. Fast jag vet att det inte är så svartvitt.

    Jag har fått höra att jag "förstör för andra" eftersom jag betalar lite mer än minimi-taxan. Att min städhjälp blir bortksämd och kommer att börja kräva samma pris av andra. Hur galet?

    Det största problemet här tycker jag att är just hur städ- och hemhjälp behandlas. De har oftast minimal lön och en alldeles för stor arbetsbörda. De måste städa, ta hand om barn, rasta hund, få alla måltider på bordet, ta barn till olika aktiviteter, tvätta, stryka, byta lakan osv. De flesta får en dag i veckan ledigt, om ens det. De flesta familjer jag känner har inneboende hjälp och tyvärr behandlas de oftast väldigt nedvärderat. De får inte sitta vid samma bord med famljen och äta, utan ofta i köket, efter att alla andra ätit osv.

    Tycker också att människor här som vuxit upp med "tjänstefolk" av olika slag, gör en viss skillnad på folk och folk. Fast de är hur trevliga, artiga, snälla som helst så är tjänstefolk i deras ögon aldrig riktigt på samma nivå som dem. Vilket ju bara är galet. Vet också en del familjer där barnen beter sig arrogant och ohyfsat mot sina "nanas", de tar väl modell av föräldrarna och det blir som en ond cirkel. Det finns organisationer här i Peru som försöker förbättra hemhjälparnas villkor, men det tar nog länge innan det blir verklighet.

    /Anna-Stina i Lima

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja alltså, det är ju svårt det där, men som jag skrev i en annan kommentar, att det är helt sjukt att det ska bero på om man har turen att få en "snäll" arbetsgivare. Och vad händer när du åker? Men samtidigt är det ju det bästa som går att göra i ett system som ser ut som det gör. Det är verkligen inte lätt. Och att hon ska bli "bortskämd" är ju helt stört. Som om det vore fel att betala någon en lön som förhoppningsvis går att leva på.

      Det krävs nog både en politisk och en kulturell förändring, tror jag, för det är så djupt rotat. Det här med att las empleadas inte får sitta och äta vid bordet utan måste äta i köket, osv. Att de aldrig är riktigt lika mycket värda. Jag känner många som ändå har en helt annan inställning, men jag tror tyvärr att de är i undantag.

      Radera
    2. Anna-Stina, vet du att i Peru får sedan 30 mars 2009 inte längre arbetsgivare "tvinga" sin hembiträdesflicka, barnflicka, städflicka, köksflicka, tjänsteflicka eller vad hon nu kallas att på allmän plats gå iklädd uniform, om det är ett ställe där hembiträdesflickor nekas inträde?

      http://archive.peruthisweek.com/news/8597

      Det verkar dock inte som om lagen i praktiken används i domstolarna.

      Radera
    3. Annika: Du har helt rätt. Det ska inte handla om turen att ha en snäll arbetsgivare. Samma villkor ska gälla för alla. Det krävs nog mycket innan det sker, tyvärr.

      Anonym: Nej jag visste faktiskt inte det, men det är nog faktiskt inte så vanligt med unifrom här tror jag. Har faktiskt sellan sett hembiträden i uniform nu när jag tänker efter.

      Radera
  19. OK, Anna-Stina, Den lagen kanske ändå efterlivs till viss del, för det är just ute på stan den tillämpas.

    Det är inte heller alla barnflickor och hembiträdesflickor som jämt och ständigt går runt i "uniform" när de arbetar, utan det är kanske så ibland att när flickan skall servera måste hon sätta på sig en vit blus och en svart kjol (kan fortfarande förekomma i Sverige i vissa familjer, i de ganska få fall det fortfarande finns flickor i husliga anställningar). Fast då talar jag hellre om serveringskläder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det kan bra vara att när det ska serveras så måste man ha en uniform på sig. Jag talar mest om vad jag sett hos sådana jag känner och så, och de har mest haft vanliga kläder.

      Radera
    2. Jag ser en del barnskötare med uniform - typ sjuksköterskekläder fast i tyg med typ nallar på. När Lebys tog hand om Gael frågade hon faktiskt om vi ville att hon skulle ha uniform. Vi sa såklart nej, men sen kom jag att tänka på att det kanske ändå var bättre, en bebis kräks ju och spiller mat och dreglar, och det är kanske dumt att hon ska måsta tvätta sina egna kläder hela tiden och slita på dem, så då erbjöd jag henne faktiskt om hon ville att jag skulle köpa arbetskläder till henne (fast typ träningsoverall eller något annat bekvämt), så att hon inte skulle slita på sina egna kläder, men det tyckte hon inte behövdes.

      Radera
    3. Precis, de flesta jag vet har träningsoverall eller andra bekväma kläder på sig. Men som sagt, nu talar jag om barnskötare hos familjer som jag känner (har inte så jättemycket kompisar med barn - ännu). Måste ta en sväng via någon barnpark någon dag och kolla hur det är.

      Radera
    4. Hej Colombialiv (det är jag som skrev här ovan om flickan i Argentina). ''Sjuksköterskekläder fast i tyg med typ nallar på'' låter inte klokt! Har bara läst om det på vissa ställen (fast då bara sjuksköterskekläder), fast har mest varit i kontakt med lite finare familjer med ganska unga flickor i anställning.

      Många arbetsgivare tycker ju det är viktigt att flickan ser bra ut vad gäller klädsel, och tycker jeans, tröja eller t-shirt (eller träningsoverall som du nämnde) ser alldeles för slappt ut, i så fall föreslår jag en enfärgad långärmad skjorta av något snyggare slag och ett par snyggare enfärgade långbyxor med skärp till vardags, och till finare tillfällen (som helger, kvällar, fester eller så) en vit långärmad blus och en svart, halvlång, kjol med skärp. Förkläde vid behov (som exempelvis köksarbete eller städning). Identiska extraplagg bör också köpas in, och arbetsgivaren bör betala (men flickan ges ansvar för att tvätta dem och se till att de hålls rena och snygga, samt se till att blus och skjorta stoppas innanför kjol och byxor). Som arbetsgivare får man faktiskt ställa krav på klädsel och uppförande. Vardagsplagget bör vara snyggt och rent, det skall sitta åt men samtidigt inte vara alltför obekvämt att kunna arbeta i även med uppgifter som städning, medan helgdags- och serveringsplagget mest har så kallat "dekorativt syfte".

      Gott uppförande är också viktigt, men att flickan stup i kvarten skall springa runt och niga för arbetsgivarfamiljen hela tiden känns i alla fall för mig lite gammeldags och onödigt (som om hon hela tiden skall visa att hon på något vis är sämre), men visst bör hon vara artig, trevlig och välkomna gäster med mera. Samma sak om man skall äta, om hon är med och serverar, dukar och torkar undan bör hon självklart få sitta med vid bordet och äta och samtala också (sedan förstår jag att familjen ibland vill vara för sig själva, men det känns ganska tydligt att många familjer använder regeln snarare för att visa sig bättre än för att få vara i fred).

      Colombialiv, jag vet inte om dina anställda serverat eller så, eller har du några klädkrav inför finare tillställningar, i så fall vad? (det du skrev handlade mest om vardagen, och hon kommer mest en gång i veckan, men ändå) Du behöver inte skämmas för det.

      Radera
    5. Javisst kan man kräva viss klädsel som arbetsgivare, till exempel får inte jag klä mig hur jag vill på jobbet, eftersom vi har ambassader och FN-organ osv. som kunder och jag måste se "representativ" ut på möten osv.

      Men när det är i vårt eget hem så spelar det för min del absolut ingen roll, vem ska jag representera för hemma? Det är liksom helt ointressant för mig. Sen skulle Lebys ha bett om arbetskläder när hon tog hand om Gael, eller Flor nu, så hade jag absolut försett dem med det, för att slippa slita på sina egna kläder, men så länge de är bekvämare i sina kläder har jag inget som helst intresse av att det ska vara på något annat vis.

      Och tillställningar med servering har vi inte hemma i vår trea på 64 kvadrat... :) Och när vi har middagar med kompisar så lagar vi tillsammans.

      Radera
    6. Anonym ovan, jag måste säga att ditt inlägg gav mig rysningar. Jag förstår att du lever i en annan kulturell klass än mig själv när du talar om dina krav och förväntningar på din hemhjälp. Du verkar visserligen ha bättre moral än några av dina vänner, men du måste märka att du kommer in i den här debatten på en helt annan nivå än merparten av deltagarna. Känns som om frågan om huruvida det är ok med hemhjälp har flugit över huvudet på dig när du lägger fram ingående förslag på lämplig klädsel!

      Det gör att hemnära tjänster i Sverige framstår som ännu mer korrekt i jämförelse med motsvarande i Colombia. Här kommer ägare och anställda i städfirmor, småfixare och cateringfirmor hem till en på deras villkor, med deras kläder och deras verktyg. Skulle man börja anmärka på deras stil, artighet och klädsel skulle de nog allra minst kolla konstigt på en, alternativt åka direkt därifrån med utkörningsavgiften i fickan.

      Radera
  20. Jag är också kluven vad gäller städhjälp. Förstår er situation i Colombia men här i Sverige känns det faktiskt lite som ett i-landsproblem att inte "hinna städa". Har släktingar som har städhjälp som löneförmån och där barnen i familjen säger att de inte behöver plocka undan "för det gör ju städtanten". Det är ju såklart föräldrarna som brister i sin uppfostran i just det fallet tycker jag men det känns bara så himla mycket herrskap och tjänstefolk all over again. Och så har jag kompisar som är unga och jobbar heltid och tjänar riktigt bra med pengar som har städhjälp för att "de vill prioritera att spendera tid med sina barn". Jag har lite svårt att förstå det där, kan tycka att städning är en vardagssyssla som man som familj kan hjälpas åt med samtidigt som man lär sina barn hur det funkar i ett hem och att man måste ta ansvar etc. Sen förstår jag att det är så pass billigt i och med RUT-avdraget att man även som "vanlig Svensson" i princip skulle ha råd med städhjälp. Men för mig känns det ändå lite som ett i-landsproblem, och jag kommer själv aldrig använda mig av städhjälp om jag inte blir riktigt gammal och inte orkar med det såklart. Men det är ju en helt annan sak och det skulle kanske ligga inom hemhjälpen istället. Så tänker jag om städhjälp iaf.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig! Varken Oscar eller jag vill att Gael ska lära sig något sådant, att "det gör städtanten". Flor kommer en gång i veckan och städar grundligt, sen brukar vi snabbstäda på helgen också, dammsuga och torka golven lite. Det är något med colombianska hem som gör att de blir smutsiga på tre sekunder, att folk går in med uteskorna, och att det inte finns några tätningslister, så allt damm och all smuts utifrån kommer in under dörren, gissar jag. Hur som helst, då är Gael med och städar med oss.

      Sen tycker jag precis som du att städhjälp för gamla borde ligga inom hemtjänsten. Och fanns inte en massa skatteavdrag för allt möjligt kanske det skulle finnas pengar till det...

      Radera
  21. Jag har bott i Mexiko där det är likadant med hemhjälp. Jovisst, det är billigt att ha hemhjälp, men främst för att ingen anställer sin hemhjälp officiellt. Finns inga kontrakt, de har inga rättigheter som mammaledighet ifall de får barn, ingen betald semester etc. etc. Blir de för sjuka för att arbeta finns ingenting som hindrar dem från att bara bli avskedade och ersatta med en gång. Mitt argument för att inte anställa hemhjälp var att jag inte hade råd att anställa officiellt, det innebär en massa extra kostnader och byråkrati. Inofficiellt hade det inte varit något problem, men det går emot mina principer.

    Vågar man fråga hur ni har anställt er hemhjälp? Har hon alla rättigheter som man borde ha som anställd? Har hon ett skriftligt kontrakt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis, det är en otroligt utsatt situation många har. Även om det finns lagar som i teorin ger anställningsskydd och vettiga arbetsvillkor så är ju den stora majoriteten anställda informellt, utan något som helst skydd.

      Flor har inget skriftligt kontrakt (men enligt colombiansk lag är ett muntligt kontrakt lika giltigt som anställningsavtal när det gäller städhjälp) och vi betalar pension och sjukförsäkring (sedan i år, förra året var hon "beneficiaria" för sin dotter och hade sjukförsäkring betald via henne). Vi betalar direkt till henne, vår portion. Egentligen borde vi betala in som arbetsgivare, men Flor vill inte eftersom det innebär att hon måste se till att alla hennes fem arbetsgivare (en dag i veckan hos varje) gör samma sak för att det ska funka. Så hon betalar som "independiente", och vi (och hennes andra arbetsgivare) ger pengarna till henne, en femtedel av månadskostnaden var.

      Så ja, vi betalar det vi ska enligt lagen och arbetsrätten, bara inte exakt på det sätt man bör göra det.

      Radera
  22. Hello love! Ska nog inte diskutera att ni har städhjälp, Annika :)

    Men jag kan berätta rent generellt att forskning visar att RUT inte alls entydigt har skapat vita jobb. Snarare fortsätter vit & svart sektor att leva i symbios: http://www.iffs.se/publikation/who-cleans-the-welfare-state-migration-informalization-social-exclusion-and-domestic-services-in-stockholm/

    Dessutom skulle nog vilken sektor som helst växa om man pumpade in en massa skattepengar i den…
    /Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK för den infon! Det var som jag trodde. Klok som en bok är du som alltid.

      Och jag trodde nästan att du skulle säga upp kontakten :)

      Puss!

      Radera
  23. Nej puss på dig!! /K

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.