Det hade inte hänt mig på flera år.
Det hade aldrig någonsin hänt mig tidigare i Colombia.
Det var nämligen omöjligt fram till för bara drygt ett år sedan. Det var då det nya bussystemet, Sistema Integrado de Transporte Público, SITP, började införas. Systemet innebär att man betalar resan med busskort som har övergång om man tar flera bussar inom en viss tid (!), bussarna har fasta hållplatser (!!), och busschaufförerna får fast lön, som inte beror på antalet passagerare de plockar upp längs vägen (!!!).
Tydligen ska bussarna också ha några slags tidtabeller, men om några sådana existerar finns de i alla fall inte till allmänhetens kännedom, det är att gå ut och ställa sig vid busshållsplatsen och hoppas att den kommer någorlunda snart som gäller.
Men trots bristen på tidtabell är SITP-bussarna ett enormt lyft för Bogotás kollektivtrafiksystem, och för hela trafiken, faktiskt. Att bussarna stannar på fasta platser, istället för att som tidigare, precis var som helst som någon råkar sträcka ut handen, även om det innebär tre stopp på ett och samma kvarter, innebär ju mindre trafikstockningsskapande. Dessutom är ju de färre stoppen, och de nyare bussarna, ett plus även ur miljösynpunkt.
Än så länge är inte systemet helt infört, busslinjerna byts ut allteftersom, och de nya SITP-bussarna delar trafiken med de gamla colectivos och busetas som ännu är igång. Det är inte heller helt infört i allmänhetens vanemönster. Det här med att köpa busskort och ladda på i förväg är nymodigheter som vissa undviker så länge det går att slippa, vilket innebär att många SITP-bussar kör omkring halvtomma.
Jag älskar SITP. Både för de fördelar systemet innebär för samhället i stort, och för de fördelar det innebär för mig rent personligen, att alltid få sitta ner, att kunna läsa böcker på bussen.
Även om det nu betyder att jag emellanåt kanske missar bussen.
Ja, om det innebär så mycket gott skulle jag också gärna missa bussen lite då och då!
SvaraRaderaEller hur!
Radera