Que los cumples feliz, muy feliz...

Idag är det 31 år sedan jag föddes på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Den händelsen firar jag på ett helt annat ställe i världen.

Jag har önskat mig sång och tårta på sängen av Oscar, och sen middag på en restaurang som jag inte bestämt ännu. Jag tänker mig indisk mat. Det tänkte jag förra året också och det gick inte så bra, men skam den som ger sig.

Medan jag ligger i sängen och väntar på tårtuppvaktning tänkte jag bjuda er på en colombiansk födelsedagsklassiker, den vallenaton som spelas på alla födelsedagsfester: Tu cumpleaños med Diomedes Díaz:

Hoppas ni får en fantastisk dag, det tänker jag ha!

Año Viejo

Runt julhelgen börjar det dyka upp uppstoppade gubbar utanför husen runt om i Colombia.

Det är años viejos - gamla år - som väntar på att bli brända.

Gubbarna, nästan i naturlig storlek, är stoppade med halm eller annat brännbart och ofta smällare för ett riktigt sprakande. De symboliserar året som gått - ofta liknar de illa omtyckta politiker, och de står för allt som folk vill lägga bakom sig från förra året.

På tolvslaget sätts años viejos i brand, för att på så vis bränna upp det gamla året och börja på ny kula inför det kommande.

I Bogotá och många andra storstäder är años viejos numera förbjudna av säkerhetsskäl, men på landsbygden (och i städerna i mindre utsträckning) brinner gubbarna varje nyårsafton.

För Bogotábor och er svenskar som skulle vilja ha er en egen año viejo i år finns istället ett digitalt alternativ som Oscars jobb utvecklat. Där kan du lägga till allt du vill bränna upp från året som gått och som ett extra plus kan du spara allt fint som du vill ska finnas med även till nästa år: Skapa och bränn din egna digitala año viejo här.

Karibienjulen i bilder

Som utlovat kommer här en bildspecial från vår julresa i Karibien med Anna och Johan.

Dan före dopparedan kom vi fram, Oscar och jag efter en kort och bekväm flygresa, Anna och Johan efter en evighetslång bussresa, till Karibien. Där mötte vi upp med Oscars kompisar Carolina och Mateo och deras lilla dotter Nicala. De kan kanske bäst beskrivas som colombianska gröna vågare, som lämnat livet i hektiska Bogotá för att leva på ekologiskt jordbruk och lite turism i Karibiens djungel.

Deras finca Yumaque ligger drygt en och en halv timme med bil från närmaste stora stad, och sedan 20 minuter med båt eller 40 minuters djungelpromenad längs floden från där man lämnar bilen. Där i djungeln, bland gigantiska insekter och minitigrar, odlar de sina grödor och bor i sitt hus som de byggt själva av nedfallna träd de hittat i skogen:

(Klicka för större bild)

Vi anlände i ösregn och åska, men på julaftons morgon lyste solen och fåglarna kvittrade igen, och vi hoppade i varsin flytring och flöt i sakta mak floden ner till havsmynningen. Det var lite blåsigt, så det gick inte att bada, om man ville slippa dras med ut på öppna havet med strömmarna från vågorna, men det var underbart att promenera på stranden i solen ändå.

Väl tillbaka på eftermiddagen öppnade sig himlen och ett tropiskt skyfall med tillhörande dunder-och-brak-åska som ackompanjerade resten av vårt julfirande - bestående av en fantastiskt god middag och lite vin på det:

(Klicka för större bild)

Efter två nätter i djungeln var det dags att åka tillbaka till något liknande civilisation igen, kustbyn Taganga. Efter en nästan sömnlös natt på vandrarhemmet (note to self: ingen bra idé att spendera den 25e december på ett vandrarhem fyllt med julfirande nordamerikaner) var vi uppe i ottan för en dag på stranden med sol och bad och färsk fisk till lunch:

(Klicka för större bild)

Det var en underbar jul, lite sol, lite bad, lite äventyr och lite djungelliv i en alldeles perfekt blandning.

Fler bilder finns på flickr, eller på facebook för de jag känner, och Anna och Johan stannade en dag längre, men de kommer säkert att lägga upp lite fler bilder på sin blogg när de väl är tillbaka, om ni vill se mer.

God jul!

Just nu befinner jag mig någonstans i Karibien, långt från internet, i närheten av den här stranden. Där firar vi julafton på eko-lodge i den karibiska djungeln:Juldagsmiddagen imorgon tänkte jag att vi skulle kunna inta på ett bord på stranden i Taganga med ungefär den här utsikten:

God jul på er alla!

Snart får vi pusta ut

December är en hektisk månad, även i Colombia. Förutom det vanliga, med julklappsinköp och firande som ska planeras och ordnas, så är december festernas månad. Det är ingen rast och ingen ro i umgängeslivet, det är julfest efter julfest och en och annan novena som kläms in och till råga på allt en massa människor som fyller år.

Det är sådär så att man emellanåt måste dra en liten vit lögn om förkylning, för tacka nej till fest i december bara för att man inte orkar går inte.

Vi var på fest i fredags, julfest hos vänner i lördags, julfest med jobbet i måndags och en novena på kvällen efter det, och så middag hos vänner igår och ikväll ännu en fest med jobbet. Sådär är hela december fram till jul.

Mitt i allt socialiserande ska man hinna jobba också. Och packa till Karibien, för imorgon bär det äntligen av.

Det ska bli skönt att få pusta ut lite.

Novena de Aguinaldos

Den 6 december inleds julen i Colombia med velitas, men från och med den 16 börjar den verkliga nedräkningen. Då börjar nämligen novena de aguinaldos, som pågår i nio dagar fram till och med den 24.

Novena de aguinaldos är ännu en katolsk tradition, som går ut på att minnas tiden fram till Jesu födelse. Varje dag samlas man och ber en lång rad böner - den dagliga bönen, bönen till den jätteheliga jungfrun, bönen till Sankt Josef och bönen till jesusbarnet. Ett par ave maría och fader vår kläms också in. Dessutom läser man en bit varje dag ur julevangeliet (tror jag att det är, förlåt om jag hittar på nu), och sjunger och klappar i händerna till jesusbarnet.

Varje dag. I nio dagar i sträck.

Många familjer samlas och håller novena tillsammans. I många barrios ordnas också novenas i kvarteret, och då gäller det att ha en stilig krubba när alla grannarna kommer och inspekterar.

När bönerna och sjungadet är över är det dags för mat och dryck. Många novenas slutar i fest, och det bjuds, förutom sprit, på traditionell colombiansk julmat som natilla och buñuelos. I de kvarter som ordnar kvarters-novenas gäller det när det är ens tur att bjuda in att bräcka grannarna, inte bara i krubbflärd utan även i matöverdåd.

Fjärde advent

Alla ljusen tända.
Pepparkakor med ädelost till kvällsfika och en sparad flaska julmust från förra året.

Imorgon julfest med jobbet.

Om mindre än en vecka är vi i Karibien.

Livet är bra fint ibland.

Interaktiva colombianska krubbor

Colombia är ju som sagt ett katolskt land, och här hör fortfarande julen ihop med religionen till stor del.

Därför har varje hem med självaktning en krubba. Precis som varje torg, park, skyltfönster, shoppingcenter, och så vidare. Det är krubbor vart man än går.

Att ha kvarterets finaste krubba (helst med ett helt landskap runtomkring) ligger det stor prestige i. Precis som man kan minnas hur spännande det var att dekorera julgranen när man var liten pratar många colombianer om hur den stora händelsen var att få vara med och ställa i ordning krubban.

Den första gången jag såg en krubba i ett colombianskt hem trodde jag att de gjort en miss. Det låg nämligen ingen bebisdocka i halmsängen. När jag påpekade misstaget blev jag ganska snabbt lite idiotförklarad.

"Men jesusbarnet finns ju inte än, han föds ju inte förrän på juldagen."

Förvisso. Så det är först den 25 december som den lilla bebisdockan läggs dit. Dessutom brukar de tre vise männen (som på spanska förresten heter los tres reyes magos - de tre magiker-kungarna) placeras långt bort från krubban, och så flyttas de lite, lite närmare varje dag tills de till slut är framme med sina gåvor till jesusbarnet den 6 januari.

Interaktivt, skulle man kunna säga.

Hemmaminnen

Hemma blir lite extra viktigt när det ligger alldeles för långt borta, och de där små sakerna som påminner om hemma betyder ännu mer.

Det förstår världens bästa farmor och världens bästa mormor precis.

I ett paket från farmor som Anna tog med fanns ett inramat flygfoto över gården i Rönnholm där farfar och pappa växte upp och där farmor levt hela sitt vuxna liv.

I ett tjockt kuvert* från mormor som kom på posten idag låg en broderad julduk från huset i Nordmaling där mamma växte upp.

Tack vare farmor och mormor har jag en liten bit av pappas barndomshem och en liten bit av mammas barndomshem hos mig i mitt nya hem i Bogotá.

Det är så fint att jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. En liten bit av hemma.


*Kuvertet innehöll även två inslagna paket, en julklapp och en födelsedagspresent, men de öppnar jag inte förrän det är dags.

Uppföljning

Jag förstår att ni allihopa sitter som på nålar och undrar vad som har hänt sedan sist med personlige tränaren och följetongen bröllopsklänningen. Jag ska inte hålla er på halster längre, här kommer den rafflande fortsättningen:

Det här med personlig tränare var ju alldeles för dyrt, insåg jag efter att ha räknat lite på det hela. Så jag sa först tack, men nej tack, trots att jag så gärna ville. Men nu är ju det här Colombia och inte Sverige, och en sak är den officiella taxan - 1300 kronor i månaden för tre träningspass i veckan - och en annan sak är den inofficiella taxan - 100 kronor per träningspass direkt i handen på tränaren. Så nu tränar jag med honom en gång i veckan eller varannan vecka och resten kör jag den vanliga rutinen.

Häromdagen gav han mig dessutom ett lockande förslag: jag ger honom engelskalektioner, han ger mig träningspass. Win-win, jag får träna gratis, han får lära sig engelska gratis. Bara jag har tid, så.

Och bröllopsklänningen, då? Ja, det visade ju sig att den där klänningen som jag så gärna ville ha var från H&M och dessutom var på rea! H&M finns inte här, men världens snällaste Anna köpte den till mig och tog med sig hit. Tack fina Anna.

Så nu hänger klänningen i min garderob och bara väntar på att det ska bli nionde juli.