Men sedan förra året har bilden ändrats. Medan 3058 colombianska barn adopterades till olika länder 2010 och 2713 år 2011, var motsvarande siffran 1465 förra året. Fyra barn färre om dagen. Och bilden ser inte ljusare ut i år.
För det är inte så att det helt plötsligt inte längre finns fler barn än så i Colombia som av olika anledningar behöver nya familjer. Barnen finns, och de är fast på institutioner runt om i landet just nu, medan tiden, och deras barndom, tickar på.
Det hela började i slutet av 2011 med ett domslut i konstitutionsdomstolen. Det handlade om ett fall där en nioårig flicka adopterats bort, efter att lämnats hos sina morföräldrar av sin mamma. När morföräldrarna dog hamnade hon hos systrar till sin mormor, som misshandlade henne svårt och till slut lämnade över henne till ICBF, Colombias statliga familjeinstitut som sköter bland annat adoptioner. Därifrån blev hon adopterad. Domstolen kritiserade ICBF för att de inte först erbjudit flickan till sina mormorsföräldrar, som hon själv tyckte om, och gav ordern att hädanefter, innan ett barn adopteras bort måste dess biologiska släkt kontaktas först.
Vilket i praktiken har tolkats som att släktingar upp till sjätte graden måste sökas upp först. Det vill säga nästan omöjligt.
Denna tolkning kom efter en serie TV-program, Séptimo Día, som kan jämföras ungefär med svenska Uppdrag Granskning, om adoptioner. I programmen radades fall upp där det skulle skett oegentligheter vid adoptioner, något som sedan visat sig inte riktigt stämma helt. Men hur som helst, programmen fick mycket uppmärksamhet och ledde till en hel del protester, vilket gjorde funktionärerna rädda för disciplinära repressalier och lamslog pågående processer.
För tillfället tar inte ICBF emot fler utländska adoptionsansökningar. De har 3300 på väntelistan, där vissa har funnits i upp till sex år redan, och de 325 colombianska familjer som ansökt om adoption får förtur.
Samtidigt ökar antalet barn som fastnat i systemet i väntan på adoption, och är för tillfället uppe i närmare 8000. Dagligen omhändertas 45 barn som misskötts på ett eller annat sätt, ofta våldsutsatta av sina föräldrar, och många av dessa hamnar till slut på adoptionsväntelistan. Barnen blir fler för varje dag, medan institutionerna som tar hand om dem har sett sina intäkter drastiskt minska i takt med att antalet adoptioner blir färre.
Det är såklart bra att rutiner ses över, om det är så att det finns risk för oegentligheter, vilket har hänt i vissa fall, men just är det barnen som drabbas hårdas av åtgärderna för att skydda dem, när deras väntan på en familj som kan älska dem sätts på paus i en byråkratisk mardröm. Ingen vet riktigt vad som kommer att hända, bara att situationen som den är just nu är inte hållbar länge till. Varken för barnen som tvingas växa upp på institutioner eller för systemet som snart kollapsar.
-----
Mer om adoptionssituationen i Colombia finns på spanska här och på engelska här.
För det är inte så att det helt plötsligt inte längre finns fler barn än så i Colombia som av olika anledningar behöver nya familjer. Barnen finns, och de är fast på institutioner runt om i landet just nu, medan tiden, och deras barndom, tickar på.
Det hela började i slutet av 2011 med ett domslut i konstitutionsdomstolen. Det handlade om ett fall där en nioårig flicka adopterats bort, efter att lämnats hos sina morföräldrar av sin mamma. När morföräldrarna dog hamnade hon hos systrar till sin mormor, som misshandlade henne svårt och till slut lämnade över henne till ICBF, Colombias statliga familjeinstitut som sköter bland annat adoptioner. Därifrån blev hon adopterad. Domstolen kritiserade ICBF för att de inte först erbjudit flickan till sina mormorsföräldrar, som hon själv tyckte om, och gav ordern att hädanefter, innan ett barn adopteras bort måste dess biologiska släkt kontaktas först.
Vilket i praktiken har tolkats som att släktingar upp till sjätte graden måste sökas upp först. Det vill säga nästan omöjligt.
Denna tolkning kom efter en serie TV-program, Séptimo Día, som kan jämföras ungefär med svenska Uppdrag Granskning, om adoptioner. I programmen radades fall upp där det skulle skett oegentligheter vid adoptioner, något som sedan visat sig inte riktigt stämma helt. Men hur som helst, programmen fick mycket uppmärksamhet och ledde till en hel del protester, vilket gjorde funktionärerna rädda för disciplinära repressalier och lamslog pågående processer.
För tillfället tar inte ICBF emot fler utländska adoptionsansökningar. De har 3300 på väntelistan, där vissa har funnits i upp till sex år redan, och de 325 colombianska familjer som ansökt om adoption får förtur.
Samtidigt ökar antalet barn som fastnat i systemet i väntan på adoption, och är för tillfället uppe i närmare 8000. Dagligen omhändertas 45 barn som misskötts på ett eller annat sätt, ofta våldsutsatta av sina föräldrar, och många av dessa hamnar till slut på adoptionsväntelistan. Barnen blir fler för varje dag, medan institutionerna som tar hand om dem har sett sina intäkter drastiskt minska i takt med att antalet adoptioner blir färre.
Det är såklart bra att rutiner ses över, om det är så att det finns risk för oegentligheter, vilket har hänt i vissa fall, men just är det barnen som drabbas hårdas av åtgärderna för att skydda dem, när deras väntan på en familj som kan älska dem sätts på paus i en byråkratisk mardröm. Ingen vet riktigt vad som kommer att hända, bara att situationen som den är just nu är inte hållbar länge till. Varken för barnen som tvingas växa upp på institutioner eller för systemet som snart kollapsar.
-----
Mer om adoptionssituationen i Colombia finns på spanska här och på engelska här.
Så himla intressant att läsa dina inlägg - jag lär mig massor. Tack!
SvaraRaderaÅh, tack!
RaderaSåååå intressant! Hittade din blogg för bara nån vecka sedan då jag sökte på Colombia eftersom vi har adopterat barn därifrån. Så intressant att höra från dej om vad som egentligen händer i adoptionsvärlden där. Har bara förstått att det är struligt..
SvaraRadera/Ulle
Tack!
RaderaJa, det är verkligen struligt, minst sagt. Hoppas att det ordnar sig snart.
Så oerhört tragiskt.
SvaraRaderaGenerellt sett tycker jag det är tragiskt när ett land är oförmöget att ta hand om sina egna barn och därför är öppet för utlandsadoptioner. Det idealiska vore väl om adoptionerna kunde ske inom det egna landet och barnen slapp ryckas upp med rötter. Så är ju fallet med exempelvis Chile. Finns ju många i 30-års åldern som adopterats från Chile i Sverige. Idag är utlandsadoptioner ej längre tillåtna och barnen adopteras istället av chilenska familjer.
Men att barn hamnar i kläm i en byråkratisk karusell låter ju helt orimligt. Jag kan tänka mig att de släktingar som hittas kanske inte alltid heller har möjlighet att erbjuda barnen ett kärleksfullt hem.
Har sett otaliga exempel på systerdöttrar,kusiner etc som "tas om hand" av släktingar men i själv verket används som arbetskraft och/eller hembiträde ...
Verkligen tragiskt!
RaderaJag känner igen det där med barn som blir arbetskraft/hembiträde mer än en i familjen. Det blir på något sätt som att de hamnar i skuld till släktingarna som tar om hand om dem och måste arbeta av den för att kompensera... Jag är inte så övertygad om att det är så himla bra med biologisk familj till varje pris.
så svår o viktig fråga! jag är i allmänhet positivt inställd till adoptioner, även internationella. att bara "blodsband" kan skapa äkta kärlek, anknytning och "god identitet" är en förlegad hang-up. och för ett barn som växt upp i en fattig landsbygdssituation kan det innebära ett lika stort avstånd från "sina rötter" att adopteras av urbana medelklasscolombianer som av exempelvis svenskar. däremot har det ju skett en del tragiska fall pga korrumption i systemet, samt - enl många historier jag hört - en lika förlegad uppfattning om att barn "alltid" mår bättre i "rika länder." viktigt att uppmärksamma. bra att du gör det!
SvaraRaderaPrecis! Håller med. Och det där med kulturkrock, landsbygden och urban medelklass, är helt sant!
RaderaJag menar givetvis inte att utlandsadoptioner alltid är av ondo. Men någon som adopteras från Colombia och exempelvis hamnar i Sverige kan i de flesta fall inte spegla sig i ansiktet hos de människor hon/han möter på gatan och ännu mindre i sin egen familj. Detta är naturligtvis inte en problematik som enbart drabbar adopterade utan de flesta av utomeuropeisk härkomst. Har dock haft en del adopterade kompisar som upplevt detta som jobbigt.
SvaraRaderaFör någon som i vuxen ålder vill söka upp sin familj är det förmodligen lättare att göra detta om adoptionen varit nationell. Såväl de kulturella, geografiska och språkliga avståndet blir ju avsevärt mindre.
Men varför är det så få colombianer som vill adoptera?
Sen antar jag att ytterligare ett problem är att vita medelklasscolombianer helst adopterar lika vita bebisar och barn som faller utanför den ram är inte attraktiva på adoptionsmarknaden.
Att man skall leta upp släktingar i sjättegraden låter ju helt befängt och som sagt, alla de fall jag sett där mostrar eller farbröder tar han om barn som enbart används som arbetskraft har definitivt fått mig att tro att en adoption varit att föredra.
Har själv en pappa som spenderade ett par år på barnhem i Colombia pga min farmor inte hade ekonomiska möjligheter att ensam ta hand om sina sex barn. Lyckligtvis, hämtaded min pappa från barnhemmet av min farfar som hade möjlighet att fostra och ta hand om sitt barn. Vet inte om en adoption hade varit lösningen på just detta fallet.
Absolut, det där med att vilja ha "vita" och "små" barn är nog en viktig faktor.
RaderaJag tänker att det nog kan vara viktigt att först söka efter biologiska släktingar (men inte till sjätte graden), men jag tror att det behövs en "screening" av släktingarna också, bara för att de har biologiska band betyder det inte nödvändigtvis att de är lämpliga vårdnadshavare.
Intressant. Själv är jag colombiansk och tycker att det är en svår fråga. Kan tyvärr inte ha barn själv så min svensk man och jag bestämde oss för att adoptera från Colombia. Vi var intressanta i Colombia då jag är colombiansk, tyvärr var det i Sverige som vi fick ett nej pga. att min man var då 48 år och skulle fylla 50 snart och bli sjuk och inte orka med barn, själv hade inte ens fyllt 40!
SvaraRaderaVi överklagade ej besluten men... snacka om byråkratin :(
Åh vad synd! Hoppas att ni hittar någon annan möjlighet!
RaderaTack för ett mycket intressant inlägg! Förresten är alla dina inlägg intressanta och roliga att läsa. Just adoptionfrågan ligger mig varmt om hjärtat eftersom vi har två barn från Colombia. Vi är så tacksamma att vi fick våra barn och den här förmånen innan det började strula så mycket med Icbf. Skriv gärna mer om detta om du får tag på mer information.
SvaraRaderaNästa år har vi en inplanerad återresa till kära Colombia som vi ser mycket framemot.
Tack! Jag ska hålla öron och ögon öppna, vet att det är många som adopterat som läser här.
RaderaRoligt att ni snart ska resa till Colombia!
Väldigt intressant! Det här kanske är något att skriva om de kommande dagarna (är ju på GP utland som vanligt i sommar).
SvaraRaderaDet är ju inte första gången jag får bra uppslag av dig..!
Åh, det vore roligt! Säg till om du behöver hjälp med något!
RaderaTack för detta inlägg! Följer din blogg med spänning och mycket nyfikenhet. Då vi själva har ansökan om adoption i Colombia så scannar jag nätet då och då efter mer info om situationen. Det är en verkligt strulig och tragisk situation för de barn som hamnat i kläm. Vi får nu signaler på att eftersom Colombia valt att stänga för nya ansökningar så är det ett tecken på att de vill utreda klart de barn de har och få igång verksamheten igen. Hoppas på det både för barnen och de många längtande blivande föräldrarna runt om i världen.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen på det!
Radera